2019 års läsning, del 2

Korta recensioner av saker jag läste under april-augusti 2019. Skönlitteratur, fackböcker och serier. Äldre listor: år 2019 del 1 av 3, år 2018 del 1 av 2 och del 2 av 2, år 2017, år 2016, år 2015, år 2014 och år 2013.

Skönlitteratur

steinbeckgrapes29. John Steinbeck:
The Grapes of Wrath (1939)

Omläsning. Jordbrukarfamilj migrerar från Oklahoma till Kaliforniens förlovade land, blir besvikna. Sentimental men fängslande Great American Novel-kandidat.

Med på TIME:s 100-lista.

waughbrideshead30. Evelyn Waugh:
Brideshead Revisited (1945/1959)

Omläsning. Och bättre denna gång, trots att den innehåller en del trams. Waughs hjältedyrkan av den kultiverade överklassen är en sak, men hans slutsats att vi alla är katoliker innerst inne är nästan stötande. Överhuvudtaget mycket fokus på ”divine grace”. Så vad är egentligen behållningen för okristna? Christopher Hitchens menar att det delvis är nostalgi för en svunnen tid, förstås, men också den välskrivna dialogen mm. Hursomhelst gillar jag den.

Med på TIME:s 100-lista.

fountainhead31. Ayn Rand:
The Fountainhead (1943)

En ensam arkitekt med integritet och självförtroende (och drag av Frank Lloyd Wright) i konflikt med ett USA som förstörs av kollektivism, kompromisser och svaghet. Rands filosofi, som genomsyrade allt hon skrev, är en naiv tonårings sätt att se på världen (”Ayn Rand wrote about how awesome awesome people are”, som Casey sade i Party Down). Att de flesta av Rands figurer är karikatyrer som bara syftar till att illustrera hennes idéer kan vara irriterande för de som är vana vid konventionell litteratur och förväntar sig psykologisk realism, men funkar faktiskt skapligt i den här typen av idéburen litteratur. Det större problemet är att Rands politiska budskap tidigt blir så övertydligt att det knappt kan kallas undertext, och ändå känner hon ett behov av att förvränga figurernas dialog och ösa på med predikningar för att stava ut allt några extra gånger. Men denna 750-sidiga roman håller åtminstone en bättre balans (vad gäller ”story” i relation till ”budskap”) än Rands senare, ännu tjockare bok Atlas Shrugged. Här är monologerna bara en handfull sidor långa istället för dussintals.

williamsstreetcar32. Tennessee Williams:
A Streetcar Named Desire (1947)

Främsta verket av en av de tre stora amerikanska pjäsförfattarna (en annan bidrar med ett förord till denna utgåva!). En överårig Southern belle måste lämna sitt överdådiga hem och gatecrasha sin syster och dennes Brando-liknande man som är trångbodda i ett skyffe i New Orleans. Kulturkrock uppstår.

ontheroad33. Jack Kerouac:
On the Road (1957)

”Bohemerna, poeterna är svin, och On the Road den fånigaste skiten jag har läst” sjöng Joakim Berg. Han hade en och annan poäng. Partaja, lyssna på jazz och åka bil – det var livet för Kerouac och hans idol.

Boken är med på TIME:s 100-lista men personligen föredrar jag Updikes Rabbit, Run (se 2017).

midwich34. John Wyndham:
The Midwich Cuckoos (1957)

Omläsning. Min favorit bland Wyndhams romaner. På vissa sätt åldrad, såklart – i en berättelse om 60 samtidiga graviditeter skulle man vänta sig att kvinnors perspektiv skulle få lite mer utrymme. Men ändå ganska lysande. (Även Atwood ser den som Wyndhams mästerverk.)

bolllosthonor35. Heinrich Böll:
The Lost Honor of Katharina Blum (1974)

Nobelpristagaren Bölls uppgörelse med den tyska tabloidpressen. Specifikt den konservativa, populistiska Bild-Zeitung, med anledning av dess täckning av Baader-Meinhof-ligan.

