Som vanligt: En genomgång av alla böcker jag läste under förra året, med foto, en kort beskrivning eller bedömning, samt länkar till vidare läsning. Denna gång är de sorterade i alfabetisk ordning efter författare. Nytt för i år är att jag delar upp listan i två delar. Detta är del 1, prosa. Del 2 täcker serier.
Listor från tidigare år: 2017, 2016, 2015, 2014 och 2013.
Paul Auster: The New York Trilogy (1987)
Tre kortromaner/långnoveller där deckarformen används för att utforska existentiella frågor. En gång rejält hajpad, men Austers stjärna har dalat på senare år. (Här är en intervju där han framstår som ganska pretentiös.) Det skulle inte förvåna mig om Auster, om 100 år, är mest känd för att ha inspirerat Mazzucchelli/Karasiks serieversion av City of Glass. Vi får se år 2119.
Jag köpte och läste om boken (i Penguin Classics Deluxe Edition, med omslag av Art Spiegelman!) delvis för att jag fick för mig att den var med på TIME Magazines lista över de 100 bästa engelskspråkiga romanerna sedan 1923, som jag långsamt betar av sedan flera år tillbaka. Men det är den inte! Däremot är den med på the Guardians lista över de 100 bästa böckerna någonsin. Det du.
James Baldwin: Go Tell It on the Mountain (1953)
Delvis självbiografiskt om styvson till predikant i 30-talets Harlem. Men den äldre generationens perspektiv (föräldrarna och fastern) är mest givande. Bra bok för den som gillar bibelcitat, eftersom alla karaktärer är djupt troende. Artikel i the Guardian 50 år senare. Den här boken är med på TIME:s 100-lista.
Jorge Luis Borges: Brodie’s Report (1969/1970)
Inklusive prosan från In Praise of Darkness. Den 70-årige Borges var mindre intresserad av metafysik än av gauchos och knivfajter. Så inte lika speciell som Fictions (se förra årets genomgång). New York Times brottades med skillnaden mellan de två olika JLB redan år 1972.
Bäst i denna samling är titelnovellen (inspirerad av Gullivers resor) och The Gospel According to Mark (som jag tyvärr fick spoilad av förordet till Penguin Classics-utgåvan av A House for Mr Biswas, se en bit ner).
Jorge Luis Borges: The Book of Sand and Shakespeare’s Memory (1975/1983)
Borges två sista novellsamlingar i en volym. Klart vassare än Brodie’s Report. Flera noveller, främst några från Shakespeare’s Memory, är i klass med hans bästa någonsin.
Men efter att det senaste året ha läst totalt fem böcker med nyöversättningar (till engelska) av Borges verk gjorde det mig lite depp att inse att den främsta anledningen till att de alls existerar är en dispyt mellan Borges änka och hans ursprungliga översättare, Norman Thomas di Giovanni.
Pierre Boulle: Planet of the Apes (1963)
Omläsning. Snubbe landar på planet där apor är folk och mänskor sitter i bur! Hoppas det inte är jorden i framtiden! (Spoiler: Det är det faktiskt inte.) Mer satirisk än filmerna. Recension.
Karel Čapek: R.U.R. (Rossum’s Universal Robots) (1920)
Tjeckisk pjäs som introducerade ordet ”robot” (påhittat av Čapeks bror Josef). Själlösa artificiella människor massproduceras för att sköta det jobbiga jobbet, men revolterar. Synnerligen insiktsfull för sin tid. Tar t ex upp rädslan för att robotar kommer att skapa massarbetslöshet och den etiska betänkligheten i att låta ”robotar” slava åt människor, Blade Runner-style. Goodreads-recension.
Karel Čapek: War with the Newts (1936)
Omläsning. Sf om hotet från intelligenta vattenödlor- eller från nationalism, kolonialism, och kapitalism. Och mänsklighetens tendens att exploatera och tänka kortsiktigt. Romanen är utmärkt, men tyvärr är detta en ganska skruttig utgåva, särskilt för att vara Penguin Modern Classics. Halvdan översättning (men ingen av dem är perfekt), felaktig paginering och omslagsdesignen (av gray318) har förfulats på ett nästan obegripligt inkompetent sätt. Skäms, Penguin.
