2022 års läsning

Lista över böcker och serier jag läste under året.

Dramatik, lyrik etc

Romaner och novellsamlingar



Tidigare år:
2021 (lista)
2020 (lista)
2019: del 1, del 2 och del 3 (omdömen)
2018: böcker och serier (omdömen)
2017 (omdömen)
2016 (omdömen)
2015 (omdömen)
2014 (lista)
2013 (lista)

SF Masterworks #1-73 (1999-2007)

  1. Joe Haldeman: The Forever War
  2. Richard Matheson: I Am Legend
  3. James Blish: Cities in Flight
  4. Philip K. Dick: Do Androids Dream of Electric Sheep?
  5. Alfred Bester: The Stars My Destination
  6. Samuel R. Delany: Babel-17
  7. Roger Zelazny: Lord of Light
  8. Gene Wolfe: The Fifth Head of Cerberus
  9. Frederik Pohl: Gateway
  10. Cordwainer Smith: The Rediscovery of Man
  11. Olaf Stapledon: Last and First Men
  12. George R. Stewart: Earth Abides
  13. Philip K. Dick: Martian Time-Slip
  14. Alfred Bester: The Demolished Man
  15. John Brunner: Stand on Zanzibar
  16. Ursula K. Le Guin: The Dispossessed
  17. J. G. Ballard: The Drowned World
  18. Kurt Vonnegut: The Sirens of Titan
  19. Jack Vance: Emphyrio
  20. Philip K. Dick: A Scanner Darkly
  21. Olaf Stapledon: Star Maker
  22. Michael Moorcock: Behold the Man
  23. Robert Silverberg: The Book of Skulls
  24. H. G. Wells: The Time Machine & The War of the Worlds
  25. Daniel Keyes: Flowers for Algernon
  26. Philip K. Dick: Ubik
  27. Gregory Benford: Timescape
  28. Theodore Sturgeon: More Than Human
  29. Frederik Pohl: Man Plus
  30. James Blish: A Case of Conscience
  31. M. John Harrison: The Centauri Device
  32. Philip K. Dick: Dr. Bloodmoney
  33. Brian Aldiss: Non-Stop
  34. Arthur C. Clarke: The Fountains of Paradise
  35. Keith Roberts: Pavane
  36. Philip K. Dick: Now Wait for Last Year
  37. Samuel R. Delany: Nova
  38. H. G. Wells: The First Men in the Moon
  39. Arthur C. Clarke: The City and the Stars
  40. Greg Bear: Blood Music
  41. Frederik Pohl: Jem
  42. Ward Moore: Bring the Jubilee
  43. Philip K. Dick: VALIS
  44. Ursula K. Le Guin: The Lathe of Heaven
  45. John Sladek: The Complete Roderick
  46. Philip K. Dick: Flow My Tears, the Policeman Said
  47. H. G. Wells: The Invisible Man
  48. Sheri S. Tepper: Grass
  49. Arthur C. Clarke: A Fall of Moondust
  50. Greg Bear: Eon
  51. Richard Matheson: The Shrinking Man
  52. Philip K. Dick: The Three Stigmata of Palmer Eldritch
  53. Michael Moorcock: The Dancers at the End of Time
  54. Frederik Pohl & Cyril M. Kornbluth: The Space Merchants
  55. Philip K. Dick: Time Out of Joint
  56. Robert Silverberg: Downward to the Earth
  57. Philip K. Dick: The Simulacra
  58. Philip K. Dick: The Penultimate Truth
  59. Robert Silverberg: Dying Inside
  60. Larry Niven: Ringworld
  61. Geoff Ryman: The Child Garden
  62. Hal Clement: Mission of Gravity
  63. Philip K. Dick: A Maze of Death
  64. Poul Anderson: Tau Zero
  65. Arthur C. Clarke: Rendezvous with Rama
  66. Lucius Shepard: Life During Wartime
  67. Kate Wilhelm: Where Late the Sweet Birds Sang
  68. Arkady & Boris Strugatsky: Roadside Picnic
  69. Walter M. Miller Jr.: Dark Benediction
  70. Walter Tevis: Mockingbird
  71. Frank Herbert: Dune
  72. Robert A. Heinlein: The Moon Is a Harsh Mistress
  73. Philip K. Dick: The Man in the High Castle

2021 års läsning

Lista över böcker jag läste 2021.

Dramatik, lyrik etc

The Elder Edda (ca. 1270)
The Saga of the Volsungs (ca. 1200-1270)
Sir Gawain and the Green Knight (ca. 1380)
Michael Alexander (ed.): The Wanderer: Elegies, Epics, Riddles (900s/1966-2013)
Louise Glück: Averno (2006)
William Shakespeare: The Winter’s Tale (ca. 1609)
Crystal Skillman & Fred Van Lente: King Kirby (2014)
Tomas Tranströmer: Dikter och prosa 1954-2004 (2011)

Romaner, novellsamlingar etc

Brian Aldiss: Non-Stop (1958/2000)
Jane Austen: Pride and Prejudice (1813)*
Greg Bear: Eon (1985)
Greg Bear: Blood Music (1985)
Gregory Benford: Timescape (1980)
Leonora Carrington: The Hearing Trumpet (1974)
Ted Chiang: Exhalation (2019)*
Arthur C. Clarke: The City and the Stars (1956)
Hal Clement: Mission of Gravity (1953)
Samuel R. Delany: Babel-17 (1966)
Philip K. Dick: The Man in the High Castle (1962)*
Philip K. Dick: The Penultimate Truth (1964)
Philip K. Dick: The Simulacra (1964)
Philip K. Dick: The Three Stigmata of Palmer Eldritch (1964)*
Philip K. Dick: Ubik (1969)*
Philip K. Dick: A Maze of Death (1970)*
Philip K. Dick & Roger Zelazny: Deus Irae (1976)*
Philip K. Dick: VALIS (1981)*
Charles G. Finney: The Circus of Dr. Lao (1935)
Robert A. Heinlein: The Moon is a Harsh Mistress (1966)
Kazuo Ishiguro: An Artist of the Floating World (1986)
Kazuo Ishiguro: Nocturnes: Five Stories of Music and Nightfall (2009)
Franz Kafka: The Trial (1925)*
John le Carré: Tinker Tailor Soldier Spy (1974)
Ursula Le Guin: The Lathe of Heaven (1971)
Ursula Le Guin: The Dispossessed (1974)
David Lindsay: A Voyage to Arcturus (1920)
Fredrik Lindström: Vad gör alla superokända människor hela dagarna? (2001)
Carson McCullers: The Ballad of the Sad Café (1951)
Walter M. Miller Jr: Dark Benediction (1951-1957)
Alan Moore: Voice of the Fire (1996)*
George Orwell: Nineteen Eighty-Four (1949)*
Fredrik Pohl: Man Plus (1976)
Keith Roberts: Pavane (1968)
Philip Roth: American Pastoral (1997)
George Saunders: CivilWarLand in Bad Decline: Stories and a Novella (1996)
George Saunders: Tenth of December (2013)
George Saunders: Lincoln in the Bardo (2017)
Lucius Shepard: Life During Wartime (1987)
Upton Sinclair: The Jungle (1906)
Robert Silverberg: Dying Inside (1972)
John Sladek: The Complete Roderick (1980/1983)
Cordwainer Smith: The Rediscovery of Man (1950-1966)
John Steinbeck: The Pearl (1947)*
John Swartzwelder: How I Conquered Your Planet (2006)
Jeff VanderMeer: Borne (2017)
Kurt Vonnegut: The Sirens of Titan (1959)*
Kurt Vonnegut: SlaughterhouseFive (1969)*
David Foster Wallace: Infinite Jest (1996)
H. G. Wells: The Island of Doctor Moreau (1896)
Virginia Woolf: Mrs Dalloway (1925)

* = omläsning

Fackböcker etc

Robert Aman: The Phantom Comics and the New Left: A Socialist Superhero (2020)
Johan Anderberg: Flocken: Berättelsen om hur Sverige valde väg under pandemin (2021)
Bart Beaty & Benjamin Woo: The Greatest Comic Book of All Time: Symbolic Capital and the Field of American Comic Books (2016)
Maggie Gray: Alan Moore, Out from the Underground: Cartooning, Performance, and Dissent (2017)
Gary Groth, R.J. Casey & Kristy Valenti (ed.): The Comics Journal #307 (2021)
Michael Hill: According to Jack Kirby (2021)
Daniel Kahneman: Tänka, snabbt och långsamt (2011)
Kjell A. Nordström & Per Schlingmann: Corona Express – En liten bok om världen efter pandemin (2020)
Christopher Priest: The Book on the Edge of Forever (1994)
Abraham Riesman: True Believer: The Rise and Fall of Stan Lee (2021)
Tom Shapira: Curing the Postmodern Blues: Reading Grant Morrison and Chris Weston’s The Filth in the 21st Century (2013)
Stig Siljedahl: Med en liten gnutta flax (2013)
Tuk: The Case for Kirby (2017)

Grafiska romaner, seriesamlingar etc

Jon Agee: Otto: A Palindrama (2021)
John Allison & Max Sarin: Wicked Things (2021)
Kyle Baker: Why I Hate Saturn (1990)
Otto Binder & C.C. Beck: Captain Marvel and the Monster Society of Evil (1943-1945)
Jordan Blum, Patton Oswalt & Scott Hepburn: M.O.D.O.K.: Head Games (2021)
Jacen Burrows: Dreadful Beauty: The Art of Providence (2017)
Natalia Chaidez & Andy Belanger: Pound for Pound (2020)
Johnny Craig: The Woman Who Loved Life and Other Stories (1947-1950)
Tom DeFalco, Ron Frenz & Pat Olliffe: Thor Epic Collection: The Thor War (1991-1992)
Kim Deitch & Simon Deitch: The Boulevard of Broken Dreams (2002)
Leo Dorfman, Jerry Siegel & Jim Mooney: Supergirl: The Silver Age, Volume 2 (1962-1963)
Will Eisner: A Contract with God (1978)
Will Eisner: The Dreamer (1986)
Will Eisner: A Life Force (1988)
Will Eisner: To the Heart of the Storm (1991)
Will Eisner: Dropsie Avenue (1995)
Steve Englehart, John Buscema, Chris Claremont et al: Fantastic Four Epic Collection: All in the Family (1986-1987)
Albert Engström: Kolingen, dess släkt och vänner (ca. 1897-1900s)
Garth Ennis & Russ Braun: The Boys: Dear Becky (2021)
Max Ernst: Une semaine de bonté (1934)
Al Ewing, Joe Bennett et al: The Immortal Hulk Omnibus (2019)
Al Ewing, Joe Bennett et al: The Immortal Hulk Omnibus, Volume 2 (2020)
Al Ewing, Joe Bennett et al: The Immortal Hulk Omnibus, Volume 3 (2020)
Bill Finger & Bob Kane et al: The Greatest Batman Stories Ever Told (1939-1987)
Gardner Fox, Carmine Infantino et al: The Greatest Flash Stories Ever Told (1939-1987)
Gardner Fox, Bob Haney et al: The Greatest Team-Up Stories Ever Told (1954-1985)
Matt Furie: Boy’s Club (2016)
Dave Gibbons & Steve Rude: World’s Finest (1990)
Yuval Noah Harari, David Vandermeulen & Daniel Casanave: Sapiens – En grafisk roman: Människans ursprung (2020)
Jaime Hernandez: Is This How You See Me? (2019)
Jonathan Hickman, Pepe Larraz & R.B. Silva: House of X/Powers of X (2019)
Peter Hogan & Steve Parkhouse: Resident Alien Omnibus, Volume 1 (2020)
Paul Hornschemeier: Life with Mr. Dangerous (2011)
Alejandro Jodorowsky & Mœbius: The Incal (1980-1988)
Jack Kirby & Stan Lee: Fantastic Four Epic Collection: The Master Plan of Doctor Doom (1963-1964)
Jack Kirby & Stan Lee: Fantastic Four Epic Collection: The Coming of Galactus (1964-1966)
Jack Kirby & Stan Lee: Incredible Hulk Epic Collection: Man or Monster? (1962-1964)
Jack Kirby: The Eternals by Jack Kirby: The Complete Collection (1976-1978)
Jack Kirby, Don Heck & Stan Lee: Avengers Epic Collection: Earth’s Mightiest Heroes (1963-1965)
Mike Madrid (ed.): Vixens, Vamps & Vipers: Lost Villainesses of Golden Age Comics (1940-1950/2014)
Peter Milligan & Duncan Fegredo: Girl (1996)
Alan Moore: Maxwell the Magic Cat, Volume I (1986)
Alan Moore: Maxwell the Magic Cat, Volume II (1987)
Alan Moore & Donald Simpson: In Pictopia (1986/2021)
Alan Moore, J.H. Williams & Mick Gray: Promethea: The 20th Anniversary Deluxe Edition, Book Three (2002-2005/2021)
Alan Moore & Eddie Campbell: From Hell: Master Edition (1999/2020)
Alan Moore & Kevin O’Neill: Cinema Purgatorio (2021)
Alan Moore & Jacen Burrows: Providence Compendium (2021)
Dan Nadel (ed.): Art Out of Time: Unknown Comics Visionaries 1900-1969 (2006)
Johnny Ryan: The Comic Book Holocaust (2006/2021)
Tom Scioli: Jack Kirby: The Epic Life of the King of Comics (2020)
Seth: It’s a Good Life, If You Don’t Weaken (1996)
Jerry Siegel, Edmond Hamilton, John Forte et al: Legion of Super-Heroes: The Silver Age, Volume 1 (1958-1963)
Posy Simmonds: Gemma Bovery (1999)
Josh Simmons: Birth of the Bat (2021)
Walter Simonson, John Byrne, Steve Rude et al: Tales of the New Gods (1987-2001)
John Smith, Chris Weston & Mike Hadley: The Complete Indigo Prime (1989-1991)
John Smith, Lee Carter & Edmund Bagwell: Indigo Prime: Anthropocalypse (2013)
Roger Stern & Steve Rude: Incredible Hulk vs Superman (1999)
Lynd Ward: Gods’ Man: A Novel in Woodcuts (1929)
Lynd Ward: Mad Man’s Drum (1930)
Joss Whedon & John Cassaday: Astonishing X-Men: Ultimate Collection, Volume 2 (2006-2008)
Barry Windsor-Smith: Monsters (2021)
Basil Wolverton: Basil Wolverton’s Powerhouse Pepper (1946-1972)
S. Craig Zahler: Forbidden Surgeries of the Hideous Dr. Divinus (2020)

Tidigare år:
2020 (lista)
2019: del 1, del 2 och del 3 (omdömen)
2018: böcker och serier (omdömen)
2017 (omdömen)
2016 (omdömen)
2015 (omdömen)
2014 (lista)
2013 (lista)

200+ böcker jag läste 2020

Romaner & novellsamlingar

Isaac Asimov: Foundation (1951)
Saul Bellow: Herzog (1964)
Italo Calvino: The Complete Cosmicomics (1965/1967/2009)
Italo Calvino: Under the Jaguar Sun (1986)
Lewis Carroll: Alice’s Adventures in Wonderland and Through the Looking-Glass (1865/1871/2015)*
Lewis Carroll: The Hunting of the Snark (1876)*
Angela Carter: The Fairy Tales of Charles Perrault (1977)
Susanna Clarke: Jonathan Strange and Mr Norrell (2004)
Susanna Clarke: The Ladies of Grace Adieu and Other Stories (2006)
Roald Dahl: James and the Giant Peach (1961)
Samuel R. Delany: Nova (1968)
Philip K. Dick: Dr. Bloodmoney (1965)*
Philip K. Dick: Now Wait for Last Year (1966)*
Philip K. Dick: Do Androids Dream of Electric Sheep? (1968)*
Philip K. Dick: A Scanner Darkly (1977)*
Amal El-Mothar & Max Gladstone: This Is How You Lose the Time War (2019)
William Faulkner: Light in August (1932)
Jack Finney: Time and Again (1970)
Ian Fleming: Goldfinger (1959)
Graham Greene: The Heart of the Matter (1948)
Peter Handke: Slow Homecoming (1979/1980/1981)
M. John Harrison: The Centauri Device (1974)
M. John Harrison: Light (2002)
Frank Herbert: Dune (1965)*
Kazuo Ishiguro: A Pale View of Hills (1982)
Kazuo Ishiguro: The Remains of the Day (1989)
Kazuo Ishiguro: Never Let Me Go (2005)*
Nisio Isin: Death Note: Another Note – The Los Angeles BB Murder Cases (2006)
Casper Kelly: More Stories about Spaceships and Cancer (2012)
R. A. Lafferty: The Best of R. A. Lafferty (2019)
Ursula K. Le Guin: The Left Hand of Darkness (1969)
Harry Martinson: Aniara: En revy om människan i tid och rum (1956)
D. M. Mitchell (red.): Songs of the Black Würm Gism: Hymns to H. P. Lovecraft: The Starry Wisdom, Part 2 (2009)
Michael Moorcock: The Dancers at the End of Time (1972-1976)
Thomas More: Utopia (1516)
Kim Newman: Anno Dracula 1999: Daikaju (2019)
Larry Niven: Ringworld (1970)*
Frederik Pohl & C. M. Kornbluth: The Space Merchants (1953)
Frederik Pohl: Jem (1979)
Iain Reid: I’m Thinking of Ending Things (2016)
Marilynne Robinson: Gilead (2004)
Philip Roth: Portnoy’s Complaint (1969)
Philip Roth: The Plot Against America (2004)
J. D. Salinger: Nine Stories/For Esmé – with Love and Squalor (1953)
J. D. Salinger: Franny and Zooey (1961)
J. D. Salinger: Raise High the Roof Beam, Carpenters and Seymour: An Introduction (1963)
Robert Silverberg: Downward to the Earth (1970)
Olaf Stapledon: Last and First Men (1930)
Neal Stephenson: Snow Crash (1992)
Arkady & Boris Strugatsky: Roadside Picnic (1972)*
James Thurber: The Secret Life of Walter Mitty (1945)
James Thurber: The 13 Clocks (1950)
Stuart Turton: The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle (2018)
John Updike: Rabbit Redux (1971)
Jack Vance: Emphyrio (1969)
H. G. Wells: The Invisible Man (1897)*
H. G. Wells: The First Men in the Moon (1901)
Kate Wilhelm: Where Late the Sweet Birds Sang (1976)

* = omläsning


Bertolt Brecht: The Threepenny Opera (1931)
Bertolt Brecht: The Good Woman of Setzuan (1941)
Martin McDonagh: A Very Very Very Dark Matter (2018)
Peter Shaffer: The Royal Hunt of the Sun (1964)
Richard Wagner: The Ring of the Nibelung (1853)
Tennessee Williams: The Glass Menagerie (1944)
Tennessee Williams: Cat on a Hot Tin Roof (1955)


Alison Castle (red.): The Stanley Kubrick Archives (2016)
David Christian: Berättelsen om allt: 13,8 miljarder historia (2018)
Roy Scranton: Att lära sig dö i antropocen: Reflektioner över en civilisations slut (2015)
Bob Woodward: Rage (2020)
Sara Öhrvall: Ditt framtida jag: Hur ny teknik revolutionerar människan och gör oss starkare, smartare och vänligare (2020)

Fackböcker om serier

Greg Carpenter: The British Invasion: Alan Moore, Neil Gaiman, Grant Morrison, and the Invention of the Modern Comic Book Writer (2016)
Gary Groth et al (red.): The Comics Journal #305 (2020)
Gary Groth et al (red.): The Comics Journal #306 (2020)
Paul Karasik & Mark Newgarden: How to Read Nancy: The Elements of Comics in Three Easy Panels (2017)
Paul Levitz: The Golden Age of DC Comics (2020)
Alan Moore & Eddie Campbell: The From Hell Companion (2013)

Grafiska romaner & seriesamlingar

John Allison & Max Sarin: Giant Days, Volume 11 (2019)
John Allison & Max Sarin: Giant Days, Volume 12 (2020)
John Allison & Max Sarin: Giant Days, Volume 13 (2020)
John Allison & Max Sarin: Giant Days, Volume 14 (2020)
John Allison et al: Giant Days: Extra Credit, Volume 1 (2018)
John Allison: Giant Days: Early Registration (2018)
Kim W. Andersson: Love Hurts Deluxe (2017)
Inio Asano: Goodnight Punpun, Volume 1 (2007)
Inio Asano: Goodnight Punpun, Volume 2 (2008-2009)
Inio Asano: Goodnight Punpun, Volume 3 (2009)
Inio Asano: Goodnight Punpun, Volume 4 (2010-2011)
Inio Asano: Goodnight Punpun, Volume 5 (2011-2012)
Inio Asano: Goodnight Punpun, Volume 6 (2012-2013)
Inio Asano: Goodnight Punpun, Volume 7 (2013)
Carl Barks: Walt Disney’s Donald Duck: Christmas on Bear Mountain (1947-1948)
Tony Bennett & Carol Bennett (red.): Outrageous Tales from the Old Testament (1987)
Ed Brubaker & Sean Phillips: Criminal: The Deluxe Edition, Volume Three (2020)
Emily Carroll: Through the Woods (2014)
Emily Carroll: When I Arrived at the Castle (2019)
Howard Chaykin: Hey Kids! Comics!, Volume 1 (2019)
Stephen Collins: The Gigantic Beard That Was Evil (2013)
Al Columbia: The Biologic Show (1994-1995/2020)
Eleanor Davis: How to Be Happy (2014)
Eleanor Davis: The Hard Tomorrow (2019)
Arnold Drake & Bruno Premiani: Doom Patrol: The Silver Age, Volume 1 (1963-1965)
Garth Ennis & Rob Steen: Erf (2012)
Garth Ennis & Steve Epting: Sara (2018)
Garth Ennis & Jacen Burrows: Punisher: Soviet (2020)
Garth Ennis & Goran Sudžuka: A Walk Through Hell (2020)
Jules Feiffer: Feiffer: The Collected Works, Volume 3: Sick, Sick, Sick (1956-1958/1992)
Jules Feiffer: Tantrum (1979)
Charles Forsman: Slasher (2017)
Charles Forsman: I am Not Okay with This (2017)
Matt Fraction, David Aja & Javier Pulido: Hawkeye, Volume 1: My Life as a Weapon (2013)
Matt Fraction, David Aja et al: Hawkeye, Volume 2: Little Hits (2013)
Matt Fraction, Annie Wu & Javier Pulido: Hawkeye, Volume 3: L.A. Woman (2014)
Matt Fraction, David Aja et al: Hawkeye, Volume 4: Rio Bravo (2015)
Neil Gaiman, Fábio Moon & Gabriel Bá: How to Talk to Girls at Parties (2016)
Neil Gaiman & Shane Oakley: Forbidden Brides of the Faceless Slaves in the Secret House of the Night of Dread Desire (2017)
Dominique Goblet: Pretending is Lying (2007)
Larry Gonick: The Cartoon History of the Universe III: From the Rise of Arabia to The Renaissance (2002)
Larry Gonick: The Cartoon History of the Modern World, Part I (2006)
Larry Gonick: The Cartoon History of the Modern World, Part 2 (2009)
Larry Gonick: The Cartoon History of the United States (1991)
Meredith Gran: Octopus Pie: There are No Stars in Brooklyn (2010)
Gilbert Hernandez: Julio’s Day (2013)
Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Locke & Key, Volume 1: Welcome to Lovecraft (2008)
Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Locke & Key, Volume 2: Head Games (2009)
Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Locke & Key, Volume 3: Crown of Shadows (2010)
Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Locke & Key, Volume 4: Keys to the Kingdom (2011)
Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Locke & Key, Volume 5: Clockworks (2012)
Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Locke & Key, Volume 6: Alpha & Omega (2014)
Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Locke & Key: Small World (2017)
Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Locke & Key: Heaven and Earth (2017)
Walt Holcombe: Things Just Get Away from You (2007)
Daniel Warren Johnson: Wonder Woman: Dead Earth (2020)
Pascal Jousselin: Mister Invincible: Local Hero (2020)
Shaky Kane: Good News Bible: The Complete Deadline Strips of Shaky Kane (1989-1995/2017)
Walt Kelly: I Go Pogo (1952)
Jack Kirby: The Forever People (1971-1972)
Tom King & Clay Mann: Heroes in Crisis (2019)
Robert Kirkman, Charlie Adlard & Stefano Gaudiano: The Walking Dead, Compendium 4 (2019)
Harvey Kurtzman et al: Man and Superman and Other Stories (1950-1951)
Harvey Kurtzman: The Grasshopper and the Ant (1960/2001)
Harvey Kurtzman et al: Trump: The Complete Collection (1956-1957/2016)
David Lynch: The Angriest Dog in the World (1983-1992/2020)
Taiyo Matsumoto: Sunny, Volume 1 (2011)
Taiyo Matsumoto: Sunny, Volume 2 (2012)
Taiyo Matsumoto: Sunny, Volume 3 (2013)
Mark Millar & Frank Quitely: Jupiter’s Legacy, Volume 1 (2015)
Mark Millar & Frank Quitely: Jupiter’s Legacy, Volume 2 (2017)
Mark Millar, Wilfredo Torres & Davide Gianfelice: Jupiter’s Circle, Volume 1 (2015)
Mark Millar, Wilfredo Torres, Chris Sprouse et al: Jupiter’s Circle, Volume 2 (2016)
Frank Miller & Rafael Grampá: Dark Knight Returns: The Golden Child (2020)
Pat Mills & Simon Bisley: Sláine: The Horned God (1990)
Alan Moore, J. H. Williams III & Mick Gray: Promethea: The 20th Anniversary Deluxe Edition, Book Two (2001-2002)
Alan Moore, Chris Sprouse & Jerry Ordway: Tom Strong: The Deluxe Edition, Book 2 (2001-2004)
Alan Moore & Kevin O’Neill: The League of Extraordinary Gentlemen, Volume IV: The Tempest (2019)
Alan Moore et al: Youngblood 1-12 (1998-2018)
Alan Moore et al: Supreme: Whatever Happened to the Ivory Icon? (2020)
Grant Morrison: Annihilator (2015)
Go Nagai: Devilman: The Classic Collection, Volume 1 (1972-1973/1979)
Go Nagai: Devilman: The Classic Collection, Volume 2 (1973/1979)
Marc Tyler Nobleman & Ty Templeton: Bill the Boy Wonder: The Secret Co-Creator of Batman (2012)
Ann Nocenti & Arthur Adams: Longshot (1986)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 1: Boredom (2004)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 2: Confluence (2004)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 3: Hard Run (2004)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 4: Love (2004)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 5: Whiteout (2005)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 6: Give-and-Take (2005)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 7: Zero (2005)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 8: Target (2005)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 9: Contact (2005)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 10: Deletion (2006)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 11: Kindred Spirit (2006)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 12: Finis (2006)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note 13: How to Read (2006)
Kyoko Okazaki: Helter Skelter (2003)
Pamela Ribon & Veronica Fish: Slam!, Volume 1 (2017)
Moa Romanova: Alltid fucka upp (2018)
Johnny Ryan: The Comic Book Holocaust (2006)
Johnny Ryan: Prison Pit: The Complete Collection (2020)
Joe Sacco: Palestine (2001)
Joe Sacco: Bumf, Volume 1 (2014)
Joe Sacco: Paying the Land (2020)
Eric Shanower: Age of Bronze, Volume 2: Sacrifice (2004/2020)
R. Sikoryak: Constitution Illustrated (2020)
Scott Snyder & Jock: The Batman Who Laughs (2019)
Craig Thompson: Carnet de Voyage (2004/2018)
Adrian Tomine: Summer Blonde (2002)
Adrian Tomine: The Loneliness of the Long-Distance Cartoonist (2020)
Tadao Tsuge: Slum Wolf (1969-1978)
Bart Tumey et al: Daffy (1945-1949)
Ngozi Ukazu: Check, Please! Book 1: #Hockey (2018)
Kazuo Umezz: The Drifting Classroom: Perfect Edition, Volume 1 (1972-1973)
Kazuo Umezz: The Drifting Classroom: Perfect Edition, Volume 2 (1973)
Kazuo Umezz: The Drifting Classroom: Perfect Edition, Volume 3 (1973-1974)
Rick Veitch: Boy Maximortal, Part Two (2020)
Rick Veitch: Roarin’ Rick’s Rare Bit Fiends #24 (2020)
Ogden Whitney: Return to Romance! The Strange Love Stories of Ogden Whitney (1959-1964/2019)
Connor Willumsen: Bradley of Him (2019)
Ronald Wimberly: Prince of Cats (2012/2016)
Ray Winninger et al: Watchmen Companion (1987/1990/2019)
Jim Woodring: And Now, Sir – Is THIS Your Missing Gonad? (2020)
Oscar Zarate (red.): It’s Dark in London (1996/2012)

Tidigare år:
2019: del 1, del 2 och del 3 (recensioner)
2018: böcker och serier (recensioner)
2017 (recensioner)
2016 (recensioner)
2015 (recensioner)
2014 (lista)
2013 (lista)

2019 års läsning, del 3

Korta recensioner av saker jag läste under september-december 2019. Skönlitteratur, fackböcker och serier. Fortsättningen på del 1 (jan-mar)  och del 2 (apr-aug).

