94 böcker jag läste 2015

I själva verket 50 prosaböcker (varav 45 skön och 5 fack), plus 44 serieböcker. Jag lägger kontinuerligt ut omslagsfoton på min bok-Tumblr. Sammanställningar från tidigare år: 2013, 2014.

Skönlitteratur

E. M. Forster: A Passage to India (1924). Klass och ras och lite genus i Brittiska Indien. Såg förresten David Lean-filmen nyligen, också schyst. (Boken står med på TIME:s 100-bästa-lista 1923-2005, som jag långsamt avverkar.)

Virginia Woolf: To the Lighthouse (1927). Kanske den mest händelselösa roman jag någonsin har läst. Genialt! En filmatisering av Kenneth Branagh ligger på YouTube. (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

Dashiell Hammett: Red Harvest (1929). The original Hårdkokt Deckare. (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

Dashiell Hammett: The Maltese Falcon (1930). Mer Hammett. Läste denna första gången för 10-15 år sedan men fattade storheten först vid denna omläsning. (Inte med på TIME:s lista, men däremot på Modern Librarys.)

Raymond Chandler: The High Window (1942). Tredje Marlowe. Sämre än The Big Sleep och Farewell My Lovely, men läsvärd.

Richard Matheson: The Shrinking Man (1956). Snubbe börjar krympa en sjundedels tum om dagen. Metaforiskt rik sf om 50-talets syn på manlighet. Ej i klass med Mathesons mästerverk I Am Legend.

Chinua Achebe: Things Fall Apart (1958). Den största engelskspråkiga klassikern från det moderna Afrika. Om kultur, status och manlighet i ett litet för-nigerianskt samhälle. (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

William S. Burroughs: Naked Lunch (1959). En av de mest desorienterande böcker jag läst. Nästan som något en stor författare med allvarliga drogproblem kunde skrivit! (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

Robert Bolt: A Man for All Seasons (1960). Pjäsen bakom en av mina favoritfilmer. Dumme, omoraliske Thomas Cromwell är taskig mot messiasfiguren Thomas
More. (Har förstått att Wolf Hall gör en annorlunda historisk tolkning. Borde väl läsa den så småningom.)

Muriel Spark: The Prime of Miss Jean Brodie (1961). Flickskola i Edinburgh på 30-talet. Teman: undervisning och kalvinism och fascism. Blev också en bra film med Maggie Smith i titelrollen. (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

Shirley Jackson: We Have Always Lived in the Castle (1962). Såg denna på en Buzzfeedlista över briljanta böcker på under 200 sidor och blev förtjust i det läckra Thomas Ott-omslaget. Romanen i sig är inte heller dum – utanförskap, mentala problem och arsenik. Betyg: Fyra humlor.

Jerzy Kosinski: The Painted Bird (1965). En av de hemskaste böcker jag har läst. I positiv bemärkelse. Närmast ett frosseri i grymhet och vidskeplighet. Boken blev kontroversiell av skäl som var någonstans mittemellan James Frey och Påflugen på. (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

Frank Herbert: Dune (1965). Ekologi och politik och religion och pojkäventyr.
Imponerande ambitiöst men jag tror det räcker bra med dessa 900 sidor, jag lämnar alla uppföljarna därhän. (Och filmen är förresten imho Lynchs svagaste, Jodorowskys kanske hade blivit bättre.)

Robert Sheckley: Dimension of Miracles (1968). Jag tror jag att i det parallella universum där ”Monkey Gone to Heaven” blev en större hit än ”Smells Like Teen Spirit” var den här boken väsentligt större än The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy. Men det kan mycket väl vara nonsens.

Robert Sheckley: Store of the Worlds: The Stories of Robert Sheckley (2012). Visste du att New York Review of Books även publicerar böcker?! Det förändrar ju allt. Här en best-of-samling av Sheckley, företrädesvis 50-tal. Galaktiskt.

Michael Moorcock: Behold the Man (1969). När jag läste den här för något decennium sedan tyckte jag att den var antiklimaktisk (eftersom ”twisten” är uppenbar på
ett tidigt stadium) men den här gången blev jag mer impad. En skön studie i existentialism, neuroser och mytbildning.

John D. MacDonald: The Long Lavender Look (1970). Mysterier är bäst i början, innan pusselbitarna faller på plats. Jag ska skriva en serie mysdeckare där alla brott förblir ouppklarade.