Willa Cather: Death Comes for the Archbishop (1927)
Två fransk-katolska präster missionerar i sitt stift i New Mexico på 1800-talet. Tämligen våldsbefriad karaktärsstudie, av westernförfattare betraktad som en av tidernas bästa westerns. Dessutom med på TIME:s 100-lista.
Carlo Collodi: Pinocchio (1883)
Italiensk saga om träig gosse. Denna utgåva kom från New York Review Books, ett av mina favoritförlag, med förord av Umberto Eco och ett efterord som ägnar mycket utrymme åt Disneyfilmen och Spielbergs AI.
Philip K. Dick: Flow My Tears, the Policeman Said (1974)
Omläsning. Tv-kändis i framtida (1988) polisstat är plötsligt bortglömd. En märklig bok, t o m för att vara Dick. Obegripligt ful omslagsbild, dessutom helt utan koppling till innehållet. Men så är det ibland med SF Masterworks.
Mark Frost: Twin Peaks: The Final Dossier (2017)
Ännu en officiell TP-”roman” av Frost, tv-seriens medskapare. Denna publicerades strax efter den lysande tredje säsongen. Ägnar en del tid åt att retconna meningslösa detaljer (Normas ”mamma” var egentligen bara sambo med hennes pappa!) för att bortförklara misstag i förra boken (se förra årets lista). De senare kapitlen tydliggör/väver ihop en del mystiska saker från säsong 3 – Major Briggs, Phillip Jeffries, Joudy, dubbelgångarens plan, glaslådans syfte etc. Men jag har svårt att betrakta förklaringarna som mycket mer än fan fiction – det känns mest som Mark Frosts teorier och gissningar om David Lynchs verk.
Om jag skulle välja ut en Goodreads-recension som matchar min egen åsikt skulle jag tveka mellan den här och den här. Den förra boken var åtminstone fräscht designad, med mycket visuellt material (fejkat arkivmaterial, foton, tidningsklipp). Denna består nästan bara av text och har ingen anledning att vara i coffee table-format.
Neil Gaiman: Norse Mythology (2017)
Gaiman återberättar de nordiska myterna, ganska rakt på sak – det är inte en roman. (Loke är som man kunde ana huvudpersonen.) Upplägget känns barnvänligt, med enkelt språk och korta meningar och stycken. Påminner en del om min favoritbok från lågstadiet, Asken Yggdrasil av Alf Henrikson, men därför saknar jag också Edward Lindahls illustrationer. Tippar att det kommer en illustrerad utgåva så småningom och att den blir betydligt maffigare än denna bildlösa.
Efter läsningen slog det mig förresten att Ragnarök (i Henriksons version) mycket väl kan vara ursprunget till min bestämda uppfattning att berättelser ska ha ett definitivt slut. (Gärna ett där alla dör.)
William Golding: Lord of the Flies (1954)
Klassisk allegori med inslag av dystopi – i bakgrunden pågår ett kärnvapenkrig. Detta var tredje gången jag köpte och läste en utgåva av boken, men den första amerikanska. Minst ett ord skiljer sig åt från det brittiska originalet (Piggys N-ord är utbytt mot I-ordet!). En mycket bra bok, hursomhelst. Denna utgåva har förord av både Stephen King och Lois Lowry. Med på TIME-listan.
Henry Green: Loving (1945)
Kärlek och melodrama bland tjänarna på en stor irländsk herrgård under andra världskriget. Som förordet noterar är detta en tydlig inspirationskälla för Downton Abbey. Med på TIME:s 100-lista.
Jesper Juul: Ditt kompetenta barn: På väg mot nya värderingar för familjen (1995)
För mig kändes det som att den här boken slår in många öppna dörrar, men kanske var saker och ting annorlunda för 20 år sedan i Danmark. Minuspoäng för antydningar till mysticism och förakt för pedagogik.
