2019 års läsning, del 1

Korta recensioner av saker jag läste under januari-mars 2019. Skönlitteratur, fackböcker och serier. Äldre listor: 2018 del 1, 2018 del 22017201620152014 och 2013.

Skönlitteratur

Charles and Mary Lamb Tales from Shakespeare (1807)Charles & Mary Lamb:
Tales from Shakespeare (1807)

Tjugo Shakespeare-pjäser återberättade i prosaform för barn som levde för 200 år sedan. Ganska mycket av dialogen återanvänds, men berättelserna har genomgående strömlinjeformats – de är hyfsat kronologiska, med många subplots och övernaturliga inslag avlägsnade. Detta får vissa av de 14 komedierna, skrivna av Mary, att framstå både som väldigt repetitiva (det är gott om crossdressing i Shakespeare) och smått absurda (att begränsa magin i A Midsummer Night’s Dream är bara konstigt). De sex tragedierna, skrivna av Charles, klarar övergången till prosa bättre, även om försöken att göra t ex King Lear och Macbeth mer ”barnvänliga” är dömda att resultera i en del knas. Och det är svårt att föreställa sig barn av idag läsa det som 1800-talskidsen får förmodas ha klarat utan större problem. Båda syskonen, men särskilt Mary, uttrycker sig ofta på ett omständligt 1800-talsvis, med långa meningar fulla av bisatser. Ett exempel (inte det värsta) ur Marys version av Cymbeline:

”The queen, who pretended to pity Imogen for the grief she suffered at losing her husband, offered to procure them a private meeting before Posthumus set out on his journey to Rome, which place he had chosen for his residence in his banishment: this seeming kindness she showed, the better to succeed in her future designs in regard to her son Cloten; for she meant to persuade Imogen, when her husband was gone, that her marriage was not lawful, being contracted without the consent of the king.”

Hela boken finns online, med illustrationer av Arthur Rackham. Och här är en The Guardian-artikel av Marina Warner, delvis hämtad ur hennes förord till Penguin Classics-utgåvan.

Jean-Paul Sartre Huis Clos and Other Plays (1944-1951)Jean-Paul Sartre:
Huis Clos and Other Plays (1944-1951)

Tre pjäser om existentiella frågor av 1964 års nobelpristagare. Titelpjäsen, på engelska mer känd som No Exit (på svenska Lyckta dörrar) är den med ”Helvetet är andra människor”, en ofta missförstådd fras. De båda andra pjäserna berör moraliska kriser. En handlar om rasism i amerikanska södern. Den andra utspelar sig under det tyska bondeupproret 1524-25, som kostade de taffligt beväpnade bönderna 100 000 liv (på motståndarsidan gjorde aristokratin ”minimala” förluster).

Isaac Asimov I, Robot (1950)Isaac Asimov:
I, Robot
(1950)
Samling med de 40-talsnoveller som introducerade robotikens tre lagar. Titeln var förläggarens, Asimov ville att boken skulle heta Mind and Iron. Fokus ligger på problemlösning. En robotpsykolog och ett par ingenjörer på robottillverkarföretaget undersöker varför vissa modeller tycks bryta mot lagarna.

Fackböcker

James Bridle New Dark Age Technology and the End of the Future (2018)James Bridle:
New Dark Age: Technology and the End of the Future (2018)
Konstnären Bridle, tidigare kanske bäst känd för att ha byggt en ”fälla” för självkörande bilar, har skrivit en klok och angelägen bok om vår samtid. Den Lovecraft-inspirerade titeln syftar på att den värld vi lever i är höljd i dunkel, som en följd både av dess tilltagande komplexitet och vår egen oförmåga att tänka klart. Och klimatkrisen kommer att göra det senare värre, eftersom koldioxidutsläpp försämrar vår förmåga att tänka. (Även om Parisavtalets mål skulle uppnås helt och hållet kommer människor att vara i genomsnitt 15% mindre intelligenta år 2100.)