Nr 64 på Le Mondes lista över 1900-talets böcker.

gibsonneuromancer36. William Gibson:
Neuromancer (1984)

Omläsning. Jag är inget fan av cyberpunk som genre, men man behöver inte komma mer än några sidor in i Neuromancer för att förstå vilket enormt inflytande den har haft på vår kultur och vårt tänkande (”cyberspace”, ”the matrix”, avskaffandet av kontanter…). Estetiskt påminner Gibsons framtidssamhälle mycket om Blade Runner, men tydligen var han en bra bit in i skrivandet innan han såg filmen.

Med på TIME:s 100-lista.

Fackböcker

kirbyking37. Mark Evanier:
Kirby: King of Comics (2008/2017)

Uppdaterad men förminskad version av 2008 års coffee table-konstbok/biografi över USA:s genom tiderna mest inflytelserika tecknare av serietidningar. Boken är rikt illustrerad, inte minst med reproduktioner av originalsidor, vilket även i detta mindre format (cirka A4) är en stor del av behållningen. Den biografiska texten är skaplig, men innehåller inte många överraskningar för seriekännare. Evanier var Kirbys assistent på 70-talet och därefter en familjevän fram till Kirbys död 1994. Därför är det kanske inte förvånande att boken drar åt det hagiografiska hållet. Om man får tro boken var i princip allt Kirby gjorde av yppersta kvalitet (när något floppade var det alltid någon annans fel, eller också var det helt enkelt för bra för marknaden) och han agerade alltid etiskt (betalade t ex andra tecknare bra trots att han själv aldrig fick bra betalt). Jag skulle välkomna en Kirby-biografi med något mer distans till mannen.

CBR-intervju.

trumpsiege38. Michael Wolff:
Siege: Trump Under Fire (2019)

Uppföljaren till förra årets Fire and Fury. Alt-right-figuren Steve Bannons hatkärlek till Trump får mycket utrymme, de flesta händelser filtreras genom honom. Wolff sticker inte under stol med Bannon är hans viktigaste källa, Vergilius till hans Dante. Lyckligtvis är Bannons cynism och klarsynta analys konstant underhållande. Några starka passager i boken rör Fox News omvandling till ren Trump-TV, Trump/Putin-mötet 2018 (som resulterade i ett fantastiskt foto) och presidentens komiska helomvändning vad gäller Nordkorea och Kim Jong-un. Publiceringen av Bob Woodwards egen Trump-bok (se 2018) ägnas flera sidor. Liksom i förra boken är alla anekdoter kanske inte 100 % sanna, men Wolff avfärdar kritiken.

Det är tydligt att Wolff skrev Siege med en förväntan att Muellers utredning skulle leda till avslöjanden som skulle fälla Trump, men som bekant blev det inte så. I epilogen, skriven efter att rapporten släpptes, kan Wolff inte dölja sin besvikelse. Han porträtterar Mueller som en kombination av obeslutsam Hamlet och ineffektiv byråkrat. 

Boken fick i allmänhet skapliga recensioner (the Guardian hyllade medan Rolling Stone sågade).

bignine39. Amy Webb:
The Big Nine: How the Tech Titans and Their Thinking Machines Could Warp Humanity (2019)

Mindre sensationalistisk än man skulle tro utifrån bokens titel. Webb pratar visserligen om utvecklingen från ANI till AGI och ASI, men fokus är snarare på hur våra liv påverkas allt mer av nio storföretag: amerikanska ”G-MAFIA” (Google, Microsoft, Apple, Facebook, IBM, Amazon) och kinesiska ”BAT” (Baidu, Alibaba, Tencent). De kinesiska företagen behandlas i klump, vilket Webb motiverar med den ”koalition” som råder mellan dem och Kinas regim. Tre övergripande framtidsscenarier presenteras: optimistiskt, pragmatiskt och katastrofalt. Alla är tänkvärda, men en allvarlig brist är att de i princip ignorerar alla andra aktörer än Kina, USA och de nio företagsjättarna.