Äldre listor: 2018 års bokläsning och 2018 års serieläsning, och från år 2017, år 2016, år 2015, år 2014 och år 2013.


household74. Geoffrey Household:
Rogue Male (1939)

Klassisk thrillerroman. Professionell jägare misslyckas med att lönnmörda namnlös europeisk diktator*, tillfångatas och torteras, men lyckas rymma. För att undkomma sina förföljare går han under jorden på engelska landsbygden. Kanske är det lite fuskigt att protagonisten har både MacGyver-färdigheter och praktiskt taget obegränsad tillgång till pengar. Men det är ändå rätt spännande.

*Diktatorn är uppenbarligen Hitler, vilket görs explicit i alla filmatiseringar (t ex den med Peter O’Toole).

greene75. Graham Greene:
The Power and the Glory (1940)

Mer förföljelse! Denna gång handlar det om den systematiska utrensningen av katolska präster i 1930-talets Mexico. Huvudpersonen är en ”whisky priest” som försöker göra sitt bästa trots många tillkortakommanden. Bra bok.

Med på TIME:s 100-lista.

salinger76. J. D. Salinger:
The Catcher in the Rye (1951)

Omläsning. Och bättre denna gång. Kanske för att jag har mer distans (åtminstone i form av antal levnadsår) till Holden än jag hade förra gången jag läste den? Klassisk tonårsångest och utanförskap. ”Alla är idioter”, typ. Förresten: YouTube-kommentarerna till denna låt tar kål på mig, det gör de verkligen.

Med på TIME:s 100-lista.

dick177. Philip K. Dick:
Time Out of Joint (1959)

Omläsning. 40 år före The Truman Show och The Matrix börjar en snubbe misstänka att hans omgivning och vänner är bluff, en avancerad kuliss skapad bara för hans skull. Eventuellt Dicks första ”mogna” roman. Men som efterordet säger är ”avslöjandet” en letdown, paranoian i bokens första två tredjedelar är mycket mer engagerande.

dick278. Philip K. Dick:
Martian Timeslip (1964)

Tredje och bästa gången jag läser den. Människor har koloniserat Mars och en paranoid fackboss försöker använda en autistisk pojke för att förekomma att FN köper upp en bergskedja. Det är mycket paranoia i Dick.


wyndham79. John Wyndham:
Trouble with Lichen (1960)

Upptäckten av en sällsynt lav gör det möjligt att sakta ner människors åldrande. Inte i klass med andra Wyndham-böcker. Bra upplägg men genomförandet är sådär. Men överraskande progressiv – berättelsen leder fram till ett slags feministisk revolution.

The Guardian-recension (48 år efter bokens publicering).

bunch80. David R. Bunch:
Moderan (1971/2018)

I 58 kapitel/noveller skildrar Bunch en framtid där män har täckt sig själva i metall och sin värld i plast och ägnar all sin tid åt att kriga mot varandra. Repetitivt men poetiskt. Bunch var för övrigt den enda av 32 författare som fick med två stycken noveller i Harlan Ellisons klassiska antologi Dangerous Visions (se 2016).

LARB-recension och Kirkus-recension.

silverberg81. Robert Silverberg:
The Book of Skulls (1972)

Fyra college-killar med varsin uppsättning definierande drag (arrogant rikemansson, driven bondson, intellektuell jude, homosexuell cyniker) bilar till Arizona för att gå med i en sekt som utlovar odödlighet för två av dem och döden för de andra. Utgivet som ”SF masterwork” men är egentligen mindre science fiction än roadtrip/sekt-bok.

SFF180-recension. Och ett blogginlägg som innehåller en synnerligen träffande beskrivning: In the Company of Men möter The Holy Mountain!

shaffer182. Peter Shaffer:
Equus (1973)

Gosse förblindar sex hästar, psykiatriker behandlar gosse.

Experimentell pjäs som fick en snäppet mer konventionell filmatisering med Richard Burton som psykiatrikern.

shaffer283. Peter Shaffer:
Amadeus (1979)

Antonio Salieri versus Gud!

Shaffers pjäs har drag av karaktärsmord men jag gillar den skarpt.


pohl84. Frederik Pohl:
Gateway (1977)

Försvunna utomjordingar lämnade efter sig tusen rymdskepp, förinställda för att färdas till okända destinationer. Många människor provar rymdskeppen och vissa hittar rikedomar, andra döden. Bokens protagonist är något av ett kräk: självcentrerad, feg, misogyn, våldsam. Den är ändå fängslande, men hela boken igenom väntade jag mig någon sorts twist i slutet. Inga av mysterierna med utomjordingarna löses heller i denna bok. Däremot finns det ett gäng uppföljare som tydligen gör det, men konsensus verkar vara att dessa bör undvikas.


moorevoice85. Alan Moore:
Voice of the Fire (1995)

Det är tredje gången jag läser Moores psykografiska debut(prosa)roman och det är fortfarande en av mina favoritböcker. Moores serier är flitigt förekommande på dessa listor och hans andra roman Jerusalem fick en del utrymme på 2017 års lista. Voice of the Fire är väsentligt kortare och mindre ambitiös: Moore försöker ”bara” skildra staden Northamptons historia från 4000 f Kr till år 1995. Detta görs i 12 kapitel med olika berättare hämtade från verkligheten, ofta outsiders av olika slag. Däribland poeten John Clare, mördaren Alfie Rouse och konspiratören Francis Tresham (eller snarare hans ruttnande huvud). Men mitt personliga favoritkapitel är nog bronsåldersdeckaren ”The Cremation Fields”.

chiang86. Ted Chiang:
Exhalation: Stories (2019)

Ny samling av vår tids bästa och kanske minst produktiva sf-författare. Sju noveller (varav tre Hugo-vinnare) som publicerades 2005-2015, plus två nyskrivna. Mina favoriter är titelnovellen (vetenskapsman i en värld befolkad av maskiner upptäcker entropi), ”The Merchant and the Alchemist’s Gate” (tidsresor à la Tusen och en natt) och ”Anxiety is the Dizziness of Freedom” (kvantmätning möjliggör kontakt med parallella världar).

Men ”Ophalos” (arkeologi i ett kreationistisk universum) och den lite för långa ”Lifecycle of Software Objects” (Second Life-skapelser utvecklar AI) och ”The Truth of Fact, the Truth of Fiction” (ny teknologi förändrar vårt sätt att minnas saker) är inte heller dumma.

Intervju och the Guardian-recension och New Yorker-recension (av Joyce Carol Oates).


bryson87. Bill Bryson:
En kortfattad historik över nästan allting (2003)

Informativt, underhållande och ibland ögonöppnande om naturvetenskaplig historia – kemi,  fysik, astronomi, paleontologi, geologi mm. Denna svenska pocketutgåva är från 2019, men det ursprungliga innehållet är från 2003 och har inte uppdaterats överhuvudtaget (trots att det finns en del errata). Då många av bokens viktiga upptäckter skedde under decennierna närmast före utgivningen kan man anta att delar av innehållet redan är föråldrat, men för en lekman är det svårt att ana vad och i vilken omfattning. Några saker som stack ut för mig är att ”planeten” Pluto får en hel del utrymme (den nedgraderades 2006), att Higgsbosonen talas om som en rent hypotetisk partikel (den hittades 2012) och att klimathotet tar liten plats. Trots detta en mycket läsvärd bok.

The Guardian-recension.

wolk88. Douglas Wolk:
Reading Comics: How Graphic Novels Work and What They Mean (2007)

Låter som ett akademiskt verk, men är snarare skrivet i en lättläst, bloggliknande stil. Första tredjedelen består av några korta essäer om mediets historia och lite teori om hur serier fungerar. Jag tycker bäst om det kapitel som ägnas åt att förklara hur en (ganska godtycklig) sida ur Seths Clyde Fans (se #108 nedan) fungerar. Resten av boken är 18 recensioner/essäer om specifika serieskapare, oftast specifika verk. Jag var välbekant med det mesta Wolk tar upp, men för de som inte är det (dvs bokens egentliga målgrupp) kan det nog vara lite för få illustrationer – och för många spoilers. Ändå en rätt sympatisk bok. Liksom jag föredrar Wolk konstserier, men kan se kvalitéerna i vissa mainstreamserier (och båda samlar vi på allt av Alan Moore). Och boken ledde till att jag till slut tog mig för att läsa Warlock (se #91 nedan) och Blankets (#95).

The Guardian-recension. Och en Comics Reporter-intervju (av nyligen framlidne Tom Spurgeon).

tcj21089. Gary Groth, Tom Spurgeon et al. (red.):
The Comics Journal #210 (1999)

Numret headlajnas av TCJ-krönikörers lista över 1900-talets hundra bästa engelskspråkiga serier. Tidskriften har alltid anlagt ett brett perspektiv på mediet, vilket här t ex innebär att superhjältar bereds förvånansvärt lite plats (med tanke på att genren i många år dominerade den amerikanska serieindustrin). Tecknare kända från The New Yorker kniper fler listplatser än 60 år av Marvel Comics (de senare representeras av exakt två verk: Kirbys Fantastic Four och Ditkos Spider-Man). Det är en på flera sätt variationsrik sammanställning, men från ett 2020-perspektiv är andelen kvinnliga serieskapare frapperande låg. Mycket har hänt sedan 1999.

tcj30490. Gary Groth et al. (red.):
The Comics Journal #304 (2019)

Innehåller en 80-sidig intervju med Simon Hanselmann (se #106-107 nedan). Dessutom fokus på Carol Lay, Geoffrey Hayes, Sophie Franz och amerikanska serieskapares försök att organisera sig fackligt.

Utdrag ur Hanselmann-intervjun.


starlin91. Jim Starlin:
Warlock: The Complete Collection (1975-1977)

Kosmisk ungdomsserie, bland Marvels mer intressanta publikationer på 70-talet. Som bäst är det en frossa i galenskap och ångest. Warlock möter sin fiende Magus, sitt tyranniska framtida jag. ”Warlock was as druggy as comics were allowed to get in 1975skriver AV Club. Första halvan är bäst, innan Warlocks kamp mot sitt onda alter ego avgörs. De följande 130 sidorna trampar till stor del vatten.

gonick192. Larry Gonick:
The Cartoon History of the Universe, Volumes 1-7 (1990)

Börjar med universums skapelse men fokuserar snart på mänsklighetens förhistoria och historia fram till 300-talet f Kr, över 350 matiga och mycket researchade seriesidor. Boken samlar sju volymer dedikerade till sumererna, egyptierna, hebréerna, perserna och grekerna. Lärorikt och underhållande, tydliggör kausalitet och kopplingar.

gonick293. Larry Gonick:
The Cartoon History of the Universe, Volumes 8-13 (1994)

Andra boksamlingen, med fokus på Indien, Kina (däribland Sun Tzu, Lao Tzu och Confucius) och Romarrikets uppgång och fall. Sträcker sig huvudsakligen från några hundra år f Kr till 500-talet e Kr.

cooper94. Dave Cooper:
Suckle: The Status of Basil (1996)

Coopers genombrottsserie, en Cronenberg-inspirerad fabel om oskuld och perversion. Något av en bagatell.

Se hellre Coopers obehagliga kortfilm The Absence of Eddy Table!

thompson95. Craig Thompson:
Blankets (2003)

Självbiografiskt om Thompsons uppväxt i fundamentalistisk kristen familj på landet, och hans första kärlek. Stilig men sentimental YA med starka Blutch-influenser som blev överdrivet hajpad och hyllad vid originalpubliceringen. Det berodde kanske främst pga dess tajming. I det tidiga 00-talets USA hade det litterära etablissemanget fått upp ögonen för serieformen, men det var fortfarande inte särskilt vanligt med 600-sidiga serieromaner (särskilt inte sådana som inte först publicerades i lösnummer/följetongsform).

weinstein96. Lauren R. Weinstein:
Inside Vineyland (2003)

Weinsteins första samling. Fyrtio ensidesverk hämtade från Seattles nyhetstabloid The Stranger, plus en bonusserie om en robot som söker kärleken.


maroh97. Julie Maroh:
Blue is the Warmest Color (2010)

Lesbisk kärlekshistoria mellan tonåringar i homofobiskt Frankrike på 1990-talet, slutar med döden. I nutid läser den döda kvinnans älskarinna hennes dagbok.


jacobs98. Jesse Jacobs:
Safari Honeymoon (2014)

Safari på hotfull planet.

Geometri och parasiter.


wwsensation99. Sensation Comics featuring Wonder Woman, Volume 1 (2015)
Nio Wonder Woman-serier av olika tecknare och författare. Den enda lyckade är Gilbert Hernandez’ Silver Age-inspirerade barnserie (preview på AV Club). En Apokalips-story av Gabriel Hardman är väl okej, liksom något som är tecknat av Dean Haspiel. Men det mesta är oinspirerat skräp.

morrisonww100. Grant Morrison & Yanick Paquette:
Wonder Woman: Earth One, Volume 1 (2016)

Morrisons WW är professionell men förvånansvärt trist. Dekonstruerar Marston/Peters bisarra originalserier från 40-talet utan att tillföra särskilt mycket. Lättsmält underhållning för stunden, ungefär i klass med Hollywoodfilmen. Kanske blir det bättre i volym 2?


morrisonklaus101. Grant Morrison & Dan Mora:
Klaus: How Santa Claus Began (2016)

Ja, det är Jultomtens ursprungsberättelse En ensam jägare i en diffus medeltid återvänder till byn där han växte upp och finner att den har tagits över av ondskefulla makter. Med hjälp av skogsandar och en tam varg kan Klaus sprida leksaker till barnen, trots att julen är förbjuden. En enkel, relativt linjär berättelse (särskilt för att vara Morrison), men det är svårt att inte bli charmad.


102. Yvan Alagbé:
Yellow Negroes and Other Imaginary Creatures (2012/2018)

Serienoveller från 1995 till 2017 om olika typer av marginaliserade människor. Titelnovellen, om afrikanska invandrare i 90-talets Frankrike, är tydligen något av en modern klassiker, på sina ställen jämförd med Maus.

AV Club-recension och TCJ-recension och NYT-intervju.

lutes103. Jason Lutes:
Berlin (2018)

Ambitiöst epos om Weimarrepublikens fall och nazismens framväxt, som det såg ut inifrån Europas kanske näst största kulturcentrum (efter Paris), tillika gayhuvudstad, från hösten 1928 till våren 1933. Den 550-sidiga serieboken blandar historiska och fiktiva figurer och tog 23 år att färdigställa. Lutes var så angelägen om att inte vara ”fatalistisk” att han t o m i det längsta undviker att visa hakkors i bild, ett effektivt grepp.

NYT-recension och TCJ-recension.

rowell4104. Rainbow Rowell, Andrés Genolet et al:
Runaways, Volume 4: But You Can’t Hide (2019)

Min favoritfigur är Doombot.



hanselmann1105. Simon Hanselmann:
Bad Gateway (2019)

Uppföljaren till 2017 års One More Year (se 2018 del 2) men följer mer direkt på händelserna i 2016 års Megg & Mogg in Amsterdam (dito). I större format (cirka A4) och minus Owl, men annars ganska likt. Som vanligt tämligen självbiografiskt. Dock lite mindre stoner comedy än förr och lite mer reflektion och ångest. Långsamt rör sig den övergripande berättelsen mot tragedi.

Publishers Weekly-recension.

hanselmann2106. Simon Hanselmann:
Livet är en jävla fest (2019)

Svenskspråkig utgåva av serier som tidigare publicerats i just de ovan nämnda Fantagraphics-samlingarna Amsterdam och One More Year. Fungerar överraskande bra på svenska, bara en relativ handfull pratbubblor i den 288 sidor tjocka boken känns direkt ansträngda. Mina favoriter: Werewolf Jones’ försök att flyga till hattmässan i Qatar, ”Skövdefloppen”, ”Värmebölja” (äventyr på utomhusbadet) och Owls födelsedagsmiddag.

huizenga107. Kevin Huizenga:
The River at Night (2019)

Glenn Ganges ligger i sängen bredvid sin fru och kan inte somna. Han drack för mycket kaffe innan han lade sig. Så han tänker. På geologi, jordens ålder, sin fru, när han tävlade i tv-spel på jobbet, en begravning han var på, och framförallt att han inte kan somna. Den bästa boken om metakognition jag läste på hela året!

TCJ-recension och The Beat-intervju.

seth108. Seth:
Clyde Fans (2019)

Var tänkt som Seths andra serieroman (efter It’s a Good Life…) men tog honom 20 år att färdigställa. Två bröder driver en fläktfirma i några decennier, fram till den oundvikliga konkursen. Nedslag i deras liv på 50-talet och 70-talet. En märklig blandning av episk och småskalig.

Bookslut-intervju (från 2004) och rundabordssamtal med sju seriekännare på TCJ.

tamaki109. Mariko Tamaki & Rosemary Valero-O’Connell:
Laura Dean Keeps Breaking Up with Me (2019)

Lesbisk tonårsromantik/göra-slut-ångest. Persongalleriet uppvisar en uppfriskande stor variation vad gäller sexualitet, etnicitet och kroppstyp. Inte lika bra som Tamakis tidigare This One Summer (se 2017), men välgjort för vad det är (dvs YA).

Kirkus-recension och AV Club-recension.

flowers110. Ebony Flowers:
Hot Comb (2019)

Serienoveller om afro-amerikanska kvinnor och deras hår.

Publishers Weekly-recension.


takei111. George Takei, Justin Eisinger, Steven Scott & Harmony Becker:
They Called Us Enemy (2019)

Efter Japans attack mot Pearl Harbor tvångsförflyttade den amerikanska regeringen 120 000 personer av japansk härkomst – varav en majoritet var amerikanska medborgare – till tio koncentrationsläger, där de blev kvar till andra världskrigets slut. Femårige Takei (känd från Star Trek) och hans familj satt i flera av dem.

New York Times-recension och TCJ-recension.

walden112. Tillie Walden:
On a Sunbeam (2018)

YA-igt romantiskt rymdäventyr i flickskolemiljö. Huvudpersonerna färdas runtom i galaxen i ett fiskliknande rymdskepp och restaurerar gamla byggnader. Var en webbserie från början. Påminner rätt mycket om Miyazaki, särskilt Nausicaä of the Valley of the Wind (serien), både vad gäller teckningsstil och några specifika element. Tyvärr lite tunn, trots dess episka längd. Kul detalj som inte spelar någon roll för plotten: På 530 sidor förekommer exakt 0 män och pojkar. Alla familjer i boken består, okommenterat, enbart av kvinnor. (Enda undantaget är en person som är icke-binär.)

New Yorker-recension och TCJ-recension.

gaiman113. Neil Gaiman & Colleen Doran:
Snow, Glass, Apples (2019)

Snövit som vampyr. En av mina favoritnoveller av Gaiman, bearbetad till serie av Doran i en teckningsstil inspirerad av den irländske illustratören Harry Clarke.

TCJ-intervju med Doran.

daniels114. Ezra Claytan Daniels & Ben Passmore:
BTTM FDRS (2019)

Gentrifiering möter body horror. Av författaren till Upgrade Soul (se del 2).


way115. Gerard Way & Gabriel Bá:
The Umbrella Academy, Volume 3: Hotel Oblivion (2019)

X-Men möter Royal Tenenbaums, som AV Club skrev år 2008. Men för seriekännare känns nog Umbrella Academy mest som en arvtagare till Grant Morrisons Doom Patrol. Det är 10 år sedan volym 2 och möjligen ger indician en vink om varför det har dröjt så länge. I de båda första volymerna stod det ”© 2008-2009 Gerard Way” men nu är UA ”© Gerard Way and Gabriel Bá”. Denna tredje volym har fokus på det fängelse Hargreeves byggde för att husera alla skurkar hans barn fångade. Jag är glad att serien är tillbaka, även om det är lite ovärdigt med en Netflix-blaffa på omslaget. Hållar tummarna för en fjärde volym inom ett par år.

jacob116. Mira Jacob:
Good Talk: A Memoir in Conversations (2019)

Självbiografiskt om uppväxt, föräldraskap och rasism i ett delat USA. Jacob skriver och ritar om hur hon och hennes mixed race-familj påverkades av först 9/11 och senare valet av Trump (och även valet av Obama däremellan). En av 2019 års 10 bästa böcker (dvs ej begränsat till serieböcker) enligt Publishers Weekly. Som serie är det i princip dialogburet. Bilden är föga attraktiv – clipart mot fotobakgrund, och samma handfull teckningar återanvänds gång på gång. Men det är överraskande effektivt.

PW-recension och dito intervju.

Promethea117. Alan Moore, J.H. Williams III & Mick Gray:
Promethea: The 20th Anniversary Deluxe Edition, Book One (2019)

Fjärde utförandet jag köper dessa serier i. Först köpte jag lösnumren när de kom 1999-2000 och strax därpå TPB:erna. Några år senare uppgraderade jag alla America’s Best Comics-samlingar till inbundna. Och nu som ”Deluxe Edition”, vilket betyder fler nummer per bok och större format. (Dessutom nu under DC/Vertigo-flagg, eftersom ABC-etiketten lades ner kort efter att Moore lämnat.) Men den nominella ”deluxe”-utgåvan är mindre väldesignad än de tidigare, ity DC är klåpare.

Plotten: College-student i futuristiskt New York forskar om en mystisk figur som verkar ha existerat i folktro och populärkultur i hundratals år. Därmed råkar hon själv bli nästa version av figuren, som är fantasi förkroppsligad. Men genreupplägget är mest en ursäkt för Moore att föreläsa om magi, tarot och Kabbalah. Tecknaren Williams III ser till att det ständigt är visuellt intressant.

ware118. Chris Ware:
Rusty Brown (2019)

Wares första serieroman sedan 2012 års Building Stories. Fast egentligen bara första halvan av ett större verk, som Ware har jobbat på sedan år 2000. Empatiska porträtt av personer i kretsen kring titelfiguren, en utstött skolelev i Nebraska år 1975. Kapitel om i tur och ordning Rustys pappa, hans mobbare och en av hans lärare. Tre fjärdedelar har tidigare publicerats i Acme Novelty Library 16, 17, 19 och 20. Allra starkast är #20, ”Lint”, som skildrar ett liv från födelsen till döden, med en sida per år. 2000-talets bästa serie?

Publishers Weekly-intervju. Och NPR-intervju. Och the Guardian-recension. Och TCJ-recension. Och varför inte en till?

Nu är det äntligen slut på dessa listor!

2019 års läsning, del 2

Korta recensioner av saker jag läste under april-augusti 2019. Skönlitteratur, fackböcker och serier. Äldre listor: år 2019 del 1 av 3, år 2018 del 1 av 2 och del 2 av 2, år 2017, år 2016, år 2015, år 2014 och år 2013.


steinbeckgrapes29. John Steinbeck:
The Grapes of Wrath (1939)

Omläsning. Jordbrukarfamilj migrerar från Oklahoma till Kaliforniens förlovade land, blir besvikna. Sentimental men fängslande Great American Novel-kandidat.

