122 böcker och serier jag läste 2017

Här är alla böcker jag läste under förra året – plåtade, med en kort beskrivning eller bedömning, samt länkar till vidare läsning. De är listade i ungefärlig kronologisk ordning efter ursprungligt publiceringsdatum, förutom att böcker av samma författare hålls samman. Först prosa, längre ner serier.

Listor från tidigare år: 2016, 2015, 2014 och 2013.

Prosa

Edwin A. Abbott: Flatland: A Romance of Many Dimensions (1884)
Viktoriansk satir. Kvadratisk medborgare i tvådimensionell värld hemsöks av mystisk varelse från en påstådd ”tredje” dimension. Omläsning. Samtida recensioner.

James Joyce: A Portrait of the Artist as a Young Man (1916)
Blev tvungen att läsa om även denna, för att jag köpte (om) den i Penguin Classics Deluxe Edition med anledning av 100-årsjubileet härom året. Förord av Knausgård.

Jevgenij Zamjatin: Vi (1921)
Sovjetisk, profetisk bok som föregick Brave New World och direkt inspirerade 1984. Men även om Orwell lånade mycket är Vi egentligen mer kritik mot taylorism än mot totalitarism.

Thornton Wilder: The Bridge of San Luis Rey (1927)
Bro faller, dödar fem, munk undersöker varför Gud lät det hända. Pulitzerprisvinnare. Med på TIME:s 100-lista, som jag (långsamt) betar av.

Robert E. Howard: The Conan Chronicles, Volume 1: The People of the Black Circle (1933-1935/2000)
Hälften av alla Conan-noveller av pulp-författaren Howard, som begick självmord vid 30 års ålder. Rasistiskt och sexistiskt och repetitivt – men också medryckande och actionfyllt. Intressant krönika från The Guardian. Och AV Club har skrivit om Conan-myterna.

Sinclair Lewis: It Can’t Happen Here (1935)
Auktoritär, fåfäng, invandringsfientlig populist som lovar att göra USA toppen igen vinner USA-valet 1936. Lewis fick nobelpris 1930, men denna roman var tämligen bortglömd i många decennier. Hösten 2015 fick den nytt liv, när vissa började se paralleller till vår samtid. Kan läsas online.

Jorge Luis Borges: Fictions (1944/1956)
Apropå Nobel: Jag gillar många nobelprisvinnande författare, men vem är bättre än den flitigt nominerade men konsekvent dissade Borges? Just sayin’. (JLB själv störde sig mycket på att han aldrig vann.) En novellsamling som är späckad med mästerverk. Ämnet för det kanske mest berömda finns som en ”oändlig webbplats”.

Jorge Luis Borges: A Universal History of Iniquity (1935/1954)
Tidiga prosaförsök. Berättelser om för det mesta verkliga personer, som Monk Eastman och Madame Ching – men med en del fiktiva inslag.

Jorge Luis Borges: The Aleph (1949/1960)
En novellsamling till! Också bra.

Flann O’Brien: At Swim-Two-Birds (1939)
Rolig meta-fiktion. Räknas ofta som O’Brien’s mästerverk, men jag föredrar faktiskt hans andra roman (publicerad 28 år senare) The Third Policeman. At Swim-Two-Birds är med på TIME:s 100-bästa-lista, liksom på en liknande av The Guardian.

Albert Camus: The Outsider (1942)
Omläsning. Existentialistisk absurdistisk klassiker av Camus (nobelpris 1957). Rentav 1900-talets bästa bok enligt Le Monde. Den är åtminstone underhållande! Lättare att relatera till nu än när jag var 20.

Arthur Miller: Death of a Salesman (1949)
Den amerikanska drömmen exponerad. En av 1900-talets främsta pjäser.

Samuel Beckett: Waiting for Godot (1953)
Så även denna, såklart. Av alla tolkningar jag hört föredrar jag den freudianska: ego och id väntar på superego!

James Blish: A Case of Conscience (1958)
Hugovinnare 1959. Jesuitpräst besöker planet där intelligenta reptiler lever i en utopi som saknar brottslighet, omoral och religion. Är den i själva verket en produkt av Satan? Lovande premiss men andra halvan (som utspelar sig i en skyddsrumsbaserad civilisation år 2050) är rörig och ojämn. En mer generös recension.

Fritz Leiber: The Big Time (1958)
Intressant idé: Ett krig som pågått en miljard år och kommer att pågå i en miljard till och vars slagfält är våra liv. Men tyvärr hade jag svårt att bry mig – svagt genomförande med trist dialog. Recension. Boken finns online.

Shirley Jackson: The Haunting of Hill House (1959)
En av 1900-talets mest klassiska spökhistorier. Filmad 1963 och 1999 och blir snart även tv-serie. Essä om boken.

Terry Southern: The Magic Christian (1959)
Amerikansk miljardär beter sig trolligt. Dock utan att bli president. Men! Peter Sellers gör rollen i filmatiseringen. Och han var ju president. Allt hänger ihop.

John Updike: Rabbit, Run (1960)
Tänkt av Krustys spökskrivare som en sorts svar på On the Road, en realistisk skildring av vad som händer – och den skada det ställer till med – när en man sjappar från jobb och familj. Mycket bra! Video-intervju med Updike. Boken är med på TIME:s 100-bästa-lista.