Judy Blume: Are You There God? It’s Me, Margaret (1970). Klassisk YA. Om mens och religion och annat som 12-åriga tjejer eventuellt funderar på. (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

Gene Wolfe: The Fifth Head of Cerberus (1972). För en gångs skull ett ”SF masterwork” som lever upp till namnet. En nästan jobbigt rik bok, full av symboler och teman som verkar kräva en omläsning eller två. Bonuspoäng för det härligt smaklösa omslaget.

John Fowles: The Ebony Tower (1974). Nu har jag läst fyra böcker av Fowles utan att pricka in någon av hans två mest hyllade. Alla har varit schysta och den här novellsamlingen är bäst hittills. Lovande. Filmatiseringen av titelnovellen ligger på YouTube. Sebar.

Nicholas Meyer: The Seven-Per-Cent Solution (1974). Sherlock Holmes möter Sigmund Freud. Bokstavligt talat, ity Holmes behandlas för sitt kokainberoende i Wien. Respektabelt filmad.

Natalie Babbitt: Tuck Everlasting (1975). Halvklassisk barnfantasy (med på Buzzfeed-listan som nämndes ovan). Flicka möter odödlig familj. Ärligt talat gör boken inte mycket med konceptet, men jag antar att den kan göra visst intryck om det är första gången läsaren stöter på idén.

Angela Carter: The Bloody Chamber and Other Stories (1979). Klassisk samling sagorevisionism med feministisk touch. Mycket bra.

Elfriede Jelinek: Pianolärarinnan (1983). Österrikisk masochism. Nobelpris 2004. Blev en bra Haneke-film. Knut Ahnlund var inget fan.

William Gibson: Neuromancer (1984). Påminner inte det här omslaget om en viss film? Men Gibson var 15 år före. (Iofs kom han efter både Blade Runner och Raymond Chandler.) Själv är jag inget vidare cyberpunk-fan men det är tydligt att den här boken har varit löjligt inflytelserik. Skulle vi ens ha dagens internet om inte en massa datanördar läst Gibson på 80-talet? (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

Donna Tartt: The Secret History (1992). Betade till slut av denna, 20 år efter alla andra (fast till mitt försvar läste jag The Little Friend för något decennium sedan). Antar att jag planerar in The Goldfinch till år 2037 eller så. #metahemeralism

John Byrne: Whipping Boy (1992). Kompetent men lättglömd skräckroman. Tematiskt ganska lik Garth Ennis Crossed (som kom 16 år senare). Jag ger den 2½ avslitna extremiteter av 5 möjliga.

Lois Lowry: The Giver (1993). YA-dystopi som banade vägen för Hunger Games,
Divergent och vad det nu är för trams dagens kids läser. Mindre actionbetonad och filmisk än sina efterföljare men/och antagligen mer tänkvärd. (Jag gillar iofs HG.) Påminner om den där blå klänningen som en del psykfall ser som vit.

Herta Müller: Hjärtdjur (1994). Nobelpris 2009. Om rumänientyskars tämligen jobbiga lott i en brutal kommunistisk diktatur. Ingen skrattfest precis.

George R. R. Martin: A Game of Thrones (1996). Strålande. Jag gillar tv-serien men detta var ju i en helt annan klass.

George R. R. Martin: A Clash of Kings (1998). Ytterligare 900 sidor ASOIAF (eller GOT, som det kanske är okej att säga).

George R. R. Martin: A Storm of Swords, Part 1: Steel and Snow (2000). Robb följer sitt hjärta – hoppas det inte leder till dåligheter. Och en Dorne:are kommer till stan i jakt på rättvisa – hoppas han ger Berget som Rider en riktig minnesbeta!

George R. R. Martin: A Storm of Swords, Part 2: Blood and Gold (2000). Allt gick bra!

George R. R. Martin: A Feast for Crows (2005). Tvärtemot diverse rapporter från omvärlden tycker jag inte det var någon ansenlig kvalitetsdipp i denna fjärde del. Tippar att folk ogillar boken mest för att den dissar deras älsklingsfigurer till förmån för nya perspektiv från Dorne och Iron Islands. Men det var precis vad jag gillade med den.

George R. R. Martin: A Dance with Dragons (2011). Så har man betat av 5000 sidor GOT och det återstår bara några tusen opublicerade sidor innan man får veta hur det går! Om inte GRRM eller jag dör först. Eller tv-serien hinner spoila.

Steven Erikson: Gardens of the Moon (1999). Superambitiös epic fantasy. 94 (!) viktiga figurer, samtliga underutvecklade. Världsbygget är tillräckligt intressant för att man ska fortsätta vända blad men jag motstår nog frestelsen att läsa de följande 11000 sidorna i serien. (Jävla fantasyförfattare.)

