Korta recensioner av saker jag läste under september-december 2019. Skönlitteratur, fackböcker och serier. Fortsättningen på del 1 (jan-mar) och del 2 (apr-aug).
Äldre listor: 2018 års bokläsning och 2018 års serieläsning, och från år 2017, år 2016, år 2015, år 2014 och år 2013.
Skönlitteratur
74. Geoffrey Household:
Rogue Male (1939)
Klassisk thrillerroman. Professionell jägare misslyckas med att lönnmörda namnlös europeisk diktator*, tillfångatas och torteras, men lyckas rymma. För att undkomma sina förföljare går han under jorden på engelska landsbygden. Kanske är det lite fuskigt att protagonisten har både MacGyver-färdigheter och praktiskt taget obegränsad tillgång till pengar. Men det är ändå rätt spännande.
*Diktatorn är uppenbarligen Hitler, vilket görs explicit i alla filmatiseringar (t ex den med Peter O’Toole).
75. Graham Greene:
The Power and the Glory (1940)
Mer förföljelse! Denna gång handlar det om den systematiska utrensningen av katolska präster i 1930-talets Mexico. Huvudpersonen är en ”whisky priest” som försöker göra sitt bästa trots många tillkortakommanden. Bra bok.
76. J. D. Salinger:
The Catcher in the Rye (1951)
Omläsning. Och bättre denna gång. Kanske för att jag har mer distans (åtminstone i form av antal levnadsår) till Holden än jag hade förra gången jag läste den? Klassisk tonårsångest och utanförskap. ”Alla är idioter”, typ. Förresten: YouTube-kommentarerna till denna låt tar kål på mig, det gör de verkligen.
77. Philip K. Dick:
Time Out of Joint (1959)
Omläsning. 40 år före The Truman Show och The Matrix börjar en snubbe misstänka att hans omgivning och vänner är bluff, en avancerad kuliss skapad bara för hans skull. Eventuellt Dicks första ”mogna” roman. Men som efterordet säger är ”avslöjandet” en letdown, paranoian i bokens första två tredjedelar är mycket mer engagerande.
78. Philip K. Dick:
Martian Timeslip (1964)
Tredje och bästa gången jag läser den. Människor har koloniserat Mars och en paranoid fackboss försöker använda en autistisk pojke för att förekomma att FN köper upp en bergskedja. Det är mycket paranoia i Dick.
79. John Wyndham:
Trouble with Lichen (1960)
Upptäckten av en sällsynt lav gör det möjligt att sakta ner människors åldrande. Inte i klass med andra Wyndham-böcker. Bra upplägg men genomförandet är sådär. Men överraskande progressiv – berättelsen leder fram till ett slags feministisk revolution.
The Guardian-recension (48 år efter bokens publicering).
80. David R. Bunch:
Moderan (1971/2018)
I 58 kapitel/noveller skildrar Bunch en framtid där män har täckt sig själva i metall och sin värld i plast och ägnar all sin tid åt att kriga mot varandra. Repetitivt men poetiskt. Bunch var för övrigt den enda av 32 författare som fick med två stycken noveller i Harlan Ellisons klassiska antologi Dangerous Visions (se 2016).
LARB-recension och Kirkus-recension.
81. Robert Silverberg:
The Book of Skulls (1972)
Fyra college-killar med varsin uppsättning definierande drag (arrogant rikemansson, driven bondson, intellektuell jude, homosexuell cyniker) bilar till Arizona för att gå med i en sekt som utlovar odödlighet för två av dem och döden för de andra. Utgivet som ”SF masterwork” men är egentligen mindre science fiction än roadtrip/sekt-bok.
SFF180-recension. Och ett blogginlägg som innehåller en synnerligen träffande beskrivning: In the Company of Men möter The Holy Mountain!
82. Peter Shaffer:
Equus (1973)
Gosse förblindar sex hästar, psykiatriker behandlar gosse.
Experimentell pjäs som fick en snäppet mer konventionell filmatisering med Richard Burton som psykiatrikern.
83. Peter Shaffer:
Amadeus (1979)
Antonio Salieri versus Gud!
Shaffers pjäs har drag av karaktärsmord men jag gillar den skarpt.
84. Frederik Pohl:
Gateway (1977)
Försvunna utomjordingar lämnade efter sig tusen rymdskepp, förinställda för att färdas till okända destinationer. Många människor provar rymdskeppen och vissa hittar rikedomar, andra döden. Bokens protagonist är något av ett kräk: självcentrerad, feg, misogyn, våldsam. Den är ändå fängslande, men hela boken igenom väntade jag mig någon sorts twist i slutet. Inga av mysterierna med utomjordingarna löses heller i denna bok. Däremot finns det ett gäng uppföljare som tydligen gör det, men konsensus verkar vara att dessa bör undvikas.
