Korta recensioner av saker jag läste under januari-mars 2019. (Uppdatering: Här är apr-aug och sep-dec.) Skönlitteratur, fackböcker och serier. Äldre listor: 2018 del 1, 2018 del 2, 2017, 2016, 2015, 2014 och 2013.
Skönlitteratur
Charles & Mary Lamb:
Tales from Shakespeare (1807)
Tjugo Shakespeare-pjäser återberättade i prosaform för barn som levde för 200 år sedan. Ganska mycket av dialogen återanvänds, men berättelserna har genomgående strömlinjeformats – de är hyfsat kronologiska, med många subplots och övernaturliga inslag avlägsnade. Detta får vissa av de 14 komedierna, skrivna av Mary, att framstå både som väldigt repetitiva (det är gott om crossdressing i Shakespeare) och smått absurda (att begränsa magin i A Midsummer Night’s Dream är bara konstigt). De sex tragedierna, skrivna av Charles, klarar övergången till prosa bättre, även om försöken att göra t ex King Lear och Macbeth mer ”barnvänliga” är dömda att resultera i en del knas. Och det är svårt att föreställa sig barn av idag läsa det som 1800-talskidsen får förmodas ha klarat utan större problem. Båda syskonen, men särskilt Mary, uttrycker sig ofta på ett omständligt 1800-talsvis, med långa meningar fulla av bisatser. Ett exempel (inte det värsta) ur Marys version av Cymbeline:
”The queen, who pretended to pity Imogen for the grief she suffered at losing her husband, offered to procure them a private meeting before Posthumus set out on his journey to Rome, which place he had chosen for his residence in his banishment: this seeming kindness she showed, the better to succeed in her future designs in regard to her son Cloten; for she meant to persuade Imogen, when her husband was gone, that her marriage was not lawful, being contracted without the consent of the king.”
Hela boken finns online, med illustrationer av Arthur Rackham. Och här är en The Guardian-artikel av Marina Warner, delvis hämtad ur hennes förord till Penguin Classics-utgåvan.
Jean-Paul Sartre:
Huis Clos and Other Plays (1944-1951)
Tre pjäser om existentiella frågor av 1964 års nobelpristagare. Titelpjäsen, på engelska mer känd som No Exit (på svenska Lyckta dörrar) är den med ”Helvetet är andra människor”, en ofta missförstådd fras. De båda andra pjäserna berör moraliska kriser. En handlar om rasism i amerikanska södern. Den andra utspelar sig under det tyska bondeupproret 1524-25, som kostade de taffligt beväpnade bönderna 100 000 liv (på motståndarsidan gjorde aristokratin ”minimala” förluster).
Isaac Asimov:
I, Robot (1950)
Samling med de 40-talsnoveller som introducerade robotikens tre lagar. Titeln var förläggarens, Asimov ville att boken skulle heta Mind and Iron. Fokus ligger på problemlösning. En robotpsykolog och ett par ingenjörer på robottillverkarföretaget undersöker varför vissa modeller tycks bryta mot lagarna.
Fackböcker
James Bridle:
New Dark Age: Technology and the End of the Future (2018)
Konstnären Bridle, tidigare kanske bäst känd för att ha byggt en ”fälla” för självkörande bilar, har skrivit en klok och angelägen bok om vår samtid. Den Lovecraft-inspirerade titeln syftar på att den värld vi lever i är höljd i dunkel, som en följd både av dess tilltagande komplexitet och vår egen oförmåga att tänka klart. Och klimatkrisen kommer att göra det senare värre, eftersom koldioxidutsläpp försämrar vår förmåga att tänka. (Även om Parisavtalets mål skulle uppnås helt och hållet kommer människor att vara i genomsnitt 15% mindre intelligenta år 2100.)
Vi skapar och extraherar allt mer information, men vår förståelse utvecklas i motsatt riktning. Tillgången till mer data har mest lett till ökad förvirring, misstro och polarisering. Bridle menar att ”computational thinking”, tron att tekniska framsteg ska lösa våra problem, i själva verket förvärrar många av dem och samtidigt skapar nya. Redan idag sköts finanshandel av algoritmer som ingen människa riktigt förstår, vilket ibland leder till krascher vi inte heller kan förstå. Så kallad p-hacking, som blir lättare ju mer data man har tillgång till, bidrar till replikeringskrisen. Att kostnaden för att ta fram nya mediciner växer exponentiellt kanske inte är trots utan på grund av datorstödd forskning. Och att vi, med teknikens hjälp, är ständigt övervakade av såväl främmande makter som storföretag är inte längre en konspirationsteori. Det är en del av vår vardag som vi väljer att ignorera.