Roger Zelazny: This Immortal (1966)
Hugopris för bästa roman 1966 (delat med Dune). Långlivad, jobbigt förträfflig snubbe är mutant eller gud (Pan?) och träffar veganer. En bok som prövar tålamodet, inte alls i klass med Zelaznys Lord of Light som jag tycker mycket om. The Guardian-recension.

Harry Harrison: Make Room! Make Room! (1966)
Omläsning. En varning för överbefolkning. Utgår från frågor som inte många ställde på 60-talet: Föds det för många barn? Riskerar vi att göra slut på våra resurser? Ändå mest känd som ”boken bakom Soylent Green”. Filmens berömda twist (spoiler) lyser dock med sin frånvaro.

E. L. Doctorow: Ragtime (1975)
Livet i det tidiga 1900-talets New York, främst bland de välbeställda. Många kändisar medverkar: Harry Houdini, JP Morgan, Emma Goldman, Evelyn Nesbit m fl. Med på TIME:s 100-bästa-lista. Av vissa t o m sedd som ”the Great American Novel”, men den mest minnesvärda delen är snodd från Heinrich von Kleist.

Cormac McCarthy: The Gardener’s Son (1976/1996)
McCarthys första filmmanus, baserat på verkliga händelser. Skrevs 20 år innan det publicerades i bokform. Om boken.

Martin Amis: Money: A Suicide Note (1984)
Kapitalism på 80-talet. Lite som en blandning av Bret Easton Ellis och Irvine Welsh, men Amis var före båda. Med på TIME:s 100-bästa-lista, liksom på The Guardians. Det ger en extra krydda att veta att boken inspirerades av författarens inblandning i produktionen av b-filmen Saturn 3.

Margaret Atwood: The Handmaid’s Tale (1985)
Rätt bra, men inte en av Atwoods bästa böcker (jag föredrar t ex Blind Assassin och Alias Grace). Det förvånade mig att protagonisten/berättaren har upplevt både ”vår” värld och dystopin – mer ambitiös science fiction hade förlagt handlingen ytterligare några år in i framtiden och låtit läsaren själv stå för den direkta jämförelsen mellan före och efter. (Men Atwoods relation till sf var fram till för några år sedan ganska förvirrad.) Innehåller ett nyskrivet förord.

Don DeLillo: White Noise (1985)
Om sökandet efter mening och helighet i en meningslös och ohelig värld. Intervju med Michael Cho, omslagstecknare till denna utgåva. Med på TIME:s 100-lista.

John Feinstein: Running Mates (1992)
Politisk thriller på delstatsnivå. Lovande början, befängd upplösning. Men kul att se hur reportrar undersökte saker på det gamla krångliga sättet (alldeles) före internet och mobifoner.

Kazuo Ishiguro: The Buried Giant (2015)
Gammalt par med dåligt minne i mystiskt England strax efter att romarna stack. Strålande och rörande fantasy av 2017 års nobelprisvinnare. Nästan lika bra som Never Let Me Go.

Roland Paulsen: Vi bara lyder: en berättelse om Arbetsförmedlingen (2015)
Rolig men lite beklämmande läsning om Arbetsförmedlingens identitetskris (den förmedlar väldigt sällan arbeten) och vilka strategier tjänstemän använder för att hantera uppdrag de inte tror på. Recension och intervju.

Mark Frost: The Secret History of Twin Peaks (2016)
En Twin Peaks-roman! Av tv-seriens medskapare! Men benämningen ”roman” är tveksam – detta är en halvsammanhängande dossier med 360 sidor tidningsartiklar och rapporter om mystiska händelser i och utanför TP, fr o m Lewis & Clark 1805. Allehanda konspirationsteorier vävs in, men tonvikten är på ufon. Således mer X-Files– än TP-känsla. En väldigt obetydlig figur från tv-serien är ”huvudperson”. Mest störigt är den korkade ramsekvensen (en FBI-agent läser och annoterar dossiern i syfte att lista ut dess centrala ”mysterium” – som vem som helst skulle lösa på en kafferast).

Alan Partridge with Rob Gibbons, Neil Gibbons & Steve Coogan: Alan Partridge: Nomad (2016)
Uppföljare till Partridges självbiografi från 2011. I denna bok berättar han om en lång vandringsfärd från Norfolk till kärnkraftverket i Dungeness för att hedra sin fars minne. Mycket rörande. The Guardian-recension och en från Chortle.

Norm Macdonald: Based on a True Story: A Memoir (2016)
Norm Macdonald är mest känd som SNL:s genom tiderna bästa Weekend Update-ankare. Han är också en ganska legendarisk pratshowgäst. Här har han skrivit en självbiografi med mer lögn än sanning. Innehåller bl a en version av världens bästa skämt. AV Club-recension.

Kim Newman: Anno Dracula 1899 and Other Stories (2017)
Ny samling med företrädesvis monsternoveller. Titelberättelsen är okej, men inte mycket mer än en prolog till nästa Anno Dracula-roman. Nästan allt annat i boken är bättre. Bland favoriterna: ”Famous Monsters”, invandrare från Mars intervjuas om sin karriär i Hollywood (han blev typecast och fick bara stereotypt ”marsianska” roller), och Metropolis/Metropolis-mashupen ”Übermensch!” En något översvallande recension.