Vi skapar och extraherar allt mer information, men vår förståelse utvecklas i motsatt riktning. Tillgången till mer data har mest lett till ökad förvirring, misstro och polarisering. Bridle menar att ”computational thinking”, tron att tekniska framsteg ska lösa våra problem, i själva verket förvärrar många av dem och samtidigt skapar nya. Redan idag sköts finanshandel av algoritmer som ingen människa riktigt förstår, vilket ibland leder till krascher vi inte heller kan förstå. Så kallad p-hacking, som blir lättare ju mer data man har tillgång till, bidrar till replikeringskrisen. Att kostnaden för att ta fram nya mediciner växer exponentiellt kanske inte är trots utan på grund av datorstödd forskning. Och att vi, med teknikens hjälp, är ständigt övervakade av såväl främmande makter som storföretag är inte längre en konspirationsteori. Det är en del av vår vardag som vi väljer att ignorera. 

Och så var det klimathotet. Internets centrala metafor är djupt missvisande, menar Bridle. ”Molnet” består ju inte av vattenånga utan av telefontrådar, fiberoptik, satelliter och gigantiska serverhallar – rent fysisk infrastruktur som konsumerar mängder av vatten och energi. Dess osynlighet gör att vi varken styr eller ifrågasätter molnet i den utsträckning vi borde. Och detta trots att datoriseringen i sig är en bidragande orsak till klimatförändringen – världens alla datorhallar genererar ett lika stort klimatavtryck som flygindustrin.

Recensioner i The Guardian och ArtReview och Kirkus.

Louise Bringselius Tillit - En ledningsfilosofi för framtidens offentliga sektor (2018)Louise Bringselius:
Tillit – En ledningsfilosofi för framtidens offentliga sektor (2018)

Kort men väl underbyggd introduktion till tillitsbaserad styrning. Ger en nyanserad bild av problemen med NPM. Överdrivet fokus på mätning och kontroll har lett till ökad administration, mer byråkrati, minskad arbetsglädje och i slutändan sämre tjänster användarna. Med utgångspunkt från forskning (t ex teori X och Y och Pygmalioneffekten) påvisas nyttan med att frångå kontrollkulturen för att i större utsträckning lita på folk, och dessutom välkomna avvikande åsikter och ha respekt för invändningar vid förändringsarbete. Det refereras till såväl Parkinsons lag som Roland Paulsens bok om Arbetsförmedlingen (nämnd härom året). Budskapet är sympatiskt och övertygande. Bringselius blundar inte heller för svårigheterna, t ex att det är lätt att ”tillit” blir en meningslös floskel, eller att det formella ansvaret delegeras, men utan nödvändiga resurser. Ledarskapets utmaning i tillitsbaserade organisationer är att matcha organisationens mål med både medarbetarnas önskemål och användarnas behov.

Thomas Erikson Omgiven av idioter Hur man förstår dem som inte går att förstå (20142018)Thomas Erikson:
Omgiven av idioter: Hur man förstår dem som inte går att förstå (2014/2018)

Pseudovetenskapligt trams av 2018 års förvillare! Boken bygger på DISC-modellen, en förenkling av Wonder Woman-skaparen William Moulton Marstons i sig sannolikt felaktiga teorier om hur vi drivs av dominans och underkastelse. Framgångarna för DISC och Omgiven av-böckerna kan till stor del förklaras av Barnum/Forer-effekten. Vid sidan av bristen på vetenskaplig stringens är det också svårt att inte irritera sig på bokens barnsliga tilltal (”Låter det märkligt? Låt mig förklara”). Den som av morbid nyfikenhet inte kan avstå från boken kompletterar lämpligen med Filters exposé  och/eller Jonas Hjalmar Bloms blogginläggBonuslänk: DISC-modellen var inte ens det mest skadliga Marston släppte lös i världen! Han hittade även på en beryktad maskin.