Det optimistiska scenariot går ut på att USA antar en nationell AI-strategi och att G-MAFIA får statlig finansiering så de kan samarbeta för allmänhetens bästa istället för att jaga kortsiktig vinst. Samarbete sker över nationsgränserna och alla individer äger sin egen data, eller ”PDR” (personal digital record) som Webb kallar det. Men även denna optimistiska framtid har drag av dystopi: massövervakning är en självklarhet, människor väljer partner utifrån projicerad livsinkomst och det släpps fortfarande nyproducerad musik ”av” Rolling Stones (”thanks to replicating algorithms!”). Och eftersom perspektivet är medelklassamerikanskt förutsätter Webb att enskilda individer måste betala för saker som kanske hellre kunde finansieras kollektivt (”alla har råd” att få sin arvsmassa analyserad).

I Webbs pragmatiska scenario kommer två konkurrerande infrastrukturer/OS att dominera världen, Google och ”Applezon”. Hur vårt PDR används är långtifrån transparent och i praktiken är det inte flyttbart. Vi bor på Applezon-hotell eller flyger med Google. Inom e-hälsa tävlar WatsonCalico med Applezon Health. Mellanchefer ersätts av AI, men toppcheferna blir allt mäktigare. Det uppstår nya typer av AI-brottslighet som inte finns i straffskalan. När Facebook går under köps all data upp av ett kinesiskt konglomerat, vilket innebär att miljarder användare troligen spåras och bedöms enligt Kinas social credit-system (vi kan inte veta säkert). Även detta scenario slutar dystopiskt: Kinas AI-system kan snart kontrollera transporter, banker, vårdsystem och hemelektronik även i USA.

I katastrofscenariot visar det sig att Kinas investeringar i Venezuela, Argentina, Bolivia och Vietnam under 2010-talet lade grunden till ett nytt digitalt imperium. Snart är all teknik i amerikanska hem hårt segregerad och styrs, beroende på vilken inkomstgrupp du tillhör, av Apple (för de rikaste), Google eller Amazon (priset avgör hur mycket reklam du ser och hur din data behandlas). En sorts AI-totalitarianism råder, med få valmöjligheter och ingen kompatibilitet mellan system. Några decennier senare är livet fullt av biologiska begränsningar – nanobotar övervakar att folk lever hälsosamt och biometriska gränser hindrar fri rörelse mellan länder. Så småningom leder överbefolkning och resursbrist till att Kina (som nu styr 150 länder) använder en ASI för att utradera USA och dess partners med hjälp av sjukdom.

Boken avslutas med ett antal uppmaningar. Webb vill se en global allians som syftar till att garantera mänskliga rättigheter i AI-eran. Hon förespråkar framtagandet av en uppsättning värderingar och principer för alla som arbetar med AI (t ex att mänsklighetens bästa ska stå i fokus och att individer ska äga och kontrollera sina digitala fotspår). Och liksom James Bridle i New Dark Age (se 2019 del 1) är hon inne på att AI-system måste kunna ”förklara sig”. I det ingår bl a att beskriva vilken data som användes för att träna dem, vilka processer som används för lärande och exakt vilken data som används nu.

tcj30340. Gary Groth et al. (red.):
The Comics Journal #303 (2019)

Efter flera års frånvaro (utom förstås som webbplats) återvänder min favorittidskrift till tryck! Denna nya inkarnation av TCJ ska tydligen satsa ännu hårdare på mindre kända serieskapare. Drygt 80 sidor ägnas åt Tomi Ungerers fascinerande karriär, som jag tidigare var helt obekant med. Andra höjdpunkter är trender i YA-utgivningen och en genomgång, år för år, av hur amerikansk mainstream har förändrats de senaste 20 åren. T o m lågvattenmärkena (och det finns ett par artiklar som är riktigt svaga) är åtminstone intressanta.

CBR-artikel.

Serier

millionyear41. Will Elder et al:
The Million Year Picnic and Other Stories (1952-1956/2017)

Allt Elder ritade åt det legendariska förlaget EC, med undantag för Kurtzmans Mad. Första halvan av boken består av skräck och lite sf (däribland två berättelser av Ray Bradbury). Andra halvan kommer från Panic, den aningen vekare kopian av just Mad.