Alan Moore: Jerusalem (2016)
Det tog många månader att ta mig igenom Jerusalem, en av det engelska språkets längsta romaner, trots att Moore tillhör mina favoritförfattare av både serier och prosa. Men detta är en bok med för mycket av allt. Den handlar om staden Northampton och om William Blake och Lucia Joyce och Samuel Beckett och Thomas Becket och John Clare och Oliver Cromwell och Charlie Chaplin och brittisk arbetarklass och livet efter döden i den fjärde dimensionen och så mycket mer. ”Makes Ulysses look like a primer” tyckte Michael Moorcock. ”Brilliant and sometimes maddening” skrev New York Times (i en lite för okritisk recension). Mina egna, blandade känslor för romanen fångas bäst av Suggested for Mature Readers. Det är en magnifik bok, men med allvarliga brister. Vilket är sorgligt, för med rätt redaktör kunde det mycket väl blivit en klassiker.

Serieböcker

Oskar Andersson: Mannen som gör vad som faller honom in: Skämtteckningar och serier i urval (1897-1906/2005)
Seriepionjären OA (som begick självmord vid 29 års ålder) förtjänar bättre än denna tunna, otillfredsställande och illa designade samling. Ungefär 24 sidor material har sträckts ut över 80 boksidor. Online finns en betydligt bättre samling från år 1907.

Charles Biro, Bob Wood et al: Blackjacked and Pistol-Whipped: A Crime Does Not Pay Primer 1942-1948/2011)
En betydligt mer respektabel och välproducerad samling. Kallas ”primer” men är kanske mer en ”best-of” från den en gång i tiden omåttligt populära ”true crime”-antologin Crime Does Not Pay. Underhållande och blodigt. Serien blev i princip mördad på 50-talet av den amerikanska seriecensuren.

Jack Davis, Al Feldstein et al: ‘Tain’t the Meat… It’s the Humanity! and Other Stories 1951-1955)
Och detsamma gäller förstås det mesta från legendariska EC Comics. Denna samlingsbok innehåller samtliga två dussin bidrag till Tales from the Crypt som Jack Davis stod för.

Shigeru Mizuki: Shigeru Mizuki’s Hitler (1971)
Biografi om Adolf Hitler av en av Japans största mangaskapare. New Yorker-artikel om Mizuki. Om seriens lärdomar för vår tid. Och ett utdrag ur boken.

Jack Kirby: Mister Miracle (1971-1974)
Ny samling med alla 18 numren av den mest långlivade Fourth World-titeln. Kreativt – en ny ikonisk skurk introduceras i nästan varje nummer. Nummer 9, ”Himon”, är formtoppen, men nr 7 innehåller en av Kirbys mest romantiska rutor. Sista tredjedelen (som publicerades efter att alla andra Fourth World-tidningar blivit nedlagda) distanserar sig från myterna och är mer som traditionella superhjälteäventyr, t o m lite gammaldags även för 70-talet. .

Guy Colwell: Inner City Romance (1972-1978/2015)
Underground-serie av politiskt engagerad konstnär. Livet i innerstan och i fängelse. Sex, våld, droger, klasskrig. TCJ-recension och intervju med Colwell.

Eddie Campbell: Alec (1984)
Tidig samling med serier som jag äger sedan tidigare (bl a i 600-sidiga omnibus-boken Alec: The Years Have Pants), men här i lite annorlunda form. Ingen gör bättre självbiografiska serier än Eddie Campbell.

Eddie Campbell: Bacchus: Omnibus Edition, Volume 1 (1987-1992/2015)
Innehåller de första 5 Bacchus-böckerna. Vinets gud är lite sliten efter 4000 år av utsvävande leverne. Grekisk/romersk mytologi blandas med historia, vin, ö-liv mm. För många serieskapare skulle detta vara ett självklart magnum opus, men för Campbell är det bara hans tredje bästa mångåriga projekt (efter From Hell och ovan nämnda Alec).  Intervju med Campbell.

Eddie Campbell: Bacchus: Omnibus Edition, Volume 2 (1990-1997/2016)
Andra halvan av Campbells 1100-sidiga epos. Ojämn, var och en av de 10 böckerna är läsvärda men i varierande grad, och de hänger inte alltid ihop jättebra. Mest åldrad är bok 9, King Bacchus, som satiriserar serieindustrin på 1990-talet. Och den avslutande boken, Banged Up, känns lite antiklimaktisk. Mest minnesvärda inslaget: Gud avbildad som en barnteckning.

Chris Claremont & Alan Davis: Excalibur Classic, Volume 1: The Sword is Drawn (1987-1989)
Excalibur var en av mina favoritserier för 25 år sedan. En X-Men-spinoff som utspelade sig i England och hade en mer lättsam ton än den dramatiska och ångestfyllda modertiteln. Överblick över serien. Det finns referat och recensioner av varje nummer. Min egen uppfattning speglas av Tearoom of Despair.

Chris Claremont, Alan Davis, Arthur Adams et al: Excalibur Classic, Volume 2: Two-Edged Sword (1989)
Innehåller resten av seriens första år.

Chris Claremont, Alan Davis et al: Excalibur Classic, Volume 3: Cross-Time Caper Book 1 (1989-1990)
Och här börjar år två. Tyvärr fick serien snart gästtecknare, vilket drabbade kvalitén hårt. I princip alla icke-Davis-tecknade fill-ins är antingen mediokra (#8, 10-11, 19) eller usla (#18, 20). Jag vill påstå att Davis var det närmaste Excalibur hade till en auteur, trots att Claremont står som författare.