Martin Gelin & Karin Pettersson Internet är trasigt Silicon Valley och demokratins kris (2018)Martin Gelin & Karin Pettersson:
Internet är trasigt: Silicon Valley och demokratins kris (2018)

Grundtesen är svår att argumentera emot: att sociala medieföretag som Facebook har gjort mycket för att ”förstöra Internet” och försämra världen. Allra minst har de, medvetet och/eller omedvetet, drivit på en utveckling mot polarisering och stärkt högerextremism. Nätjättarna valde en affärsmodell som går ut på att sälja annonser. Därför vill de hålla kvar folk på sajten så mycket som möjligt, vilket görs genom att skapa ”engagemang”, dvs starka känslor. Negativa känslor är starkare än positiva, vilket gör Facebook et al till plattformar som kunde vara skräddarsydda för populister och extremister. I västvärlden tänker vi kanske mest på fenomen som Brexit/Cambridge Analytica eller Trump, men på andra håll i världen har sociala nätverk bokstavligt talat använts för att slå sönder samhällen – t ex organisera folkmord i Burma.

Sociala medier har visat sig vara ett extra bra verktyg för diktaturer som Kina och Ryssland. De ökar möjligheten till censur, övervakning och underminering av demokratier. Exempelvis kan de användas för att förvirra lättpåverkade väljare med falska nyheter och försöka få de som lutar åt ”fel” kandidat att helt avstå från att rösta. Författarna menar att Zuckerberg, Dorsey et al må ogilla (vissa av) problemen, men i slutänden har de inget incitament att göra så mycket åt dem. De mekanismer som skadar samhället gör samtidigt företagen superrika.

Boken har vissa brister. Den har drag av partsinlaga och innehåller en del misstag. Författarna verkar missa att även demokratiska regeringar och riksdagar, inte bara storföretag och diktaturer, har bidragit till den utveckling de ogillar. En passage framställer YouTubes drakoniska uppladdningsfilter Content ID som en framgångssaga, en annan hånar EFF:s strävan efter ett fritt och öppet internet. Men på det stora hela är det en mycket läsvärd bok.

Alexander Norén Nudge - så funkar det (2018)Alexander Norén:
Nudge – så funkar det (2018)

Snabbläst och trevlig introduktion till nudging, det nobelprisvinnande konceptet att knuffa människor till att göra ett önskvärt val (t ex fimpa på avsedd plats) genom medveten design av beslutssituationen. Boken är tunn, men hinner ta upp många saker som hastigast, både teori och praktik. Den förklarar t ex flera av de kognitiva bias som gör oss irrationella. (Mycket av innehållet känner jag igen från mina egna universitetsstudier – det ekonomer idag kallar beteendeekonomi och nudging ligger nära kognitionsvetenskap och användbarhetsdesign.) Pluspoäng för att Norén i slutet tar upp skepsis och kritik mot nudging, dels dess effektivitet, men framför allt etiken. Knuffare ger sig själva tolkningsföreträde vad gäller vad användarna ”egentligen” skulle vilja göra, men även de själva är ju irrationella varelser som kan gå i tankefällor. Nudging verkar fungera bäst när ämnet inte känns alltför ”privat”, Norén betonar att vi slår bakut när knuffarna blir till pekpinnar. Resumé-intervju.

Richard Bensam (ed.) Minutes to Midnight Twelve Essays on Watchmen (2010-2011)

Richard Bensam (red.):
Minutes to Midnight: Twelve Essays on Watchmen (2010-2011)

Första gången jag läste Alan Moores Watchmen (den enda serieromanen på TIME:s lista över de 100 bästa böckerna) var för över ett kvarts sekel sedan. Sedan dess har jag både läst om den ett otal gånger och läst analyser, annoteringar och artiklar i hundratal. (Den enskilt bästa skriften är nog Andrew Rilstones Who Sent the Sentinels.) Därmed trodde jag att det inte fanns så mycket nytt att säga om Watchmen. Detta var enfaldigt – det finns alltid mer att säga. Många av de tolv essäerna i denna antologi hittar nya, intressanta infallsvinklar. Här finns förstås det förväntade fokuset på strukturella symmetrier, vetenskapsfilosofi och hur bombningen av Hiroshima genomsyrar boken. Men andra essäer testar hur väl Watchmen fungerar som detektivroman, undersöker Rorschachs politiska åskådning, och går igenom de bortglömda (skaparsanktionerade!) rollspelen. Antologin avslutas med en utredning av varför den ”trogna” filmatiseringen (aktuell när denna bok kom ut) är så livlös och poänglös, medan serieromanen på många sätt är serievärldens Citizen Kane. Vilket knyter ihop säcken, då den första essän handlar om varför serienoviser oundvikligen missar mycket av det som gör Watchmen förtjänt av att listas bland 1900-talets stora litterära verk. Videointervju med redaktören och tre av essäförfattarna.