85. Alan Moore:
Voice of the Fire (1995)
Det är tredje gången jag läser Moores psykografiska debut(prosa)roman och det är fortfarande en av mina favoritböcker. Moores serier är flitigt förekommande på dessa listor och hans andra roman Jerusalem fick en del utrymme på 2017 års lista. Voice of the Fire är väsentligt kortare och mindre ambitiös: Moore försöker ”bara” skildra staden Northamptons historia från 4000 f Kr till år 1995. Detta görs i 12 kapitel med olika berättare hämtade från verkligheten, ofta outsiders av olika slag. Däribland poeten John Clare, mördaren Alfie Rouse och konspiratören Francis Tresham (eller snarare hans ruttnande huvud). Men mitt personliga favoritkapitel är nog bronsåldersdeckaren ”The Cremation Fields”.
Annoteringar.
86. Ted Chiang:
Exhalation: Stories (2019)
Ny samling av vår tids bästa och kanske minst produktiva sf-författare. Sju noveller (varav tre Hugo-vinnare) som publicerades 2005-2015, plus två nyskrivna. Mina favoriter är titelnovellen (vetenskapsman i en värld befolkad av maskiner upptäcker entropi), ”The Merchant and the Alchemist’s Gate” (tidsresor à la Tusen och en natt) och ”Anxiety is the Dizziness of Freedom” (kvantmätning möjliggör kontakt med parallella världar).
Men ”Ophalos” (arkeologi i ett kreationistisk universum) och den lite för långa ”Lifecycle of Software Objects” (Second Life-skapelser utvecklar AI) och ”The Truth of Fact, the Truth of Fiction” (ny teknologi förändrar vårt sätt att minnas saker) är inte heller dumma.
Intervju och the Guardian-recension och New Yorker-recension (av Joyce Carol Oates).
Fackböcker
87. Bill Bryson:
En kortfattad historik över nästan allting (2003)
Informativt, underhållande och ibland ögonöppnande om naturvetenskaplig historia – kemi, fysik, astronomi, paleontologi, geologi mm. Denna svenska pocketutgåva är från 2019, men det ursprungliga innehållet är från 2003 och har inte uppdaterats överhuvudtaget (trots att det finns en del errata). Då många av bokens viktiga upptäckter skedde under decennierna närmast före utgivningen kan man anta att delar av innehållet redan är föråldrat, men för en lekman är det svårt att ana vad och i vilken omfattning. Några saker som stack ut för mig är att ”planeten” Pluto får en hel del utrymme (den nedgraderades 2006), att Higgsbosonen talas om som en rent hypotetisk partikel (den hittades 2012) och att klimathotet tar liten plats. Trots detta en mycket läsvärd bok.
88. Douglas Wolk:
Reading Comics: How Graphic Novels Work and What They Mean (2007)
Låter som ett akademiskt verk, men är snarare skrivet i en lättläst, bloggliknande stil. Första tredjedelen består av några korta essäer om mediets historia och lite teori om hur serier fungerar. Jag tycker bäst om det kapitel som ägnas åt att förklara hur en (ganska godtycklig) sida ur Seths Clyde Fans (se #108 nedan) fungerar. Resten av boken är 18 recensioner/essäer om specifika serieskapare, oftast specifika verk. Jag var välbekant med det mesta Wolk tar upp, men för de som inte är det (dvs bokens egentliga målgrupp) kan det nog vara lite för få illustrationer – och för många spoilers. Ändå en rätt sympatisk bok. Liksom jag föredrar Wolk konstserier, men kan se kvalitéerna i vissa mainstreamserier (och båda samlar vi på allt av Alan Moore). Och boken ledde till att jag till slut tog mig för att läsa Warlock (se #91 nedan) och Blankets (#95).
The Guardian-recension. Och en Comics Reporter-intervju (av nyligen framlidne Tom Spurgeon).
89. Gary Groth, Tom Spurgeon et al. (red.):
The Comics Journal #210 (1999)
Numret headlajnas av TCJ-krönikörers lista över 1900-talets hundra bästa engelskspråkiga serier. Tidskriften har alltid anlagt ett brett perspektiv på mediet, vilket här t ex innebär att superhjältar bereds förvånansvärt lite plats (med tanke på att genren i många år dominerade den amerikanska serieindustrin). Tecknare kända från The New Yorker kniper fler listplatser än 60 år av Marvel Comics (de senare representeras av exakt två verk: Kirbys Fantastic Four och Ditkos Spider-Man). Det är en på flera sätt variationsrik sammanställning, men från ett 2020-perspektiv är andelen kvinnliga serieskapare frapperande låg. Mycket har hänt sedan 1999.