Chris Claremont, Chris Wozniak, Alan Davis et al: Excalibur Classic, Volume 4: Cross-Time Caper Book 2 (1990)
Bara 2 av 8 nr är tecknade av Davis och resultatet blir därefter. Men den udda kombon Barry Windsor-Smith + Bill Sienkiewicz (#27) och den mindre udda kombon Colleen Doran + Bret Blevins (#28) kommer undan med äran i behåll.

Alan Davis & Mark Farmer: Excalibur Visionaries: Alan Davis, Volume 1 (1991-1992)
Något år senare återkom Davis som både författare och tecknare. Hans första nio nummer solo (tuschad av Mark Farmer) uppfyller för första gången seriens potential till fullo. Antagligen det bästa Marvel publicerade i superhjälteväg i början av 90-talet.

Alan Davis et al: Excalibur Visionaries: Alan Davis, Volume 2 (1992)
Tyvärr höll det inte i sig – efter nr 50 började titeln få fill-ins, först på  tecknarfronten, sedan även författarfronten. Det som helt saknar Davis inblandning är inte alls bra.

Alan Davis & Mark Farmer: Excalibur Visionaries: Alan Davis, Volume 3 (1992-1993)
Men Davis återkom och levererade en handfull avslutande kvalitetsnummer. Tearoom of Despair skrev om varför Davis serie var så bra.

John Wagner, Alan Grant & Mick McMahon: The Last American (1991)
Postapokalyps från slutet av kalla kriget. År 2019, tjugo år efter kärnvapenkriget, blir den sista amerikanska soldaten upptinad för att leta efter eventuella andra överlevande. Mindre satirisk än man kunde tro, mer realistiskt nedstämd. Savage Critics om serien.

Neil Gaiman et al: Free Country: A Tale of the Children’s Crusade (1993-1994/2015)
En ansträngning för att rädda Vertigos första och enda försök att göra en crossover på 90-talet. Av crossoverns 7 ursprungliga kapitel har 5 st ersatts av ett nyskrivet, av Toby Litt. Den första tredjedelen – skriven av Gaiman ensam – är överlägsen resten.

Art Spiegelman: The Complete Maus (1996)
Spiegelmans mästerverk, baserat på hans fars upplevelser under Förintelsen. En av tidernas bästa, och mest hyllade, serieromaner.

Grant Morrison & Frank Quitely: JLA: Earth 2: The Deluxe Edition (2000/2013)
Stilig underhållning av Morrison & Quitely. Ingen We3, men ändå en av 00-talets mest vältecknade mainstreamserier. Tänk om hela Morrisons JLA sett så bra ut.

Grant Morrison & Chris Burnham: Nameless (2016)
Ärkefienderna Grant Morrison och Alan Moore har alltid gått i varandras fotspår och här gör Moz sin egen Neonomicon, kosmisk sf-skräck i Lovecrafts anda (dock ej explicit kopplat till the Mythos). Våldsamt och invecklat, fullt av tarot, kabbalah och mytologi. Richard Branson får sig en känga, precis som i Zenith bok 2. Eller snarare en hammare i ansiktet. Recension.

Ed Brubaker, Greg Rucka & Michael Lark: Gotham Central, Book One: In the Line of Duty (2003)
Poliser i Batmans Gotham City. Uppenbarligen mest ett sätt för Brubaker & Rucka att skriva NYPB Blue-berättelser i serieform. Mycket riktigt är de som bäst när de håller sig på armlängds avstånd från DC-universat.

Ed Brubaker, Greg Rucka, Michael Lark et al: Gotham Central, Book Two: Jokers and Madmen (2003-2004)
Liksom med Excalibur ovan – och i princip alla amerikanska mainstreamserier – dröjde det inte länge innan Gotham Central fylldes av irriterande ”fill-ins”, dvs avsnitt ritade av andra än huvudtecknaren (Lark). Visserligen skapliga, men att byta tecknare i några kapitel av en serie är för mig som att byta skådisar i några avsnitt av en tv-serie.

Yuichi Yokoyama: Travel (2006)
Tågresa genom japanska landskap. Väldigt arty. Som en serie från en främmande planet. Och i likhet med livets mysterier är den i stort sett outgrundlig. Publishers Weekly-recension. Och en på svenska från Simon säger.

Al Columbia: Pim & Francie: The Golden Bear Days (2009)
Konstbok med hundratals teckningar och skisser av Al Columbia, kanske mest känd för att ha ritat (och sedan förstört) ett kapitel av Alan Moores Big Numbers. Detta är mer som en mardrömsversion av Max Fleischer eller tidig Disney-film. Så lovande att man önskar att Columbia hade orkat färdigställa några av alla dessa fragment till riktiga serier. Bakgrund/recension. Och en intervju i fyra delar.

Brian Michael Bendis, Michael Gaydos, et al: Jessica Jones: Avenger (2004-2015)
Otillfredsställande. samling med strönummer av (företrädesvis) New Avengers där Jessica Jones råkar få hyfsat mycket facetime. Till skillnad från Alias och The Pulse är detta därför till större delen berättelser som varken har en början eller ett slut (åtminstone i denna bok). Kan kanske liknas vid en dvd:a där man samlat en handfull avsnitt av en mångårig såpopera som en viss bifigur råkar få ovanligt många repliker i.