Serier

P. Craig Russell The Ring of the Nibelung (2000-20012018)P. Craig Russell:
The Ring of the Nibelung (2000-2001/2018)

Russells magnum opus: en ambitiös och trogen serieversion av Richard Wagners eget magnum opus, de fyra operorna i ringcykeln. Totalt 450 sidor, ursprungligen publicerade över 14 lösnummer 2000-2001. Genomgående strävar Russell efter att hitta passande visuella lösningar för att fånga originalets struktur och specifika musikaliska teman. Jag är inte tillräckligt mycket Wagner-kännare för att bedöma hur väl han lyckas med det, men som fantasyserie står boken på egna ben och den funkar utmärkt med inspelningar av operorna som ljudbakgrund. Det var förresten först när jag läste serien som jag insåg i vilken utsträckning Tolkien har inspirerats av Wagner (även om han envist tillbakavisade det). Recension.

Arthur Rackham Rackham’s Color Illustrations for Wagner’s ”Ring” (1979)Arthur Rackham:
Rackham’s Color Illustrations for Wagner’s ”Ring” (1979)
Inte serier utan en ren konstbok. En av Storbritanniens mest framstående illustratörer tolkar Nibelungens ring i vattenfärg. 64 illustrationer, ursprungligen publicerade i två böcker 1911-1912. För den som hatar böcker finns alla bilderna här. (Om du inte tröttnat på länkar om ringcykeln kan du läsa 50 saker till.)

Jason Shiga Bookhunter (2007)Jason Shiga:
Bookhunter (2007)
Året är 1973. En sällsynt bok har blivit stulen och Bibliotekspolisen kallas in. Absurt men logiskt – Shiga älskar problemlösning. Ett antal år efter denna bok gjorde han fantastiska Demon (se 2017, där två ytterligare Shiga-samlingar omnämns). High-Low-recension och Comics Reporter-recension.

Archie Goodwin et al Blazing Combat (1965-19662010)Archie Goodwin et al:
Blazing Combat (1965-1966/2010)

Två dussin serienoveller om krig. De fyra kvartalsnumren av Blazing Combat följde i fotspåren efter Harvey Kurtzmans båda nyskapande 50-talstitlar Frontline Combat och Two-Fisted Tales (samlade som Corpse on the Imjin!, se år 2013). Blazing Combat är inte riktigt lika bra, men det vore att förvänta sig för mycket. Attraktionen är framför allt den strålande samlingen illustratörer. Goodwins berättelser är inte lika framstående, men har åldrats väl. Dels var de tekniskt överlägsna det mesta som publicerades i serieväg i mitten av 60-talet, och dels var Goodwin före sin tid i sin kritik av Vietnamkriget. Det senare bidrog till att tidningen lades ner i förtid. I en tid av krigshets betraktades tidningen som opatriotisk och blev bojkottad av flera tunga distributörer. TCJ-recension.

Brandon Graham, Simon Roy, Giannis Milonogiannis et al Prophet, Volume 5 Earth War (2017)Brandon Graham, Simon Roy, Giannis Milonogiannis et al:
Prophet, Volume 5: Earth War (2017)

Femte och sista volymen i Grahams epos. Det är några år sedan jag började med serien (jag skrev om volym 4 år 2015), så jag fick fräscha upp minnet genom att läsa om allt från start. Jag tycker fortfarande att Prophet är en av tidernas bästa sf-serier. Genren är rymdopera, men av ett mycket mer ambitiöst och fantasirikt slag än t ex Star Wars. Recensioner och artiklar på Paste och Bookriot och AV Club och Black Girl Nerds.