Ken Kesey: One Flew Over the Cuckoo’s Nest (1962)
Omläsning. Penguin Classics Deluxe Edition, med omslag av Joe Sacco. Med på TIME:s 100-lista. Boken kändes ganska misogyn denna gång och under läsningen fick jag idén att någon borde göra en sorts Wide Sargasso Sea ur Ratcheds synvinkel. Och mycket riktigt…
Stephen King: The Long Walk (1979)
Kings första bok, såtillvida att han påbörjade den redan på 1960-talet. Först utgiven under namnet Richard Bachman. Jag har läst ca 25 böcker av King och jag påstår att detta är hans allra bästa. (En åsikt som delas av minst en annan person och nästan av the Guardians skribent.) Dels är den relativt tajt, i motsats till många andra King-böcker som kunde blivit starka 300-sidiga romaner om de inte sträckts ut till det dubbla. Men den vänder också hans svaghet för att låta en berättelse mala på längre än den borde till en styrka. För i denna bok är repetition och utmattning tematiskt passande!
Storyn är en sorts Hunger Games/Battle Royale, med den viktiga skillnaden att deltagarna anmäler sig frivilligt till en tävling – en maratonmarsch – där alla utom vinnaren förväntas dö. Backstoryn bevarar sitt mysterium, övernaturliga inslag lyser med sin frånvaro, och boken når ett tillfredsställande slut. En oväntat kraftfull berättelse som kan läsas som en allegori för Vietnamkriget (vilket nog är Kings avsikt), men lika gärna för livet. Plus att den har inspirerat till en årlig svensk maratonmarsch IRL!
Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga (1891)
Livet på värmländska landsbygden på 1820-talet. Avsatt präst leder ”kavaljerer” på gård i något slags hedonistisk gentlemannaklubb (dock sexlöst). Annorlunda än jag hade föreställt mig – färgstark, underhållande och med inslag av magisk realism. Irländsk recension. Jag borde tacka Ebba Busch Thor för att hon indirekt inspirerade mig att läsa den.
Primo Levi: The Periodic Table (1975)
21 berättelser, till största delen självbiografiska, som var och en kretsar kring ett kemiskt grundämne. År 2006 utsedd till den bästa (natur)vetenskapliga boken någonsin.
Carson McCullers: The Heart is a Lonely Hunter (1940)
Fyra personer av varierande samhällsklass, kön, etnicitet och ålder projicerar sina drömmar och förhoppningar på en dövstum man. Upplägget påminner en smula om Being There, och kanske Forrest Gump (men McCullers bok föregick förstås båda med decennier). Med på TIME:s lista.
Arthur Miller: The Crucible (1953)
Pjäs om masshysteri och avrättningarna av häxor i Salem på 1690-talet. Fast egentligen om McCarthys jakt på kommunister på 1950-talet.
Henry Miller: Tropic of Cancer (1934)
Nyskapande, segt och plottlöst om amerikan i Paris som nyttjar prostituerade, lever i fattigdom, dricker vin och skriver. Till stora delar självbiografiskt, får man anta. Historiskt väldigt betydelsefull, och den har väl mycket ”hjärta”, men jag tyckte att de långa partier som är stream-of-consciousness var ganska trista. Det blir bättre när man istället får följa färgstarka figurer i berättarens liv. Med på TIME:s 100-lista och the Guardians 100-lista.
Vladimir Nabokov: Pale Fire (1962)
1900-talets bästa roman? Kanske! Är t o m det fiktiva poem som boken kretsar kring ett mästerverk? Kanske! Boken står med på TIME:s lista och är smått aktuell pga Blade Runner-uppföljaren. Jag borde ha mer att säga om den med tanke på att detta är en av mina absoluta favoriter, men du vet hur det är.
V. S. Naipaul: A House for Mr Biswas (1961)
Omläsning. Den tragikomiska historien om Mohun Biswas och hans sökande efter ett ”hus”, ett privatliv, självförverkligande mm. Biswas var baserad på Naipauls egen far i Trinidad. Boken är med på TIME:s 100-lista. Den som vill kan lyssna när Sir Vidiadhar blir intervjuad i BBC-radio.
Kim Newman: Anno Dracula: One Thousand Monsters (2017)
Femte boken i Anno Dracula-serien (kronologiskt mellan bok 1 och 2) utspelar sig i Tokyo år 1899 och är liksom de tidigare späckad med cameos från film, litteratur och andra medier. Denna gång är några av de viktigaste figurerna hämtade från Henry James, Alexandre Dumas och Buffy the Vampire Slayer. Men mycket är också lånat från japanska folksagor och anime – jag fick googla ovanligt många referenser. Goodreads-recension.