Phoebe Gloeckner: The Diary of a Teenage Girl (2002). Nyutgåva av Gloeckners halvt självbiografiska berättelse om hur hon som 15-åring började ha sex med sin mors pojkvän, tog droger, ritade serier och mådde dåligt. Uppbygglig. Faktiskt!

Martin McDonagh: The Pillowman (2003). Svart komedi (?) av Martin McDonagh, mest känd på våra längdgrader för In Bruges. Författare i polisstat förhörs om otäcka dåd som påminner om hans berättelser. Obehagligt bra. Betyg: Fem avhuggna tår.

Will Elliott: Cirkus Pilo (2006). Australiensisk skräck för coulrofober. Carnivàle möter
Chuck Palahniuk med stänk av Clive Barker.

Scott Lynch: The Republic of Thieves (2013). Ytterligare 700 sidor fantasy. Tredje boken i serien om Locke Lamora och klart svagast. Antar att jag läser vidare ändå, det är ju bara 11-12 böcker till planerade. (Jävla fantasyförfattare.)

Bob Odenkirk: A Load of Hooey (2014). En massa trams. (!)

Alan Warner: Their Lips Talk of Mischief (2014). En sorts Withnail & I med aspirerande författare istället för skådisar. Warners åttonde roman. Alla är bra.

Lev Grossman: The Magician’s Land (2014). Skaplig avslutning på en trilogi som antagligen hade mått bra av att avslutas redan efter bok 1. Less is more. Tematiskt kan jag se poängen med att utöka, men storymässigt fanns det tydligen inte så mkt mer att säga.

Rob Thomas & Jennifer Graham: Veronica Mars: Mr. Kiss and Tell (2015). Lättsamt och lättsmält om våldtäkt och grov misshandel. Det är väl så moderna deckare funkar men känns det inte lite knas när det handlar om YA? (Jag är nog en gammal stöt.) Helt okej läsning för VM-fans iaf. Snäppet bättre än både filmen och förra boken.

Alan Moore, Mitch Jenkins & Kristian Hammerstad: Show Pieces (2015). Manus och storyboards till Moores delvis Kickstarter-finansierade kortfilmssekvens. Lite lynchigt, lite Carnivàle och mycket bra. Mer Show!

Fackböcker

Anne Frank: Anne Franks dagbok (1947). Ständigt aktuell.

Gita Mehta: Karma Cola (1979). Om västerlänningars jakt på upplysning i 60-70-talets Indien. Betyg: två och en halv avdankad hippie.

Gunnar Bergdahl (red.): http://www.filmkritik.org Årsbok 1998-99 (1999). Djuplodande recensioner av ett gäng filmer från 1998. Triers Idioterna recenseras två gånger!

Simon Garfield: Precis min typ. En bok om typsnitt (2010). Trehundra sidor historia och trivia om fonter. Underhållande och lärorikt. (Jag kan rentav förlåta att författaren ägnar flera sidor åt att prata om textningen i Dark Knight Returns utan att nämna John Costanza vid namn.)

Pelle Snickars: Digitalism. När allting är internet (2014). Om samhällets pågående ”digitalisering” med utgångspunkt från sju ganska luddiga begrepp: Överflöd, Kvalitet, Delande, Öppenhet, Information, Lagring och, ja just det, Digitalisering. På det stora hela en bra nästan-nulägesbeskrivning (den är förstås redan åldrad här och var). Finns även i pdf-form.

Serieböcker

Carl Barks: Walt Disney’s Donald Duck: “Trail of the Unicorn” 
(1949-1950/2014). Fantagraphics-samling som innehåller en av mina favorit-Barks
från barndomen: Kalle Anka på Grönland. Det visar sig att i originalet var ”Grönland” i själva verket Alaska! Upprörande.

Wallace Wood, Al Feldstein et al: Came the Dawn and Other Stories (1950-1954/2012). Klassiska EC-serier, atmosfäriskt tecknade av W. Wood. Djärvare än det mesta i popkulturväg på 50-talet, men tämligen åldrat idag. Al Feldstein var ingen Harvey Kurtzman.

R. Crumb: The Book of Mr. Natural (1995). Ett urval Mr. Natural-serier från 1967-1991. Flertalet fungerar som tidskapslar för sina respektive eror, men mina favoriter är från Crumbs ”mognare” period på 80-talet och framåt. Mindre innovativa men tekniskt skickligare.

Robert Crumb: R. Crumb’s Sex Obsessions (2006/2015). Budgetversion av Taschens tusendollarssamling med nyligen färglagda Crumbserier (och svartvita teckningar) från 1980-2006.