90. Gary Groth et al. (red.):
The Comics Journal #304 (2019)
Innehåller en 80-sidig intervju med Simon Hanselmann (se #106-107 nedan). Dessutom fokus på Carol Lay, Geoffrey Hayes, Sophie Franz och amerikanska serieskapares försök att organisera sig fackligt.
Utdrag ur Hanselmann-intervjun.
Serier
91. Jim Starlin:
Warlock: The Complete Collection (1975-1977)
Kosmisk ungdomsserie, bland Marvels mer intressanta publikationer på 70-talet. Som bäst är det en frossa i galenskap och ångest. Warlock möter sin fiende Magus, sitt tyranniska framtida jag. ”Warlock was as druggy as comics were allowed to get in 1975” skriver AV Club. Första halvan är bäst, innan Warlocks kamp mot sitt onda alter ego avgörs. De följande 130 sidorna trampar till stor del vatten.
92. Larry Gonick:
The Cartoon History of the Universe, Volumes 1-7 (1990)
Börjar med universums skapelse men fokuserar snart på mänsklighetens förhistoria och historia fram till 300-talet f Kr, över 350 matiga och mycket researchade seriesidor. Boken samlar sju volymer dedikerade till sumererna, egyptierna, hebréerna, perserna och grekerna. Lärorikt och underhållande, tydliggör kausalitet och kopplingar.
93. Larry Gonick:
The Cartoon History of the Universe, Volumes 8-13 (1994)
Andra boksamlingen, med fokus på Indien, Kina (däribland Sun Tzu, Lao Tzu och Confucius) och Romarrikets uppgång och fall. Sträcker sig huvudsakligen från några hundra år f Kr till 500-talet e Kr.
94. Dave Cooper:
Suckle: The Status of Basil (1996)
Coopers genombrottsserie, en Cronenberg-inspirerad fabel om oskuld och perversion. Något av en bagatell.
Se hellre Coopers obehagliga kortfilm The Absence of Eddy Table!
95. Craig Thompson:
Blankets (2003)
Självbiografiskt om Thompsons uppväxt i fundamentalistisk kristen familj på landet, och hans första kärlek. Stilig men sentimental YA med starka Blutch-influenser som blev överdrivet hajpad och hyllad vid originalpubliceringen. Det berodde kanske främst pga dess tajming. I det tidiga 00-talets USA hade det litterära etablissemanget fått upp ögonen för serieformen, men det var fortfarande inte särskilt vanligt med 600-sidiga serieromaner (särskilt inte sådana som inte först publicerades i lösnummer/följetongsform).
96. Lauren R. Weinstein:
Inside Vineyland (2003)
Weinsteins första samling. Fyrtio ensidesverk hämtade från Seattles nyhetstabloid The Stranger, plus en bonusserie om en robot som söker kärleken.
97. Julie Maroh:
Blue is the Warmest Color (2010)
Lesbisk kärlekshistoria mellan tonåringar i homofobiskt Frankrike på 1990-talet, slutar med döden. I nutid läser den döda kvinnans älskarinna hennes dagbok.
98. Jesse Jacobs:
Safari Honeymoon (2014)
Safari på hotfull planet.
Geometri och parasiter.
99. Sensation Comics featuring Wonder Woman, Volume 1 (2015)
Nio Wonder Woman-serier av olika tecknare och författare. Den enda lyckade är Gilbert Hernandez’ Silver Age-inspirerade barnserie (preview på AV Club). En Apokalips-story av Gabriel Hardman är väl okej, liksom något som är tecknat av Dean Haspiel. Men det mesta är oinspirerat skräp.
100. Grant Morrison & Yanick Paquette:
Wonder Woman: Earth One, Volume 1 (2016)
Morrisons WW är professionell men förvånansvärt trist. Dekonstruerar Marston/Peters bisarra originalserier från 40-talet utan att tillföra särskilt mycket. Lättsmält underhållning för stunden, ungefär i klass med Hollywoodfilmen. Kanske blir det bättre i volym 2?