Jaime Hernandez Angels and Magpies (2006-20112018)Jaime Hernandez:
Angels and Magpies (2006-2011/2018)

En del av Fantagraphics projekt att återpublicera alla Love and Rockets-serier i mindre, tjockare samlingar (detta är volym 13, den fjortonde var med senast). Denna samlar två serieromaner och en stripp gjord för New York Times’ kortlivade seriesida. Den ena romanen, The Love Bunglers, är bland det bästa Jaime har gjort, vilket säger en hel del. God and Science är en betydligt mer lättsam historia, men får ändå överraskande tyngd.

Mark Russell & Mike Feehan Exit Stage Left The Snagglepuss Chronicles (2018)Mark Russell & Mike Feehan:
Exit Stage Left: The Snagglepuss Chronicles (2018)
Hanna-Barbera-figuren som homosexuell pjäsförfattare i New York på 50-talet, uppenbart modellerad efter Tennessee Williams. Snagglepuss blir förhörd av HUAC under det som i vår egen värld kallades lavendelskräcken. En Huckleberry Hound löst byggt på William Faulkner spelar en viktig roll som Snagglepuss’ barndomskompis. Cameos av många historiska figurer: Khrushchev, Nixon, Marilyn Monroe, Arthur Miller, Dorothy Parker, Lillian Hellman m fl. Exit Stage Left är en inspirerad mashup som vill säga något om både tidsperioden (vätebomben, Kuba) och vårt samhälle idag. Mark Russell gjorde tidigare en kreativ ”modernisering” av familjen Flinta (se 2017), men detta är ett snäpp bättre. The Beat-recension och en CBR-intervju med Russell.

Jonathan Coulton, Matt Fraction & Albert Monteys Solid State (2017)Jonathan Coulton, Matt Fraction & Albert Monteys:
Solid State (2017)

Peppig hopplöshet. Seriealbum som bygger på Coultons konceptalbum med samma namn. En aning förvirrat om den besvikelse många av oss känner över att internet blev så dåligt när sociala medier förstörde allt (se t ex fackböckerna en bit upp!). Två tidslinjer, varav den ena hundratals år in i framtiden, den andra några få. Många bra idéer som tyvärr inte blir en lysande helhet. Påminner lite om Terry Gilliam, på gott och ont. NPR-recension och Paste-intervju med Coulton och Fraction.

Rick Veitch The One (1985-19862018)Rick Veitch:
The One (1985-1986/2018)

Superhjälterevisionism som förekom såväl Watchmen som Dark Knight Returns, men fick en bråkdel av uppmärksamheten. Allsmäktig profet som liknar Woody Allen hjälper den goda delen av mänskligheten att uppnå nästa stadium i sin evolution – mot en bakgrund av stundande atomkrig. En märklig sak med denna nyutgåva är att den är kraftigt censurerad, främst av copyrightskäl. Välbekanta låttexter från Rolling Stones, Johnny Rivers och The Beatles har genomgående bytts ut mot snarlika rader (”We all love on a mellow submarine”). Det är mycket distraherande. Till och med en äkta nyhetsartikel från New York Times utsätts för samma sorts omskrivning. En instans av nakenhet har också täckts över. Allt detta är saker som var med i alla utgåvor som kom mellan 80-tal och tidigt 2000-tal, men som tydligen är för riskabelt i vår drevkänsliga tid. En annan försämring är att den nya datorfärgläggningen formligen dränker teckningarna (jämför originalet med den remastrade). Moderna superhjälteserier försöker efterlikna filmernas färgscheman. Man vill göra det mörkare och mer ”realistiskt”. Men i mina ögon är den nya ännu mer gräll! Det är också lite bisarrt att lägga en modern fernissa på ett verk som formligen skriker 80-tal. Recension av en tidigare utgåva och Vulture-intervju med Veitch.

Jen Wang The Prince and the Dressmaker (2018)

Jen Wang:
The Prince and the Dressmaker (2018)

Sömmerska syr klänningar åt Belgiens tronföljare. Saga i serieform om längtan efter att få vara den du är. En enkel och förutsägbar YA-historia (ska prinsen få klä sig i klänning?) som lyfts av att den är så läckert illustrerad och färgsatt – och har ett tämligen hjärtevärmande budskap. TCJ-recension.