Marvel Masterworks: The Uncanny X-Men, Volumes 1-5 (1975-
1980).
Drygt 1100 sidor X-Men av Chris Claremont & Dave Cockrum/John Byrne. En favorit från mellanstadiet som delvis håller än, åtminstone de senare volymerna. (Att kalla det ”Masterworks” är iofs att ta i. Det är kommersiell underhållning riktad till kids, producerad på löpande band och ibland med redaktionell inblandning/censur.)

Marv Wolfman & George Pérez: Crisis on Infinite Earths (1985). Ambitiös årslång serie som var tänkt att strömlinjeforma DC:s universum efter 50 års kontinuerliga berättelser (men som mest ledde till ökad komplexitet och förvirring). Idag bara intressant av seriehistoriska skäl – för som ”litteratur” är det vekt. Klumpigt, pratigt, ostrukturerat. Betyg: 5000 galaxer (av en miljon möjliga). Tänk vad 1985 års Alan Moore hade kunnat göra med samma upplägg…

Grant Morrison & Steve Yeowell: Zenith: Phase One (1987). Morrisons 2000 AD-superhjälte/rockstjärna, åter i tryck. Bagatellartad första ”fas”, men inte utan viss 80-talscharm.

Grant Morrison & Steve Yeowell: Zenith: Phase Two (1988). Zenith versus Richard Branson.

Grant Morrison & Steve Yeowell: Zenith: Phase Three (1989-1990). Moz gör Crisis (se ovan). Dussintals figurer från UK-serier. Lite för abstrakt tecknat.

Grant Morrison & Steve Yeowell: Zenith: Phase Four (1992). Och så avslutningen. Vinner ganska mycket på att (till skillnad från fas 1-3) vara i färg.

Grant Morrison, Mark Millar, Phil Hester & Kim DeMulder: Swamp Thing: The Root of All Evil (1994-1995). Hyfsat respektabel fortsättning på Moores (och Veitchs!) 80-
talsepos. Millar var bara i 25-årsåldern och långt ifrån sitt nuvarande irriterande maner.

Grant Morrison, Phil Jimenez, John Stokes, Michael Lark, Chris Weston, et al: The Invisibles: The Deluxe Edition, Book Three (1997-1998). 90-talsnostalgi. Första halvan av den andra, mer kommersiella och hollywoodska, volymen av Morrisons magnum opus.

Grant Morrison, Chris Weston, Philip Bond, Warren Pleece, Sean Phillips, Frank Quitely, et al: The Invisibles: The Deluxe Edition, Book Four (1998-2000). Samlar resten av volym 2 och hela volym 3.

Grant Morrison, Chris Weston & Gary Erskine: The Filth: The Deluxe Edition (2004). Morrisons bästa serie, äntligen i en samlingsutgåva som inte är tryckt på toalettpapper. Från den tid då han ännu inte var helt fokuserad på att antingen sälja en film eller skriva evighetsserier med supermjältar ägda av ondskefulla företag.

Grant Morrison et al: The Multiversity: The Deluxe Edition (2015). En samling one-shots i olika stilar. Bäst är den Quitely-tecknade ”Pax Americana”, ett slags svar på Watchmen. Men inte ens den känns särskilt angelägen.

Seven Deadly Sins (1989)
Knockabout-antologi, med bidrag av Moore, Gaiman, Talbot, Gibbons m fl.

Peter Milligan, Kieron Dwyer, Jim Aparo & Tom Mandrake: Batman: Dark Knight, Dark City (1990-1991). En av mina favorit-Batman-serier när jag var 13. Inte minst för
att den lärde mig ordet trakeotomi.

Al Columbia: Doghead (1992). Om Al.

Gerard Jones & Eduardo Barreto: Martian Manhunter: American Secrets (1992). Väldigt 1950-tal. Kommunism, quiz-shower, marsianer, MAD Magazine.

Rick Veitch, Bryan Talbot, Paul Jenkins & Al Davison: Neil Gaiman’s Teknophage, Volume One (1995-1996). Världshistoriens minst subtila metafor för kapitalism. Ondskefull telepatisk dinosaurie styr sitt intergalaktiska steampunk-imperium med järnhand. Om jag hade några hundra miljoner dollar över skulle jag finansiera en HBO-tv-serie baserad på detta. Veitch/Talbots serie borde fortsatt i 100 nr istället för 6 (de sista 4 i denna samling, av Jenkins/Davison, är inte i samma klass).