101. Grant Morrison & Dan Mora:
Klaus: How Santa Claus Began (2016)
Ja, det är Jultomtens ursprungsberättelse En ensam jägare i en diffus medeltid återvänder till byn där han växte upp och finner att den har tagits över av ondskefulla makter. Med hjälp av skogsandar och en tam varg kan Klaus sprida leksaker till barnen, trots att julen är förbjuden. En enkel, relativt linjär berättelse (särskilt för att vara Morrison), men det är svårt att inte bli charmad.
102. Yvan Alagbé:
Yellow Negroes and Other Imaginary Creatures (2012/2018)
Serienoveller från 1995 till 2017 om olika typer av marginaliserade människor. Titelnovellen, om afrikanska invandrare i 90-talets Frankrike, är tydligen något av en modern klassiker, på sina ställen jämförd med Maus.
AV Club-recension och TCJ-recension och NYT-intervju.
103. Jason Lutes:
Berlin (2018)
Ambitiöst epos om Weimarrepublikens fall och nazismens framväxt, som det såg ut inifrån Europas kanske näst största kulturcentrum (efter Paris), tillika gayhuvudstad, från hösten 1928 till våren 1933. Den 550-sidiga serieboken blandar historiska och fiktiva figurer och tog 23 år att färdigställa. Lutes var så angelägen om att inte vara ”fatalistisk” att han t o m i det längsta undviker att visa hakkors i bild, ett effektivt grepp.
NYT-recension och TCJ-recension.
104. Rainbow Rowell, Andrés Genolet et al:
Runaways, Volume 4: But You Can’t Hide (2019)
Min favoritfigur är Doombot.
105. Simon Hanselmann:
Bad Gateway (2019)
Uppföljaren till 2017 års One More Year (se 2018 del 2) men följer mer direkt på händelserna i 2016 års Megg & Mogg in Amsterdam (dito). I större format (cirka A4) och minus Owl, men annars ganska likt. Som vanligt tämligen självbiografiskt. Dock lite mindre stoner comedy än förr och lite mer reflektion och ångest. Långsamt rör sig den övergripande berättelsen mot tragedi.
106. Simon Hanselmann:
Livet är en jävla fest (2019)
Svenskspråkig utgåva av serier som tidigare publicerats i just de ovan nämnda Fantagraphics-samlingarna Amsterdam och One More Year. Fungerar överraskande bra på svenska, bara en relativ handfull pratbubblor i den 288 sidor tjocka boken känns direkt ansträngda. Mina favoriter: Werewolf Jones’ försök att flyga till hattmässan i Qatar, ”Skövdefloppen”, ”Värmebölja” (äventyr på utomhusbadet) och Owls födelsedagsmiddag.
107. Kevin Huizenga:
The River at Night (2019)
Glenn Ganges ligger i sängen bredvid sin fru och kan inte somna. Han drack för mycket kaffe innan han lade sig. Så han tänker. På geologi, jordens ålder, sin fru, när han tävlade i tv-spel på jobbet, en begravning han var på, och framförallt att han inte kan somna. Den bästa boken om metakognition jag läste på hela året!
TCJ-recension och The Beat-intervju.
108. Seth:
Clyde Fans (2019)
Var tänkt som Seths andra serieroman (efter It’s a Good Life…) men tog honom 20 år att färdigställa. Två bröder driver en fläktfirma i några decennier, fram till den oundvikliga konkursen. Nedslag i deras liv på 50-talet och 70-talet. En märklig blandning av episk och småskalig.
Bookslut-intervju (från 2004) och rundabordssamtal med sju seriekännare på TCJ.
109. Mariko Tamaki & Rosemary Valero-O’Connell:
Laura Dean Keeps Breaking Up with Me (2019)
Lesbisk tonårsromantik/göra-slut-ångest. Persongalleriet uppvisar en uppfriskande stor variation vad gäller sexualitet, etnicitet och kroppstyp. Inte lika bra som Tamakis tidigare This One Summer (se 2017), men välgjort för vad det är (dvs YA).
Kirkus-recension och AV Club-recension.
110. Ebony Flowers:
Hot Comb (2019)
Serienoveller om afro-amerikanska kvinnor och deras hår.
111. George Takei, Justin Eisinger, Steven Scott & Harmony Becker:
They Called Us Enemy (2019)
Efter Japans attack mot Pearl Harbor tvångsförflyttade den amerikanska regeringen 120 000 personer av japansk härkomst – varav en majoritet var amerikanska medborgare – till tio koncentrationsläger, där de blev kvar till andra världskrigets slut. Femårige Takei (känd från Star Trek) och hans familj satt i flera av dem.
New York Times-recension och TCJ-recension.