Brian Michael Bendis & Michael Gaydos: Jessica Jones, Volume 1: Uncaged! (2017)
Sjunde samlingen om Bendis antihjälte, ”volume 1” till trots. Språket har försnällats sedan Alias – Jessica Fucking Jones är nu Jessica Goddamn Jones! Tack vare Gaydos är det åtminstone konsekvent vältecknat igen, för första gången sedan 00-talet. Läsbart, men står vingligt på egna ben – för många referenser till resten av Marvel-universat.

Fabien Vehlmann & Sean Phillips: 7 Psychopaths (2007)
Av författaren till Beautiful Darkness och tecknaren av Criminals. Ingen relation till filmen med samma namn. Sju tokar försöker döda Hitler. Med oväntat resultat.

Fabien Vehlmann, Bruno Gazzotti & Ralph Meyer: Clear Blue Tomorrows (2014)
Vehlmann har kallats ”Frankrikes Alan Moore”. Men allt han gör är inte imponerande. Denna sf-grej är kompetent men underutvecklad.

Ian Boothby & James Lloyd: The Simpsons Futurama Crossover Crisis (2010)
I serieform möttes världarna redan 2002, ett drygt decennium innan det hände på tv. Boken samlar två miniserier plus ett par halvrelaterade bonusnummer. Lättsmält och småtrevligt, men bonusmaterialet är bättre än serierna. Gott om illustrationer av gäststjärnor. Det bästa bidraget står lite oväntat Peter Kuper för.

Jason Shiga: Meanwhile (2010)
Serie i ”Choose Your Own Adventure”-stil, men mycket mer komplex. Enligt bokens omslag finns det 3856 möjliga lösningar men matematikern Shiga medger att de egentligen är fler. Sällan har valet mellan choklad och vanilj i glassbutiken fått så drastiska konsekvenser. Intervju med Shiga.

Jason Shiga: Empire State: A Love Story (Or Not) (2011)
Oakland-nörd åker till New York för att finna kärleken, Sleepless in Seattle-style. Inte lika experimentellt eller ambitiöst som boken ovan. Eller som de nedan.

Jason Shiga: Demon, Volume 1 (2016)
Detta, däremot, är lysande. Demon är Shigas mästerverk (hittills). För den som gillar logik, matematik och extrema lösningar på ovanliga situationer. Första volymen ger svaret på högst relevanta frågor, t ex ”Hur tillverkar man en kniv att ta livet av sig med när man är naken i en tom cell och inte har någon annan utrustning än en enda ruta toapapper? TCJ-recension.

Jason Shiga: Demon, Volume 2 (2017)
Sa jag att det är lysande? Jag tror att jag fortfarande står för det.

Jason Shiga: Demon, Volume 3 (2017)
Attraktionen är alltså att se någon tackla en absurd, otrolig situation med logik och analytisk förmåga. Jag kan inte säga så mycket om plotten utan att spoila en del av läsupplevelsen.

Jason Shiga: Demon, Volume 4 (2017)
Sista delen. Hur ska det gå? Och handlar allting egentligen om föräldraskap? Shiga om sin sju år långa resa.

John Rozum & Frazer Irving: Xombi (2011)
Kortlivad uppföljare till kultig 90-talsserie. För tankarna till Morrisons Doom Patrol, men mer vältecknad. Antagligen för bra för dagens DC-läsare.

Alan Moore, Jeph Loeb, Kurt Busiek et al: Vampirella Masters Series, Volume 4: Visionaries (2011)
Alan Moores 12 sidor långa Dracula-serie ”The New European” (1997). Och ett hundratal sidor med en massa Vampirella-trams av sämre författare.

David Hine & Shaky Kane: The Bulletproof Coffin (2011)
Superhjältar, dinosaurier, zombies och inte minst serietidningar. Mindless Ones skrev om meta-serien. Intervju med Kane & Hine.

David Hine & Shaky Kane: The Bulletproof Coffin: Disinterred (2012)
Andra omgången. Denna gång fristående (eller?) noveller. TCJ-recension av kapitel 1 och av kapitel 3. Cut-up-numret, kapitel 4, fick mest uppmärksamhet.

Dan Abnett & I. N. J. Culbard: The New Deadwardians (2012)
Mystiskt mord utreds i ett edwardianskt London som präglas av att överklassen 50 år tidigare (kort efter prins Alberts död) blev vampyrer för att besegra zombieinvasionen. Metaforiskt rikt och/eller virrigt världsbygge, lite väl avancerat för en relativt kort historia (8 nr). Bra idéer som kunde ha utvecklats till något större om marknaden varit på humör.

Mary M. Talbot & Bryan Talbot: Dotter of Her Father’s Eyes (2012)
Om att växa upp under kvävande fäder i två olika tidevarv och kontexter. Mary Talbot drar paralleller mellan Lucia Joyce, dotter till James, och sig själv, dotter till en tyrannisk Joyce-forskare.

Fabien Nury & Thierry Robin: The Death of Stalin (2012)
Serien bakom Armando Iannuccis nya film. Svart politisk komedi om vad som hände ”bakom kulisserna” i Sovjet när Stalin plötsligt dog utan en självklar tronföljare. Recension.

Julia Gfrörer: Black is the Color (2013)
All is Lost på 1600-talet. Och med sjöjungfrur. Spoilig TCJ-recension. Och en video-intervju med Gfrörer.

Julia Gfrörer: Laid Waste (2016)
Ung kvinna i pestfylld by på medeltiden. Recension.

Ed Piskor: Hip Hop Family Tree, Volume 1: 1970s-1981 (2013)
Hiphopens (och hiphop-kulturens) historia, illustrerad i Marvel-liknande 70-talsstil. Från DJ Kool Herc till mainstream. Intervjuer hos Comics Reporter och TCJ.