Kim Newman: The Secrets of Drearcliff Grange School (2015)
Brittisk flickskola i början av förra seklet. St. Trinian’s med superkrafter och övernaturligheter. Den första roman jag läst av Newman som inte är en mashup av kända figurer, och som inte innehåller mängder av direkta referenser till andra verk (även om sådant förekommer, från Wodehouse till Lovecraft). Tor-recension.
John O’Hara: Appointment in Samarra (1934)
Tidig ”den mörka sidan av den amerikanska drömmen”-roman. Överklassen i en småstad i Pennsylvania dricker och tramsar. Boken chockade på sin tid för att den skildrar (smakfullt och i högst begränsad omfattning) sex mellan makar. I våra dagar är det kanske mer chockerande (eller inte) att boken genomsyras av antisemitism. Gång på gång visar det sig att ”respektabla” människor – även relativt sympatiska – ogillar judar. Med på TIME:s 100-lista.
Eugene O’Neill: Long Day’s Journey into Night (1956)
Familj kämpar med alkoholism, narkomani, sjukdom. Självbiografisk. Av ganska många sedd som en av USA:s tre främsta pjäser genom tiderna. Skriven 1941, men utgiven och ur-uppförd (i Stockholm!) postumt.
Tim Powers: The Anubis Gates (1983)
Äventyrsroman med komplicerad intrig och många rörliga delar: Tidsresor! Magi! Varulvar! Lord Byron! En ond clown! Onda tvillingar! Boken är verkligen inte tajt plottad, men the Guardian roades i alla fall. Liksom i de flesta tidsreseberättelser är många vändningar förutsägbara, men storyn rör sig så fort framåt att det knappt gör något. Alan Moore läste boken för sina barn!
Christopher Priest: Inverted World (1974)
På en främmande värld måste en stad ständigt förflyttas på räls. Personers ålder mäts i antal miles staden har färdats. Min bok kom från NYRB men den finns även utgiven på ”SF Masterworks”-etiketten. Och hyfsat värdig det epitetet, även om mittendelen är den mest tillfredsställande. Som så ofta kan slutförklaringarna inte riktigt leva upp till mysteriets löfte. Minuspoäng för John Clutes efterord, som ägnar större delen av sina åtta sidor åt att återberätta plotten. Tramsigt, Clute!
Tom Sweterlitsch: The Gone World (2018)
NCIS-agent utreder mord med hjälp av resor till möjliga framtider. Originell och komplicerad, trots att den huvudsakligen begränsar sig till att växla mellan bara två olika årtal: 1997 och 2015. Jag såg boken på AV Clubs lista över årets favoriter och blev sugen. Inte lysande, men klart intressant. Onödigt många länkar: Medium-intervju, en chatt med Neill Blomkamp som vill filma den, Kirkus-recension och en pod-intervju (40 min).
Walter Tevis: The Man Who Fell to Earth (1963)
Utomjording kommer hit för att rädda sitt folk från undergången, men förförs av gin och dekadens. Respektabelt hantverk, men Roeg/Bowie-filmen är faktiskt ett par snäpp vassare.
Kurt Vonnegut: Cat’s Cradle (1963)
Omläsning. En av Vonneguts bästa böcker, inspirerad av Kubakrisen. Svart komedi/satir i 127 mycket korta kapitel om religion (Bokonomism!) och vetenskap (Ice-nine!) i en liten banan(lös)republik.
Evelyn Waugh: A Handful of Dust (1934)
English Gothic! Mörkt humoristisk skildring av ett sprucket förhållande, med självbiografiska inslag (Waugh skilde sig från sin första fru). Tar en oväntad vändning efter två tredjedelar och byter fokus till Dickens i djungeln. Men tydligen var detta själva utgångspunkten och allt som kom innan skrevs i efterhand. Med på TIME:s 100-lista.
H. G. Wells: The Invisible Man (1897)
Snubbe gör sig osynlig, hittar på dumheter.