Och så var det klimathotet. Internets centrala metafor är djupt missvisande, menar Bridle. ”Molnet” består ju inte av vattenånga utan av telefontrådar, fiberoptik, satelliter och gigantiska serverhallar – rent fysisk infrastruktur som konsumerar mängder av vatten och energi. Dess osynlighet gör att vi varken styr eller ifrågasätter molnet i den utsträckning vi borde. Och detta trots att datoriseringen i sig är en bidragande orsak till klimatförändringen – världens alla datorhallar genererar ett lika stort klimatavtryck som flygindustrin.
Recensioner i The Guardian och ArtReview och Kirkus.
Louise Bringselius:
Tillit – En ledningsfilosofi för framtidens offentliga sektor (2018)
Kort men väl underbyggd introduktion till tillitsbaserad styrning. Ger en nyanserad bild av problemen med NPM. Överdrivet fokus på mätning och kontroll har lett till ökad administration, mer byråkrati, minskad arbetsglädje och i slutändan sämre tjänster användarna. Med utgångspunkt från forskning (t ex teori X och Y och Pygmalioneffekten) påvisas nyttan med att frångå kontrollkulturen för att i större utsträckning lita på folk, och dessutom välkomna avvikande åsikter och ha respekt för invändningar vid förändringsarbete. Det refereras till såväl Parkinsons lag som Roland Paulsens bok om Arbetsförmedlingen (nämnd härom året). Budskapet är sympatiskt och övertygande. Bringselius blundar inte heller för svårigheterna, t ex att det är lätt att ”tillit” blir en meningslös floskel, eller att det formella ansvaret delegeras, men utan nödvändiga resurser. Ledarskapets utmaning i tillitsbaserade organisationer är att matcha organisationens mål med både medarbetarnas önskemål och användarnas behov.
Thomas Erikson:
Omgiven av idioter: Hur man förstår dem som inte går att förstå (2014/2018)
Pseudovetenskapligt trams av 2018 års förvillare! Boken bygger på DISC-modellen, en förenkling av Wonder Woman-skaparen William Moulton Marstons i sig sannolikt felaktiga teorier om hur vi drivs av dominans och underkastelse. Framgångarna för DISC och Omgiven av-böckerna kan till stor del förklaras av Barnum/Forer-effekten. Vid sidan av bristen på vetenskaplig stringens är det också svårt att inte irritera sig på bokens barnsliga tilltal (”Låter det märkligt? Låt mig förklara”). Den som av morbid nyfikenhet inte kan avstå från boken kompletterar lämpligen med Filters exposé och/eller Jonas Hjalmar Bloms blogginlägg. Bonuslänk: DISC-modellen var inte ens det mest skadliga Marston släppte lös i världen! Han hittade även på en beryktad maskin.
Martin Gelin & Karin Pettersson:
Internet är trasigt: Silicon Valley och demokratins kris (2018)
Grundtesen är svår att argumentera emot: att sociala medieföretag som Facebook har gjort mycket för att ”förstöra Internet” och försämra världen. Allra minst har de, medvetet och/eller omedvetet, drivit på en utveckling mot polarisering och stärkt högerextremism. Nätjättarna valde en affärsmodell som går ut på att sälja annonser. Därför vill de hålla kvar folk på sajten så mycket som möjligt, vilket görs genom att skapa ”engagemang”, dvs starka känslor. Negativa känslor är starkare än positiva, vilket gör Facebook et al till plattformar som kunde vara skräddarsydda för populister och extremister. I västvärlden tänker vi kanske mest på fenomen som Brexit/Cambridge Analytica eller Trump, men på andra håll i världen har sociala nätverk bokstavligt talat använts för att slå sönder samhällen – t ex organisera folkmord i Burma.