Brian K. Vaughan, Adrian Alphona & Takeshi Miyazawa: Runaways: The Complete Collection, Volume 1 (2003-2004)
Sex ungdomar upptäcker att deras föräldrar är superskurkar och rymmer hemifrån. Samlar hela första volymen av serien, 18 nummer. Vassare än tv-serien.

Brian K. Vaughan & Marcos Martin: The Private Eye (2015)
60 år efter att molnet sprack och allas hemligheter avslöjades har Amerika återgått till papper och privatliv. Internet är avskaffat och har alla en hemlig identitet. Kul. Skapad för plattformen Panel Syndicate. AV Club har en recension av kapitel 1.

Jesse Jacobs: Safari Honeymoon (2014)
Safari på främmande planet. Påminner en hel del om likaledes Koyama-publicerade Michael Deforge, men det gör inget när det är så här bra. TCJ-recension.

Mariko Tamaki & Jillian Tamaki: This One Summer (2014)
Ungdomsserieroman som var det amerikanska biblioteksväsendets ”Most Challenged Book” under 2016. Den förbjöds i skolor i Florida och Minnesota. För en liberal nordeuropé är det svårt att ens förstå varför. Är det för att en tonåring blir gravid? Eller för att någon använder ordet ”fucking”? Problemet tycks ha uppstått för att någon bibliotekarie missförstod målgruppen och trodde att en serie för 12-åringar skulle passa även för 7-åringar. På det följde medial upphaussning av okunniga reportrar. Hursomhelst är det en exceptionellt välgjord coming-of-age-berättelse/sommarskildring som gjorde mig nostalgisk för en tid jag aldrig upplevt.
Recension i TCJ.

Jillian Tamaki: Boundless (2017)
Serienoveller för vuxna av tecknaren till This One Summer. Spegel-Facebook, kultfilm, en kvinna som krymper, porrsitcom, en flugas liv mm. Recension i The Guardian.

Jillian Tamaki: SuperMutant Magic Academy (2015)
Hogwarts möter Xavier’s möter… jag vet inte, Galaxy High? Obesvarad kärlek, tonårsångest, lättja, häng. Recensioner i The Guardian och TCJ.

Jeff Parker, Jonathan Case et al: Batman ’66, Volume 1 (2014)
Nya serier i samma stil som tv-serien. Därmed en av få moderna amerikanska superhjälteserier som faktiskt är barnvänliga!

I. N. J. Culbard: Celeste (2014)
Tre personer konfronterar sina respektive demoner i tunnelbanan i London, på motorvägen i Los Angeles, samt i en japansk skog befolkad av andar. Mycket stiligt tecknat, men ack så tunt. De cirka 200 sidorna till trots är det mindre serieroman än serienovell. En besvikelse med tanke på Culbards lovande tolkningar av Lovecraft mm (han ritade även The New Deadwardians en bit upp i denna lista). Dessutom oklart vad omslaget har med innehållet att göra. Recension.

Sophie Goldstein: The Oven (2015)
Ungt par lämnar civilisationens skyddande dom för att få föda barn. Snabbläst serienovell som hade mått bra av 100 sidor till för att få lite mer tyngd. TCJ-intervju.

Ryan North & Erica Henderson: The Unbeatable Squirrel Girl, Volume 1: Squirrel Power (2015)
Humorserie i Marvel-miljö. Steve Ditkos & Will Murrays obskyra ”superhjälte”, återuppväckt av Dan Slott på 00-talet, börjar här college och fajtar mot Galactus. Den som gillar Norths Dinosaur Comics roas nog även av detta.

Adrian Tomine: Killing and Dying (2015)
Sex serienoveller. Tomines bästa verk hittills. Recension i The Guardian av Chris Ware (!). Och TCJ skriver om två av novellerna. Plus en intervju.

Jeff Lemire & Dustin Nguyen: Descender, Volume 1: Tin Stars (2015)
AI och robotar i blek rymdopera. En besvikelse. Lemires story är full av klyschor och Nguyen känns helt fel för sf. Liknar mer en tråkig äventyrsfilm än litteratur. Mycket riktigt blev den optionerad direkt.

Jeff Lemire, Dean Ormston & Dave Stewart: Black Hammer, Volume 1: Secret Origins (2017)
En mer lovande serie av Lemire. För 10 år sedan försvann en handfull arketypiska hjältar från sin värld efter ett Crisis-liknande ”event” och hamnade på en bondgård någon annanstans. Starka meta-inslag. Intervju med Lemire. Första kapitlet finns online.

Kelly Sue DeConnick & Valentine De Landro: Bitch Planet, Book One: Extraordinary Machine (2015)
Feministisk exploitation-satir. I framtiden transporteras kvinnor som är ”non-compliant” till ett rymdfängelse. Stillöst med en fill-in-tecknare (Robert Wilson) i ett nummer av en så tunn samling. Det smälter inte in och funkar dåligt dramaturgiskt. The Guardian-recension.

Alan Moore, Marc Sobel et al: Brighter Than You Think: Ten Short Works by Alan Moore (2016)
Tio obskyra serier skrivna av Alan Moore med tillhörande essäer av Marc Sobel. Reproduktionen kunde vara bättre, men serierna är av hög kvalitet. Mark Beyers The Bowing Machine är en höjdpunkt.