Med på TIME:s 100-lista.

waughbrideshead30. Evelyn Waugh:
Brideshead Revisited (1945/1959)

Omläsning. Och bättre denna gång, trots att den innehåller en del trams. Waughs hjältedyrkan av den kultiverade överklassen är en sak, men hans slutsats att vi alla är katoliker innerst inne är nästan stötande. Överhuvudtaget mycket fokus på ”divine grace”. Så vad är egentligen behållningen för okristna? Christopher Hitchens menar att det delvis är nostalgi för en svunnen tid, förstås, men också den välskrivna dialogen mm. Hursomhelst gillar jag den.

Med på TIME:s 100-lista.

fountainhead31. Ayn Rand:
The Fountainhead (1943)

En ensam arkitekt med integritet och självförtroende (och drag av Frank Lloyd Wright) i konflikt med ett USA som förstörs av kollektivism, kompromisser och svaghet. Rands filosofi, som genomsyrade allt hon skrev, är en naiv tonårings sätt att se på världen (”Ayn Rand wrote about how awesome awesome people are”, som Casey sade i Party Down). Att de flesta av Rands figurer är karikatyrer som bara syftar till att illustrera hennes idéer kan vara irriterande för de som är vana vid konventionell litteratur och förväntar sig psykologisk realism, men funkar faktiskt skapligt i den här typen av idéburen litteratur. Det större problemet är att Rands politiska budskap tidigt blir så övertydligt att det knappt kan kallas undertext, och ändå känner hon ett behov av att förvränga figurernas dialog och ösa på med predikningar för att stava ut allt några extra gånger. Men denna 750-sidiga roman håller åtminstone en bättre balans (vad gäller ”story” i relation till ”budskap”) än Rands senare, ännu tjockare bok Atlas Shrugged. Här är monologerna bara en handfull sidor långa istället för dussintals.

williamsstreetcar32. Tennessee Williams:
A Streetcar Named Desire (1947)

Främsta verket av en av de tre stora amerikanska pjäsförfattarna (en annan bidrar med ett förord till denna utgåva!). En överårig Southern belle måste lämna sitt överdådiga hem och gatecrasha sin syster och dennes Brando-liknande man som är trångbodda i ett skyffe i New Orleans. Kulturkrock uppstår.

ontheroad33. Jack Kerouac:
On the Road (1957)

”Bohemerna, poeterna är svin, och On the Road den fånigaste skiten jag har läst” sjöng Joakim Berg. Han hade en och annan poäng. Partaja, lyssna på jazz och åka bil – det var livet för Kerouac och hans idol.

Boken är med på TIME:s 100-lista men personligen föredrar jag Updikes Rabbit, Run (se 2017).

midwich34. John Wyndham:
The Midwich Cuckoos (1957)

Omläsning. Min favorit bland Wyndhams romaner. På vissa sätt åldrad, såklart – i en berättelse om 60 samtidiga graviditeter skulle man vänta sig att kvinnors perspektiv skulle få lite mer utrymme. Men ändå ganska lysande. (Även Atwood ser den som Wyndhams mästerverk.)

bolllosthonor35. Heinrich Böll:
The Lost Honor of Katharina Blum (1974)

Nobelpristagaren Bölls uppgörelse med den tyska tabloidpressen. Specifikt den konservativa, populistiska Bild-Zeitung, med anledning av dess täckning av Baader-Meinhof-ligan.

Nr 64 på Le Mondes lista över 1900-talets böcker.

gibsonneuromancer36. William Gibson:
Neuromancer (1984)

Omläsning. Jag är inget fan av cyberpunk som genre, men man behöver inte komma mer än några sidor in i Neuromancer för att förstå vilket enormt inflytande den har haft på vår kultur och vårt tänkande (”cyberspace”, ”the matrix”, avskaffandet av kontanter…). Estetiskt påminner Gibsons framtidssamhälle mycket om Blade Runner, men tydligen var han en bra bit in i skrivandet innan han såg filmen.

Med på TIME:s 100-lista.


kirbyking37. Mark Evanier:
Kirby: King of Comics (2008/2017)

Uppdaterad men förminskad version av 2008 års coffee table-konstbok/biografi över USA:s genom tiderna mest inflytelserika tecknare av serietidningar. Boken är rikt illustrerad, inte minst med reproduktioner av originalsidor, vilket även i detta mindre format (cirka A4) är en stor del av behållningen. Den biografiska texten är skaplig, men innehåller inte många överraskningar för seriekännare. Evanier var Kirbys assistent på 70-talet och därefter en familjevän fram till Kirbys död 1994. Därför är det kanske inte förvånande att boken drar åt det hagiografiska hållet. Om man får tro boken var i princip allt Kirby gjorde av yppersta kvalitet (när något floppade var det alltid någon annans fel, eller också var det helt enkelt för bra för marknaden) och han agerade alltid etiskt (betalade t ex andra tecknare bra trots att han själv aldrig fick bra betalt). Jag skulle välkomna en Kirby-biografi med något mer distans till mannen.


trumpsiege38. Michael Wolff:
Siege: Trump Under Fire (2019)

Uppföljaren till förra årets Fire and Fury. Alt-right-figuren Steve Bannons hatkärlek till Trump får mycket utrymme, de flesta händelser filtreras genom honom. Wolff sticker inte under stol med Bannon är hans viktigaste källa, Vergilius till hans Dante. Lyckligtvis är Bannons cynism och klarsynta analys konstant underhållande. Några starka passager i boken rör Fox News omvandling till ren Trump-TV, Trump/Putin-mötet 2018 (som resulterade i ett fantastiskt foto) och presidentens komiska helomvändning vad gäller Nordkorea och Kim Jong-un. Publiceringen av Bob Woodwards egen Trump-bok (se 2018) ägnas flera sidor. Liksom i förra boken är alla anekdoter kanske inte 100 % sanna, men Wolff avfärdar kritiken.

Det är tydligt att Wolff skrev Siege med en förväntan att Muellers utredning skulle leda till avslöjanden som skulle fälla Trump, men som bekant blev det inte så. I epilogen, skriven efter att rapporten släpptes, kan Wolff inte dölja sin besvikelse. Han porträtterar Mueller som en kombination av obeslutsam Hamlet och ineffektiv byråkrat. 

Boken fick i allmänhet skapliga recensioner (the Guardian hyllade medan Rolling Stone sågade).

bignine39. Amy Webb:
The Big Nine: How the Tech Titans and Their Thinking Machines Could Warp Humanity (2019)

Mindre sensationalistisk än man skulle tro utifrån bokens titel. Webb pratar visserligen om utvecklingen från ANI till AGI och ASI, men fokus är snarare på hur våra liv påverkas allt mer av nio storföretag: amerikanska ”G-MAFIA” (Google, Microsoft, Apple, Facebook, IBM, Amazon) och kinesiska ”BAT” (Baidu, Alibaba, Tencent). De kinesiska företagen behandlas i klump, vilket Webb motiverar med den ”koalition” som råder mellan dem och Kinas regim. Tre övergripande framtidsscenarier presenteras: optimistiskt, pragmatiskt och katastrofalt. Alla är tänkvärda, men en allvarlig brist är att de i princip ignorerar alla andra aktörer än Kina, USA och de nio företagsjättarna.

Det optimistiska scenariot går ut på att USA antar en nationell AI-strategi och att G-MAFIA får statlig finansiering så de kan samarbeta för allmänhetens bästa istället för att jaga kortsiktig vinst. Samarbete sker över nationsgränserna och alla individer äger sin egen data, eller ”PDR” (personal digital record) som Webb kallar det. Men även denna optimistiska framtid har drag av dystopi: massövervakning är en självklarhet, människor väljer partner utifrån projicerad livsinkomst och det släpps fortfarande nyproducerad musik ”av” Rolling Stones (”thanks to replicating algorithms!”). Och eftersom perspektivet är medelklassamerikanskt förutsätter Webb att enskilda individer måste betala för saker som kanske hellre kunde finansieras kollektivt (”alla har råd” att få sin arvsmassa analyserad).

I Webbs pragmatiska scenario kommer två konkurrerande infrastrukturer/OS att dominera världen, Google och ”Applezon”. Hur vårt PDR används är långtifrån transparent och i praktiken är det inte flyttbart. Vi bor på Applezon-hotell eller flyger med Google. Inom e-hälsa tävlar WatsonCalico med Applezon Health. Mellanchefer ersätts av AI, men toppcheferna blir allt mäktigare. Det uppstår nya typer av AI-brottslighet som inte finns i straffskalan. När Facebook går under köps all data upp av ett kinesiskt konglomerat, vilket innebär att miljarder användare troligen spåras och bedöms enligt Kinas social credit-system (vi kan inte veta säkert). Även detta scenario slutar dystopiskt: Kinas AI-system kan snart kontrollera transporter, banker, vårdsystem och hemelektronik även i USA.

I katastrofscenariot visar det sig att Kinas investeringar i Venezuela, Argentina, Bolivia och Vietnam under 2010-talet lade grunden till ett nytt digitalt imperium. Snart är all teknik i amerikanska hem hårt segregerad och styrs, beroende på vilken inkomstgrupp du tillhör, av Apple (för de rikaste), Google eller Amazon (priset avgör hur mycket reklam du ser och hur din data behandlas). En sorts AI-totalitarianism råder, med få valmöjligheter och ingen kompatibilitet mellan system. Några decennier senare är livet fullt av biologiska begränsningar – nanobotar övervakar att folk lever hälsosamt och biometriska gränser hindrar fri rörelse mellan länder. Så småningom leder överbefolkning och resursbrist till att Kina (som nu styr 150 länder) använder en ASI för att utradera USA och dess partners med hjälp av sjukdom.

Boken avslutas med ett antal uppmaningar. Webb vill se en global allians som syftar till att garantera mänskliga rättigheter i AI-eran. Hon förespråkar framtagandet av en uppsättning värderingar och principer för alla som arbetar med AI (t ex att mänsklighetens bästa ska stå i fokus och att individer ska äga och kontrollera sina digitala fotspår). Och liksom James Bridle i New Dark Age (se 2019 del 1) är hon inne på att AI-system måste kunna ”förklara sig”. I det ingår bl a att beskriva vilken data som användes för att träna dem, vilka processer som används för lärande och exakt vilken data som används nu.

tcj30340. Gary Groth et al. (red.):
The Comics Journal #303 (2019)

Efter flera års frånvaro (utom förstås som webbplats) återvänder min favorittidskrift till tryck! Denna nya inkarnation av TCJ ska tydligen satsa ännu hårdare på mindre kända serieskapare. Drygt 80 sidor ägnas åt Tomi Ungerers fascinerande karriär, som jag tidigare var helt obekant med. Andra höjdpunkter är trender i YA-utgivningen och en genomgång, år för år, av hur amerikansk mainstream har förändrats de senaste 20 åren. T o m lågvattenmärkena (och det finns ett par artiklar som är riktigt svaga) är åtminstone intressanta.



millionyear41. Will Elder et al:
The Million Year Picnic and Other Stories (1952-1956/2017)

Allt Elder ritade åt det legendariska förlaget EC, med undantag för Kurtzmans Mad. Första halvan av boken består av skräck och lite sf (däribland två berättelser av Ray Bradbury). Andra halvan kommer från Panic, den aningen vekare kopian av just Mad.


eternaut42. Héctor Germán Oesterheld & Francisco Solano López:
The Eternaut (1957-1959/2015)

Argentinsk tidningsföljetong från 50-talet som publicerades under flera år, trots att den utspelar sig under några timmar. År 2015 kom till slut denna extremt hyllade och hajpade översättning till engelska. Förordet kallar verket för ”literary masterpiece” men för mig var det mest en besvikelse. Det känns som dussin-sf i stil med b-filmer från samma era, och berättelsen är väldigt tydligt improviserad. Det är ständiga cliffhangers och varje avslöjande leder till nya mysterier. Det blir en föga tillfredsställande helhet. Kanske växte seriens eftermäle för att författaren Oesterheld (liksom hans fyra döttrar) ”försvann” på 70-talet, sannolikt avrättad av militärjuntan.

The Guardian-recension. Och en NPR-recension.

kurtzmangoodman43. Harvey Kurtzman & Will Elder:
Goodman Beaver (1961-1962/1984)

Kurtzman och Elders satirserie från tidigt 60-tal. Föregick, och var överlägsen, den mer kända Little Annie Fanny som K&E gjorde åt tidskriften Playboy under galet många år (1962-1988). Detta 80-talsalbum samlar fyra av de sex episoderna, där Goodman bl a möter Tarzan, Lloyd Bridges och en desillusionerad Superman. Han provar att utforska havet och att äga ett vapen. Saknas gör den allra första episoden, som inte tecknades av Elder, samt den legendariska Goodman Goes Playboy, därför att Archie Comics (vars figurer förekom i serien) hotade med stämning om den återtrycktes. (År 2004 publicerades den till slut i TCJ #262, sedan förläggaren Gary Groth hade upptäckt att Archie hade låtit dess copyright förfalla.)

kirbyolsen44. Jack Kirby:
Superman’s Pal Jimmy Olsen (1970-1972)

Ny samling med alla Kirbys 15 nummer av Jimmy Olsen, de första kapitlen i hans Fourth World-epos (se 2018 för New Gods och 2017 för Mister Miracle). Energiskt och späckat. Kirby återuppväcker gamla skapelser som Newsboy Legion och Guardian och fyller även på med gott om nya skapelser som Morgan Edge, Intergang, DNAliens och Darkseid. Och Don Rickles gästspelar! Tyvärr är nästan alla nummer tuschade av den notoriskt late Vince Colletta. Allra värst är att alla Kirbys Superman-ansikten (och emblem) ritades om av andra tecknare för att bättre matcha DC:s ”house style”.

Recension av Kirbys första nummer. Och en genomgång av rubbet.

bilalgudarnas45. Enki Bilal:
Gudarnas marknad (1980)

Första delen i Belgrad-födde franske tecknaren Bilals Nikopol-trilogi.

Egyptiska gudar och fascism i Paris.

blutchpeplum46. Blutch:
Peplum (1998)

Christian Hincker (”Blutch”) remixar Petronicus Satyricon i serieform. Ganska mästerligt.

The Guardian-recension. Och ett smakprov.

lemireunderwater47. Jeff Lemire:
The Underwater Welder (2012)

Spökhistoria om faderskap. Undervattensvetsare som ska bli pappa konfronterar sin egen fars misslyckanden. Det mest spektakulära avsnittet av Twilight Zone som aldrig producerades, skriver Damon Lindelof i sitt förord. Och AV Club hade den på sin 10-i-topp-lista för 2012. Jag skulle hellre kalla den okej.

jacobs148. Jesse Jabobs:
By This Shall You Know Him (2012)

Några gudomliga varelser samlas för att kritisera varandras konstprojekt. En har skapat en planet som han har fyllt med kolbaserade livsformer, så kallade ”ani-mals”. Men en rival saboterar projektet genom att skapa en särskild variant som snabbt förstör för de andra djuren och sig själv. Vad kan det vara för djur?

Jacobs väljer favoritrutor ur alla sina serier.

jacobs249. Jesse Jacobs:
Crawl Space (2017)

I tvättmaskinen i källaren finns en psykedelisk värld. Tonåringar utforskar. Påminner lite om Jim Woodrings Frank, blandat med Narnia och kanske en after school special. Men jag tycker mycket bra om Jacobs serier.

TCJ-recension. Och PopMatters-recension.

headlopper150. Andrew MacLean:
Head Lopper, Volume 1: The Island or A Plague of Beasts (2016)

Head Lopper är Robert E. Howard möter Mike Mignola, kryddat med lite Jeff Smith. Andas klassisk sword-and-sorcery, men mindre rasistiskt och sexistiskt. Stor barbar med stort skägg, stort svärd och ett stort talande häxhuvud vandrar omkring. Som titeln antyder hugger han emellanåt huvudet av monster och dåliga människor. Berättelsen är rätt ordinär fantasy, men visuellt är det maffigt. Och MacLeans tjocka nummer ger kapitel av mer tillfredsställande längd än de flesta mainstreamserier.

headlopper251. Andrew MacLean:
Head Lopper, Volume 2: Head Lopper and the Crimson Tower (2018)

Volym 2 är nästan ännu bättre, trots att den följer en strikt formel. I Röda Tornet måste olika kämpar klara av en serie utmaningar och vinna kristaller för att sedan besegra tornets mästare och ta hans plats. Kommer någon att lyckas? Hur många hinner dö på vägen?

apocalyptigirl52. Andrew MacLean:
ApocalyptiGirl: An Aria for the End Times (2015)

Sciencefictioniga ApocalyptiGirl är stilig och har fina actionsekvenser, men en alltför beige och välbekant story.

Publishers Weekly-recension.

shawdoctors53. Dash Shaw:
Doctors (2014)

Experimentell medicinsk teknologi låter läkare kontakta nyligen avlivna personer i deras afterlife och återuppväcka dem.


shawcosplayers54. Dash Shaw:
Cosplayers (2016)

En serie vinjetter om två unga kvinnor som gillar anime och att klä ut sig. De startar en YouTube-kanal, går på Tezuka-mässa etc.


gd1 gd2gd3gd4gd5gd6gd7gd8gd9gd10

55-64. John Allison, Max Sarin, Lissa Treiman et al:
Giant Days, Volume 1 (2015)
Giant Days, Volume 2 (2016)
Giant Days, Volume 3 (2016)
Giant Days, Volume 4 (2017)
Giant Days, Volume 5 (2017)
Giant Days, Volume 6 (2017)
Giant Days, Volume 7 (2018)
Giant Days, Volume 8 (2018)
Giant Days, Volume 9 (2019)
Giant Days, Volume 10 (2019)

Tre tjejer är rumskompisar på brittiskt universitet trots att de har (chock!) olika stil och personlighet: Esther är goth och drama queen, Daisy en oerfaren optimist och Susan en cynisk kedjerökare. Som man kunde tro av beskrivningen är detta ett sitcom-liknande relationsdrama, men charmigt ritat och fullt av rolig dialog. Många mer eller mindre bekanta situationer uppstår, däribland (i vol 3) studentval, camping, försök till avhopp, (i vol 4) dejting, skådespeleri, öppet hus-tour, (i vol 5) en arkeologisk utgrävning, juridiska bryderier, bli hög på festival, IKEA-besök, (i vol 6) inbrott, träffa sitt ex, byta jobb, bli sjuk, föräldrar som hälsar på, (i vol 7) ett MMMORPG-bröllop, fira jul med familjen, protestera mot ett snabbköp, (i vol 8) få en rival i skolan, otrohet, en störig rumskompis, glida isär, (i vol 9) leta bostad, bonda under en pubrunda, bryta benet, försöka göra slut, (i vol 10) hantera fyllebekännelser, gå på jobbmässa. Osv, osv.

AV Club-recension av vol 1.


65-66. Tom King & Mitch Gerads:
The Sheriff of Babylon, Volume 1: Bang. Bang. Bang. (2016)
The Sheriff of Babylon, Volume 2: Pow. Pow. Pow. (2017)
Ex-polis undersöker mordet på en av de polisrekryter han tränar i Irak. Berättelsen utspelar sig under ett par månader 2004, kort efter USA:s invasion. Författaren King tillbringade själv några månader i Irak i sin tidigare karriär som CIA-tjänsteman inriktad på antiterrorism.

sheriff2Detta känns som första säsongen av en rätt bra tv-serie, inte helt olikt The Honourable Woman (med drag av Homeland). Mycket riktigt var dessa 12 nummer ursprungligen tänkta som första delen av ett epos på 65-75 sidor. Oklart varför det kom av sig.

King-intervju i Military Times.

67. Tom King & Mitch Gerads:
Mister Miracle (2019)

Scott Free kan ta sig ur alla dödsfällor – men kan han fly från den dödsfälla som är livet självt? Scotts självmordsförsök är en föga lovande inledning på denna serie, det luktar superhjältedekadens från 80/90-talet. Men snart visar det sig att King och Gerads använder Jack Kirbys metaforiskt rika 70-talsskapelse (en del av hans Fourth World, se #44 ovan) för att utforska balansen mellan arbete och föräldraskap, och frågan om huruvida vi är dömda att föra vidare våra trauman till våra barn. Titelfigurens jobb går bokstavligt talat ut på att kriga i helvetet, så igenkänningsfaktorn torde vara hög för många läsare.

En Newsarama-intervju och en Comicbook-intervju med King. Plus annoteringar för kapitel 5 (av 12).

vei168-69. Sara Bergmark Elfgren & Karl Johnsson:
Vei – bok 1 (2017)
Vei – bok 2 (2019)
Svensk fantasy baserad på nordisk mytologi. Märkbart influerad av Gaimans Sandman (en androgyn Loke påminner t ex om Desire) med en touch av Game of Thronesk brutalitet. Hunger Games (et al) finns också någonstans i bakgrunden. Midgårds människor, som tillber asarna, och Jotunheims människor, som tillber de blå jättarna Jotun, är brickor i återkommande gladiatorspel mellan de båda gudaraserna. Asagudarna är förrädiska och sadistiska, Jotun är mer sympatiska men inga gudar är att lita på. Utom kanske Loke?

vei2Serien är lite för kort för att göra det episka anslaget rättvisa och uppdelningen i två böcker känns artificiell och skadar berättelsens rytm. Men det är konstant underhållande och serien är till och med en smula nyskapande i sin tolkning av de nordiska myterna. Detsamma gäller behandlingen av mänsklig sexualitet – som är naturligt integrerad och har en överraskande bredd.


70. Ezra Claytan Daniels:
Upgrade Soul (2018)

Ett äldre par genomgår en experimentell genetisk föryngringsprocess som ska göra dem betydligt mer kapabla både fysiskt och mentalt. Men processen visar sig bygga på kloning och när något går fel måste den avbrytas i förtid. Resultatet blir visserligen ett par starka och intelligenta kopior, men dessa är gravt missbildade och ser ut som förvuxna foster – samtidigt som ”originalen” har försvagats.

The Beat räknar den som en av decenniets bästa sf-serier. TCJ-recension.

71. Rainbow Rowell, Kris Anka et al:
Runaways, Volume 3: That Was Yesterday (2019)

Två nummer av fill-in-tecknare suger och jag höll på att tappa intresset.

Men när Anka kom tillbaka var allt okej igen.


72. James Sturm:
Off Season (2019)

Om en relation som håller på att falla samman, från en New England-baserad husbyggares synvinkel. Sturm ritade serien i ”realtid” under hösten och vintern 2016, en period som för många av oss dominerades av USA-valet. Berättelsen är för det mesta inte explicit politisk (huvudpersonen tappar intresset redan när Bernie förlorar primärvalet), men politiska motsättningar genomsyrar berättelsen. Slutar märkligt.

TCJ-recension och the Guardian-recension. Plus en TCJ-intervju.

Missa inte den spännande fortsättningen i ”2019 års läsning, del 3 av 3”!

2019 års läsning, del 1

Korta recensioner av saker jag läste under januari-mars 2019. (Uppdatering: Här är apr-aug och sep-dec.) Skönlitteratur, fackböcker och serier. Äldre listor: 2018 del 1, 2018 del 22017201620152014 och 2013.


Charles and Mary Lamb Tales from Shakespeare (1807)Charles & Mary Lamb:
Tales from Shakespeare (1807)

Tjugo Shakespeare-pjäser återberättade i prosaform för barn som levde för 200 år sedan. Ganska mycket av dialogen återanvänds, men berättelserna har genomgående strömlinjeformats – de är hyfsat kronologiska, med många subplots och övernaturliga inslag avlägsnade. Detta får vissa av de 14 komedierna, skrivna av Mary, att framstå både som väldigt repetitiva (det är gott om crossdressing i Shakespeare) och smått absurda (att begränsa magin i A Midsummer Night’s Dream är bara konstigt). De sex tragedierna, skrivna av Charles, klarar övergången till prosa bättre, även om försöken att göra t ex King Lear och Macbeth mer ”barnvänliga” är dömda att resultera i en del knas. Och det är svårt att föreställa sig barn av idag läsa det som 1800-talskidsen får förmodas ha klarat utan större problem. Båda syskonen, men särskilt Mary, uttrycker sig ofta på ett omständligt 1800-talsvis, med långa meningar fulla av bisatser. Ett exempel (inte det värsta) ur Marys version av Cymbeline:

”The queen, who pretended to pity Imogen for the grief she suffered at losing her husband, offered to procure them a private meeting before Posthumus set out on his journey to Rome, which place he had chosen for his residence in his banishment: this seeming kindness she showed, the better to succeed in her future designs in regard to her son Cloten; for she meant to persuade Imogen, when her husband was gone, that her marriage was not lawful, being contracted without the consent of the king.”

Hela boken finns online, med illustrationer av Arthur Rackham. Och här är en The Guardian-artikel av Marina Warner, delvis hämtad ur hennes förord till Penguin Classics-utgåvan.

Jean-Paul Sartre Huis Clos and Other Plays (1944-1951)Jean-Paul Sartre:
Huis Clos and Other Plays (1944-1951)

Tre pjäser om existentiella frågor av 1964 års nobelpristagare. Titelpjäsen, på engelska mer känd som No Exit (på svenska Lyckta dörrar) är den med ”Helvetet är andra människor”, en ofta missförstådd fras. De båda andra pjäserna berör moraliska kriser. En handlar om rasism i amerikanska södern. Den andra utspelar sig under det tyska bondeupproret 1524-25, som kostade de taffligt beväpnade bönderna 100 000 liv (på motståndarsidan gjorde aristokratin ”minimala” förluster).

Isaac Asimov I, Robot (1950)Isaac Asimov:
I, Robot
Samling med de 40-talsnoveller som introducerade robotikens tre lagar. Titeln var förläggarens, Asimov ville att boken skulle heta Mind and Iron. Fokus ligger på problemlösning. En robotpsykolog och ett par ingenjörer på robottillverkarföretaget undersöker varför vissa modeller tycks bryta mot lagarna.