Recension.

eternaut42. Héctor Germán Oesterheld & Francisco Solano López:
The Eternaut (1957-1959/2015)

Argentinsk tidningsföljetong från 50-talet som publicerades under flera år, trots att den utspelar sig under några timmar. År 2015 kom till slut denna extremt hyllade och hajpade översättning till engelska. Förordet kallar verket för ”literary masterpiece” men för mig var det mest en besvikelse. Det känns som dussin-sf i stil med b-filmer från samma era, och berättelsen är väldigt tydligt improviserad. Det är ständiga cliffhangers och varje avslöjande leder till nya mysterier. Det blir en föga tillfredsställande helhet. Kanske växte seriens eftermäle för att författaren Oesterheld (liksom hans fyra döttrar) ”försvann” på 70-talet, sannolikt avrättad av militärjuntan.

The Guardian-recension. Och en NPR-recension.

kurtzmangoodman43. Harvey Kurtzman & Will Elder:
Goodman Beaver (1961-1962/1984)

Kurtzman och Elders satirserie från tidigt 60-tal. Föregick, och var överlägsen, den mer kända Little Annie Fanny som K&E gjorde åt tidskriften Playboy under galet många år (1962-1988). Detta 80-talsalbum samlar fyra av de sex episoderna, där Goodman bl a möter Tarzan, Lloyd Bridges och en desillusionerad Superman. Han provar att utforska havet och att äga ett vapen. Saknas gör den allra första episoden, som inte tecknades av Elder, samt den legendariska Goodman Goes Playboy, därför att Archie Comics (vars figurer förekom i serien) hotade med stämning om den återtrycktes. (År 2004 publicerades den till slut i TCJ #262, sedan förläggaren Gary Groth hade upptäckt att Archie hade låtit dess copyright förfalla.)

kirbyolsen44. Jack Kirby:
Superman’s Pal Jimmy Olsen (1970-1972)

Ny samling med alla Kirbys 15 nummer av Jimmy Olsen, de första kapitlen i hans Fourth World-epos (se 2018 för New Gods och 2017 för Mister Miracle). Energiskt och späckat. Kirby återuppväcker gamla skapelser som Newsboy Legion och Guardian och fyller även på med gott om nya skapelser som Morgan Edge, Intergang, DNAliens och Darkseid. Och Don Rickles gästspelar! Tyvärr är nästan alla nummer tuschade av den notoriskt late Vince Colletta. Allra värst är att alla Kirbys Superman-ansikten (och emblem) ritades om av andra tecknare för att bättre matcha DC:s ”house style”.

Recension av Kirbys första nummer. Och en genomgång av rubbet.

bilalgudarnas45. Enki Bilal:
Gudarnas marknad (1980)

Första delen i Belgrad-födde franske tecknaren Bilals Nikopol-trilogi.

Egyptiska gudar och fascism i Paris.

blutchpeplum46. Blutch:
Peplum (1998)

Christian Hincker (”Blutch”) remixar Petronicus Satyricon i serieform. Ganska mästerligt.

The Guardian-recension. Och ett smakprov.

lemireunderwater47. Jeff Lemire:
The Underwater Welder (2012)

Spökhistoria om faderskap. Undervattensvetsare som ska bli pappa konfronterar sin egen fars misslyckanden. Det mest spektakulära avsnittet av Twilight Zone som aldrig producerades, skriver Damon Lindelof i sitt förord. Och AV Club hade den på sin 10-i-topp-lista för 2012. Jag skulle hellre kalla den okej.

jacobs148. Jesse Jabobs:
By This Shall You Know Him (2012)

Några gudomliga varelser samlas för att kritisera varandras konstprojekt. En har skapat en planet som han har fyllt med kolbaserade livsformer, så kallade ”ani-mals”. Men en rival saboterar projektet genom att skapa en särskild variant som snabbt förstör för de andra djuren och sig själv. Vad kan det vara för djur?

Jacobs väljer favoritrutor ur alla sina serier.

jacobs249. Jesse Jacobs:
Crawl Space (2017)

I tvättmaskinen i källaren finns en psykedelisk värld. Tonåringar utforskar. Påminner lite om Jim Woodrings Frank, blandat med Narnia och kanske en after school special. Men jag tycker mycket bra om Jacobs serier.