Marjorie Liu & Sana Takeda: Monstress, Volume 1 (2016)
Game of Thrones möter Dune i matriarkaliskt fantasy-Asien. Magi, krig mellan raser, talande katter. För den som gillar sånt. Utanför prosa är detta bland det mest ambitiösa jag sett i genren.
Intervju med Liu.

Box Brown: Tetris: The Games People Play (2016)
Om spelandets roll i mänsklighetens historia, de första tv-spelen, sovjetisk byråkrati och skapandet av Tetris – med mycket fokus på turerna kring dess kommersiella exploatering. Intressant läsning. Men med tanke på att Tetris ursprungligen spreds helt utan vinstsyfte är det lite perverst att det skildras som ett lyckligt slut när ett företag (med skaparen Alekséj Pázjitnov som delägare) lyckas erövra rättigheterna och begränsa spridningen av Tetris (och Tetris-inspirerade spel!) genom stämningar och hot.

Lisa Hanawalt: Hot Dog Taste Test (2016)
Absurdistisk mathumor och reportage från Buenos Aires, Las Vegas mm. Jag tror att den här boken kan vara mycket rolig om man gillar mat! Men jag gillar inte mat. The Guardian-recension.

Tom Gauld: Mooncop (2016)
Melankolisk serienovell om sysslolös polis i en avfolkningskoloni på månen. The Guardian-recension. Animerad trailer.

Tom Hart: Rosalie Lightning: A Graphic Memoir (2016)
Tom Hart och Leela Corman förlorade sin dotter kort före hennes tvåårsdag. Jag grät floder. Hart om boken. En stripp om PTSD av Corman.

Nick Drnaso: Beverly (2016)
Debut av Chicago-baserade Drnaso. Nästlade serienoveller i Middle America. Melankoliskt, inte helt olikt Chris Ware. Och väldigt bra. TCJ-recension och intervju. Hyllning hos The Beat.

Tom King & Gabriel Hernandez Walta: The Vision, Volume 1: Little Worse Than a Man (2016)
Avengers-androiden The Vision skapar en robotfamilj. De flyttar till förorten och försöker leva som människor. Rätt bra, men på tok för beroende av 50 års backstory.

Tom King & Gabriel Hernandez Walta: The Vision, Volume 2: Little Better Than a Beast (2016)
Och jag kan förstås inte annat än att reta mig på att kapitel 7 (av totalt 12) har en annan tecknare (Michael Walsh) än resten av serien. Kunde inte Walta fått några veckor till på sig?

Garth Ennis & Mark Dos Santos: A Train Called Love (2016)
Nominellt romantik men egentligen mer actionkomedi. Gangsters och hästar spelar en viktig roll. Högkompetent underhållning för stunden, fort bortglömd. Intervju med Ennis.

Garth Ennis & Simon Coleby: Dreaming Eagles (2016)
Om ”experimentet” att låta svarta män utbilda sig till stridspiloter under andra världskriget. Som vanligt extremt väl-researchat och tekniskt korrekt i alla detaljer. Men tyvärr inte särskilt bra. Kort intervju med Ennis.

Garth Ennis & Keith Burns: Johnny Red: The Hurricane (2016)
En annan flygserie av Ennis, en uppdatering av en brittisk hjälte från 70-talet. Ännu en intervju med Ennis.

Garth Ennis, Carlos Ezquerra & P. J. Holden: World of Tanks: Roll Out (2017)
Precis som man kunde vänta sig har detta egentligen inget med tv-spelet att göra. Brandingen är bara en ursäkt för Ennis att berätta ännu en WW2-historia. Mest för oss komplettister – som så ofta med Ennis b-verk är det kompetent och påläst men inte superengagerande. Tecknarbyte två femtedelar in i berättelsen distraherar dessutom, även om Holden nästan passar bättre för detta än veteranen Ezquerra. Kort intervju.

Garth Ennis & Russ Braun: Sixpack And Dogwelder: Hard-Travellin’ Heroz (2017)
Fortsättning/spinoff på All-Star Section Eight, som i sig var en fortsättning/spinoff på Ennis 90-talslångkörare Hitman.  AV Club om kapitel 2. Plus såklart en intervju.

Garth Ennis & Craig Cermak: Red Team, Volume 2: Double Tap, Center Mass (2017)
Uppföljare till en av Ennis bättre serier de senaste åren, 2014 års Red Team, om poliser som går utanför lagen. Långtifrån lika spännande och ödesmättad som den första volymen. Och så pass annorlunda i ton att det är oklart varför det ens behövde vara en fortsättning istället för en fristående berättelse med nya karaktärer. Men kul att se Cermak fancasta Julianne Moore, Ethan Hawke, Rob Reiner, Matthew Modine m fl.

Mark Millar & Stuart Immonen: Empress, Book One (2017)
Millar är serievärldens McDonald’s – lättätet, näringsfattigt och obegripligt framgångsrikt. Här gör han Hollywoodsk rymdopera. Tecknaren Immonen står för all heavy lifting, Millars roll är att bidra med en hook (galaxtyrannens fru tar barnen och flyr) och en tunn men underhållande story byggd på lätt maskerade idéer och figurer från populära filmer (Star Wars) och tv-serier (Game of Thrones), kryddat med inslag från andra, bättre serier (Jack Kirbys Darkseid). Recension.