James Bridle New Dark Age Technology and the End of the Future (2018)James Bridle:
New Dark Age: Technology and the End of the Future (2018)
Konstnären Bridle, tidigare kanske bäst känd för att ha byggt en ”fälla” för självkörande bilar, har skrivit en klok och angelägen bok om vår samtid. Den Lovecraft-inspirerade titeln syftar på att den värld vi lever i är höljd i dunkel, som en följd både av dess tilltagande komplexitet och vår egen oförmåga att tänka klart. Och klimatkrisen kommer att göra det senare värre, eftersom koldioxidutsläpp försämrar vår förmåga att tänka. (Även om Parisavtalets mål skulle uppnås helt och hållet kommer människor att vara i genomsnitt 15% mindre intelligenta år 2100.)

Vi skapar och extraherar allt mer information, men vår förståelse utvecklas i motsatt riktning. Tillgången till mer data har mest lett till ökad förvirring, misstro och polarisering. Bridle menar att ”computational thinking”, tron att tekniska framsteg ska lösa våra problem, i själva verket förvärrar många av dem och samtidigt skapar nya. Redan idag sköts finanshandel av algoritmer som ingen människa riktigt förstår, vilket ibland leder till krascher vi inte heller kan förstå. Så kallad p-hacking, som blir lättare ju mer data man har tillgång till, bidrar till replikeringskrisen. Att kostnaden för att ta fram nya mediciner växer exponentiellt kanske inte är trots utan på grund av datorstödd forskning. Och att vi, med teknikens hjälp, är ständigt övervakade av såväl främmande makter som storföretag är inte längre en konspirationsteori. Det är en del av vår vardag som vi väljer att ignorera. 

Och så var det klimathotet. Internets centrala metafor är djupt missvisande, menar Bridle. ”Molnet” består ju inte av vattenånga utan av telefontrådar, fiberoptik, satelliter och gigantiska serverhallar – rent fysisk infrastruktur som konsumerar mängder av vatten och energi. Dess osynlighet gör att vi varken styr eller ifrågasätter molnet i den utsträckning vi borde. Och detta trots att datoriseringen i sig är en bidragande orsak till klimatförändringen – världens alla datorhallar genererar ett lika stort klimatavtryck som flygindustrin.

Recensioner i The Guardian och ArtReview och Kirkus.

Louise Bringselius Tillit - En ledningsfilosofi för framtidens offentliga sektor (2018)Louise Bringselius:
Tillit – En ledningsfilosofi för framtidens offentliga sektor (2018)

Kort men väl underbyggd introduktion till tillitsbaserad styrning. Ger en nyanserad bild av problemen med NPM. Överdrivet fokus på mätning och kontroll har lett till ökad administration, mer byråkrati, minskad arbetsglädje och i slutändan sämre tjänster användarna. Med utgångspunkt från forskning (t ex teori X och Y och Pygmalioneffekten) påvisas nyttan med att frångå kontrollkulturen för att i större utsträckning lita på folk, och dessutom välkomna avvikande åsikter och ha respekt för invändningar vid förändringsarbete. Det refereras till såväl Parkinsons lag som Roland Paulsens bok om Arbetsförmedlingen (nämnd härom året). Budskapet är sympatiskt och övertygande. Bringselius blundar inte heller för svårigheterna, t ex att det är lätt att ”tillit” blir en meningslös floskel, eller att det formella ansvaret delegeras, men utan nödvändiga resurser. Ledarskapets utmaning i tillitsbaserade organisationer är att matcha organisationens mål med både medarbetarnas önskemål och användarnas behov.

Thomas Erikson Omgiven av idioter Hur man förstår dem som inte går att förstå (20142018)Thomas Erikson:
Omgiven av idioter: Hur man förstår dem som inte går att förstå (2014/2018)

Pseudovetenskapligt trams av 2018 års förvillare! Boken bygger på DISC-modellen, en förenkling av Wonder Woman-skaparen William Moulton Marstons i sig sannolikt felaktiga teorier om hur vi drivs av dominans och underkastelse. Framgångarna för DISC och Omgiven av-böckerna kan till stor del förklaras av Barnum/Forer-effekten. Vid sidan av bristen på vetenskaplig stringens är det också svårt att inte irritera sig på bokens barnsliga tilltal (”Låter det märkligt? Låt mig förklara”). Den som av morbid nyfikenhet inte kan avstå från boken kompletterar lämpligen med Filters exposé  och/eller Jonas Hjalmar Bloms blogginläggBonuslänk: DISC-modellen var inte ens det mest skadliga Marston släppte lös i världen! Han hittade även på en beryktad maskin.

Martin Gelin & Karin Pettersson Internet är trasigt Silicon Valley och demokratins kris (2018)Martin Gelin & Karin Pettersson:
Internet är trasigt: Silicon Valley och demokratins kris (2018)

Grundtesen är svår att argumentera emot: att sociala medieföretag som Facebook har gjort mycket för att ”förstöra Internet” och försämra världen. Allra minst har de, medvetet och/eller omedvetet, drivit på en utveckling mot polarisering och stärkt högerextremism. Nätjättarna valde en affärsmodell som går ut på att sälja annonser. Därför vill de hålla kvar folk på sajten så mycket som möjligt, vilket görs genom att skapa ”engagemang”, dvs starka känslor. Negativa känslor är starkare än positiva, vilket gör Facebook et al till plattformar som kunde vara skräddarsydda för populister och extremister. I västvärlden tänker vi kanske mest på fenomen som Brexit/Cambridge Analytica eller Trump, men på andra håll i världen har sociala nätverk bokstavligt talat använts för att slå sönder samhällen – t ex organisera folkmord i Burma.

Sociala medier har visat sig vara ett extra bra verktyg för diktaturer som Kina och Ryssland. De ökar möjligheten till censur, övervakning och underminering av demokratier. Exempelvis kan de användas för att förvirra lättpåverkade väljare med falska nyheter och försöka få de som lutar åt ”fel” kandidat att helt avstå från att rösta. Författarna menar att Zuckerberg, Dorsey et al må ogilla (vissa av) problemen, men i slutänden har de inget incitament att göra så mycket åt dem. De mekanismer som skadar samhället gör samtidigt företagen superrika.

Boken har vissa brister. Den har drag av partsinlaga och innehåller en del misstag. Författarna verkar missa att även demokratiska regeringar och riksdagar, inte bara storföretag och diktaturer, har bidragit till den utveckling de ogillar. En passage framställer YouTubes drakoniska uppladdningsfilter Content ID som en framgångssaga, en annan hånar EFF:s strävan efter ett fritt och öppet internet. Men på det stora hela är det en mycket läsvärd bok.

Alexander Norén Nudge - så funkar det (2018)Alexander Norén:
Nudge – så funkar det (2018)

Snabbläst och trevlig introduktion till nudging, det nobelprisvinnande konceptet att knuffa människor till att göra ett önskvärt val (t ex fimpa på avsedd plats) genom medveten design av beslutssituationen. Boken är tunn, men hinner ta upp många saker som hastigast, både teori och praktik. Den förklarar t ex flera av de kognitiva bias som gör oss irrationella. (Mycket av innehållet känner jag igen från mina egna universitetsstudier – det ekonomer idag kallar beteendeekonomi och nudging ligger nära kognitionsvetenskap och användbarhetsdesign.) Pluspoäng för att Norén i slutet tar upp skepsis och kritik mot nudging, dels dess effektivitet, men framför allt etiken. Knuffare ger sig själva tolkningsföreträde vad gäller vad användarna ”egentligen” skulle vilja göra, men även de själva är ju irrationella varelser som kan gå i tankefällor. Nudging verkar fungera bäst när ämnet inte känns alltför ”privat”, Norén betonar att vi slår bakut när knuffarna blir till pekpinnar. Resumé-intervju.

Richard Bensam (ed.) Minutes to Midnight Twelve Essays on Watchmen (2010-2011)

Richard Bensam (red.):
Minutes to Midnight: Twelve Essays on Watchmen (2010-2011)

Första gången jag läste Alan Moores Watchmen (den enda serieromanen på TIME:s lista över de 100 bästa böckerna) var för över ett kvarts sekel sedan. Sedan dess har jag både läst om den ett otal gånger och läst analyser, annoteringar och artiklar i hundratal. (Den enskilt bästa skriften är nog Andrew Rilstones Who Sent the Sentinels.) Därmed trodde jag att det inte fanns så mycket nytt att säga om Watchmen. Detta var enfaldigt – det finns alltid mer att säga. Många av de tolv essäerna i denna antologi hittar nya, intressanta infallsvinklar. Här finns förstås det förväntade fokuset på strukturella symmetrier, vetenskapsfilosofi och hur bombningen av Hiroshima genomsyrar boken. Men andra essäer testar hur väl Watchmen fungerar som detektivroman, undersöker Rorschachs politiska åskådning, och går igenom de bortglömda (skaparsanktionerade!) rollspelen. Antologin avslutas med en utredning av varför den ”trogna” filmatiseringen (aktuell när denna bok kom ut) är så livlös och poänglös, medan serieromanen på många sätt är serievärldens Citizen Kane. Vilket knyter ihop säcken, då den första essän handlar om varför serienoviser oundvikligen missar mycket av det som gör Watchmen förtjänt av att listas bland 1900-talets stora litterära verk. Videointervju med redaktören och tre av essäförfattarna.


P. Craig Russell The Ring of the Nibelung (2000-20012018)P. Craig Russell:
The Ring of the Nibelung (2000-2001/2018)

Russells magnum opus: en ambitiös och trogen serieversion av Richard Wagners eget magnum opus, de fyra operorna i ringcykeln. Totalt 450 sidor, ursprungligen publicerade över 14 lösnummer 2000-2001. Genomgående strävar Russell efter att hitta passande visuella lösningar för att fånga originalets struktur och specifika musikaliska teman. Jag är inte tillräckligt mycket Wagner-kännare för att bedöma hur väl han lyckas med det, men som fantasyserie står boken på egna ben och den funkar utmärkt med inspelningar av operorna som ljudbakgrund. Det var förresten först när jag läste serien som jag insåg i vilken utsträckning Tolkien har inspirerats av Wagner (även om han envist tillbakavisade det). Recension.

Arthur Rackham Rackham’s Color Illustrations for Wagner’s ”Ring” (1979)Arthur Rackham:
Rackham’s Color Illustrations for Wagner’s ”Ring” (1979)
Inte serier utan en ren konstbok. En av Storbritanniens mest framstående illustratörer tolkar Nibelungens ring i vattenfärg. 64 illustrationer, ursprungligen publicerade i två böcker 1911-1912. För den som hatar böcker finns alla bilderna här. (Om du inte tröttnat på länkar om ringcykeln kan du läsa 50 saker till.)

Jason Shiga Bookhunter (2007)Jason Shiga:
Bookhunter (2007)
Året är 1973. En sällsynt bok har blivit stulen och Bibliotekspolisen kallas in. Absurt men logiskt – Shiga älskar problemlösning. Ett antal år efter denna bok gjorde han fantastiska Demon (se 2017, där två ytterligare Shiga-samlingar omnämns). High-Low-recension och Comics Reporter-recension.

Archie Goodwin et al Blazing Combat (1965-19662010)Archie Goodwin et al:
Blazing Combat (1965-1966/2010)

Två dussin serienoveller om krig. De fyra kvartalsnumren av Blazing Combat följde i fotspåren efter Harvey Kurtzmans båda nyskapande 50-talstitlar Frontline Combat och Two-Fisted Tales (samlade som Corpse on the Imjin!, se år 2013). Blazing Combat är inte riktigt lika bra, men det vore att förvänta sig för mycket. Attraktionen är framför allt den strålande samlingen illustratörer. Goodwins berättelser är inte lika framstående, men har åldrats väl. Dels var de tekniskt överlägsna det mesta som publicerades i serieväg i mitten av 60-talet, och dels var Goodwin före sin tid i sin kritik av Vietnamkriget. Det senare bidrog till att tidningen lades ner i förtid. I en tid av krigshets betraktades tidningen som opatriotisk och blev bojkottad av flera tunga distributörer. TCJ-recension.

Brandon Graham, Simon Roy, Giannis Milonogiannis et al Prophet, Volume 5 Earth War (2017)Brandon Graham, Simon Roy, Giannis Milonogiannis et al:
Prophet, Volume 5: Earth War (2017)

Femte och sista volymen i Grahams epos. Det är några år sedan jag började med serien (jag skrev om volym 4 år 2015), så jag fick fräscha upp minnet genom att läsa om allt från start. Jag tycker fortfarande att Prophet är en av tidernas bästa sf-serier. Genren är rymdopera, men av ett mycket mer ambitiöst och fantasirikt slag än t ex Star Wars. Recensioner och artiklar på Paste och Bookriot och AV Club och Black Girl Nerds.

Jaime Hernandez Angels and Magpies (2006-20112018)Jaime Hernandez:
Angels and Magpies (2006-2011/2018)

En del av Fantagraphics projekt att återpublicera alla Love and Rockets-serier i mindre, tjockare samlingar (detta är volym 13, den fjortonde var med senast). Denna samlar två serieromaner och en stripp gjord för New York Times’ kortlivade seriesida. Den ena romanen, The Love Bunglers, är bland det bästa Jaime har gjort, vilket säger en hel del. God and Science är en betydligt mer lättsam historia, men får ändå överraskande tyngd.

Mark Russell & Mike Feehan Exit Stage Left The Snagglepuss Chronicles (2018)Mark Russell & Mike Feehan:
Exit Stage Left: The Snagglepuss Chronicles (2018)
Hanna-Barbera-figuren som homosexuell pjäsförfattare i New York på 50-talet, uppenbart modellerad efter Tennessee Williams. Snagglepuss blir förhörd av HUAC under det som i vår egen värld kallades lavendelskräcken. En Huckleberry Hound löst byggt på William Faulkner spelar en viktig roll som Snagglepuss’ barndomskompis. Cameos av många historiska figurer: Khrushchev, Nixon, Marilyn Monroe, Arthur Miller, Dorothy Parker, Lillian Hellman m fl. Exit Stage Left är en inspirerad mashup som vill säga något om både tidsperioden (vätebomben, Kuba) och vårt samhälle idag. Mark Russell gjorde tidigare en kreativ ”modernisering” av familjen Flinta (se 2017), men detta är ett snäpp bättre. The Beat-recension och en CBR-intervju med Russell.

Jonathan Coulton, Matt Fraction & Albert Monteys Solid State (2017)Jonathan Coulton, Matt Fraction & Albert Monteys:
Solid State (2017)

Peppig hopplöshet. Seriealbum som bygger på Coultons konceptalbum med samma namn. En aning förvirrat om den besvikelse många av oss känner över att internet blev så dåligt när sociala medier förstörde allt (se t ex fackböckerna en bit upp!). Två tidslinjer, varav den ena hundratals år in i framtiden, den andra några få. Många bra idéer som tyvärr inte blir en lysande helhet. Påminner lite om Terry Gilliam, på gott och ont. NPR-recension och Paste-intervju med Coulton och Fraction.

Rick Veitch The One (1985-19862018)Rick Veitch:
The One (1985-1986/2018)

Superhjälterevisionism som förekom såväl Watchmen som Dark Knight Returns, men fick en bråkdel av uppmärksamheten. Allsmäktig profet som liknar Woody Allen hjälper den goda delen av mänskligheten att uppnå nästa stadium i sin evolution – mot en bakgrund av stundande atomkrig. En märklig sak med denna nyutgåva är att den är kraftigt censurerad, främst av copyrightskäl. Välbekanta låttexter från Rolling Stones, Johnny Rivers och The Beatles har genomgående bytts ut mot snarlika rader (”We all love on a mellow submarine”). Det är mycket distraherande. Till och med en äkta nyhetsartikel från New York Times utsätts för samma sorts omskrivning. En instans av nakenhet har också täckts över. Allt detta är saker som var med i alla utgåvor som kom mellan 80-tal och tidigt 2000-tal, men som tydligen är för riskabelt i vår drevkänsliga tid. En annan försämring är att den nya datorfärgläggningen formligen dränker teckningarna (jämför originalet med den remastrade). Moderna superhjälteserier försöker efterlikna filmernas färgscheman. Man vill göra det mörkare och mer ”realistiskt”. Men i mina ögon är den nya ännu mer gräll! Det är också lite bisarrt att lägga en modern fernissa på ett verk som formligen skriker 80-tal. Recension av en tidigare utgåva och Vulture-intervju med Veitch.

Jen Wang The Prince and the Dressmaker (2018)

Jen Wang:
The Prince and the Dressmaker (2018)

Sömmerska syr klänningar åt Belgiens tronföljare. Saga i serieform om längtan efter att få vara den du är. En enkel och förutsägbar YA-historia (ska prinsen få klä sig i klänning?) som lyfts av att den är så läckert illustrerad och färgsatt – och har ett tämligen hjärtevärmande budskap. TCJ-recension.

Wallace Wood & Bill Pearson (ed) witzend (1966-19852014)Wallace Wood & Bill Pearson (red.):
witzend (1966-1985/2014)

600 sidor, 13 lösnummer, publicerade över två decennier. Här samlade i en box med två stora inbundna böcker. witzend var en proto-underground-serietidning som sprang ur Woods frustration över att sakna en outlet för den typ av serier han ville göra – och äga. Men efter bara fyra nummer tröttnade han på att vara förläggare/redaktör och sålde tidningen för en dollar till Pearson. Bokens allra bästa bidrag är Mr A och Avenging World, Steve Ditkos didaktiska, Ayn Rand-inspirerade skapelser. Näst bäst är Wood själv. Men här finns också en tidig Spiegelman, Frazetta, Wrightson, Steranko, Kurtzman och många fler män (antalet kvinnor är 0). Mest besynnerligt: Ett serielöst nummer helt dedikerat till W. C. Fields filmer. Med tanke på att det kunde gå flera år mellan numren kan man undra hur många witzend-läsare som blev glada av det.

Rainbow Rowell & Kris Anka Runaways, Volume 2 Best Friends Forever (2018)Rainbow Rowell & Kris Anka:
Runaways, Volume 2: Best Friends Forever
Jag fick läsa om Rowells första volym innan (se 2018 för den och äldre Runaways-inkarnationer), eftersom inte mycket hade fastnat. Skapliga förlagsägda serier påminner mycket om skapliga tv-serier – det är professionellt, ojämnt, episodiskt och med en mer eller mindre stark känsla av löpande band-produktion. (Liksom tv-serier fortsätter de ofta längre än de borde, dvs inte tills berättelsen når ett naturligt slut eller tills kreatörerna tröttnar – de ersätts bara – utan tills publiken sviker.) Det är helt okej läsning för stunden. Jag kan reta mig på att Rowell valde att återuppväcka en figur från de döda, men hittills hanterar hon det bättre än man skulle tro. Tecknaren Anka är inget vidare på sidlayouter. Många rutnät sträcker sig över ett helt uppslag, vilket fungerar dåligt i albumform. Å andra sidan är han en fenomenal modetecknare och ger alla figurer nya, övertygande kläder i varje nummer.

Al Ewing, Joe Bennett & Ruy José Immortal Hulk, Volume 1 Or Is He Both (2018)Al Ewing, Joe Bennett & Ruy José:
Immortal Hulk, Volume 1: Or Is He Both? (2018)

En titel som speglar kommersiella realiteter: Hulk omtolkad som ett monster som bokstavligt talat inte kan dö. Bruce Banner må bli skjuten till döds, men hans alter ego återuppstår (och därmed han själv). En journalist är honom på spåren, ett bakomliggande mysterium antyds. Ett kapitel i Rashomon-stil gästtecknas av bland andra Paul Hornschemeier. Det hela är måttligt fängslande. TCJ-recension.

Paul Kupperberg, Howard Chaykin, John Byrne, Mike Mignola, Rick Bryant et al Superman The Many Worlds of Krypton (1971-19872018)Paul Kupperberg, Howard Chaykin, John Byrne, Mike Mignola, Rick Bryant et al: Superman:
The Many Worlds of Krypton

Samling med två helt olika miniserier som båda bar titeln World of Krypton, en från 70-talet och en från 80-talet, plus diverse backup-serier med samma fokus. De sistnämnda är inte alls bra. Den äldre miniserien är okej, men tecknaren Chaykin var ung och otränad, det ser väldigt o-chaykinskt ut. Däremot kan man i 80-talsserien (vars syfte var att etablera Kryptons ”historia” i ett nyligen rebootat DC-universum) se tidiga indikationer på Mignolas storhet. Recension.

Mickey Zacchilli Space Academy 123 (2018)Mickey Zacchilli:
Space Academy 123 (2018)
Livet på en rymdskola någon gång i framtiden. Ursprungligen en humoristisk följetong på Instagram, där hon publicerade ungefär en sida om dagen. Den höga produktionstakten märks tydligt. Teckningsstilen är doodlig (mangafierad Gary Panter), textningen amatörmässig och ibland svårläst. Den övergripande berättelsen hänger inte heller ihop, många trådar försvinner och det hela leder inte fram till något. Ändå är det svårt att reta sig på bristerna, för det är charmigt, underhållande och ibland till och med roligt. Popmatters-recension.

Kim Newman & Paul McCaffrey Anno Dracula 1895 Seven Days in Mayhem (2017)Kim Newman & Paul McCaffrey:
Anno Dracula 1895: Seven Days in Mayhem (2017)
Anarkister försöker använda tioårsjubileet av Draculas maktövertagande i Viktorianska England för att ställa till problem. Newmans Anno Dracula startade i romanform 1992. Den senaste romanen (som jag läste förra året) utkom 2017, i samma veva som han provade att skriva en serie som utspelar sig i samma värld. Det handlar alltså om en mashup av vampyrer och figurer från litteratur och andra medier. Denna gång kommer lånen från bland andra Henry James, Joseph Conrad och G. K. Chesterton. McCaffreys teckningsstil är ren och attraktiv (Glenn Fabry möter Bryan Talbot) men kanske inte jättepassande för den viktorianska miljön. Newman är en rutinerad prosaförfattare men som serieförfattare är det tydligt att han är grön. Berättelsen är underutvecklad och verkar skriven för att läsas i lösnummer, inte i samlad form. Och slutet är otillfredsställande. Intervju med Newman.

L. Nichols Flocks (2018)L. Nichols:
Flocks (2018)
Självbiografiskt om att växa upp i en väldigt kristen och konservativ del av Louisiana och inte passa in. Titeln anspelar på olika ”flockar” med olika förväntningar på ens beteende. Nichols föddes som flicka men lever idag som man och är far till två barn. Recension i The Smart Set.

Garth Ennis & P. J. Holden World of Tanks Citadel (2019)Garth Ennis & P. J. Holden:
World of Tanks: Citadel (2019)
Ennis tar alla chanser att berätta historier som utspelar sig i krigsmiljö, särskilt WW2. Tidsmässigt utspelar sig albumet före 2017 års Roll Out. Titeln anspelar på den tyska offensiven som inledde Slaget vid Kursk sommaren 1943. Offensiven skildras från två uppsättningar stridsvagnspersonals perspektiv – en från invaderande Tyskland och den andra från ryssarna – och kulminerar i deras möte. Recension.

Garth Ennis & Goran Sudzuka A Walk Through Hell, Volume 1 The Warehouse (2018)Garth Ennis & Goran Sudžuka:
A Walk Through Hell, Volume 1: The Warehouse (2018)

FBI-agenter går in i en lagerlokal, kommer inte ut. Ennis första skräckserie på ett tag (Caliban kom 2015) påminner en del om första säsongen av True Detective i sin överhängande känsla av domedag och att det övernaturliga väntar runt hörnet. Detta är bra men lite för kort för att vara en tillfredsställande samling. Ennis verkar vilja säga någonting om alt-rightrörelsen, Trumpism och nyfascism. AV Club om nr 1 och en kort promo-intervju med Ennis och Sudžuka.

Okej, det var januari, februari och mars 2019. Missa inte den spännande fortsättningen!

150 böcker och serier jag läste 2018, del 2

Här fortsätter listan över allt jag läste förra året. Denna gång serier, i alfabetisk ordning efter författare.

2018, del 1: Prosa.

Listor från tidigare år: 2017, 2016, 2015, 2014 och 2013.

azzarello1 azzarello2
azzarello3 azzarello4
azzarello5 azzarello6
Brian Azzarello, Cliff Chiang & Tony Akins: Wonder Woman, Volume 1: Blood (2012)
Brian Azzarello, Cliff Chiang & Tony Akins: Wonder Woman, Volume 2: Guts (2012)
Brian Azzarello & Cliff Chiang: Wonder Woman, Volume 3: Iron (2013)
Brian Azzarello, Cliff Chiang & Goran Sudžuka: Wonder Woman, Volume 4: War (2014)
Brian Azzarello, Cliff Chiang & Goran Sudžuka: Wonder Woman, Volume 5: Flesh (2015)
Brian Azzarello, Cliff Chiang & Goran Sudžuka: Wonder Woman, Volume 6: Bones (2015)
Grekiska gudar i modern tappning. När DC Comics år 2011 rebootade sitt superhjälteuniversum var detta en av de mer rosade av de 52 nya, månatliga titlarna. Vissa är stora fans. Mitt eget omdöme är mer blandat, ungefär som detta. Okej underhållning för stunden, men det mest bestående intrycket är att Azzarello är väldigt svag för dåliga ordvitsar.

Derf Backderf: My Friend Dahmer (2012)
Självbiografiskt. På 1970-talet var Derf klasskamrat med Jeffrey Dahmer, som senare skulle bli okänd för att ha mördat 17 unga män på bisarra vis. Boken fokuserar dock inte på hans brott, läsaren förutsätts vara någorlunda bekant med den makabra historien. Istället är det en skildring av tonårs-Dahmers utanförskap i skolan, alkoholism och begynnande mentala problem. Derf ställer sig frågan varför inte vuxna i deras omgivning märkte att Dahmer behövde hjälp, när det var tydligt för eleverna.
Recension i TIME.
Recension i TCJ.