P. G. Wodehouse: The Code of the Woosters (1938)
Omläsning. År 2014 sa jag så här i en recension till Fb-vänner: ”Jag tyckte mkt om tv-serien med Fry/Laurie på 90-talet, men har aldrig läst Wodehouse förrän nu. Försumligt! Ty det visar sig vara mer än mästerlig, komplex fars. Den största attraktionen är språket – en fantastisk blandning av överklasstugg, litterära referenser och ålderdomlig slang.” Vilket jag kan stå för än idag! The Guardian-recension i modern tid.
P. G. Wodehouse: The Mating Season (1949)
Omläsning. Några spydigheter verkar referera till Wodehouses fejd med A. A. Milne. Denna utgåva har en introduktion av Christopher Hitchens, som inte verkar gilla boken så värst!
P. G. Wodehouse: Lord Emsworth Acts for the Best (1924-1966)
Samling med Blandings-novellerna. Läsvärt, men långtifrån lika magiskt som böckerna ovan. Delvis kanske för att det är skrivet i tredje person?
Michael Wolff: Fire and Fury: Inside the Trump White House (2018)
Underhållande och skvallrigt bakom-kulisserna-reportage om Trumps första nio månader i Vita huset. En hel del bör nog tas med en nypa salt, men de stora dragen är övertygande. Wolffs sammanfattning åt The Hollywood Reporter ger ett smakprov. Boken löser många mini-mysterier för alla som följde dramat/farsen dag för dag och undrade över bristen på förberedelse, fokus och konsekvens.
Grundtesen är att ingen i Trump-kretsen, utom möjligen Steve Bannon, väntade sig seger och därför inte hade någon som helst plan för regering. Tre olika fraktioner, med väldigt olika politiska hemvister, stred om makten i Vita huset från start. Bannon = nationalist/alt-right, Preibus = mainstream-republikan och Ivanka & Jared = ”Goldman Sachs-demokrater”. Ibland lyckades någon sida knuffa Trump i en viss riktning, men det var aldrig beständigt. Huvudpersonen framstår som ett lynnigt barn som bara vill bli beundrad. Han saknar politiska åsikter, läser inte ens korta texter och blir fort uttråkad även av muntliga framställningar. Hans tweets har ingen systematik eller någon dold agenda, som vissa har spekulerat, det är bara saker han gått och ältat. Bokens enda synliga effekt är att den kostade Bannon det mesta. När den oundvikligen blir film hoppas jag att regissören heter Armando Ianucci.
Bob Woodward: Fear: Trump in the White House (2018)
Mindre skvallrig och mer trovärdig än boken ovan, men i stort sett bekräftar den bilden som Wolff målade upp. Roligaste sekvensen: När utrikesminister Tillerson, försvarsminister Mattis, ekonomirådgivaren Cohn m fl försöker ge presidenten en grundläggande lektion i historia, geopolitisk strategi och hur handel fungerar. Fåfängt strävar de efter att sälja in budskapet att USA faktiskt tjänar på att handla med andra länder och att det är bra att ha allierade för försvarets skull, men Trump kan bara se kostnader. När presidenten har lämnat rummet summerar Tillerson så de övriga mötesdeltagarna hör: ”He’s a fucking moron”.
Med rätt glasögon är boken ett ganska fascinerande presidentporträtt, men prosan är medioker och Woodwards brist på skepsis gentemot sina källor är problematisk. Christopher Hitchens anklagelse från 1996, att Woodward är ”de mäktigas stenograf”, känns välfunnen. Det är ganska lätt att gissa vilka Woodward har pratat med, och vilka som har tackat nej. Rob Porter (sedermera anklagad för hustrumisshandel) utmålas t ex närmast som en hjälte, en pragmatisk person med sunda värderingar och den som kanske mest av alla har hindrat Trump från att genomföra dumma idéer. Och Trumps advokat John Dowd framstår som nästan komiskt villig att samarbeta med Muellers utredning, trots att Mueller och hans team bara är taskiga mot honom. Det känns inte helt övertygande. Som Hitchens skrev: ”Access is all. Analysis and criticism are nowhere.”
I nästa blogginlägg: Serier!
siljedahl.wordpress.com 