Sociala medier har visat sig vara ett extra bra verktyg för diktaturer som Kina och Ryssland. De ökar möjligheten till censur, övervakning och underminering av demokratier. Exempelvis kan de användas för att förvirra lättpåverkade väljare med falska nyheter och försöka få de som lutar åt ”fel” kandidat att helt avstå från att rösta. Författarna menar att Zuckerberg, Dorsey et al må ogilla (vissa av) problemen, men i slutänden har de inget incitament att göra så mycket åt dem. De mekanismer som skadar samhället gör samtidigt företagen superrika.
Boken har vissa brister. Den har drag av partsinlaga och innehåller en del misstag. Författarna verkar missa att även demokratiska regeringar och riksdagar, inte bara storföretag och diktaturer, har bidragit till den utveckling de ogillar. En passage framställer YouTubes drakoniska uppladdningsfilter Content ID som en framgångssaga, en annan hånar EFF:s strävan efter ett fritt och öppet internet. Men på det stora hela är det en mycket läsvärd bok.
Alexander Norén:
Nudge – så funkar det (2018)
Snabbläst och trevlig introduktion till nudging, det nobelprisvinnande konceptet att knuffa människor till att göra ett önskvärt val (t ex fimpa på avsedd plats) genom medveten design av beslutssituationen. Boken är tunn, men hinner ta upp många saker som hastigast, både teori och praktik. Den förklarar t ex flera av de kognitiva bias som gör oss irrationella. (Mycket av innehållet känner jag igen från mina egna universitetsstudier – det ekonomer idag kallar beteendeekonomi och nudging ligger nära kognitionsvetenskap och användbarhetsdesign.) Pluspoäng för att Norén i slutet tar upp skepsis och kritik mot nudging, dels dess effektivitet, men framför allt etiken. Knuffare ger sig själva tolkningsföreträde vad gäller vad användarna ”egentligen” skulle vilja göra, men även de själva är ju irrationella varelser som kan gå i tankefällor. Nudging verkar fungera bäst när ämnet inte känns alltför ”privat”, Norén betonar att vi slår bakut när knuffarna blir till pekpinnar. Resumé-intervju.
Richard Bensam (red.):
Minutes to Midnight: Twelve Essays on Watchmen (2010-2011)
Första gången jag läste Alan Moores Watchmen (den enda serieromanen på TIME:s lista över de 100 bästa böckerna) var för över ett kvarts sekel sedan. Sedan dess har jag både läst om den ett otal gånger och läst analyser, annoteringar och artiklar i hundratal. (Den enskilt bästa skriften är nog Andrew Rilstones Who Sent the Sentinels.) Därmed trodde jag att det inte fanns så mycket nytt att säga om Watchmen. Detta var enfaldigt – det finns alltid mer att säga. Många av de tolv essäerna i denna antologi hittar nya, intressanta infallsvinklar. Här finns förstås det förväntade fokuset på strukturella symmetrier, vetenskapsfilosofi och hur bombningen av Hiroshima genomsyrar boken. Men andra essäer testar hur väl Watchmen fungerar som detektivroman, undersöker Rorschachs politiska åskådning, och går igenom de bortglömda (skaparsanktionerade!) rollspelen. Antologin avslutas med en utredning av varför den ”trogna” filmatiseringen (aktuell när denna bok kom ut) är så livlös och poänglös, medan serieromanen på många sätt är serievärldens Citizen Kane. Vilket knyter ihop säcken, då den första essän handlar om varför serienoviser oundvikligen missar mycket av det som gör Watchmen förtjänt av att listas bland 1900-talets stora litterära verk. Videointervju med redaktören och tre av essäförfattarna.
Serier
P. Craig Russell:
The Ring of the Nibelung (2000-2001/2018)
Russells magnum opus: en ambitiös och trogen serieversion av Richard Wagners eget magnum opus, de fyra operorna i ringcykeln. Totalt 450 sidor, ursprungligen publicerade över 14 lösnummer 2000-2001. Genomgående strävar Russell efter att hitta passande visuella lösningar för att fånga originalets struktur och specifika musikaliska teman. Jag är inte tillräckligt mycket Wagner-kännare för att bedöma hur väl han lyckas med det, men som fantasyserie står boken på egna ben och den funkar utmärkt med inspelningar av operorna som ljudbakgrund. Det var förresten först när jag läste serien som jag insåg i vilken utsträckning Tolkien har inspirerats av Wagner (även om han envist tillbakavisade det). Recension.