TCJ-recension. Och PopMatters-recension.

headlopper150. Andrew MacLean:
Head Lopper, Volume 1: The Island or A Plague of Beasts (2016)

Head Lopper är Robert E. Howard möter Mike Mignola, kryddat med lite Jeff Smith. Andas klassisk sword-and-sorcery, men mindre rasistiskt och sexistiskt. Stor barbar med stort skägg, stort svärd och ett stort talande häxhuvud vandrar omkring. Som titeln antyder hugger han emellanåt huvudet av monster och dåliga människor. Berättelsen är rätt ordinär fantasy, men visuellt är det maffigt. Och MacLeans tjocka nummer ger kapitel av mer tillfredsställande längd än de flesta mainstreamserier.

headlopper251. Andrew MacLean:
Head Lopper, Volume 2: Head Lopper and the Crimson Tower (2018)

Volym 2 är nästan ännu bättre, trots att den följer en strikt formel. I Röda Tornet måste olika kämpar klara av en serie utmaningar och vinna kristaller för att sedan besegra tornets mästare och ta hans plats. Kommer någon att lyckas? Hur många hinner dö på vägen?

apocalyptigirl52. Andrew MacLean:
ApocalyptiGirl: An Aria for the End Times (2015)

Sciencefictioniga ApocalyptiGirl är stilig och har fina actionsekvenser, men en alltför beige och välbekant story.

Publishers Weekly-recension.

shawdoctors53. Dash Shaw:
Doctors (2014)

Experimentell medicinsk teknologi låter läkare kontakta nyligen avlivna personer i deras afterlife och återuppväcka dem.

Paste-recension.

shawcosplayers54. Dash Shaw:
Cosplayers (2016)

En serie vinjetter om två unga kvinnor som gillar anime och att klä ut sig. De startar en YouTube-kanal, går på Tezuka-mässa etc.

High/Low-recension.

gd1 gd2gd3gd4gd5gd6gd7gd8gd9gd10

55-64. John Allison, Max Sarin, Lissa Treiman et al:
Giant Days, Volume 1 (2015)
Giant Days, Volume 2 (2016)
Giant Days, Volume 3 (2016)
Giant Days, Volume 4 (2017)
Giant Days, Volume 5 (2017)
Giant Days, Volume 6 (2017)
Giant Days, Volume 7 (2018)
Giant Days, Volume 8 (2018)
Giant Days, Volume 9 (2019)
Giant Days, Volume 10 (2019)

Tre tjejer är rumskompisar på brittiskt universitet trots att de har (chock!) olika stil och personlighet: Esther är goth och drama queen, Daisy en oerfaren optimist och Susan en cynisk kedjerökare. Som man kunde tro av beskrivningen är detta ett sitcom-liknande relationsdrama, men charmigt ritat och fullt av rolig dialog. Många mer eller mindre bekanta situationer uppstår, däribland (i vol 3) studentval, camping, försök till avhopp, (i vol 4) dejting, skådespeleri, öppet hus-tour, (i vol 5) en arkeologisk utgrävning, juridiska bryderier, bli hög på festival, IKEA-besök, (i vol 6) inbrott, träffa sitt ex, byta jobb, bli sjuk, föräldrar som hälsar på, (i vol 7) ett MMMORPG-bröllop, fira jul med familjen, protestera mot ett snabbköp, (i vol 8) få en rival i skolan, otrohet, en störig rumskompis, glida isär, (i vol 9) leta bostad, bonda under en pubrunda, bryta benet, försöka göra slut, (i vol 10) hantera fyllebekännelser, gå på jobbmässa. Osv, osv.