Gabrielle Bell: Everything is Flammable (2017)
Självbiografiskt. Ett år i Bells liv. Börjar som en bild av vardagen för fattiga hipsters i New York. Bells mor lever off the grid i en skog i norra Kalifornien och när moderns hus brinner ner måste Bell åka och hjälpa henne fixa en ny bostad.
Utdrag (som inkluderar den hemskaste sekvensen i hela boken, inte riktigt representativ för helheten).
Intervju i TCJ.

bendis1 bendis2
Brian Michael Bendis & Michael Gaydos: Jessica Jones, Volume 2: The Secrets of Maria Hill (2017)
Brian Michael Bendis & Michael Gaydos: Jessica Jones, Volume 3: Return of the Purple Man (2018)
De sista volymerna i en onödig men ganska oförarglig fortsättning på Alias, en serie som var bra-för-att-vara-Marvel för drygt 15 år sedan (nämnd i listan för 2016). Bendis har tappat stinget, men de som läst hela vägen hit är nog rätt okej med en stinglös Bendis. Kanske en tvåa?
Rolig detalj: Gaydos fancastar Julian McMahon – känd bl a för två andra Marvel-filmatiseringar (Fantastic Four och Runaways) – som Killgrave.

brubakerfatale1 brubakerfatale2
Ed Brubaker & Sean Phillips: Fatale: The Deluxe Edition, Volume One (2014)
Ed Brubaker & Sean Phillips: Fatale: The Deluxe Edition, Volume Two (2015)
Femme fatale som till synes inte åldras tampas med sekt på både 50-talet och 70-talet. Genren är ”horror noir” – hårdkokt deckare mixat med Cthulu. Håller en mycket hög grad av professionalitet och är klart läsvärt. Men! Serien är antingen för lång (ursprungligen planerad som 12 kapitel, men det blev 24) eller för kort (enstaka kapitel expanderar storyn till 1200-talet respektive 1800-talet utan någon ordentlig payoff). Och som så ofta kan lösningen inte riktigt leva upp till mysteriets löfte. Bättre än Brubaker/Phillips tidigare Incognito men inte i klass med de bästa delarna av deras Criminal.
Intervju med Brubaker.
Abhay Khosla hade blandade känslor.

Ed Brubaker & Sean Phillips: My Heroes Have Always Been Junkies (2018)
Och här har vi en färsk, fristående berättelse i Criminal-världen – men tyvärr inte en av de vassare. Som titeln antyder handlar det om beroende. Mycket är baserat på Brubakers egen barndom.

Ed Brubaker, Bryan Talbot & Steve Leialoha: The Sandman Presents: The Dead Boy Detectives (2001)
Ej heller denna 20 år gamla Sandman-spinoff känns särskilt angelägen. Men duglig läsning för stunden för den som gillar spöken, odödlighet och/eller Gilles de Rais.

Ivan Brunetti: Misery Loves Comedy (1994-2001/2007)
Självbiografiskt – med mera. Samlar de tre nummer av Schizo som misantropen Brunetti producerade under 1994-1998, plus lite blandade grejer. Dystert men en hel del är lysande.
Publishers Weekly-recension.
Mer grundlig genomgång på High-Low.

Thi Bui: The Best We Could Do (2017)
Självbiografiskt. Om Buis familjs flykt från Vietnam till USA. Dessutom en rörande skildring av föräldraskap. Bill Gates listade den som en av sina fem favoritböcker från 2017.

R. Crumb: The Weirdo Years (1981-1993)
Självbiografiskt igen. Och mycket annat: Serietolkningar av Krafft-Ebing, Philip K Dicks religiösa upplevelser, Guldlock, en parodi av Omaha the Cat Dancer… osv, osv. Samlar alla Crumbs egna bidrag till Weirdos 28 nummer. Kanske den enskilt bästa av alla Crumb-samlingar (och de är många).

Eleanor Davis: You & a Bike & a Road (2017)
Självbiografiskt? Ja! I mars 2016 fick Davis för sig att cykla ensam från Arizona till Georgia. Hon dokumenterar resan i seriedagboksform, inklusive möten, knäsmärtor och ett USA i förändring. Av många sedd som en av 2017 års bästa serier – t ex Tucker Stone.

Eleanor Davis: Why Art? (2018)
Även denna väldigt snabblästa diskussion om vad konst är blev älskad av många kritiker, TCJ:s konsensuslista över 2018 års bästa serier har den som nummer 3. Själv tyckte jag tyvärr inte alls den var i samma klass som You & a Bike.
Recension på The Smart Set.

Michael DeForge: First Year Healthy (2014)
Serienovell/bilderbok (en bild per sida) om mentalsjukdom och en magisk katt. Normalt tycker jag mycket om DeForge och detta var som vanligt snyggt – men alldeles för kort och inte särskilt tillfredsställande.

Guy Delisle: Hostage (2017)
Biografiskt. År 1997 blev en fransman som jobbade åt Läkare utan gränser i Ingusjien kidnappad och förd till Tjetjenien. Delisle, känd bl a för reseboken Pyongyang (nämnd helt kort 2015), skildrar hans fångenskap över 400 ganska händelselösa men ändå fängslande (ha!) sidor. En verklig berättelse som funkar bättre i serieform än jag tror att den skulle göra i något annat medium.
The Guardian-recension.

Nick Drnaso: Sabrina (2018)
Mästerlig serieroman av skaparen till novellsamlingen Beverly (en favorit från förra årets lista). Om hur en hemsk händelse påverkar offrets omgivning. Fångar Trump-eran perfekt. Kontrollerat och empatiskt på ett sätt som liknar Chris Ware. Boken blev en oväntad mainstream-framgång, nominerad till Booker-priset.
New York Times-recension.
Recension och intervju i TCJ.
Drnaso fick nyligen en högst läsvärd profil i New Yorker.

Garth Ennis & Goran Parlov: Punisher: The Platoon (2018)
Prequel till Ennis tidigare prequel (Born) till hans Punisher Max. Samtliga publicerade på Marvels ”vuxenetikett” (i den bemärkelsen att den tillåter våld, bröstvårtor och fula ord). Jag vill påstå att Parlov är Ennis allra bästa (mest passande) tecknare, möjligen med undantag för Dillon. Och serien är nästan befriad från Ennis humor, som kan vara rejält hit-or-miss. Synd bara att albumet är tryckt på glansigt toalettpapper.
Intervju med båda skaparna.

Garth Ennis & Mauricet: Dastardly & Muttley (2018)
Efter en mystisk explosion börjar vår värld – människor, vapen – förvandlas i Hanna-Barbera-stil. Två flygare är i centrum. Det hela påminner en del om Roger Rabbit. Ennis ”trams-mode” kan som sagt vara påfrestande, men det är också där han är som mest benägen att prova nya saker. Nya typer av berättelser, vill säga, inte nya uttryckssätt – det senare är exakt likadant i alla hans serier. Men brister till trots är detta en av Ennis mer inspirerade serier på senare år! Och jag ger bonuspoäng för Chluto.
TV Tropes om serien.
Newsarama-intervju med Ennis.

ennisjimmy1 ennisjimmys2
Garth Ennis & Russ Braun: Jimmy’s Bastards, Volume 1: Trigger Warning (2018)
Garth Ennis & Russ Braun: Jimmy’s Bastards, Volume 2: What Did You Just Say? (2018)
Hemlig MI6-agent (= Bondkopia) vet inte om att han har 300 barn som ett resultat av många års promiskuitet. Plumpast möjliga satir, mest en ursäkt för Ennis att gnälla om politisk korrekthet. Tucker Stone gör en underhållande sågning av serien i de sista 10 minuterna av denna podcast.
CBR-intervju med Ennis.
Recension/analys på Gotham Calling.

Brecht Evens: Panther (2014/2016)
Flamländske Evens har gjort en synnerligen läcker barnbok som efterhand blir alltmer olycksbådande trots att inte mycket egentligen händer. Påminner så smått om Beautiful Darkness i sin blandning av vackert, gulligt och läskigt. Flicka får besök av en ständigt föränderlig panter. Kalle & Hobbe om Hobbe var både mer lekfull och obehaglig.
Comics Alliance-recension.
Processintervju i Paste.

Brecht Evens: The Wrong Place (2010)
Panther var så bra att jag blev tvungen att läsa Evens tidigare serier. Den här handlar om kontrasten mellan en kille som är the life of the party, en Peter Pan-liknande figur som är älskad och/eller beundrad av alla – och hans gamla skolkamrat, en vanlig awkward snubbe.
Hooded Utilitarian-recension.

Brecht Evens: The Making Of (2011)
Pretentiös men inte särskilt framgångsrik konstnär med stort ego blir inbjuden till en amatörmässig konstfestival i en by. Roligt berättat och vackert målat. Påminde mig om Mazzucchellis Asterios Polyp. Liksom den är detta en visuell tour de force av en mästerlig serietecknare – med en story som är helt okej, men inte alls i samma klass som bilden.
The Guardian-recension.

C. F.: Powr Mastrs, Volume 2 (2008)
Arty fantasyintrig. En blandning av rollspel, Dune och outsider art. Del 2 av 4. Jag har varken läst början eller fortsättningen. Men en vacker dag.

Charles Forsman: The End of the Fucking World (2013)
Badlands-artad debut som talar till tonåringar. Blev en skaplig tv-serie med mer diskret titel.
Tråkig recension men härligt störig kommentarstråd.

Tom Gauld: Goliath (2012)
Från den bibliske jättens perspektiv. Sin storlek till trots är Goliat/h inte mycket till slagskämpe, han vill hellre administrera. Okej men tunn. Extremt snabbläst. Min upplevelse var exakt som denna recensents. Gaulds Mooncop (förra året) är bättre.

Steve Gerber, Gene Colan, Rick Veitch et al: Superman: Phantom Zone (1982/1986)
Pretentiösa jungianska fantasier kombinerat med en god portion body horror – riktat till en läsekrets i typ mellanstadieåldern. Som barn tyckte jag att dessa serier var svårbegripliga och lite obehagliga. I vuxen ålder kan jag lätt förstå den känslan! Större delen av samlingen är sådär, men den räddas av den bisarra 38-sidiga epilogen, ritad av Veitch. Denna utgörs av det allra sista numret av DC Comics Presents, den sista kanoniska serien från ”Pre-Crisis”-universat. Säkerligen en av de mest ångestladdade Stålmannen-serierna någonsin.

Julia Gfrörer: Flesh and Bone (2010)
Serienovell ritad med Gfrörers tunna, lite spretiga linjer. Ung man söker upp häxa för att få återförenas med sin döda tjej. Barnamord, kannibalism och diverse hemskheter följer. Så är det med kärlek. Påminner lite om den utmärkta filmen The Witch (som kom 5 år senare).
Kort video om skapandet.
Två intervjuer i TCJ: En ganska normal och en äldre och mer pretentiös.

Archie Goodwin & Walt Simonson: Manhunter, the Complete Saga (1973-1974/1979)
Svartvit samling med halvklassiska Manhunter. De första sex delarna är välgjorda äventyrsserier (riktade till en ung publik) och fungerar fristående från DC-universat, men det mesta faller platt till marken när Batman gästspelar i den sjunde och avslutande delen. Trots detta är det bättre än de flesta superhjälteserier på 1970-talet, inte minst för att den når ett definitivt slut.

Simon Hanselmann: Megg & Mogg in Amsterdam and Other Stories (2016)
Tasmanske transvestiten Hanselmann gör serier om en häxa och hennes katt som har sex, röker på och kämpar med depression. Vännen Owl försöker styra upp deras liv men får bara skit för det. Kaosagenten Werewolf Jones (vars vanartiga tween-barn bajsar i trädgården) gör filthattar och har sjukt dåligt inflytande. Min favorit bland serierna i denna bok är ”Qatar Felt Hat Expo”, om en flygresa som kommer av sig. Uppfuckat, roligt och ibland märkligt trovärdigt om hur svårt det kan vara att leva. Vice har publicerat många av stripparna.
The Guardian-intervju.

Simon Hanselmann: Megahex (2014)
Första Fantagraphics-samlingen med Megg, Mogg och Owl (och Werewolf Jones!). Hälften stonerkomedi, hälften stonertragedi.
Recension i Paste: ”What at first glance reads like an episodic stoner comedy slowly reveals a chiseled character study of suburban ennui to rival the works of Solondz, Groening, or Flaubert.”

Simon Hanselmann: One More Year (2017)
Tredje Fantagraphics-samlingen. ”Heat Wave” är formtoppen. En annan av mina favoriter, ”Father Knows Best”, kan läsas på Vice.
Eye on Design-intervju.

Gilbert Hernandez: Three Sisters (2002-2007/2018)
Färsk Love and Rockets-samling med 00-talsserier. Sex, relationer, b-film, åldrande. Hernandez är en mästare men kanske följer han sin musa lite väl mycket. Ibland kan jag längta tillbaka till Palomar-tiden.

Jonathan Hickman & Nick Dragotta: East of West, Volume 1 (2013)
Som om Jodorowsky hade skrivit Preacher. Våldsamt och ambitiöst – uppenbarligen de första kapitlen i en episk historia.
AV Club-recension av sista numret i denna volym.

Kevin Huizenga: Curses (2006)
Serienoveller med Huizengas everyman Glenn Ganges i huvudrollen. Stor variation: Hur starar förstör Nordamerika, huruvida icke-troende brinner i helvetet, en italiensk folksaga i modern tappning mm. Mycket är väldigt bra.
Med på TIME:s årsbästalista för 2006.

Kevin Huizenga: Gloriana (2012)
Liten, snabbläst samling. (Förutom förklaringen till varför månen blir röd och ser nära ut, den tog en liten stund att hänga med i.) Intressant, men jag föredrar de mer traditionella berättelserna i Curses.

Junji Ito: Dissolving Classroom (2015)
Serienoveller av Japans skräckmästare. Ung man och hans lillasyster orsakar bekymmer (inte sällan i form av smälta hjärnor) vart de än går. Fem berättelser med huvudpersonerna, plus två kortisar utan dem.
The Beat-recension.

Junji Ito: Frankenstein (2013)
400-sidig samling där Itos Frankenstein-tolkning utgör mindre än halva boken. Resten är 6 st Oshikiri plus två kortare skräckisar plus två ännu kortare självbiografiska grejer med en katt.

Antony Johnston & Sam Hart: The Coldest City (2012)
Boken bakom filmen Atomic Blonde. Tråkigt, färglöst och absurt komplicerad intrig. Men har åtminstone ett mer logiskt (om än klyschigt) slut än filmen. Filmens behållning var precis de saker som förlagan saknar: sex, våld och 80-talsmusik.
En inte helt orättvis sågning.

Joe Kelly & J. M. Ken Niimura: I Kill Giants (2009)
Elvaårig flicka som gillar rollspel och är utanför i skolan försöker hantera problem hemma medelst ett rikt fantasiliv (som titeln kanske vagt antyder dödar hon jättar). Engagerande, men lite för sentimental. Teckningarna växer men boken är ganska osnyggt designad (logo, textning mm). Nyligen filmad. Filmen var i ungefär samma klass.
Lite väl översvallande recension.

Jack Kirby: New Gods by Jack Kirby (1971-1985)
Centralserien i Kirbys mästerverk, hastigt avslutat.
Fem artiklar på Sequart.

Robert Kirkman, Charlie Adlard & Cliff Rathburn: The Walking Dead: Here’s Negan (2017)
Fristående spinoff/prequel om hur Negan blev Negan. 64 sidor kort. Kompetent men inte överdrivet inspirerad.

B. Krigstein et al: Master Race and Other Stories (1953-1956)
Krigstein var en frustrerad innovatör, för intellektuell och för ambitiös för sitt valda medium. Vissa serier i denna Fantagraphics-samling är enormt bra – titelserien är legendarisk bland kännare. Men en bit in i karriären (omkring halvvägs igenom denna bok) är det tydligt att Krigstein tröttnade på att dunka huvudet i väggen och slutade anstränga sig. (Kort därefter gav han upp serieskapandet och blev konstlärare och konstnär.)
New Yorker-profil av Art Spiegelman.

Michael Kupperman: All the Answers (2018)
(Själv)biografiskt. Snake n Bacon-skaparens första ”allvarliga” bok. Han skriver om sin far ”Quiz Kid” Joel Kupperman som var en sorts barnstjärna i över 10 år. Även om kändiskultur och antisemitism. En läsvärd seriebok, men det är som humorist Kupperman verkligen skiner.

Stan Lee & Jack Kirby: Fantastic Four Epic Collection: The World’s Greatest Comic Magazine (1961-1963)
De första 18 numren av den serie som lade grunden för Marvel Comics och det ”universum” som skulle komma att dominera vita duken ett halvsekel senare. Den mindre viktiga halvan av kreatörsteamet, nyligen framlidne redaktören och medförfattaren Lee hyllas av Hollywood medan Kirby, inom serievärlden känd som ”the King of Comics”, som bäst namecheckas pliktskyldigt. Såklart.
Kort genomgång av alla nummer i denna samling.

Jeff Lemire, Dean Ormston & David Rubín: Black Hammer, Volume 2: The Event (2017)
Meta-superhjältar. Jag skrev om volym 1 förra året.

lemiremoon1 lemiremoon2 lemiremoon3
Jeff Lemire & Greg Smallwood: Moon Knight, Volume 1: Lunatic (2016)
Jeff Lemire, Greg Smallwood et al: Moon Knight, Volume 2: Reincarnations (2017)
Jeff Lemire & Greg Smallwood: Moon Knight, Volume 3: Birth and Death (2017)
Revisionism à la Moores Swamp Thing. Inleds med titelfiguren inspärrad på dårhus, var allt bara en dröm? ”Volume 1” till trots verkar detta inte vara världens bästa ställe att börja läsa, mycket bygger på att man har någon sorts relation till tidigare Moon Knight-serier. Habilt hantverk, särskilt på teckningssidan (Smallwood ritar drömsekvenser i Sienkiewicz-liknande stil och flera olika gästtecknare gör hjältens skilda personligheter), men slutar antiklimaktiskt och känns ganska tomt.
Recension i Paste.
CBR-intervju med Lemire .

lewis1 lewis2 lewis3
John Lewis, Andrew Aydin & Nate Powell: March: Book One (2013)
John Lewis, Andrew Aydin & Nate Powell: March: Book Two (2015)
John Lewis, Andrew Aydin & Nate Powell: March: Book Three (2016)
YA i serieform. Uppbyggligt och lärorikt om medborgarrättsrörelsen i USA på 1960-talet. En påminnelse om att på många sätt har det, för många människor, varit mycket värre än idag. (Fast samtidigt: De hade JFK och LBJ, vi har Trump.)
TCJ-recension av volym 1.
New York Times-recension av hela trilogin.

Hartley Lin: Young Frances (2018)
En av mina stora favoriter från 2018. Kanadensisk 20-nånting jobbar som clerk på advokatfirma där hon ser alla kämpa för att öka på sina ”billable hours” i syfte att klättra i företagets hierarki och/eller undvika att bli kallade till konferensrum 25-H (få sparken). Inte så satirisk som denna beskrivning kanske får serien att verka, den är snarare realistisk och ”slice of life”:ig. Serien dömer ingen för deras val.
Quill and Quire-recension.
TCJ: Recensioner av Pope Hats #2 och Pope Hats #5 som utgör kapitel i denna bok.

Dilraj Mann: Dalston Monsterzz (2018)
Gäng i östra London rider monster. Påminner en smula om en Paul Pope-plot, med liknande styrkor och svagheter. Fast mest svagheter – storyn är bäng och berättarstrukturen klyschig och amatörmässig. Behållningen är teckningarna, som bär spår av Jonny Negron, framför allt färgerna.
Ganska positiv recension i Paste som kan läsas jämte en totalsågning i TCJ.

Joe Matt: The Poor Bastard (1997)
Självbiografiskt. Samling med de första numren av 90-talsserien Peepshow. Matt framstår som en ganska jobbig snubbe som är smärtsamt självutlämnande (och även utlämnande av andra), har störigt specifika tjejpreferenser och är bra på att sabotera sina förhållanden. Intressant: Tidigare kapitel har en direkt påverkan på senare kapitel – eftersom de publicerades episodiskt, och lästes av många bifigurer.
Intervju med den verkliga personen bakom ”Frankie” (den ende med pseudonym i serien?) om hennes reaktion.
Deconstructing Comics-podcast om serien.

Joe Matt: Fair Weather (2002)
Självbiografiskt. Matt backar 20 år för en fyra nummer lång serie om två dagar ur hans barndom i en idyllisk amerikansk småstad. Cyklar, serietidningar, slurpees från 7/11. Kanske inspirerad av Chester Browns självbiografiska The Playboy och I Never Liked You. Eller är det omvänt? Oavsett vilket är detta rätt bra, men inte i klass med Brown.

Winsor McCay: Dreams of the Rarebit Fiend (1905/1973)
Återtryck av den första Rarebit Fiend-samlingen, från 1905. Detta är den ”vuxna” föregångaren till den mer berömda (och mer hyllade) Little Nemo in Slumberland, som vände sig till barn. Mindre visuellt imponerande än Nemo, men med generellt bättre manus. Det finns en betydligt mer påkostad samling för den som vill ha mer.
Jeet Heer om McCay.

mignola1 mignola2 mignola3 mignola4
Mike Mignola & John Byrne: Hellboy Omnibus, Volume 1: Seed of Destruction (1994-1997)
Mike Mignola, Gary Gianni & Richard Corben: Hellboy Omnibus, Volume 2: Strange Places (1998-2017)
Mike Mignola & Duncan Fegredo: Hellboy Omnibus, Volume 3: The Wild Hunt (2007-2011)
Mike Mignola: Hellboy Omnibus, Volume 4: Hellboy in Hell (2012-2016)
Förra året blev hela den huvudsakliga Hellboy-storylinen, publicerad under 20 års tid, samlad kronologiskt, i nya omnibus-utgåvor. Premiss: Demonbebis manas från helvetet av Rasputin för Nazitysklands räkning, men adopteras av en amerikansk forskare och ägnar sitt liv på jorden som paranormal utredare snedstreck monsterjägare. Startar lite ojämnt (Longbox Coffin om volym 1) men tar sig rejält när tecknaren/skaparen Mignola börjar sköta skrivandet på egen hand. I volym 2 tycker jag särskilt bra om The Third Wish, om tre sjöjungfrur som ingår ett avtal med ett havsmonster. Tredje volymen samlar en trilogi album där Mignolas manus tecknas av Duncan Fegredo: Darkness Calls, The Wild Hunt och The Sound and the Fury. Fegredos bilder kanaliserar Mignola, men tunnare och mer detaljerat – ibland nästan snyggare. Mytologiska figurer från många kulturer förekommer. (Parentes: I min enfald trodde jag att Herne och Queen Mab hade minst tusen år nacken, men båda kommer tydligen från Shakespeare!) Tredje samlingen är på många sätt berättelsens klimax. Volym 4, skriven och ritad av Mignola solo, är en lång epilog som utspelar sig i helvetet.
The Guardian-intervju med Mignola om slutet.
io9 om det sista numret.

mignola5 mignola6
Mike Mignola, Richard Corben et al: Hellboy: The Complete Short Stories, Volume 1 (1995-2015)
Mike Mignola et al: Hellboy: The Complete Short Stories, Volume 2 (1997-2011)
Även Hellboy-äventyr från tiden före huvudstoryn samlades i omnibusformat. Detta är flera dussin relativt fristående serienoveller som täcker åren 1947-1993 i seriens universum. Många av dem illustreras av framstående gästtecknare som Corben, Fegredo, bröderna Moon/Bá. P. Craig Russell m fl.

Frank Miller, Brian Azzarello, Andy Kubert & Klaus Janson: Batman: The Dark Knight – Master Race (2017)
Cynisk, smaklös, osammanhängande och – jodå – smått underhållande superhjälteberättelse, designad för att lura nostalgiska, konservativa Batman-fans på pengar. Uppföljare till klassiska DKR och den oförtjänt hatade DKSA. Denna gång har Miller trots sin top billing knappast skrivit mycket – möjligen står han för den inte alltför förtäckta muslimskräcken. Bäst: De relativt få sidor som Frank Miller ritat på egen hand, till synes på en servett på en kafferast! Läckert! Sämst: Oj, så mycket att välja mellan. Dialogen? Miller tuschad av Janson? Superman som supersmart superfighter? Slutet, som trycker på reset-knappen? Men det allra sorgligaste är att serien överhuvudtaget existerar. Här är nog det snällaste man kan säga om den.
John K totalsågade varje nummer mångordigt.

Frank Miller, Brian Azzarello, John Romita Jr. & Peter Steigerwald: Dark Knight Returns: The Last Crusade – The Deluxe Edition (2016)
Och här har vi en direkt prequel till Dark Knight Returns, producerad i samma veva som Master Race ovan. Pinsamt opersonlig och oangelägen. I den mån serien har en författare är det nog Romita Jr, efter en plott av Azzarello. Millers inblandning lär som mest ha varit perifer. Serien har ingenting att säga som inte redan var explicit eller implicit i originalet. Och den är inte ens usel på ett underhållande sätt, utan håller en låg grad av kompetens. Som en bonus bidrar filmmakaren Robert Rodriguez med det kanske sämsta ”förord” jag någonsin har läst.

Alan Moore, Zander Cannon & Andrew Currie: Smax (2004)
Omläsning. Spinoff till Top 10, ett synnerligen kreativt polisdrama i en stad där precis varenda invånare har superkrafter. Men detta är istället en enormt charmig fantasy-parodi, inspirerad av Syd Barretts ”Octopus”. Kreativiteten består dock – synbarligen utan ansträngning öser Moore skaparenergi över den egentligen ganska lättviktiga storyn och balanserar det hela med lagom mycket humor. Jag är inte ensam om att ha detta som en favorit bland Moores kommersiella serier. Är det rentav en av hans 10 bästa genom tiderna?!