Arthur Rackham:
Rackham’s Color Illustrations for Wagner’s ”Ring” (1979)
Inte serier utan en ren konstbok. En av Storbritanniens mest framstående illustratörer tolkar Nibelungens ring i vattenfärg. 64 illustrationer, ursprungligen publicerade i två böcker 1911-1912. För den som hatar böcker finns alla bilderna här. (Om du inte tröttnat på länkar om ringcykeln kan du läsa 50 saker till.)
Jason Shiga:
Bookhunter (2007)
Året är 1973. En sällsynt bok har blivit stulen och Bibliotekspolisen kallas in. Absurt men logiskt – Shiga älskar problemlösning. Ett antal år efter denna bok gjorde han fantastiska Demon (se 2017, där två ytterligare Shiga-samlingar omnämns). High-Low-recension och Comics Reporter-recension.
Archie Goodwin et al:
Blazing Combat (1965-1966/2010)
Två dussin serienoveller om krig. De fyra kvartalsnumren av Blazing Combat följde i fotspåren efter Harvey Kurtzmans båda nyskapande 50-talstitlar Frontline Combat och Two-Fisted Tales (samlade som Corpse on the Imjin!, se år 2013). Blazing Combat är inte riktigt lika bra, men det vore att förvänta sig för mycket. Attraktionen är framför allt den strålande samlingen illustratörer. Goodwins berättelser är inte lika framstående, men har åldrats väl. Dels var de tekniskt överlägsna det mesta som publicerades i serieväg i mitten av 60-talet, och dels var Goodwin före sin tid i sin kritik av Vietnamkriget. Det senare bidrog till att tidningen lades ner i förtid. I en tid av krigshets betraktades tidningen som opatriotisk och blev bojkottad av flera tunga distributörer. TCJ-recension.
Brandon Graham, Simon Roy, Giannis Milonogiannis et al:
Prophet, Volume 5: Earth War (2017)
Femte och sista volymen i Grahams epos. Det är några år sedan jag började med serien (jag skrev om volym 4 år 2015), så jag fick fräscha upp minnet genom att läsa om allt från start. Jag tycker fortfarande att Prophet är en av tidernas bästa sf-serier. Genren är rymdopera, men av ett mycket mer ambitiöst och fantasirikt slag än t ex Star Wars. Recensioner och artiklar på Paste och Bookriot och AV Club och Black Girl Nerds.
Jaime Hernandez:
Angels and Magpies (2006-2011/2018)
En del av Fantagraphics projekt att återpublicera alla Love and Rockets-serier i mindre, tjockare samlingar (detta är volym 13, den fjortonde var med senast). Denna samlar två serieromaner och en stripp gjord för New York Times’ kortlivade seriesida. Den ena romanen, The Love Bunglers, är bland det bästa Jaime har gjort, vilket säger en hel del. God and Science är en betydligt mer lättsam historia, men får ändå överraskande tyngd.
Mark Russell & Mike Feehan:
Exit Stage Left: The Snagglepuss Chronicles (2018)
Hanna-Barbera-figuren som homosexuell pjäsförfattare i New York på 50-talet, uppenbart modellerad efter Tennessee Williams. Snagglepuss blir förhörd av HUAC under det som i vår egen värld kallades lavendelskräcken. En Huckleberry Hound löst byggt på William Faulkner spelar en viktig roll som Snagglepuss’ barndomskompis. Cameos av många historiska figurer: Khrushchev, Nixon, Marilyn Monroe, Arthur Miller, Dorothy Parker, Lillian Hellman m fl. Exit Stage Left är en inspirerad mashup som vill säga något om både tidsperioden (vätebomben, Kuba) och vårt samhälle idag. Mark Russell gjorde tidigare en kreativ ”modernisering” av familjen Flinta (se 2017), men detta är ett snäpp bättre. The Beat-recension och en CBR-intervju med Russell.
Jonathan Coulton, Matt Fraction & Albert Monteys:
Solid State (2017)
Peppig hopplöshet. Seriealbum som bygger på Coultons konceptalbum med samma namn. En aning förvirrat om den besvikelse många av oss känner över att internet blev så dåligt när sociala medier förstörde allt (se t ex fackböckerna en bit upp!). Två tidslinjer, varav den ena hundratals år in i framtiden, den andra några få. Många bra idéer som tyvärr inte blir en lysande helhet. Påminner lite om Terry Gilliam, på gott och ont. NPR-recension och Paste-intervju med Coulton och Fraction.