Rick Remender & Jerome Opeña: Seven to Eternity, Volume 1: The God of Whispers (2017)
Xorn-kopia styr världen genom att ge folk det de vill ha. Det stora dragplåstret verkar vara Opeñas detaljerade teckningar (”astonishing”, ”stunningly gorgeous”). Han har stil, och gör en del roliga figurdesigner, men för mig är han inte mycket mer än en hyfsat begåvad X-Men-tecknare. Under den attraktiva ytan är bildberättandet svagt. Ibland är det svårt att följa exakt vad som händer från en ruta till nästa. Det vore ett aber i vilken serie som helst, men särskilt i ett aspirerande fantasy-epos. Remenders story har potential, men är på tok för mycket tell, för lite show. Inte dåligt, men ljummet.

R. Sikoryak: Terms and Conditions (2017)
De ogenomträngliga användningsvillkoren för iTunes, illustrerade av kameleonten Sikoryak i 99 olika teckningsstilar. (Jag klarade att identifiera ca 80% av källorna utan att konsultera bokens index!) Nödvändig läsning för alla som är intresserade av kognition, Apple-produkter och/eller juridiska avtal. Om serien.

R. Sikoryak: The Unquotable Trump (2017)
En bok som började livet som en Tumblr-blogg. Trump-citat illustrerade med klassiska tidningsomslag (i 50 olika stilar), omritade med Trump i huvudrollen. Kronologiskt ordnad från kampanjen till presidentskapet, vilket gör läsningen till en märklig resa.

Mark Russell & Steve Pugh: The Flintstones, Volume 1 (2017)
Inte riktigt en seriös skildring av hur våra förfäder levde för hundratusen åt sedan, utan mer som en satir (av författaren till Prez) av hur vi lever idag! Rätt kul. Intervju med Russell.

Mark Russell & Steve Pugh: The Flintstones, Volume 2 (2017)
Mer stenålderssatir. Säga vad man vill om Clod the Destroyer och hans ständiga försök att utrota det ormbunksstjälande ödlefolket, men han hade blivit en mycket president än The Donald.

Peter Milligan, Juan José Ryp & Jordie Bellaire: Britannia (2017)
Detektiv i Neros Rom skickas till Britannien för att undersöka mystiska (övernaturliga) mord. Åt det trashiga hållet, men ”barnvänligt” såtillvida att det är mer våld än sex. Väldigt mycket som en påkostad och halvskaplig tv-serie på papper. Intervju med Milligan.

Matt Kindt & David Rubín: Ether, Volume 1: Death of the Last Golden Blaze (2017)
Fantasy vs vetenskap. En lovande början, läckert tecknad. Recension i Publishers Weekly. Intervju med Kindt.

Gerard Way & Nick Derington: Doom Patrol, Volume 1: Brick by Brick (2017)
Författaren till Umbrella Academy (kanske mer känd som sångare i My Chemical Romance) gör Grant Morrison för 10-talet. Påhittigt och underhållande, om än kanske onödigt rörigt och mindre avantgarde än Way tycks tro. Denna start har flera bra idéer, men orkar Way ta serien i mål? (Minuspoäng för Ways pretentiösa och anti-intellektuella efterord, där han nästan sabbar all goodwill själva serien byggt upp. Tydligen är DP inte en serie som kan recenseras, den kan bara ”upplevas”.) Recension.

Cecil Castellucci & Marley Zarcone: Shade, The Changing Girl, Volume 1: Earth Girl Made Easy (2017)
”When they come at you with fists, you build a bigger bomb.” Uppföljare till Peter Milligans Vertigo-serie på ungefär samma sätt som Ways Doom Patrol bygger på Morrisons version. Drunknad tonårsflicka blir besatt av utomjordisk, fågelliknande poet som stulit en galenskapsväst. En ganska genialisk metafor. Elegant tecknat i en stil som drar åt ligne claire-hållet. Recension.

Jon Rivera, Gerard Way & Michael Avon Oeming: Cave Carson Has a Cybernetic Eye, Volume 1: Going Underground (2017)
Young Animal återuppväcker inte bara Vertigo-titlar som Doom Patrol och Shade, utan även en tämligen bortglömd grottutforskare från 1960. Småroligt äventyr men lite osammanhängande, särskilt visuellt. Positiv recension. Och en negativ recension. Det allra bästa i boken är Tom Sciolis blyertstecknade backup, leksaksfigursbaserade ”Superpowers”.

Rick Veitch: The Spotted Stone (2017)
Stum serienovell. Välgjord men banal. Smartphones förstör våra liv, jobba i sitt anletes svett är the shit, typ. Men Neil Gaiman blev förtjust.

Rick Veitch: Boy Maximortal, Part One (2017)
En mer efterlängtad grej av Veitch: Fortsättningen på The King Hell Heroica! Det är 20 år sedan senaste kapitlet och minst 10 år sedan jag slutade hoppas på att någonsin få se hur det går. Men plötsligt är projektet återuppväckt med hjälp av print-on-demand och lika bra som förr. Fast det kommer att ta ytterligare ett antal år att nå fram till slutet. Recension.

Emil Ferris: My Favorite Thing is Monsters, Book 1 (2017)
400-sidig serieroman om tioårig flicka (monsterfantast) i Chicagos fattigkvarter 1968. Hon undersöker sin grannes (en överlevande från Förintelsen) mystiska död. Extremt vältecknad debut, allmänt sedd som en av 2017 års bästa serier – så även av mig. AV Club-recension och intervju i TCJ.