Wallace Wood & Bill Pearson (ed) witzend (1966-19852014)Wallace Wood & Bill Pearson (red.):
witzend (1966-1985/2014)

600 sidor, 13 lösnummer, publicerade över två decennier. Här samlade i en box med två stora inbundna böcker. witzend var en proto-underground-serietidning som sprang ur Woods frustration över att sakna en outlet för den typ av serier han ville göra – och äga. Men efter bara fyra nummer tröttnade han på att vara förläggare/redaktör och sålde tidningen för en dollar till Pearson. Bokens allra bästa bidrag är Mr A och Avenging World, Steve Ditkos didaktiska, Ayn Rand-inspirerade skapelser. Näst bäst är Wood själv. Men här finns också en tidig Spiegelman, Frazetta, Wrightson, Steranko, Kurtzman och många fler män (antalet kvinnor är 0). Mest besynnerligt: Ett serielöst nummer helt dedikerat till W. C. Fields filmer. Med tanke på att det kunde gå flera år mellan numren kan man undra hur många witzend-läsare som blev glada av det.

Rainbow Rowell & Kris Anka Runaways, Volume 2 Best Friends Forever (2018)Rainbow Rowell & Kris Anka:
Runaways, Volume 2: Best Friends Forever
(2018)
Jag fick läsa om Rowells första volym innan (se 2018 för den och äldre Runaways-inkarnationer), eftersom inte mycket hade fastnat. Skapliga förlagsägda serier påminner mycket om skapliga tv-serier – det är professionellt, ojämnt, episodiskt och med en mer eller mindre stark känsla av löpande band-produktion. (Liksom tv-serier fortsätter de ofta längre än de borde, dvs inte tills berättelsen når ett naturligt slut eller tills kreatörerna tröttnar – de ersätts bara – utan tills publiken sviker.) Det är helt okej läsning för stunden. Jag kan reta mig på att Rowell valde att återuppväcka en figur från de döda, men hittills hanterar hon det bättre än man skulle tro. Tecknaren Anka är inget vidare på sidlayouter. Många rutnät sträcker sig över ett helt uppslag, vilket fungerar dåligt i albumform. Å andra sidan är han en fenomenal modetecknare och ger alla figurer nya, övertygande kläder i varje nummer.

Al Ewing, Joe Bennett & Ruy José Immortal Hulk, Volume 1 Or Is He Both (2018)Al Ewing, Joe Bennett & Ruy José:
Immortal Hulk, Volume 1: Or Is He Both? (2018)

En titel som speglar kommersiella realiteter: Hulk omtolkad som ett monster som bokstavligt talat inte kan dö. Bruce Banner må bli skjuten till döds, men hans alter ego återuppstår (och därmed han själv). En journalist är honom på spåren, ett bakomliggande mysterium antyds. Ett kapitel i Rashomon-stil gästtecknas av bland andra Paul Hornschemeier. Det hela är måttligt fängslande. TCJ-recension.

Paul Kupperberg, Howard Chaykin, John Byrne, Mike Mignola, Rick Bryant et al Superman The Many Worlds of Krypton (1971-19872018)Paul Kupperberg, Howard Chaykin, John Byrne, Mike Mignola, Rick Bryant et al: Superman:
The Many Worlds of Krypton
(1971-1987/2018)

Samling med två helt olika miniserier som båda bar titeln World of Krypton, en från 70-talet och en från 80-talet, plus diverse backup-serier med samma fokus. De sistnämnda är inte alls bra. Den äldre miniserien är okej, men tecknaren Chaykin var ung och otränad, det ser väldigt o-chaykinskt ut. Däremot kan man i 80-talsserien (vars syfte var att etablera Kryptons ”historia” i ett nyligen rebootat DC-universum) se tidiga indikationer på Mignolas storhet. Recension.