Rick Veitch:
The One (1985-1986/2018)
Superhjälterevisionism som förekom såväl Watchmen som Dark Knight Returns, men fick en bråkdel av uppmärksamheten. Allsmäktig profet som liknar Woody Allen hjälper den goda delen av mänskligheten att uppnå nästa stadium i sin evolution – mot en bakgrund av stundande atomkrig. En märklig sak med denna nyutgåva är att den är kraftigt censurerad, främst av copyrightskäl. Välbekanta låttexter från Rolling Stones, Johnny Rivers och The Beatles har genomgående bytts ut mot snarlika rader (”We all love on a mellow submarine”). Det är mycket distraherande. Till och med en äkta nyhetsartikel från New York Times utsätts för samma sorts omskrivning. En instans av nakenhet har också täckts över. Allt detta är saker som var med i alla utgåvor som kom mellan 80-tal och tidigt 2000-tal, men som tydligen är för riskabelt i vår drevkänsliga tid. En annan försämring är att den nya datorfärgläggningen formligen dränker teckningarna (jämför originalet med den remastrade). Moderna superhjälteserier försöker efterlikna filmernas färgscheman. Man vill göra det mörkare och mer ”realistiskt”. Men i mina ögon är den nya ännu mer gräll! Det är också lite bisarrt att lägga en modern fernissa på ett verk som formligen skriker 80-tal. Recension av en tidigare utgåva och Vulture-intervju med Veitch.
Jen Wang:
The Prince and the Dressmaker (2018)
Sömmerska syr klänningar åt Belgiens tronföljare. Saga i serieform om längtan efter att få vara den du är. En enkel och förutsägbar YA-historia (ska prinsen få klä sig i klänning?) som lyfts av att den är så läckert illustrerad och färgsatt – och har ett tämligen hjärtevärmande budskap. TCJ-recension.
Wallace Wood & Bill Pearson (red.):
witzend (1966-1985/2014)
600 sidor, 13 lösnummer, publicerade över två decennier. Här samlade i en box med två stora inbundna böcker. witzend var en proto-underground-serietidning som sprang ur Woods frustration över att sakna en outlet för den typ av serier han ville göra – och äga. Men efter bara fyra nummer tröttnade han på att vara förläggare/redaktör och sålde tidningen för en dollar till Pearson. Bokens allra bästa bidrag är Mr A och Avenging World, Steve Ditkos didaktiska, Ayn Rand-inspirerade skapelser. Näst bäst är Wood själv. Men här finns också en tidig Spiegelman, Frazetta, Wrightson, Steranko, Kurtzman och många fler män (antalet kvinnor är 0). Mest besynnerligt: Ett serielöst nummer helt dedikerat till W. C. Fields filmer. Med tanke på att det kunde gå flera år mellan numren kan man undra hur många witzend-läsare som blev glada av det.
Rainbow Rowell & Kris Anka:
Runaways, Volume 2: Best Friends Forever (2018)
Jag fick läsa om Rowells första volym innan (se 2018 för den och äldre Runaways-inkarnationer), eftersom inte mycket hade fastnat. Skapliga förlagsägda serier påminner mycket om skapliga tv-serier – det är professionellt, ojämnt, episodiskt och med en mer eller mindre stark känsla av löpande band-produktion. (Liksom tv-serier fortsätter de ofta längre än de borde, dvs inte tills berättelsen når ett naturligt slut eller tills kreatörerna tröttnar – de ersätts bara – utan tills publiken sviker.) Det är helt okej läsning för stunden. Jag kan reta mig på att Rowell valde att återuppväcka en figur från de döda, men hittills hanterar hon det bättre än man skulle tro. Tecknaren Anka är inget vidare på sidlayouter. Många rutnät sträcker sig över ett helt uppslag, vilket fungerar dåligt i albumform. Å andra sidan är han en fenomenal modetecknare och ger alla figurer nya, övertygande kläder i varje nummer.