112. Tillie Walden:
On a Sunbeam (2018)
YA-igt romantiskt rymdäventyr i flickskolemiljö. Huvudpersonerna färdas runtom i galaxen i ett fiskliknande rymdskepp och restaurerar gamla byggnader. Var en webbserie från början. Påminner rätt mycket om Miyazaki, särskilt Nausicaä of the Valley of the Wind (serien), både vad gäller teckningsstil och några specifika element. Tyvärr lite tunn, trots dess episka längd. Kul detalj som inte spelar någon roll för plotten: På 530 sidor förekommer exakt 0 män och pojkar. Alla familjer i boken består, okommenterat, enbart av kvinnor. (Enda undantaget är en person som är icke-binär.)
New Yorker-recension och TCJ-recension.
113. Neil Gaiman & Colleen Doran:
Snow, Glass, Apples (2019)
Snövit som vampyr. En av mina favoritnoveller av Gaiman, bearbetad till serie av Doran i en teckningsstil inspirerad av den irländske illustratören Harry Clarke.
114. Ezra Claytan Daniels & Ben Passmore:
BTTM FDRS (2019)
Gentrifiering möter body horror. Av författaren till Upgrade Soul (se del 2).
115. Gerard Way & Gabriel Bá:
The Umbrella Academy, Volume 3: Hotel Oblivion (2019)
X-Men möter Royal Tenenbaums, som AV Club skrev år 2008. Men för seriekännare känns nog Umbrella Academy mest som en arvtagare till Grant Morrisons Doom Patrol. Det är 10 år sedan volym 2 och möjligen ger indician en vink om varför det har dröjt så länge. I de båda första volymerna stod det ”© 2008-2009 Gerard Way” men nu är UA ”© Gerard Way and Gabriel Bá”. Denna tredje volym har fokus på det fängelse Hargreeves byggde för att husera alla skurkar hans barn fångade. Jag är glad att serien är tillbaka, även om det är lite ovärdigt med en Netflix-blaffa på omslaget. Hållar tummarna för en fjärde volym inom ett par år.
116. Mira Jacob:
Good Talk: A Memoir in Conversations (2019)
Självbiografiskt om uppväxt, föräldraskap och rasism i ett delat USA. Jacob skriver och ritar om hur hon och hennes mixed race-familj påverkades av först 9/11 och senare valet av Trump (och även valet av Obama däremellan). En av 2019 års 10 bästa böcker (dvs ej begränsat till serieböcker) enligt Publishers Weekly. Som serie är det i princip dialogburet. Bilden är föga attraktiv – clipart mot fotobakgrund, och samma handfull teckningar återanvänds gång på gång. Men det är överraskande effektivt.
PW-recension och dito intervju.
117. Alan Moore, J.H. Williams III & Mick Gray:
Promethea: The 20th Anniversary Deluxe Edition, Book One (2019)
Fjärde utförandet jag köper dessa serier i. Först köpte jag lösnumren när de kom 1999-2000 och strax därpå TPB:erna. Några år senare uppgraderade jag alla America’s Best Comics-samlingar till inbundna. Och nu som ”Deluxe Edition”, vilket betyder fler nummer per bok och större format. (Dessutom nu under DC/Vertigo-flagg, eftersom ABC-etiketten lades ner kort efter att Moore lämnat.) Men den nominella ”deluxe”-utgåvan är mindre väldesignad än de tidigare, ity DC är klåpare.
Plotten: College-student i futuristiskt New York forskar om en mystisk figur som verkar ha existerat i folktro och populärkultur i hundratals år. Därmed råkar hon själv bli nästa version av figuren, som är fantasi förkroppsligad. Men genreupplägget är mest en ursäkt för Moore att föreläsa om magi, tarot och Kabbalah. Tecknaren Williams III ser till att det ständigt är visuellt intressant.
118. Chris Ware:
Rusty Brown (2019)
Wares första serieroman sedan 2012 års Building Stories. Fast egentligen bara första halvan av ett större verk, som Ware har jobbat på sedan år 2000. Empatiska porträtt av personer i kretsen kring titelfiguren, en utstött skolelev i Nebraska år 1975. Kapitel om i tur och ordning Rustys pappa, hans mobbare och en av hans lärare. Tre fjärdedelar har tidigare publicerats i Acme Novelty Library 16, 17, 19 och 20. Allra starkast är #20, ”Lint”, som skildrar ett liv från födelsen till döden, med en sida per år. 2000-talets bästa serie?
Publishers Weekly-intervju. Och NPR-intervju. Och the Guardian-recension. Och TCJ-recension. Och varför inte en till?
Nu är det äntligen slut på dessa listor!
siljedahl.wordpress.com 