Fabien Vehlmann & Denis Bodart: Green Manor, Volume 1: Assassins and Gentlemen (2001) och Green Manor, Volume 2: The Inconvenience of Being Dead (2002/2005). Fiffiga viktorianska mordmysterier i serienovellform, alla på exakt 7 sidor. Av författaren till förrförra årets (mästerliga) Beautiful Darkness.

Alejandro Jodorowsky & Juan Giménez: The Metabarons: Path of the Warrior (2001). Ojoj vad Dune-inspirerad Joddan var.

Alejandro Jodorowsky & Milo Manara: The Borgias (2014). Såpig skildring av maktkamperna kring påvestolen i slutet av 1400-talet, sedermera skildrat i flera tv-serier. Svag story, men Manaras illustrationer är ljuvliga. Sällan har en säck avlägsnade organ varit mer estetiskt tilltalande.

Mike Mignola, Christopher Golden, Tom Sniegoski, Ryan Sook et al: B.P.R.D.: Hollow Earth and Other Stories (2003). Första samlingen av Hellboy–spinoffen.

Guy Delisle: Pyongyang: A Journey in North Korea (2004). Fascinerande inblick i livet i en hjärntvättad nation. Betyg: En bukett kimjongiliablommor.

Joe Casey & Tom Scioli: Gødland, Volume 1: Hello, Cosmic! (2006). Kirby-ig sf-grej.

Joe Casey & Chris Burnham: Nixon’s Pals (2008/2015). Om en parole officer (vad heter det på svenska? Övervakare?) för superskurkar. Onödigt till-lyxad nyutgåva.

Annette Herzog & Katrine Clante: Pssst! (2013). Scrapbookigt om att vara tween.

Alan Moore, Gene Ha & Zander Cannon: Absolute Top 10 (2013). Samling i mastodontformat med det som eventuellt är AM:s bästa mjälteserie sedan 80-talet. Innehåller hela originalserien, plus Smax och Forty-Niners. Väger tre kilo.

Alan Moore & Kevin O’Neill: Nemo: River of Ghosts (2015). Sista delen i Nemo-trilogin, en spinoff till LoEG. Nånting om att låta kultur åldras och dö med värdighet istället för att hålla den vid liv med artificiella medel? Att skapa något nytt med respekt för det som varit men utan att bara upprepa det? Typ.

Alan Moore & Gabriel Andrade: Crossed Plus One Hundred, Volume 1 (2015). Post-post-apokalyps (sic)! Alan Moore gör Ennis-horror (se nedan). Teman: Språk, ekologi och wishful fiction. Ungefär så bra som man skulle tro.

Tom Scioli & John Barber: Transformers vs. G.I. Joe, Volume 1 (2014). Leksaker vs leksaker! Överraskande auteristiskt.

Kamagurka & Herr Seele: Cowboy Henk (2014). Belgisk absurdism! (Bajs, konst, body horror, sex, bakverk mm.) Serien har publicerats i decennier men jag fick upp ögonen för den först när den vann pris på Angoulême-festivalen häromåret. Uppfinningsrikt och underhållande.

Garth Ennis & Christian Zanier: Crossed, Volume 10 (2014). En sorts origin story för Ennis extrema skräckserie. Gordon Brown spelar en stor roll. Som så många Ennis-verk på senare år lider den tyvärr svårt av en halvbegåvad tecknare. (Jag läste också om alla Ennis tidigare Crossed-serier och snablar vad mycket bättre de som är tecknade av Jacen Burrows fungerar än resten.

Garth Ennis, Facundo Percio & Sebastian Cabrol: Caliban (2015). Ennis gör Alien. På gott och ont.

Warren Ellis & Tula Lotay: Supreme: Blue Rose (2015). Ellis försök att rädda Moore från Larsen.

Brandon Graham, Simon Roy, Giannis Milonogiannis, Dave Taylor, Ron Wimberly & Joseph Bergin III: Prophet, Volume 4: Joining (2015). Suveränt exempel på att spinna guld av halm, eller hur nu uttrycket lyder. Utifrån en handfull sjukt oinspirerade Liefeld-skapelser har Brandon Graham byggt en av tidernas mest kreativa och ambitiösa sf-serier.

Kate Beaton: Step Aside, Pops (2015). Uppföljare till 2011 års samling Hark! A Vagrant. Inte riktigt lika bra, men nästan.

Neil Gaiman, J. H. Williams III & Dave Stewart: The Sandman: Overture: The Deluxe Edition (2015). En bra prequel! När hände det senast? JHW3 överträffar sitt arbete på Promethea. Han kan vara den bäste tecknare Sandman har haft. I alla fall i mer än ett nummer i sträck.

Okej, nu är det slut.