Alan Moore & Gene Ha: Top 10: The Forty-Niners (2005)
Omläsning. Prequel som utspelar sig i Top 10-staden, drygt 50 år tidigare. Som man kunde vänta sig (och som det mesta från ABC) är kvaliteten extremt hög för att vara mainstream-superhjältar. Superkompetent, men inte livsnödvändigt.
The Great Alan Moore Reread.

Per Myrhill: Aneurysmdimma (2017)
Självbiografiskt om en kraftig hjärnblödning. Efterordet, som helt kort talar om den misslyckade eftervården och om att leva med konstant smärta, är mer fascinerande än serien i sig. Mycket riktigt planerar Myrhill det som sitt nästa projekt.
Intervju i SR.

Kabi Nagata: My Lesbian Experience with Loneliness (2017)
Självbiografiskt. Ung kvinna, arbetslös, oskuld och med mentala problem, försöker uppnå självförverkligande genom att rita manga och gå till prostituerade. En bisarr och verklighetsfrånvänd bekännelseserie, tecknad i en irriterande ”gullig” manga-klyschig stil.

Chuck Palahniuk & Cameron Stewart: Fight Club 2 (2016)
Uppföljare i serieform till både romanen och filmen. Väldigt meta. ”Fight Club 2 is the sequential art equivalent of a three-hour drum solo by The Muppets’ Animal” skrev Paste.

Gary Panter: Songy of Paradise (2017)
Panter gör Paradise Regained. Satan frestar Songy i öknen. Jättestor, blott 32 sidor lång bok – som tog Panter fem år att göra.
Intervju i New Yorker.

Ed Piskor: X-Men: Grand Design (2018)
Hip Hop Family Tree-skaparen ger sig på ett drömprojekt som tyvärr är dömt att misslyckas: Att väva samman flera decennier av X-Men-serier till en tillfredsställande helhet. I ungefär samma ”bronsåldersstil” som HHFT (listad förra året). Nostalgiskt men odramatiskt. Hans texttunga approach påminner närmast om Marvel Saga. Har väckt blandade känslor bland såväl x-nördar som hipsters.
Överdrivet positiv TCJ-recension.

Paul Pope: The One Trick Rip-Off (1997)
Heistgängserie med övernaturliga inslag, tecknat i Popes flytande, mangainfluerade stil som kändes väldigt fräsch i mitten av 90-talet.
Publishers Weekly-recension.

Frank Quitely: Frank Quitely: Drawings + Sketches (2018)
Liten och tunn (124 sidor) samling med produktionsmaterial. Något av en besvikelse – boken borde varit i mycket större format och med bättre reproduktion. Och gärna lite mer djupgående än några korta citat av Deighan (Quitely) och några få sidor ur några få serier representerade!

Rick Remender, Jerome Opeña & James Harren: Seven to Eternity, Volume 2: Ballad of Betrayal (2018)
Jag skrev om volym 1 förra året.
Intervju med Remender.

Eric Shanower: Age of Bronze, Volume 1: A Thousand Ships (2001/2018)
Shanower har hittills ägnat 20 år (start 1998) åt att återberätta det trojanska kriget i serieform, och många fler år lär det bli. Han har tagit sig an hela berättelsen, som den utvecklats under närmare 3000 år, alltså inte bara Homeros utan även Shakespeare (Troilus & Cressida), Ovidius, Shelley och mycket annat. Han gör det så ”realistiskt” som möjligt – inga gudar, och med historiskt korrekta kläder, attityder och dekor. Denna första volym, nyligen färglagd, slutar med att skeppen startar seglatsen mot Troja.
CBR-intervju med Shanower.

John Smith, Jim Baikie, Duncan Fegredo & Sean Phillips: The Complete New Statesmen (1990)
Kanske den mest ambitiösa och komplexa superhjälteserien sedan Watchmen (som är en tydlig inspirationskälla). Därmed inte sagt att det är helt lyckat. Smith, som var i 20-årsåldern när han skrev detta, har inte Moores kontroll. Där Watchmen är ett perfekt urverk ger New Statesmen ett spretigt intryck. Handlingen kretsar kring 51 laboratorieframställda superhjältar (en för varje delstat, England inkluderad) plus dussintals bifigurer. Plotten är svår att följa. Dessutom lider serien brist på artistisk konsekvens – veteranen Baikie är nominellt huvudtecknare men hela 6 av 14 kapitel görs av Fegredo eller Phillips, båda i början av karriären. Föga förvånande är serien inte särskilt omtyckt. Men för vissa verkar det stora problemet vara att den kräver viss ansträngning av läsaren, vilket jag tvärtom vill ge pluspoäng för.
Suggested for Mature Readers gick igenom kapitel 1-6, kapitel 7-12 och kapitel 13-14.

spurrier1 spurrier2
Simon Spurrier, Fernando Heinz & Rafa Ortiz: Crossed + One Hundred, Volume 2 (2016)
Simon Spurrier, Rafa Ortiz & Martin Tunica: Crossed + One Hundred, Volume 3 (2017)
Post-post-post-apokalyps? Si Spurrier och flera sämre tecknare fortsätter Alan Moores och Gabriel Andrades berättelse (se år 2015), som utspelar sig 100 år efter det postapokalyptiska scenariot i övriga Crossed-serier. Kompetent, men långt ifrån lika stringent eller fyndigt som Moores serie.

Jim Starlin, George Pérez & Ron Lim: The Infinity Gauntlet (1991)
Thanos flörtar med Döden, bokstavligen, i denna kosmiska crossover. Titeln var en bästsäljare i början av 1090-talet men tämligen bortglömd innan Thanos (som är något av en ripoff av Darkseid från Jack Kirbys New Gods) fick en cameo i första Avengers-filmen år 2012. Inte särskilt bra, men jag har haft en fascination för allsmäktiga superskurkar sedan Doctor Doom stal the Beyonders krafter i första Secret Wars (publicerad i Sverige 1987-88).

Jim Starlin, Ron Lim et al: The Infinity War (1992)
Infinity Gauntlet blev en tillräckligt stor succé för att Marvel skulle kräva en totalt onödig uppföljare året efter. Thanos hjälper Adam Warlock besegra hans onda skugga med ful frisyr. Förutom den titulära miniserien innehåller denna 400-sidiga samling även 4 nummer av Gauntlet-spinoffen Warlock and the Infinity Watch. Dessa utspelar sig mittemellan vart och ett av Infinity Wars nummer men har idiotiskt nog placerats efter hela miniserien. Detsamma gäller ytterligare 4 episoder från Marvel Comics Presents, som utspelar sig under kapitel 3. Det mesta av allt detta ”extramaterial” suger, men det är bra att det ingår för annars skulle det bästa ögonblicket i boken ha saknats: När Thanos äter en fjäril. Hoppas det kommer med i nästa Avengers-film.
Om ordningen.

Peter J. Tomasi & Ian Bertram: House of Penance (2017)
Väldigt löst baserad på den sanna historien om Sarah Winchester, änka till vapentillverkaren, som ägnade decennier åt att låta bygga ett galet hus. Lovande premiss och skön atmosfär med western-känsla, men det blir inte mycket mer än så. Bertram har en teckningsstil som brister i kontroll men är attraktiv, lite som Dean Ormston möter Frank Quitely… kanske med en touch av Rafael Grampá. (Alan Moores Swamp Thing på 80-talet innehöll förresten en fiktiv variant på Winchester-legenden.)
AV Club-recension.

vaughan_runaways2 vaughan_runaways3
Brian K. Vaughan, Adrian Alphona & Takeshi Miyazawa: Runaways: The Complete Collection, Volume 2 (2005-2006)
Brian K. Vaughan, Adrian Alphona, Joss Whedon, Michael Ryan et al: Runaways: The Complete Collection, Volume 3 (2006-2008)
Dessa båda volymer samlar resten av Vaughan/Alphonas Runaways. (Volym 1 nämndes förra året.) Vaughan påbörjar sitt allra sista nummer (2.24) med en homage till Gaimans The Kindly Ones som kanske bara finns i mitt huvud. Hursomhelst är det en hyfsat tillfredsställande avslutning på ungdomsserien. Men eftersom serien är förlagsägd fortsatte den förstås publiceras, med andra personer än skaparna. Först genom två onödiga crossovers (Civil War och Secret Invasion). Därefter ryckte Joss Whedon in och skrev halvbra, rörig, ganska off fortsättning.

Terry Moore, Humberto Ramos, Kathryn Immonen, Sara Pichelli et al: Runaways: The Complete Collection, Volume 4 (2008-2010)
Sedan tog Strangers in Paradise-skaparen Terry Moore vid som författare. Tyvärr är hans version helt onödig och Ramos teckningar bara irriterande. Pichelli är bättre men trist. CB Cebulski, numera Marvels chefredaktör, bidrar med några av de sämsta serier jag har läst på många år. Pinsamt usel dialog.

Rainbow Rowell & Kris Anka: Runaways, Volume 1: Find Your Way Home (2018)
Nästan ett decennium senare har YA-författaren Rowell återupplivat döda figurer och nästan lyckats återuppliva serien. Runaways var tydligen hennes favoritserie så det är inte bara pga Hulu-tv-serien den nylanseras nu. Oavsett så är detta den bästa versionen sedan Vaughan-eran, både vad gäller story och teckningar. Kanske inte riktigt läsvärt men klart läsbart.

Brian K. Vaughan & Steve Skroce: We Stand On Guard (2016)
Kanada och USA ligger i krig (om vatten) år 2124. Vaughan är ett proffs men hade här inte mycket mer än ett high concept. Som satir är serien ilsken men lättviktig. Den hade träffat hårdare om den kommit ett tiotal år tidigare.
Recension på Collected Editions.

Brian K. Vaughan & Niko Henrichon: Pride of Baghdad (2006)
Fyra lejon rymde från zoo vid bombningen av Bagdad under Irakkriget 2003. På riktigt alltså. Vaughan har fiktionaliserat historien och gjort en övertydlig men tillfredsställande allegori av den. Lejonkungen möter Den långa flykten möter Generation Kill?
Den of Geek-recension.

vaughany1 vaughany2 vaughany3 vaughany4 vaughany5
Brian K. Vaughan, Pia Guerra & José Marzán, Jr.: Y: The Last Man: The Deluxe Edition, Book One (2002-2003)
Brian K. Vaughan, Pia Guerra, Paul Chadwick & Goran Parlov: Y: The Last Man, Book Two (2003-2004)
Brian K. Vaughan, Pia Guerra, Goran Sudžuka & José Marzán, Jr.: Y: The Last Man, Book Three (2004-2005)
Brian K. Vaughan, Pia Guerra, Goran Sudžuka & José Marzán, Jr.: Y: The Last Man: The Deluxe Edition, Book Four (2005-2006)
Brian K. Vaughan, Pia Guerra, Goran Sudžuka & José Marzán, Jr.: Y: The Last Man: The Deluxe Edition, Book Five (2006-2008)
En kille och hans apa är de enda manliga väsen som överlever en mystisk manspest och blir därmed hett eftertraktade av flera grupper, av många olika skäl. Ursprungligen publicerad i 60 månatliga nummer med start 2002. Min första tanke när jag till slut läste serien var att den verkade ha åldrats rätt hårt. Dels var det tidiga 00-talet en annan era (seriens Hillary-skämt och Bush-referenser torde ha mottagits annorlunda) och dels var BKV ung och opolerad. Att huvudpersonen Yorick är en 22-årig utbrytarkung (med en apa!) känns som en oerfaren författares metod för att ”fuska”, alltså för att kunna handvifta bort att Yorick lyckas ta sig ur situationer som vore omöjliga för en normal person. Om Y hade varit en tv-serie hade jag nog inte fortsatt efter säsong 1, men som serie var det tillräckligt mycket av en bladvändare för att jag skulle ge den några chanser till. Och i volym 2, ungefär en tredjedel in i storyn, börjar serien uppvisa en självmedvetenhet som tidigare saknats. Vaughan konfronterar t ex några av de mer psykologiskt osannolika inslagen. Och normalt skulle jag ogilla fill-ins av andra tecknare, men flera av dessa var en förbättring framför Guerras stela och lite tråkiga stil. Såväl Parlov som Sudžuka har en uttrycksfull men snäppet mer lättsam och ”cartoonig” stil, som passar denna absurda historia som ändå eftersträvar patos. Deras figurer är mer dynamiska och agerar bättre än Guerras, även om hon växte en hel del med åren. Jag är glad att jag läste hela vägen, för BKV är bra på slut. De flesta trådar i Y: The Last Man vävs samman till något hyfsat tillfredsställande och de flesta bifigurer får en callback. Sista numret är ett av de vassaste och får i efterhand hela serien att kännas bättre än den egentligen var.
Intervju med Vaughan.

Fabien Vehlmann & Gwen de Bonneval: Last Days of an Immortal (2010)
Imponerande idérik sf, det bästa jag läst av Vehlmann hittills (möjligen med undantag för Beautiful Darkness, men där tycks Kerascoët dra det tyngsta lasset). Filosof/polis i odödligt samhälle löser konflikter mellan utomjordiska raser med hjälp av sina kloner. Tillräckligt många intressanta upplägg för att räcka till mycket mer än detta enda album, men less is more.
Comics&Cola om flera av Vehlmanns serier.

Fabien Vehlmann & Jason: Isle of 100,000 Graves (2011)
Vehlmann gör en Skattkammarön-grej med norrmannen Jason. Svart komik.
En mer ambivalent recension.
CBR-intervju med både Vehlmann och Jason.

Fabien Vehlmann & Kerascoët: Satania (2016)
En nedstigning i helvetet av trion bakom Beautiful Darkness (Kerascoët är ett gift tecknarpar). Minst lika läckert tecknad och färgerna är fantastiska. Kombinationen av gulligt och groteskt är fortfarande effektfull, men Vehlmanns manus är tyvärr oväntat svagt. Det är synd, för upplägget är lovande och det ser som sagt verkligen bra ut.
TCJ ger ett mer generöst omdöme.

Rick Veitch: Roarin’ Rick’s Rare Bit Fiends #23 (2018)
Veitchs drömjournal fortsätter.

Chris Ware: Monograph (2017)
Diversesamling i absurt gigantiskt format. Självbiografi, serieoriginal, New Yorker-omslag, foton på byggprojekt, ditten och datten och allt annat Ware har gjort genom åren (med undantag för Floyd Farland).
New York Review of Books-recension.
Chicago Reader-intervju.

Connor Willumsen: Anti-Gone (2017)
Två personer i en båt i en vattentäckt värld som fortfarande har sex, shopping, filmer och droger. Jag tyckte mycket om serien, men den är svår att få grepp om. Plotten är tunn, men atmosfären och många detaljer märkligt fängslande. Det handlar om att gå på bio och ta sf-droger för att förändra upplevelsen. Och om att inte kunna kommunicera med varandra. Bildmässigt rör det sig om realistiskt men enkelt skildrade individer mot minimalistiska bakgrunder.
TCJ-recension och intervju.
8 frågor med omständliga men intelligenta svar.
(Willumsen har förresten skrivit intressant om sina erfarenheter av att en kort tid rita Wolverine åt Marvel.)

Jim Woodring: Poochytown (2018)
Woodrings senaste Frank-serieroman, den fjärde fullängdaren sedan 2010, den första sedan 2013 års Fran, och, hoppades Woodring år 2016, den allra sista. Plotten: Pushpaw och Pupshaw försvinner till Poochytown; Frank och Manhog ger sig ut på äventyr. För oinvigda kan helt kort sägas att Frank är världens bästa stumserie, en unik och ibland bisarr berättelse/upplevelse.
Ng Suat Tong om ”the Unifactor”, där berättelsen utspelar sig.

Tack för att du scrollade ända hit.

150 böcker och serier jag läste 2018, del 1

Som vanligt: En genomgång av alla böcker jag läste under förra året, med foto, en kort beskrivning eller bedömning, samt länkar till vidare läsning. Denna gång är de sorterade i alfabetisk ordning efter författare. Nytt för i år är att jag delar upp listan i två delar. Detta är del 1, prosa. Del 2 täcker serier.

Listor från tidigare år: 2017, 2016, 2015, 2014 och 2013.

Paul Auster: The New York Trilogy (1987)

Tre kortromaner/långnoveller där deckarformen används för att utforska existentiella frågor. En gång rejält hajpad, men Austers stjärna har dalat på senare år. (Här är en intervju där han framstår som ganska pretentiös.) Det skulle inte förvåna mig om Auster, om 100 år, är mest känd för att ha inspirerat Mazzucchelli/Karasiks serieversion av City of Glass. Vi får se år 2119.

Jag köpte och läste om boken (i Penguin Classics Deluxe Edition, med omslag av Art Spiegelman!) delvis för att jag fick för mig att den var med på TIME Magazines lista över de 100 bästa engelskspråkiga romanerna sedan 1923, som jag långsamt betar av sedan flera år tillbaka. Men det är den inte! Däremot är den med på the Guardians lista över de 100 bästa böckerna någonsin. Det du.


James Baldwin: Go Tell It on the Mountain (1953)
Delvis självbiografiskt om styvson till predikant i 30-talets Harlem. Men den äldre generationens perspektiv (föräldrarna och fastern) är mest givande. Bra bok för den som gillar bibelcitat, eftersom alla karaktärer är djupt troende. Artikel i the Guardian 50 år senare. Den här boken är med på TIME:s 100-lista.

Jorge Luis Borges: Brodie’s Report (1969/1970)
Inklusive prosan från In Praise of Darkness. Den 70-årige Borges var mindre intresserad av metafysik än av gauchos och knivfajter. Så inte lika speciell som Fictions (se förra årets genomgång). New York Times brottades med skillnaden mellan de två olika JLB redan år 1972.

Bäst i denna samling är titelnovellen (inspirerad av Gullivers resor) och The Gospel According to Mark (som jag tyvärr fick spoilad av förordet till Penguin Classics-utgåvan av A House for Mr Biswas, se en bit ner).

Jorge Luis Borges: The Book of Sand and Shakespeare’s Memory (1975/1983)
Borges två sista novellsamlingar i en volym. Klart vassare än Brodie’s Report. Flera noveller, främst några från Shakespeare’s Memory, är i klass med hans bästa någonsin.

Men efter att det senaste året ha läst totalt fem böcker med nyöversättningar (till engelska) av Borges verk gjorde det mig lite depp att inse att den främsta anledningen till att de alls existerar är en dispyt mellan Borges änka och hans ursprungliga översättare, Norman Thomas di Giovanni.

Pierre Boulle: Planet of the Apes (1963)
Omläsning. Snubbe landar på planet där apor är folk och mänskor sitter i bur! Hoppas det inte är jorden i framtiden! (Spoiler: Det är det faktiskt inte.) Mer satirisk än filmerna. Recension.

Karel Čapek: R.U.R. (Rossum’s Universal Robots) (1920)
Tjeckisk pjäs som introducerade ordet ”robot” (påhittat av Čapeks bror Josef). Själlösa artificiella människor massproduceras för att sköta det jobbiga jobbet, men revolterar. Synnerligen insiktsfull för sin tid. Tar t ex upp rädslan för att robotar kommer att skapa massarbetslöshet och den etiska betänkligheten i att låta ”robotar” slava åt människor, Blade Runner-style. Goodreads-recension.

Karel Čapek: War with the Newts (1936)
Omläsning. Sf om hotet från intelligenta vattenödlor- eller från nationalism, kolonialism, och kapitalism. Och mänsklighetens tendens att exploatera och tänka kortsiktigt. Romanen är utmärkt, men tyvärr är detta en ganska skruttig utgåva, särskilt för att vara Penguin Modern Classics. Halvdan översättning (men ingen av dem är perfekt), felaktig paginering och omslagsdesignen (av gray318) har förfulats på ett nästan obegripligt inkompetent sätt. Skäms, Penguin.cather
Willa Cather: Death Comes for the Archbishop (1927)
Två fransk-katolska präster missionerar i sitt stift i New Mexico på 1800-talet. Tämligen våldsbefriad karaktärsstudie, av westernförfattare betraktad som en av tidernas bästa westerns. Dessutom med på TIME:s 100-lista.

Carlo Collodi: Pinocchio (1883)
Italiensk saga om träig gosse. Denna utgåva kom från New York Review Books, ett av mina favoritförlag, med förord av Umberto Eco och ett efterord som ägnar mycket utrymme åt Disneyfilmen och Spielbergs AI.

Philip K. Dick: Flow My Tears, the Policeman Said (1974)
Omläsning. Tv-kändis i framtida (1988) polisstat är plötsligt bortglömd. En märklig bok, t o m för att vara Dick. Obegripligt ful omslagsbild, dessutom helt utan koppling till innehållet. Men så är det ibland med SF Masterworks.

Mark Frost: Twin Peaks: The Final Dossier (2017)
Ännu en officiell TP-”roman” av Frost, tv-seriens medskapare. Denna publicerades strax efter den lysande tredje säsongen. Ägnar en del tid åt att retconna meningslösa detaljer (Normas ”mamma” var egentligen bara sambo med hennes pappa!) för att bortförklara misstag i förra boken (se förra årets lista). De senare kapitlen tydliggör/väver ihop en del mystiska saker från säsong 3 – Major Briggs, Phillip Jeffries, Joudy, dubbelgångarens plan, glaslådans syfte etc. Men jag har svårt att betrakta förklaringarna som mycket mer än fan fiction – det känns mest som Mark Frosts teorier och gissningar om David Lynchs verk.

Om jag skulle välja ut en Goodreads-recension som matchar min egen åsikt skulle jag tveka mellan den här och den här. Den förra boken var åtminstone fräscht designad, med mycket visuellt material (fejkat arkivmaterial, foton, tidningsklipp). Denna består nästan bara av text och har ingen anledning att vara i coffee table-format.

Neil Gaiman: Norse Mythology (2017)
Gaiman återberättar de nordiska myterna, ganska rakt på sak – det är inte en roman. (Loke är som man kunde ana huvudpersonen.) Upplägget känns barnvänligt, med enkelt språk och korta meningar och stycken. Påminner en del om min favoritbok från lågstadiet, Asken Yggdrasil av Alf Henrikson, men därför saknar jag också Edward Lindahls illustrationer. Tippar att det kommer en illustrerad utgåva så småningom och att den blir betydligt maffigare än denna bildlösa.

Efter läsningen slog det mig förresten att Ragnarök (i Henriksons version) mycket väl kan vara ursprunget till min bestämda uppfattning att berättelser ska ha ett definitivt slut. (Gärna ett där alla dör.)

William Golding: Lord of the Flies (1954)
Klassisk allegori med inslag av dystopi – i bakgrunden pågår ett kärnvapenkrig. Detta var tredje gången jag köpte och läste en utgåva av boken, men den första amerikanska. Minst ett ord skiljer sig åt från det brittiska originalet (Piggys N-ord är utbytt mot I-ordet!). En mycket bra bok, hursomhelst. Denna utgåva har förord av både Stephen King och Lois Lowry. Med på TIME-listan.

Henry Green: Loving (1945)
Kärlek och melodrama bland tjänarna på en stor irländsk herrgård under andra världskriget. Som förordet noterar är detta en tydlig inspirationskälla för Downton Abbey. Med på TIME:s 100-lista.

Jesper Juul: Ditt kompetenta barn: På väg mot nya värderingar för familjen (1995)
För mig kändes det som att den här boken slår in många öppna dörrar, men kanske var saker och ting annorlunda för 20 år sedan i Danmark. Minuspoäng för antydningar till mysticism och förakt för pedagogik.

Ken Kesey: One Flew Over the Cuckoo’s Nest (1962)
Omläsning. Penguin Classics Deluxe Edition, med omslag av Joe Sacco. Med på TIME:s 100-lista. Boken kändes ganska misogyn denna gång och under läsningen fick jag idén att någon borde göra en sorts Wide Sargasso Sea ur Ratcheds synvinkel. Och mycket riktigt…

Stephen King: The Long Walk (1979)
Kings första bok, såtillvida att han påbörjade den redan på 1960-talet. Först utgiven under namnet Richard Bachman. Jag har läst ca 25 böcker av King och jag påstår att detta är hans allra bästa. (En åsikt som delas av minst en annan person och nästan av the Guardians skribent.) Dels är den relativt tajt, i motsats till många andra King-böcker som kunde blivit starka 300-sidiga romaner om de inte sträckts ut till det dubbla. Men den vänder också hans svaghet för att låta en berättelse mala på längre än den borde till en styrka. För i denna bok är repetition och utmattning tematiskt passande!

Storyn är en sorts Hunger Games/Battle Royale, med den viktiga skillnaden att deltagarna anmäler sig frivilligt till en tävling – en maratonmarsch – där alla utom vinnaren förväntas dö. Backstoryn bevarar sitt mysterium, övernaturliga inslag lyser med sin frånvaro, och boken når ett tillfredsställande slut. En oväntat kraftfull berättelse som kan läsas som en allegori för Vietnamkriget (vilket nog är Kings avsikt), men lika gärna för livet. Plus att den har inspirerat till en årlig svensk maratonmarsch IRL!

Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga (1891)
Livet på värmländska landsbygden på 1820-talet. Avsatt präst leder ”kavaljerer” på gård i något slags hedonistisk gentlemannaklubb (dock sexlöst). Annorlunda än jag hade föreställt mig – färgstark, underhållande och med inslag av magisk realism. Irländsk recension. Jag borde tacka Ebba Busch Thor för att hon indirekt inspirerade mig att läsa den.

Primo Levi: The Periodic Table (1975)
21 berättelser, till största delen självbiografiska, som var och en kretsar kring ett kemiskt grundämne. År 2006 utsedd till den bästa (natur)vetenskapliga boken någonsin.

Carson McCullers: The Heart is a Lonely Hunter (1940)
Fyra personer av varierande samhällsklass, kön, etnicitet och ålder projicerar sina drömmar och förhoppningar på en dövstum man. Upplägget påminner en smula om Being There, och kanske Forrest Gump (men McCullers bok föregick förstås båda med decennier). Med på TIME:s lista.