AV Club-recension av vol 1.

sheriff1

65-66. Tom King & Mitch Gerads:
The Sheriff of Babylon, Volume 1: Bang. Bang. Bang. (2016)
The Sheriff of Babylon, Volume 2: Pow. Pow. Pow. (2017)
Ex-polis undersöker mordet på en av de polisrekryter han tränar i Irak. Berättelsen utspelar sig under ett par månader 2004, kort efter USA:s invasion. Författaren King tillbringade själv några månader i Irak i sin tidigare karriär som CIA-tjänsteman inriktad på antiterrorism.

sheriff2Detta känns som första säsongen av en rätt bra tv-serie, inte helt olikt The Honourable Woman (med drag av Homeland). Mycket riktigt var dessa 12 nummer ursprungligen tänkta som första delen av ett epos på 65-75 sidor. Oklart varför det kom av sig.

King-intervju i Military Times.

kingmistermiracle
67. Tom King & Mitch Gerads:
Mister Miracle (2019)

Scott Free kan ta sig ur alla dödsfällor – men kan han fly från den dödsfälla som är livet självt? Scotts självmordsförsök är en föga lovande inledning på denna serie, det luktar superhjältedekadens från 80/90-talet. Men snart visar det sig att King och Gerads använder Jack Kirbys metaforiskt rika 70-talsskapelse (en del av hans Fourth World, se #44 ovan) för att utforska balansen mellan arbete och föräldraskap, och frågan om huruvida vi är dömda att föra vidare våra trauman till våra barn. Titelfigurens jobb går bokstavligt talat ut på att kriga i helvetet, så igenkänningsfaktorn torde vara hög för många läsare.

En Newsarama-intervju och en Comicbook-intervju med King. Plus annoteringar för kapitel 5 (av 12).

vei168-69. Sara Bergmark Elfgren & Karl Johnsson:
Vei – bok 1 (2017)
Vei – bok 2 (2019)
Svensk fantasy baserad på nordisk mytologi. Märkbart influerad av Gaimans Sandman (en androgyn Loke påminner t ex om Desire) med en touch av Game of Thronesk brutalitet. Hunger Games (et al) finns också någonstans i bakgrunden. Midgårds människor, som tillber asarna, och Jotunheims människor, som tillber de blå jättarna Jotun, är brickor i återkommande gladiatorspel mellan de båda gudaraserna. Asagudarna är förrädiska och sadistiska, Jotun är mer sympatiska men inga gudar är att lita på. Utom kanske Loke?

vei2Serien är lite för kort för att göra det episka anslaget rättvisa och uppdelningen i två böcker känns artificiell och skadar berättelsens rytm. Men det är konstant underhållande och serien är till och med en smula nyskapande i sin tolkning av de nordiska myterna. Detsamma gäller behandlingen av mänsklig sexualitet – som är naturligt integrerad och har en överraskande bredd.

TCJ-intervju.

danielsupgrade
70. Ezra Claytan Daniels:
Upgrade Soul (2018)

Ett äldre par genomgår en experimentell genetisk föryngringsprocess som ska göra dem betydligt mer kapabla både fysiskt och mentalt. Men processen visar sig bygga på kloning och när något går fel måste den avbrytas i förtid. Resultatet blir visserligen ett par starka och intelligenta kopior, men dessa är gravt missbildade och ser ut som förvuxna foster – samtidigt som ”originalen” har försvagats.

The Beat räknar den som en av decenniets bästa sf-serier. TCJ-recension.

runaways3
71. Rainbow Rowell, Kris Anka et al:
Runaways, Volume 3: That Was Yesterday (2019)

Två nummer av fill-in-tecknare suger och jag höll på att tappa intresset.

Men när Anka kom tillbaka var allt okej igen.

sturm

72. James Sturm:
Off Season (2019)

Om en relation som håller på att falla samman, från en New England-baserad husbyggares synvinkel. Sturm ritade serien i ”realtid” under hösten och vintern 2016, en period som för många av oss dominerades av USA-valet. Berättelsen är för det mesta inte explicit politisk (huvudpersonen tappar intresset redan när Bernie förlorar primärvalet), men politiska motsättningar genomsyrar berättelsen. Slutar märkligt.

TCJ-recension och the Guardian-recension. Plus en TCJ-intervju.

Missa inte den spännande fortsättningen i ”2019 års läsning, del 3 av 3”!

2 reaktioner till “2019 års läsning, del 2”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s