Al Ewing, Joe Bennett & Ruy José:
Immortal Hulk, Volume 1: Or Is He Both? (2018)
En titel som speglar kommersiella realiteter: Hulk omtolkad som ett monster som bokstavligt talat inte kan dö. Bruce Banner må bli skjuten till döds, men hans alter ego återuppstår (och därmed han själv). En journalist är honom på spåren, ett bakomliggande mysterium antyds. Ett kapitel i Rashomon-stil gästtecknas av bland andra Paul Hornschemeier. Det hela är måttligt fängslande. TCJ-recension.
Paul Kupperberg, Howard Chaykin, John Byrne, Mike Mignola, Rick Bryant et al: Superman:
The Many Worlds of Krypton (1971-1987/2018)
Samling med två helt olika miniserier som båda bar titeln World of Krypton, en från 70-talet och en från 80-talet, plus diverse backup-serier med samma fokus. De sistnämnda är inte alls bra. Den äldre miniserien är okej, men tecknaren Chaykin var ung och otränad, det ser väldigt o-chaykinskt ut. Däremot kan man i 80-talsserien (vars syfte var att etablera Kryptons ”historia” i ett nyligen rebootat DC-universum) se tidiga indikationer på Mignolas storhet. Recension.
Mickey Zacchilli:
Space Academy 123 (2018)
Livet på en rymdskola någon gång i framtiden. Ursprungligen en humoristisk följetong på Instagram, där hon publicerade ungefär en sida om dagen. Den höga produktionstakten märks tydligt. Teckningsstilen är doodlig (mangafierad Gary Panter), textningen amatörmässig och ibland svårläst. Den övergripande berättelsen hänger inte heller ihop, många trådar försvinner och det hela leder inte fram till något. Ändå är det svårt att reta sig på bristerna, för det är charmigt, underhållande och ibland till och med roligt. Popmatters-recension.
Kim Newman & Paul McCaffrey:
Anno Dracula 1895: Seven Days in Mayhem (2017)
Anarkister försöker använda tioårsjubileet av Draculas maktövertagande i Viktorianska England för att ställa till problem. Newmans Anno Dracula startade i romanform 1992. Den senaste romanen (som jag läste förra året) utkom 2017, i samma veva som han provade att skriva en serie som utspelar sig i samma värld. Det handlar alltså om en mashup av vampyrer och figurer från litteratur och andra medier. Denna gång kommer lånen från bland andra Henry James, Joseph Conrad och G. K. Chesterton. McCaffreys teckningsstil är ren och attraktiv (Glenn Fabry möter Bryan Talbot) men kanske inte jättepassande för den viktorianska miljön. Newman är en rutinerad prosaförfattare men som serieförfattare är det tydligt att han är grön. Berättelsen är underutvecklad och verkar skriven för att läsas i lösnummer, inte i samlad form. Och slutet är otillfredsställande. Intervju med Newman.
L. Nichols:
Flocks (2018)
Självbiografiskt om att växa upp i en väldigt kristen och konservativ del av Louisiana och inte passa in. Titeln anspelar på olika ”flockar” med olika förväntningar på ens beteende. Nichols föddes som flicka men lever idag som man och är far till två barn. Recension i The Smart Set.
Garth Ennis & P. J. Holden:
World of Tanks: Citadel (2019)
Ennis tar alla chanser att berätta historier som utspelar sig i krigsmiljö, särskilt WW2. Tidsmässigt utspelar sig albumet före 2017 års Roll Out. Titeln anspelar på den tyska offensiven som inledde Slaget vid Kursk sommaren 1943. Offensiven skildras från två uppsättningar stridsvagnspersonals perspektiv – en från invaderande Tyskland och den andra från ryssarna – och kulminerar i deras möte. Recension.
Garth Ennis & Goran Sudžuka:
A Walk Through Hell, Volume 1: The Warehouse (2018)
FBI-agenter går in i en lagerlokal, kommer inte ut. Ennis första skräckserie på ett tag (Caliban kom 2015) påminner en del om första säsongen av True Detective i sin överhängande känsla av domedag och att det övernaturliga väntar runt hörnet. Detta är bra men lite för kort för att vara en tillfredsställande samling. Ennis verkar vilja säga någonting om alt-rightrörelsen, Trumpism och nyfascism. AV Club om nr 1 och en kort promo-intervju med Ennis och Sudžuka.
Okej, det var januari, februari och mars 2019. Missa inte den spännande fortsättningen!
siljedahl.wordpress.com 