Arthur Miller: The Crucible (1953)
Pjäs om masshysteri och avrättningarna av häxor i Salem på 1690-talet. Fast egentligen om McCarthys jakt på kommunister på 1950-talet.

Henry Miller: Tropic of Cancer (1934)
Nyskapande, segt och plottlöst om amerikan i Paris som nyttjar prostituerade, lever i fattigdom, dricker vin och skriver. Till stora delar självbiografiskt, får man anta. Historiskt väldigt betydelsefull, och den har väl mycket ”hjärta”, men jag tyckte att de långa partier som är stream-of-consciousness var ganska trista. Det blir bättre när man istället får följa färgstarka figurer i berättarens liv. Med på TIME:s 100-lista och the Guardians 100-lista.

Vladimir Nabokov: Pale Fire (1962)
1900-talets bästa roman? Kanske! Är t o m det fiktiva poem som boken kretsar kring ett mästerverk? Kanske! Boken står med på TIME:s lista och är smått aktuell pga Blade Runner-uppföljaren. Jag borde ha mer att säga om den med tanke på att detta är en av mina absoluta favoriter, men du vet hur det är.

V. S. Naipaul: A House for Mr Biswas (1961)
Omläsning. Den tragikomiska historien om Mohun Biswas och hans sökande efter ett ”hus”, ett privatliv, självförverkligande mm. Biswas var baserad på Naipauls egen far i Trinidad. Boken är med på TIME:s 100-lista. Den som vill kan lyssna när Sir Vidiadhar blir intervjuad i BBC-radio.

Kim Newman: Anno Dracula: One Thousand Monsters (2017)
Femte boken i Anno Dracula-serien (kronologiskt mellan bok 1 och 2) utspelar sig i Tokyo år 1899 och är liksom de tidigare späckad med cameos från film, litteratur och andra medier. Denna gång är några av de viktigaste figurerna hämtade från Henry James, Alexandre Dumas och Buffy the Vampire Slayer. Men mycket är också lånat från japanska folksagor och anime – jag fick googla ovanligt många referenser. Goodreads-recension.

Kim Newman: The Secrets of Drearcliff Grange School (2015)
Brittisk flickskola i början av förra seklet. St. Trinian’s med superkrafter och övernaturligheter. Den första roman jag läst av Newman som inte är en mashup av kända figurer, och som inte innehåller mängder av direkta referenser till andra verk (även om sådant förekommer, från Wodehouse till Lovecraft). Tor-recension.

John O’Hara: Appointment in Samarra (1934)
Tidig ”den mörka sidan av den amerikanska drömmen”-roman. Överklassen i en småstad i Pennsylvania dricker och tramsar. Boken chockade på sin tid för att den skildrar (smakfullt och i högst begränsad omfattning) sex mellan makar. I våra dagar är det kanske mer chockerande (eller inte) att boken genomsyras av antisemitism. Gång på gång visar det sig att ”respektabla” människor – även relativt sympatiska – ogillar judar. Med på TIME:s 100-lista.

Eugene O’Neill: Long Day’s Journey into Night (1956)
Familj kämpar med alkoholism, narkomani, sjukdom. Självbiografisk. Av ganska många sedd som en av USA:s tre främsta pjäser genom tiderna. Skriven 1941, men utgiven och ur-uppförd (i Stockholm!) postumt.


Tim Powers: The Anubis Gates (1983)
Äventyrsroman med komplicerad intrig och många rörliga delar: Tidsresor! Magi! Varulvar! Lord Byron! En ond clown! Onda tvillingar! Boken är verkligen inte tajt plottad, men the Guardian roades i alla fall. Liksom i de flesta tidsreseberättelser är många vändningar förutsägbara, men storyn rör sig så fort framåt att det knappt gör något. Alan Moore läste boken för sina barn!

Christopher Priest: Inverted World (1974)
På en främmande värld måste en stad ständigt förflyttas på räls. Personers ålder mäts i antal miles staden har färdats. Min bok kom från NYRB men den finns även utgiven på ”SF Masterworks”-etiketten. Och hyfsat värdig det epitetet, även om mittendelen är den mest tillfredsställande. Som så ofta kan slutförklaringarna inte riktigt leva upp till mysteriets löfte. Minuspoäng för John Clutes efterord, som ägnar större delen av sina åtta sidor åt att återberätta plotten. Tramsigt, Clute!

Tom Sweterlitsch: The Gone World (2018)
NCIS-agent utreder mord med hjälp av resor till möjliga framtider. Originell och komplicerad, trots att den huvudsakligen begränsar sig till att växla mellan bara två olika årtal: 1997 och 2015. Jag såg boken på AV Clubs lista över årets favoriter och blev sugen. Inte lysande, men klart intressant. Onödigt många länkar: Medium-intervju, en chatt med Neill Blomkamp som vill filma den, Kirkus-recension och en pod-intervju (40 min).

Walter Tevis: The Man Who Fell to Earth (1963)
Utomjording kommer hit för att rädda sitt folk från undergången, men förförs av gin och dekadens. Respektabelt hantverk, men Roeg/Bowie-filmen är faktiskt ett par snäpp vassare.

Kurt Vonnegut: Cat’s Cradle (1963)
Omläsning. En av Vonneguts bästa böcker, inspirerad av Kubakrisen. Svart komedi/satir i 127 mycket korta kapitel om religion (Bokonomism!) och vetenskap (Ice-nine!) i en liten banan(lös)republik.

Evelyn Waugh: A Handful of Dust (1934)
English Gothic! Mörkt humoristisk skildring av ett sprucket förhållande, med självbiografiska inslag (Waugh skilde sig från sin första fru). Tar en oväntad vändning efter två tredjedelar och byter fokus till Dickens i djungeln. Men tydligen var detta själva utgångspunkten och allt som kom innan skrevs i efterhand. Med på TIME:s 100-lista.


H. G. Wells: The Invisible Man (1897)
Snubbe gör sig osynlig, hittar på dumheter.

P. G. Wodehouse: The Code of the Woosters (1938)
Omläsning. År 2014 sa jag så här i en recension till Fb-vänner: ”Jag tyckte mkt om tv-serien med Fry/Laurie på 90-talet, men har aldrig läst Wodehouse förrän nu. Försumligt! Ty det visar sig vara mer än mästerlig, komplex fars. Den största attraktionen är språket – en fantastisk blandning av överklasstugg, litterära referenser och ålderdomlig slang.” Vilket jag kan stå för än idag! The Guardian-recension i modern tid.

P. G. Wodehouse: The Mating Season (1949)
Omläsning. Några spydigheter verkar referera till Wodehouses fejd med A. A. Milne. Denna utgåva har en introduktion av Christopher Hitchens, som inte verkar gilla boken så värst!

P. G. Wodehouse: Lord Emsworth Acts for the Best (1924-1966)
Samling med Blandings-novellerna. Läsvärt, men långtifrån lika magiskt som böckerna ovan. Delvis kanske för att det är skrivet i tredje person?

Michael Wolff: Fire and Fury: Inside the Trump White House (2018)
Underhållande och skvallrigt bakom-kulisserna-reportage om Trumps första nio månader i Vita huset. En hel del bör nog tas med en nypa salt, men de stora dragen är övertygande. Wolffs sammanfattning åt The Hollywood Reporter ger ett smakprov. Boken löser många mini-mysterier för alla som följde dramat/farsen dag för dag och undrade över bristen på förberedelse, fokus och konsekvens.

Grundtesen är att ingen i Trump-kretsen, utom möjligen Steve Bannon, väntade sig seger och därför inte hade någon som helst plan för regering. Tre olika fraktioner, med väldigt olika politiska hemvister, stred om makten i Vita huset från start. Bannon = nationalist/alt-right, Preibus = mainstream-republikan och Ivanka & Jared = ”Goldman Sachs-demokrater”. Ibland lyckades någon sida knuffa Trump i en viss riktning, men det var aldrig beständigt. Huvudpersonen framstår som ett lynnigt barn som bara vill bli beundrad. Han saknar politiska åsikter, läser inte ens korta texter och blir fort uttråkad även av muntliga framställningar. Hans tweets har ingen systematik eller någon dold agenda, som vissa har spekulerat, det är bara saker han gått och ältat. Bokens enda synliga effekt är att den kostade Bannon det mesta. När den oundvikligen blir film hoppas jag att regissören heter Armando Ianucci.

Bob Woodward: Fear: Trump in the White House (2018)
Mindre skvallrig och mer trovärdig än boken ovan, men i stort sett bekräftar den bilden som Wolff målade upp. Roligaste sekvensen: När utrikesminister Tillerson, försvarsminister Mattis, ekonomirådgivaren Cohn m fl försöker ge presidenten en grundläggande lektion i historia, geopolitisk strategi och hur handel fungerar. Fåfängt strävar de efter att sälja in budskapet att USA faktiskt tjänar på att handla med andra länder och att det är bra att ha allierade för försvarets skull, men Trump kan bara se kostnader. När presidenten har lämnat rummet summerar Tillerson så de övriga mötesdeltagarna hör: ”He’s a fucking moron”.

Med rätt glasögon är boken ett ganska fascinerande presidentporträtt, men prosan är medioker och Woodwards brist på skepsis gentemot sina källor är problematisk. Christopher Hitchens anklagelse från 1996, att Woodward är ”de mäktigas stenograf”, känns välfunnen. Det är ganska lätt att gissa vilka Woodward har pratat med, och vilka som har tackat nej. Rob Porter (sedermera anklagad för hustrumisshandel) utmålas t ex närmast som en hjälte, en pragmatisk person med sunda värderingar och den som kanske mest av alla har hindrat Trump från att genomföra dumma idéer. Och Trumps advokat John Dowd framstår som nästan komiskt villig att samarbeta med Muellers utredning, trots att Mueller och hans team bara är taskiga mot honom. Det känns inte helt övertygande. Som Hitchens skrev: ”Access is all. Analysis and criticism are nowhere.”

I nästa blogginlägg: Serier!

122 böcker och serier jag läste 2017

Här är alla böcker jag läste under förra året – plåtade, med en kort beskrivning eller bedömning, samt länkar till vidare läsning. De är listade i ungefärlig kronologisk ordning efter ursprungligt publiceringsdatum, förutom att böcker av samma författare hålls samman. Först prosa, längre ner serier.

Listor från tidigare år: 2016, 2015, 2014 och 2013.


Edwin A. Abbott: Flatland: A Romance of Many Dimensions (1884)
Viktoriansk satir. Kvadratisk medborgare i tvådimensionell värld hemsöks av mystisk varelse från en påstådd ”tredje” dimension. Omläsning. Samtida recensioner.

James Joyce: A Portrait of the Artist as a Young Man (1916)
Blev tvungen att läsa om även denna, för att jag köpte (om) den i Penguin Classics Deluxe Edition med anledning av 100-årsjubileet härom året. Förord av Knausgård.

Jevgenij Zamjatin: Vi (1921)
Sovjetisk, profetisk bok som föregick Brave New World och direkt inspirerade 1984. Men även om Orwell lånade mycket är Vi egentligen mer kritik mot taylorism än mot totalitarism.

Thornton Wilder: The Bridge of San Luis Rey (1927)
Bro faller, dödar fem, munk undersöker varför Gud lät det hända. Pulitzerprisvinnare. Med på TIME:s 100-lista, som jag (långsamt) betar av.

Robert E. Howard: The Conan Chronicles, Volume 1: The People of the Black Circle (1933-1935/2000)
Hälften av alla Conan-noveller av pulp-författaren Howard, som begick självmord vid 30 års ålder. Rasistiskt och sexistiskt och repetitivt – men också medryckande och actionfyllt. Intressant krönika från The Guardian. Och AV Club har skrivit om Conan-myterna.

Sinclair Lewis: It Can’t Happen Here (1935)
Auktoritär, fåfäng, invandringsfientlig populist som lovar att göra USA toppen igen vinner USA-valet 1936. Lewis fick nobelpris 1930, men denna roman var tämligen bortglömd i många decennier. Hösten 2015 fick den nytt liv, när vissa började se paralleller till vår samtid. Kan läsas online.

Jorge Luis Borges: Fictions (1944/1956)
Apropå Nobel: Jag gillar många nobelprisvinnande författare, men vem är bättre än den flitigt nominerade men konsekvent dissade Borges? Just sayin’. (JLB själv störde sig mycket på att han aldrig vann.) En novellsamling som är späckad med mästerverk. Ämnet för det kanske mest berömda finns som en ”oändlig webbplats”.

borges_iniquityJorge Luis Borges: A Universal History of Iniquity (1935/1954)
Tidiga prosaförsök. Berättelser om för det mesta verkliga personer, som Monk Eastman och Madame Ching – men med en del fiktiva inslag.

Jorge Luis Borges: The Aleph (1949/1960)
En novellsamling till! Också bra.

Flann O’Brien: At Swim-Two-Birds (1939)
Rolig meta-fiktion. Räknas ofta som O’Brien’s mästerverk, men jag föredrar faktiskt hans andra roman (publicerad 28 år senare) The Third Policeman. At Swim-Two-Birds är med på TIME:s 100-bästa-lista, liksom på en liknande av The Guardian.

Albert Camus: The Outsider (1942)
Omläsning. Existentialistisk absurdistisk klassiker av Camus (nobelpris 1957). Rentav 1900-talets bästa bok enligt Le Monde. Den är åtminstone underhållande! Lättare att relatera till nu än när jag var 20.

Arthur Miller: Death of a Salesman (1949)
Den amerikanska drömmen exponerad. En av 1900-talets främsta pjäser.

Samuel Beckett: Waiting for Godot (1953)
Så även denna, såklart. Av alla tolkningar jag hört föredrar jag den freudianska: ego och id väntar på superego!

James Blish: A Case of Conscience (1958)
Hugovinnare 1959. Jesuitpräst besöker planet där intelligenta reptiler lever i en utopi som saknar brottslighet, omoral och religion. Är den i själva verket en produkt av Satan? Lovande premiss men andra halvan (som utspelar sig i en skyddsrumsbaserad civilisation år 2050) är rörig och ojämn. En mer generös recension.

Fritz Leiber: The Big Time (1958)
Intressant idé: Ett krig som pågått en miljard år och kommer att pågå i en miljard till och vars slagfält är våra liv. Men tyvärr hade jag svårt att bry mig – svagt genomförande med trist dialog. Recension. Boken finns online.

Shirley Jackson: The Haunting of Hill House (1959)
En av 1900-talets mest klassiska spökhistorier. Filmad 1963 och 1999 och blir snart även tv-serie. Essä om boken.

Terry Southern: The Magic Christian (1959)
Amerikansk miljardär beter sig trolligt. Dock utan att bli president. Men! Peter Sellers gör rollen i filmatiseringen. Och han var ju president. Allt hänger ihop.

John Updike: Rabbit, Run (1960)
Tänkt av Krustys spökskrivare som en sorts svar på On the Road, en realistisk skildring av vad som händer – och den skada det ställer till med – när en man sjappar från jobb och familj. Mycket bra! Video-intervju med Updike. Boken är med på TIME:s 100-bästa-lista.

Roger Zelazny: This Immortal (1966)
Hugopris för bästa roman 1966 (delat med Dune). Långlivad, jobbigt förträfflig snubbe är mutant eller gud (Pan?) och träffar veganer. En bok som prövar tålamodet, inte alls i klass med Zelaznys Lord of Light som jag tycker mycket om. The Guardian-recension.

Harry Harrison: Make Room! Make Room! (1966)
Omläsning. En varning för överbefolkning. Utgår från frågor som inte många ställde på 60-talet: Föds det för många barn? Riskerar vi att göra slut på våra resurser? Ändå mest känd som ”boken bakom Soylent Green”. Filmens berömda twist (spoiler) lyser dock med sin frånvaro.

E. L. Doctorow: Ragtime (1975)
Livet i det tidiga 1900-talets New York, främst bland de välbeställda. Många kändisar medverkar: Harry Houdini, JP Morgan, Emma Goldman, Evelyn Nesbit m fl. Med på TIME:s 100-bästa-lista. Av vissa t o m sedd som ”the Great American Novel”, men den mest minnesvärda delen är snodd från Heinrich von Kleist.

Cormac McCarthy: The Gardener’s Son (1976/1996)
McCarthys första filmmanus, baserat på verkliga händelser. Skrevs 20 år innan det publicerades i bokform. Om boken.

Martin Amis: Money: A Suicide Note (1984)
Kapitalism på 80-talet. Lite som en blandning av Bret Easton Ellis och Irvine Welsh, men Amis var före båda. Med på TIME:s 100-bästa-lista, liksom på The Guardians. Det ger en extra krydda att veta att boken inspirerades av författarens inblandning i produktionen av b-filmen Saturn 3.

Margaret Atwood: The Handmaid’s Tale (1985)
Rätt bra, men inte en av Atwoods bästa böcker (jag föredrar t ex Blind Assassin och Alias Grace). Det förvånade mig att protagonisten/berättaren har upplevt både ”vår” värld och dystopin – mer ambitiös science fiction hade förlagt handlingen ytterligare några år in i framtiden och låtit läsaren själv stå för den direkta jämförelsen mellan före och efter. (Men Atwoods relation till sf var fram till för några år sedan ganska förvirrad.) Innehåller ett nyskrivet förord.

Don DeLillo: White Noise (1985)
Om sökandet efter mening och helighet i en meningslös och ohelig värld. Intervju med Michael Cho, omslagstecknare till denna utgåva. Med på TIME:s 100-lista.

John Feinstein: Running Mates (1992)
Politisk thriller på delstatsnivå. Lovande början, befängd upplösning. Men kul att se hur reportrar undersökte saker på det gamla krångliga sättet (alldeles) före internet och mobifoner.

Kazuo Ishiguro: The Buried Giant (2015)
Gammalt par med dåligt minne i mystiskt England strax efter att romarna stack. Strålande och rörande fantasy av 2017 års nobelprisvinnare. Nästan lika bra som Never Let Me Go.

Roland Paulsen: Vi bara lyder: en berättelse om Arbetsförmedlingen (2015)
Rolig men lite beklämmande läsning om Arbetsförmedlingens identitetskris (den förmedlar väldigt sällan arbeten) och vilka strategier tjänstemän använder för att hantera uppdrag de inte tror på. Recension och intervju.

Mark Frost: The Secret History of Twin Peaks (2016)
En Twin Peaks-roman! Av tv-seriens medskapare! Men benämningen ”roman” är tveksam – detta är en halvsammanhängande dossier med 360 sidor tidningsartiklar och rapporter om mystiska händelser i och utanför TP, fr o m Lewis & Clark 1805. Allehanda konspirationsteorier vävs in, men tonvikten är på ufon. Således mer X-Files– än TP-känsla. En väldigt obetydlig figur från tv-serien är ”huvudperson”. Mest störigt är den korkade ramsekvensen (en FBI-agent läser och annoterar dossiern i syfte att lista ut dess centrala ”mysterium” – som vem som helst skulle lösa på en kafferast).

Alan Partridge with Rob Gibbons, Neil Gibbons & Steve Coogan: Alan Partridge: Nomad (2016)
Uppföljare till Partridges självbiografi från 2011. I denna bok berättar han om en lång vandringsfärd från Norfolk till kärnkraftverket i Dungeness för att hedra sin fars minne. Mycket rörande. The Guardian-recension och en från Chortle.

Norm Macdonald: Based on a True Story: A Memoir (2016)
Norm Macdonald är mest känd som SNL:s genom tiderna bästa Weekend Update-ankare. Han är också en ganska legendarisk pratshowgäst. Här har han skrivit en självbiografi med mer lögn än sanning. Innehåller bl a en version av världens bästa skämt. AV Club-recension.

Kim Newman: Anno Dracula 1899 and Other Stories (2017)
Ny samling med företrädesvis monsternoveller. Titelberättelsen är okej, men inte mycket mer än en prolog till nästa Anno Dracula-roman. Nästan allt annat i boken är bättre. Bland favoriterna: ”Famous Monsters”, invandrare från Mars intervjuas om sin karriär i Hollywood (han blev typecast och fick bara stereotypt ”marsianska” roller), och Metropolis/Metropolis-mashupen ”Übermensch!” En något översvallande recension.

moore_jerusalemAlan Moore: Jerusalem (2016)
Det tog många månader att ta mig igenom Jerusalem, en av det engelska språkets längsta romaner, trots att Moore tillhör mina favoritförfattare av både serier och prosa. Men detta är en bok med för mycket av allt. Den handlar om staden Northampton och om William Blake och Lucia Joyce och Samuel Beckett och Thomas Becket och John Clare och Oliver Cromwell och Charlie Chaplin och brittisk arbetarklass och livet efter döden i den fjärde dimensionen och så mycket mer. ”Makes Ulysses look like a primer” tyckte Michael Moorcock. ”Brilliant and sometimes maddening” skrev New York Times (i en lite för okritisk recension). Mina egna, blandade känslor för romanen fångas bäst av Suggested for Mature Readers. Det är en magnifik bok, men med allvarliga brister. Vilket är sorgligt, för med rätt redaktör kunde det mycket väl blivit en klassiker.


Oskar Andersson: Mannen som gör vad som faller honom in: Skämtteckningar och serier i urval (1897-1906/2005)
Seriepionjären OA (som begick självmord vid 29 års ålder) förtjänar bättre än denna tunna, otillfredsställande och illa designade samling. Ungefär 24 sidor material har sträckts ut över 80 boksidor. Online finns en betydligt bättre samling från år 1907.

Charles Biro, Bob Wood et al: Blackjacked and Pistol-Whipped: A Crime Does Not Pay Primer 1942-1948/2011)
En betydligt mer respektabel och välproducerad samling. Kallas ”primer” men är kanske mer en ”best-of” från den en gång i tiden omåttligt populära ”true crime”-antologin Crime Does Not Pay. Underhållande och blodigt. Serien blev i princip mördad på 50-talet av den amerikanska seriecensuren.

Jack Davis, Al Feldstein et al: ‘Tain’t the Meat… It’s the Humanity! and Other Stories 1951-1955)
Och detsamma gäller förstås det mesta från legendariska EC Comics. Denna samlingsbok innehåller samtliga två dussin bidrag till Tales from the Crypt som Jack Davis stod för.

Shigeru Mizuki: Shigeru Mizuki’s Hitler (1971)
Biografi om Adolf Hitler av en av Japans största mangaskapare. New Yorker-artikel om Mizuki. Om seriens lärdomar för vår tid. Och ett utdrag ur boken.


Jack Kirby: Mister Miracle (1971-1974)
Ny samling med alla 18 numren av den mest långlivade Fourth World-titeln. Kreativt – en ny ikonisk skurk introduceras i nästan varje nummer. Nummer 9, ”Himon”, är formtoppen, men nr 7 innehåller en av Kirbys mest romantiska rutor. Sista tredjedelen (som publicerades efter att alla andra Fourth World-tidningar blivit nedlagda) distanserar sig från myterna och är mer som traditionella superhjälteäventyr, t o m lite gammaldags även för 70-talet. .

Guy Colwell: Inner City Romance (1972-1978/2015)
Underground-serie av politiskt engagerad konstnär. Livet i innerstan och i fängelse. Sex, våld, droger, klasskrig. TCJ-recension och intervju med Colwell.

Eddie Campbell: Alec (1984)
Tidig samling med serier som jag äger sedan tidigare (bl a i 600-sidiga omnibus-boken Alec: The Years Have Pants), men här i lite annorlunda form. Ingen gör bättre självbiografiska serier än Eddie Campbell.

Eddie Campbell: Bacchus: Omnibus Edition, Volume 1 (1987-1992/2015)
Innehåller de första 5 Bacchus-böckerna. Vinets gud är lite sliten efter 4000 år av utsvävande leverne. Grekisk/romersk mytologi blandas med historia, vin, ö-liv mm. För många serieskapare skulle detta vara ett självklart magnum opus, men för Campbell är det bara hans tredje bästa mångåriga projekt (efter From Hell och ovan nämnda Alec).  Intervju med Campbell.

Eddie Campbell: Bacchus: Omnibus Edition, Volume 2 (1990-1997/2016)
Andra halvan av Campbells 1100-sidiga epos. Ojämn, var och en av de 10 böckerna är läsvärda men i varierande grad, och de hänger inte alltid ihop jättebra. Mest åldrad är bok 9, King Bacchus, som satiriserar serieindustrin på 1990-talet. Och den avslutande boken, Banged Up, känns lite antiklimaktisk. Mest minnesvärda inslaget: Gud avbildad som en barnteckning.

Chris Claremont & Alan Davis: Excalibur Classic, Volume 1: The Sword is Drawn (1987-1989)
Excalibur var en av mina favoritserier för 25 år sedan. En X-Men-spinoff som utspelade sig i England och hade en mer lättsam ton än den dramatiska och ångestfyllda modertiteln. Överblick över serien. Det finns referat och recensioner av varje nummer. Min egen uppfattning speglas av Tearoom of Despair.

Chris Claremont, Alan Davis, Arthur Adams et al: Excalibur Classic, Volume 2: Two-Edged Sword (1989)
Innehåller resten av seriens första år.

Chris Claremont, Alan Davis et al: Excalibur Classic, Volume 3: Cross-Time Caper Book 1 (1989-1990)
Och här börjar år två. Tyvärr fick serien snart gästtecknare, vilket drabbade kvalitén hårt. I princip alla icke-Davis-tecknade fill-ins är antingen mediokra (#8, 10-11, 19) eller usla (#18, 20). Jag vill påstå att Davis var det närmaste Excalibur hade till en auteur, trots att Claremont står som författare.

Chris Claremont, Chris Wozniak, Alan Davis et al: Excalibur Classic, Volume 4: Cross-Time Caper Book 2 (1990)
Bara 2 av 8 nr är tecknade av Davis och resultatet blir därefter. Men den udda kombon Barry Windsor-Smith + Bill Sienkiewicz (#27) och den mindre udda kombon Colleen Doran + Bret Blevins (#28) kommer undan med äran i behåll.