Mickey Zacchilli Space Academy 123 (2018)Mickey Zacchilli:
Space Academy 123 (2018)
Livet på en rymdskola någon gång i framtiden. Ursprungligen en humoristisk följetong på Instagram, där hon publicerade ungefär en sida om dagen. Den höga produktionstakten märks tydligt. Teckningsstilen är doodlig (mangafierad Gary Panter), textningen amatörmässig och ibland svårläst. Den övergripande berättelsen hänger inte heller ihop, många trådar försvinner och det hela leder inte fram till något. Ändå är det svårt att reta sig på bristerna, för det är charmigt, underhållande och ibland till och med roligt. Popmatters-recension.

Kim Newman & Paul McCaffrey Anno Dracula 1895 Seven Days in Mayhem (2017)Kim Newman & Paul McCaffrey:
Anno Dracula 1895: Seven Days in Mayhem (2017)
Anarkister försöker använda tioårsjubileet av Draculas maktövertagande i Viktorianska England för att ställa till problem. Newmans Anno Dracula startade i romanform 1992. Den senaste romanen (som jag läste förra året) utkom 2017, i samma veva som han provade att skriva en serie som utspelar sig i samma värld. Det handlar alltså om en mashup av vampyrer och figurer från litteratur och andra medier. Denna gång kommer lånen från bland andra Henry James, Joseph Conrad och G. K. Chesterton. McCaffreys teckningsstil är ren och attraktiv (Glenn Fabry möter Bryan Talbot) men kanske inte jättepassande för den viktorianska miljön. Newman är en rutinerad prosaförfattare men som serieförfattare är det tydligt att han är grön. Berättelsen är underutvecklad och verkar skriven för att läsas i lösnummer, inte i samlad form. Och slutet är otillfredsställande. Intervju med Newman.

L. Nichols Flocks (2018)L. Nichols:
Flocks (2018)
Självbiografiskt om att växa upp i en väldigt kristen och konservativ del av Louisiana och inte passa in. Titeln anspelar på olika ”flockar” med olika förväntningar på ens beteende. Nichols föddes som flicka men lever idag som man och är far till två barn. Recension i The Smart Set.

Garth Ennis & P. J. Holden World of Tanks Citadel (2019)Garth Ennis & P. J. Holden:
World of Tanks: Citadel (2019)
Ennis tar alla chanser att berätta historier som utspelar sig i krigsmiljö, särskilt WW2. Tidsmässigt utspelar sig albumet före 2017 års Roll Out. Titeln anspelar på den tyska offensiven som inledde Slaget vid Kursk sommaren 1943. Offensiven skildras från två uppsättningar stridsvagnspersonals perspektiv – en från invaderande Tyskland och den andra från ryssarna – och kulminerar i deras möte. Recension.

Garth Ennis & Goran Sudzuka A Walk Through Hell, Volume 1 The Warehouse (2018)Garth Ennis & Goran Sudžuka:
A Walk Through Hell, Volume 1: The Warehouse (2018)

FBI-agenter går in i en lagerlokal, kommer inte ut. Ennis första skräckserie på ett tag (Caliban kom 2015) påminner en del om första säsongen av True Detective i sin överhängande känsla av domedag och att det övernaturliga väntar runt hörnet. Detta är bra men lite för kort för att vara en tillfredsställande samling. Ennis verkar vilja säga någonting om alt-rightrörelsen, Trumpism och nyfascism. AV Club om nr 1 och en kort promo-intervju med Ennis och Sudžuka.

Okej, det var januari, februari och mars 2019. Missa inte den spännande fortsättningen! I sommar!! Kanske!

150 böcker och serier jag läste 2018, del 2

Här fortsätter listan över allt jag läste förra året. Denna gång serier, i alfabetisk ordning efter författare.

2018, del 1: Prosa.

Listor från tidigare år: 2017, 2016, 2015, 2014 och 2013.