Alan Davis & Mark Farmer: Excalibur Visionaries: Alan Davis, Volume 1 (1991-1992)
Något år senare återkom Davis som både författare och tecknare. Hans första nio nummer solo (tuschad av Mark Farmer) uppfyller för första gången seriens potential till fullo. Antagligen det bästa Marvel publicerade i superhjälteväg i början av 90-talet.

Alan Davis et al: Excalibur Visionaries: Alan Davis, Volume 2 (1992)
Tyvärr höll det inte i sig – efter nr 50 började titeln få fill-ins, först på  tecknarfronten, sedan även författarfronten. Det som helt saknar Davis inblandning är inte alls bra.

Alan Davis & Mark Farmer: Excalibur Visionaries: Alan Davis, Volume 3 (1992-1993)
Men Davis återkom och levererade en handfull avslutande kvalitetsnummer. Tearoom of Despair skrev om varför Davis serie var så bra.

John Wagner, Alan Grant & Mick McMahon: The Last American (1991)
Postapokalyps från slutet av kalla kriget. År 2019, tjugo år efter kärnvapenkriget, blir den sista amerikanska soldaten upptinad för att leta efter eventuella andra överlevande. Mindre satirisk än man kunde tro, mer realistiskt nedstämd. Savage Critics om serien.

Neil Gaiman et al: Free Country: A Tale of the Children’s Crusade (1993-1994/2015)
En ansträngning för att rädda Vertigos första och enda försök att göra en crossover på 90-talet. Av crossoverns 7 ursprungliga kapitel har 5 st ersatts av ett nyskrivet, av Toby Litt. Den första tredjedelen – skriven av Gaiman ensam – är överlägsen resten.

Art Spiegelman: The Complete Maus (1996)
Spiegelmans mästerverk, baserat på hans fars upplevelser under Förintelsen. En av tidernas bästa, och mest hyllade, serieromaner.

Grant Morrison & Frank Quitely: JLA: Earth 2: The Deluxe Edition (2000/2013)
Stilig underhållning av Morrison & Quitely. Ingen We3, men ändå en av 00-talets mest vältecknade mainstreamserier. Tänk om hela Morrisons JLA sett så bra ut.

Grant Morrison & Chris Burnham: Nameless (2016)
Ärkefienderna Grant Morrison och Alan Moore har alltid gått i varandras fotspår och här gör Moz sin egen Neonomicon, kosmisk sf-skräck i Lovecrafts anda (dock ej explicit kopplat till the Mythos). Våldsamt och invecklat, fullt av tarot, kabbalah och mytologi. Richard Branson får sig en känga, precis som i Zenith bok 2. Eller snarare en hammare i ansiktet. Recension.

Ed Brubaker, Greg Rucka & Michael Lark: Gotham Central, Book One: In the Line of Duty (2003)
Poliser i Batmans Gotham City. Uppenbarligen mest ett sätt för Brubaker & Rucka att skriva NYPB Blue-berättelser i serieform. Mycket riktigt är de som bäst när de håller sig på armlängds avstånd från DC-universat.

Ed Brubaker, Greg Rucka, Michael Lark et al: Gotham Central, Book Two: Jokers and Madmen (2003-2004)
Liksom med Excalibur ovan – och i princip alla amerikanska mainstreamserier – dröjde det inte länge innan Gotham Central fylldes av irriterande ”fill-ins”, dvs avsnitt ritade av andra än huvudtecknaren (Lark). Visserligen skapliga, men att byta tecknare i några kapitel av en serie är för mig som att byta skådisar i några avsnitt av en tv-serie.

Yuichi Yokoyama: Travel (2006)
Tågresa genom japanska landskap. Väldigt arty. Som en serie från en främmande planet. Och i likhet med livets mysterier är den i stort sett outgrundlig. Publishers Weekly-recension. Och en på svenska från Simon säger.

Al Columbia: Pim & Francie: The Golden Bear Days (2009)
Konstbok med hundratals teckningar och skisser av Al Columbia, kanske mest känd för att ha ritat (och sedan förstört) ett kapitel av Alan Moores Big Numbers. Detta är mer som en mardrömsversion av Max Fleischer eller tidig Disney-film. Så lovande att man önskar att Columbia hade orkat färdigställa några av alla dessa fragment till riktiga serier. Bakgrund/recension. Och en intervju i fyra delar.

Brian Michael Bendis, Michael Gaydos, et al: Jessica Jones: Avenger (2004-2015)
Otillfredsställande. samling med strönummer av (företrädesvis) New Avengers där Jessica Jones råkar få hyfsat mycket facetime. Till skillnad från Alias och The Pulse är detta därför till större delen berättelser som varken har en början eller ett slut (åtminstone i denna bok). Kan kanske liknas vid en dvd:a där man samlat en handfull avsnitt av en mångårig såpopera som en viss bifigur råkar få ovanligt många repliker i.

Brian Michael Bendis & Michael Gaydos: Jessica Jones, Volume 1: Uncaged! (2017)
Sjunde samlingen om Bendis antihjälte, ”volume 1” till trots. Språket har försnällats sedan Alias – Jessica Fucking Jones är nu Jessica Goddamn Jones! Tack vare Gaydos är det åtminstone konsekvent vältecknat igen, för första gången sedan 00-talet. Läsbart, men står vingligt på egna ben – för många referenser till resten av Marvel-universat.

Fabien Vehlmann & Sean Phillips: 7 Psychopaths (2007)
Av författaren till Beautiful Darkness och tecknaren av Criminals. Ingen relation till filmen med samma namn. Sju tokar försöker döda Hitler. Med oväntat resultat.

Fabien Vehlmann, Bruno Gazzotti & Ralph Meyer: Clear Blue Tomorrows (2014)
Vehlmann har kallats ”Frankrikes Alan Moore”. Men allt han gör är inte imponerande. Denna sf-grej är kompetent men underutvecklad.

Ian Boothby & James Lloyd: The Simpsons Futurama Crossover Crisis (2010)
I serieform möttes världarna redan 2002, ett drygt decennium innan det hände på tv. Boken samlar två miniserier plus ett par halvrelaterade bonusnummer. Lättsmält och småtrevligt, men bonusmaterialet är bättre än serierna. Gott om illustrationer av gäststjärnor. Det bästa bidraget står lite oväntat Peter Kuper för.

Jason Shiga: Meanwhile (2010)
Serie i ”Choose Your Own Adventure”-stil, men mycket mer komplex. Enligt bokens omslag finns det 3856 möjliga lösningar men matematikern Shiga medger att de egentligen är fler. Sällan har valet mellan choklad och vanilj i glassbutiken fått så drastiska konsekvenser. Intervju med Shiga.

Jason Shiga: Empire State: A Love Story (Or Not) (2011)
Oakland-nörd åker till New York för att finna kärleken, Sleepless in Seattle-style. Inte lika experimentellt eller ambitiöst som boken ovan. Eller som de nedan.


Jason Shiga: Demon, Volume 1 (2016)
Detta, däremot, är lysande. Demon är Shigas mästerverk (hittills). För den som gillar logik, matematik och extrema lösningar på ovanliga situationer. Första volymen ger svaret på högst relevanta frågor, t ex ”Hur tillverkar man en kniv att ta livet av sig med när man är naken i en tom cell och inte har någon annan utrustning än en enda ruta toapapper? TCJ-recension.


Jason Shiga: Demon, Volume 2 (2017)
Sa jag att det är lysande? Jag tror att jag fortfarande står för det.

Jason Shiga: Demon, Volume 3 (2017)
Attraktionen är alltså att se någon tackla en absurd, otrolig situation med logik och analytisk förmåga. Jag kan inte säga så mycket om plotten utan att spoila en del av läsupplevelsen.

Jason Shiga: Demon, Volume 4 (2017)
Sista delen. Hur ska det gå? Och handlar allting egentligen om föräldraskap? Shiga om sin sju år långa resa.

John Rozum & Frazer Irving: Xombi (2011)
Kortlivad uppföljare till kultig 90-talsserie. För tankarna till Morrisons Doom Patrol, men mer vältecknad. Antagligen för bra för dagens DC-läsare.

Alan Moore, Jeph Loeb, Kurt Busiek et al: Vampirella Masters Series, Volume 4: Visionaries (2011)
Alan Moores 12 sidor långa Dracula-serie ”The New European” (1997). Och ett hundratal sidor med en massa Vampirella-trams av sämre författare.

David Hine & Shaky Kane: The Bulletproof Coffin (2011)
Superhjältar, dinosaurier, zombies och inte minst serietidningar. Mindless Ones skrev om meta-serien. Intervju med Kane & Hine.

David Hine & Shaky Kane: The Bulletproof Coffin: Disinterred (2012)
Andra omgången. Denna gång fristående (eller?) noveller. TCJ-recension av kapitel 1 och av kapitel 3. Cut-up-numret, kapitel 4, fick mest uppmärksamhet.

Dan Abnett & I. N. J. Culbard: The New Deadwardians (2012)
Mystiskt mord utreds i ett edwardianskt London som präglas av att överklassen 50 år tidigare (kort efter prins Alberts död) blev vampyrer för att besegra zombieinvasionen. Metaforiskt rikt och/eller virrigt världsbygge, lite väl avancerat för en relativt kort historia (8 nr). Bra idéer som kunde ha utvecklats till något större om marknaden varit på humör.

Mary M. Talbot & Bryan Talbot: Dotter of Her Father’s Eyes (2012)
Om att växa upp under kvävande fäder i två olika tidevarv och kontexter. Mary Talbot drar paralleller mellan Lucia Joyce, dotter till James, och sig själv, dotter till en tyrannisk Joyce-forskare.

Fabien Nury & Thierry Robin: The Death of Stalin (2012)
Serien bakom Armando Iannuccis nya film. Svart politisk komedi om vad som hände ”bakom kulisserna” i Sovjet när Stalin plötsligt dog utan en självklar tronföljare. Recension.

Julia Gfrörer: Black is the Color (2013)
All is Lost på 1600-talet. Och med sjöjungfrur. Spoilig TCJ-recension. Och en video-intervju med Gfrörer.

Julia Gfrörer: Laid Waste (2016)
Ung kvinna i pestfylld by på medeltiden. Recension.

Ed Piskor: Hip Hop Family Tree, Volume 1: 1970s-1981 (2013)
Hiphopens (och hiphop-kulturens) historia, illustrerad i Marvel-liknande 70-talsstil. Från DJ Kool Herc till mainstream. Intervjuer hos Comics Reporter och TCJ.

Brian K. Vaughan, Adrian Alphona & Takeshi Miyazawa: Runaways: The Complete Collection, Volume 1 (2003-2004)
Sex ungdomar upptäcker att deras föräldrar är superskurkar och rymmer hemifrån. Samlar hela första volymen av serien, 18 nummer. Vassare än tv-serien.

Brian K. Vaughan & Marcos Martin: The Private Eye (2015)
60 år efter att molnet sprack och allas hemligheter avslöjades har Amerika återgått till papper och privatliv. Internet är avskaffat och har alla en hemlig identitet. Kul. Skapad för plattformen Panel Syndicate. AV Club har en recension av kapitel 1.

Jesse Jacobs: Safari Honeymoon (2014)
Safari på främmande planet. Påminner en hel del om likaledes Koyama-publicerade Michael Deforge, men det gör inget när det är så här bra. TCJ-recension.

Mariko Tamaki & Jillian Tamaki: This One Summer (2014)
Ungdomsserieroman som var det amerikanska biblioteksväsendets ”Most Challenged Book” under 2016. Den förbjöds i skolor i Florida och Minnesota. För en liberal nordeuropé är det svårt att ens förstå varför. Är det för att en tonåring blir gravid? Eller för att någon använder ordet ”fucking”? Problemet tycks ha uppstått för att någon bibliotekarie missförstod målgruppen och trodde att en serie för 12-åringar skulle passa även för 7-åringar. På det följde medial upphaussning av okunniga reportrar. Hursomhelst är det en exceptionellt välgjord coming-of-age-berättelse/sommarskildring som gjorde mig nostalgisk för en tid jag aldrig upplevt.
Recension i TCJ.

Jillian Tamaki: Boundless (2017)
Serienoveller för vuxna av tecknaren till This One Summer. Spegel-Facebook, kultfilm, en kvinna som krymper, porrsitcom, en flugas liv mm. Recension i The Guardian.

Jillian Tamaki: SuperMutant Magic Academy (2015)
Hogwarts möter Xavier’s möter… jag vet inte, Galaxy High? Obesvarad kärlek, tonårsångest, lättja, häng. Recensioner i The Guardian och TCJ.

Jeff Parker, Jonathan Case et al: Batman ’66, Volume 1 (2014)
Nya serier i samma stil som tv-serien. Därmed en av få moderna amerikanska superhjälteserier som faktiskt är barnvänliga!

I. N. J. Culbard: Celeste (2014)
Tre personer konfronterar sina respektive demoner i tunnelbanan i London, på motorvägen i Los Angeles, samt i en japansk skog befolkad av andar. Mycket stiligt tecknat, men ack så tunt. De cirka 200 sidorna till trots är det mindre serieroman än serienovell. En besvikelse med tanke på Culbards lovande tolkningar av Lovecraft mm (han ritade även The New Deadwardians en bit upp i denna lista). Dessutom oklart vad omslaget har med innehållet att göra. Recension.

Sophie Goldstein: The Oven (2015)
Ungt par lämnar civilisationens skyddande dom för att få föda barn. Snabbläst serienovell som hade mått bra av 100 sidor till för att få lite mer tyngd. TCJ-intervju.

Ryan North & Erica Henderson: The Unbeatable Squirrel Girl, Volume 1: Squirrel Power (2015)
Humorserie i Marvel-miljö. Steve Ditkos & Will Murrays obskyra ”superhjälte”, återuppväckt av Dan Slott på 00-talet, börjar här college och fajtar mot Galactus. Den som gillar Norths Dinosaur Comics roas nog även av detta.

Adrian Tomine: Killing and Dying (2015)
Sex serienoveller. Tomines bästa verk hittills. Recension i The Guardian av Chris Ware (!). Och TCJ skriver om två av novellerna. Plus en intervju.

Jeff Lemire & Dustin Nguyen: Descender, Volume 1: Tin Stars (2015)
AI och robotar i blek rymdopera. En besvikelse. Lemires story är full av klyschor och Nguyen känns helt fel för sf. Liknar mer en tråkig äventyrsfilm än litteratur. Mycket riktigt blev den optionerad direkt.

Jeff Lemire, Dean Ormston & Dave Stewart: Black Hammer, Volume 1: Secret Origins (2017)
En mer lovande serie av Lemire. För 10 år sedan försvann en handfull arketypiska hjältar från sin värld efter ett Crisis-liknande ”event” och hamnade på en bondgård någon annanstans. Starka meta-inslag. Intervju med Lemire. Första kapitlet finns online.

Kelly Sue DeConnick & Valentine De Landro: Bitch Planet, Book One: Extraordinary Machine (2015)
Feministisk exploitation-satir. I framtiden transporteras kvinnor som är ”non-compliant” till ett rymdfängelse. Stillöst med en fill-in-tecknare (Robert Wilson) i ett nummer av en så tunn samling. Det smälter inte in och funkar dåligt dramaturgiskt. The Guardian-recension.

Alan Moore, Marc Sobel et al: Brighter Than You Think: Ten Short Works by Alan Moore (2016)
Tio obskyra serier skrivna av Alan Moore med tillhörande essäer av Marc Sobel. Reproduktionen kunde vara bättre, men serierna är av hög kvalitet. Mark Beyers The Bowing Machine är en höjdpunkt.

Marjorie Liu & Sana Takeda: Monstress, Volume 1 (2016)
Game of Thrones möter Dune i matriarkaliskt fantasy-Asien. Magi, krig mellan raser, talande katter. För den som gillar sånt. Utanför prosa är detta bland det mest ambitiösa jag sett i genren.
Intervju med Liu.

Box Brown: Tetris: The Games People Play (2016)
Om spelandets roll i mänsklighetens historia, de första tv-spelen, sovjetisk byråkrati och skapandet av Tetris – med mycket fokus på turerna kring dess kommersiella exploatering. Intressant läsning. Men med tanke på att Tetris ursprungligen spreds helt utan vinstsyfte är det lite perverst att det skildras som ett lyckligt slut när ett företag (med skaparen Alekséj Pázjitnov som delägare) lyckas erövra rättigheterna och begränsa spridningen av Tetris (och Tetris-inspirerade spel!) genom stämningar och hot.

Lisa Hanawalt: Hot Dog Taste Test (2016)
Absurdistisk mathumor och reportage från Buenos Aires, Las Vegas mm. Jag tror att den här boken kan vara mycket rolig om man gillar mat! Men jag gillar inte mat. The Guardian-recension.

Tom Gauld: Mooncop (2016)
Melankolisk serienovell om sysslolös polis i en avfolkningskoloni på månen. The Guardian-recension. Animerad trailer.

Tom Hart: Rosalie Lightning: A Graphic Memoir (2016)
Tom Hart och Leela Corman förlorade sin dotter kort före hennes tvåårsdag. Jag grät floder. Hart om boken. En stripp om PTSD av Corman.

Nick Drnaso: Beverly (2016)
Debut av Chicago-baserade Drnaso. Nästlade serienoveller i Middle America. Melankoliskt, inte helt olikt Chris Ware. Och väldigt bra. TCJ-recension och intervju. Hyllning hos The Beat.

Tom King & Gabriel Hernandez Walta: The Vision, Volume 1: Little Worse Than a Man (2016)
Avengers-androiden The Vision skapar en robotfamilj. De flyttar till förorten och försöker leva som människor. Rätt bra, men på tok för beroende av 50 års backstory.

Tom King & Gabriel Hernandez Walta: The Vision, Volume 2: Little Better Than a Beast (2016)
Och jag kan förstås inte annat än att reta mig på att kapitel 7 (av totalt 12) har en annan tecknare (Michael Walsh) än resten av serien. Kunde inte Walta fått några veckor till på sig?

Garth Ennis & Mark Dos Santos: A Train Called Love (2016)
Nominellt romantik men egentligen mer actionkomedi. Gangsters och hästar spelar en viktig roll. Högkompetent underhållning för stunden, fort bortglömd. Intervju med Ennis.

Garth Ennis & Simon Coleby: Dreaming Eagles (2016)
Om ”experimentet” att låta svarta män utbilda sig till stridspiloter under andra världskriget. Som vanligt extremt väl-researchat och tekniskt korrekt i alla detaljer. Men tyvärr inte särskilt bra. Kort intervju med Ennis.

Garth Ennis & Keith Burns: Johnny Red: The Hurricane (2016)
En annan flygserie av Ennis, en uppdatering av en brittisk hjälte från 70-talet. Ännu en intervju med Ennis.

Garth Ennis, Carlos Ezquerra & P. J. Holden: World of Tanks: Roll Out (2017)
Precis som man kunde vänta sig har detta egentligen inget med tv-spelet att göra. Brandingen är bara en ursäkt för Ennis att berätta ännu en WW2-historia. Mest för oss komplettister – som så ofta med Ennis b-verk är det kompetent och påläst men inte superengagerande. Tecknarbyte två femtedelar in i berättelsen distraherar dessutom, även om Holden nästan passar bättre för detta än veteranen Ezquerra. Kort intervju.

Garth Ennis & Russ Braun: Sixpack And Dogwelder: Hard-Travellin’ Heroz (2017)
Fortsättning/spinoff på All-Star Section Eight, som i sig var en fortsättning/spinoff på Ennis 90-talslångkörare HitmanAV Club om kapitel 2. Plus såklart en intervju.

Garth Ennis & Craig Cermak: Red Team, Volume 2: Double Tap, Center Mass (2017)
Uppföljare till en av Ennis bättre serier de senaste åren, 2014 års Red Team, om poliser som går utanför lagen. Långtifrån lika spännande och ödesmättad som den första volymen. Och så pass annorlunda i ton att det är oklart varför det ens behövde vara en fortsättning istället för en fristående berättelse med nya karaktärer. Men kul att se Cermak fancasta Julianne Moore, Ethan Hawke, Rob Reiner, Matthew Modine m fl.

Mark Millar & Stuart Immonen: Empress, Book One (2017)
Millar är serievärldens McDonald’s – lättätet, näringsfattigt och obegripligt framgångsrikt. Här gör han Hollywoodsk rymdopera. Tecknaren Immonen står för all heavy lifting, Millars roll är att bidra med en hook (galaxtyrannens fru tar barnen och flyr) och en tunn men underhållande story byggd på lätt maskerade idéer och figurer från populära filmer (Star Wars) och tv-serier (Game of Thrones), kryddat med inslag från andra, bättre serier (Jack Kirbys Darkseid). Recension.

Rick Remender & Jerome Opeña: Seven to Eternity, Volume 1: The God of Whispers (2017)
Xorn-kopia styr världen genom att ge folk det de vill ha. Det stora dragplåstret verkar vara Opeñas detaljerade teckningar (”astonishing”, ”stunningly gorgeous”). Han har stil, och gör en del roliga figurdesigner, men för mig är han inte mycket mer än en hyfsat begåvad X-Men-tecknare. Under den attraktiva ytan är bildberättandet svagt. Ibland är det svårt att följa exakt vad som händer från en ruta till nästa. Det vore ett aber i vilken serie som helst, men särskilt i ett aspirerande fantasy-epos. Remenders story har potential, men är på tok för mycket tell, för lite show. Inte dåligt, men ljummet.

R. Sikoryak: Terms and Conditions (2017)
De ogenomträngliga användningsvillkoren för iTunes, illustrerade av kameleonten Sikoryak i 99 olika teckningsstilar. (Jag klarade att identifiera ca 80% av källorna utan att konsultera bokens index!) Nödvändig läsning för alla som är intresserade av kognition, Apple-produkter och/eller juridiska avtal. Om serien.

R. Sikoryak: The Unquotable Trump (2017)
En bok som började livet som en Tumblr-blogg. Trump-citat illustrerade med klassiska tidningsomslag (i 50 olika stilar), omritade med Trump i huvudrollen. Kronologiskt ordnad från kampanjen till presidentskapet, vilket gör läsningen till en märklig resa.

Mark Russell & Steve Pugh: The Flintstones, Volume 1 (2017)
Inte riktigt en seriös skildring av hur våra förfäder levde för hundratusen åt sedan, utan mer som en satir (av författaren till Prez) av hur vi lever idag! Rätt kul. Intervju med Russell.

Mark Russell & Steve Pugh: The Flintstones, Volume 2 (2017)
Mer stenålderssatir. Säga vad man vill om Clod the Destroyer och hans ständiga försök att utrota det ormbunksstjälande ödlefolket, men han hade blivit en mycket president än The Donald.

Peter Milligan, Juan José Ryp & Jordie Bellaire: Britannia (2017)
Detektiv i Neros Rom skickas till Britannien för att undersöka mystiska (övernaturliga) mord. Åt det trashiga hållet, men ”barnvänligt” såtillvida att det är mer våld än sex. Väldigt mycket som en påkostad och halvskaplig tv-serie på papper. Intervju med Milligan.

Matt Kindt & David Rubín: Ether, Volume 1: Death of the Last Golden Blaze (2017)
Fantasy vs vetenskap. En lovande början, läckert tecknad. Recension i Publishers Weekly. Intervju med Kindt.

Gerard Way & Nick Derington: Doom Patrol, Volume 1: Brick by Brick (2017)
Författaren till Umbrella Academy (kanske mer känd som sångare i My Chemical Romance) gör Grant Morrison för 10-talet. Påhittigt och underhållande, om än kanske onödigt rörigt och mindre avantgarde än Way tycks tro. Denna start har flera bra idéer, men orkar Way ta serien i mål? (Minuspoäng för Ways pretentiösa och anti-intellektuella efterord, där han nästan sabbar all goodwill själva serien byggt upp. Tydligen är DP inte en serie som kan recenseras, den kan bara ”upplevas”.) Recension.

Cecil Castellucci & Marley Zarcone: Shade, The Changing Girl, Volume 1: Earth Girl Made Easy (2017)
”When they come at you with fists, you build a bigger bomb.” Uppföljare till Peter Milligans Vertigo-serie på ungefär samma sätt som Ways Doom Patrol bygger på Morrisons version. Drunknad tonårsflicka blir besatt av utomjordisk, fågelliknande poet som stulit en galenskapsväst. En ganska genialisk metafor. Elegant tecknat i en stil som drar åt ligne claire-hållet. Recension.

Jon Rivera, Gerard Way & Michael Avon Oeming: Cave Carson Has a Cybernetic Eye, Volume 1: Going Underground (2017)
Young Animal återuppväcker inte bara Vertigo-titlar som Doom Patrol och Shade, utan även en tämligen bortglömd grottutforskare från 1960. Småroligt äventyr men lite osammanhängande, särskilt visuellt. Positiv recension. Och en negativ recension. Det allra bästa i boken är Tom Sciolis blyertstecknade backup, leksaksfigursbaserade ”Superpowers”.

Rick Veitch: The Spotted Stone (2017)
Stum serienovell. Välgjord men banal. Smartphones förstör våra liv, jobba i sitt anletes svett är the shit, typ. Men Neil Gaiman blev förtjust.

Rick Veitch: Boy Maximortal, Part One (2017)
En mer efterlängtad grej av Veitch: Fortsättningen på The King Hell Heroica! Det är 20 år sedan senaste kapitlet och minst 10 år sedan jag slutade hoppas på att någonsin få se hur det går. Men plötsligt är projektet återuppväckt med hjälp av print-on-demand och lika bra som förr. Fast det kommer att ta ytterligare ett antal år att nå fram till slutet. Recension.

Emil Ferris: My Favorite Thing is Monsters, Book 1 (2017)
400-sidig serieroman om tioårig flicka (monsterfantast) i Chicagos fattigkvarter 1968. Hon undersöker sin grannes (en överlevande från Förintelsen) mystiska död. Extremt vältecknad debut, allmänt sedd som en av 2017 års bästa serier – så även av mig. AV Club-recension och intervju i TCJ.