azzarello1 azzarello2
azzarello3 azzarello4
azzarello5 azzarello6
Brian Azzarello, Cliff Chiang & Tony Akins: Wonder Woman, Volume 1: Blood (2012)
Brian Azzarello, Cliff Chiang & Tony Akins: Wonder Woman, Volume 2: Guts (2012)
Brian Azzarello & Cliff Chiang: Wonder Woman, Volume 3: Iron (2013)
Brian Azzarello, Cliff Chiang & Goran Sudžuka: Wonder Woman, Volume 4: War (2014)
Brian Azzarello, Cliff Chiang & Goran Sudžuka: Wonder Woman, Volume 5: Flesh (2015)
Brian Azzarello, Cliff Chiang & Goran Sudžuka: Wonder Woman, Volume 6: Bones (2015)
Grekiska gudar i modern tappning. När DC Comics år 2011 rebootade sitt superhjälteuniversum var detta en av de mer rosade av de 52 nya, månatliga titlarna. Vissa är stora fans. Mitt eget omdöme är mer blandat, ungefär som detta. Okej underhållning för stunden, men det mest bestående intrycket är att Azzarello är väldigt svag för dåliga ordvitsar.

backderf
Derf Backderf: My Friend Dahmer (2012)
Självbiografiskt. På 1970-talet var Derf klasskamrat med Jeffrey Dahmer, som senare skulle bli okänd för att ha mördat 17 unga män på bisarra vis. Boken fokuserar dock inte på hans brott, läsaren förutsätts vara någorlunda bekant med den makabra historien. Istället är det en skildring av tonårs-Dahmers utanförskap i skolan, alkoholism och begynnande mentala problem. Derf ställer sig frågan varför inte vuxna i deras omgivning märkte att Dahmer behövde hjälp, när det var tydligt för eleverna.
Recension i TIME.
Recension i TCJ.

bell
Gabrielle Bell: Everything is Flammable (2017)
Självbiografiskt. Ett år i Bells liv. Börjar som en bild av vardagen för fattiga hipsters i New York. Bells mor lever off the grid i en skog i norra Kalifornien och när moderns hus brinner ner måste Bell åka och hjälpa henne fixa en ny bostad.
Utdrag (som inkluderar den hemskaste sekvensen i hela boken, inte riktigt representativ för helheten).
Intervju i TCJ.

bendis1 bendis2
Brian Michael Bendis & Michael Gaydos: Jessica Jones, Volume 2: The Secrets of Maria Hill (2017)
Brian Michael Bendis & Michael Gaydos: Jessica Jones, Volume 3: Return of the Purple Man (2018)
De sista volymerna i en onödig men ganska oförarglig fortsättning på Alias, en serie som var bra-för-att-vara-Marvel för drygt 15 år sedan (nämnd i listan för 2016). Bendis har tappat stinget, men de som läst hela vägen hit är nog rätt okej med en stinglös Bendis. Kanske en tvåa?
Rolig detalj: Gaydos fancastar Julian McMahon – känd bl a för två andra Marvel-filmatiseringar (Fantastic Four och Runaways) – som Killgrave.

brubakerfatale1 brubakerfatale2
Ed Brubaker & Sean Phillips: Fatale: The Deluxe Edition, Volume One (2014)
Ed Brubaker & Sean Phillips: Fatale: The Deluxe Edition, Volume Two (2015)
Femme fatale som till synes inte åldras tampas med sekt på både 50-talet och 70-talet. Genren är ”horror noir” – hårdkokt deckare mixat med Cthulu. Håller en mycket hög grad av professionalitet och är klart läsvärt. Men! Serien är antingen för lång (ursprungligen planerad som 12 kapitel, men det blev 24) eller för kort (enstaka kapitel expanderar storyn till 1200-talet respektive 1800-talet utan någon ordentlig payoff). Och som så ofta kan lösningen inte riktigt leva upp till mysteriets löfte. Bättre än Brubaker/Phillips tidigare Incognito men inte i klass med de bästa delarna av deras Criminal.
Intervju med Brubaker.
Abhay Khosla hade blandade känslor.

brubakerjunkies
Ed Brubaker & Sean Phillips: My Heroes Have Always Been Junkies (2018)
Och här har vi en färsk, fristående berättelse i Criminal-världen – men tyvärr inte en av de vassare. Som titeln antyder handlar det om beroende. Mycket är baserat på Brubakers egen barndom.
TCJ-recension.

brubaker1
Ed Brubaker, Bryan Talbot & Steve Leialoha: The Sandman Presents: The Dead Boy Detectives (2001)
Ej heller denna 20 år gamla Sandman-spinoff känns särskilt angelägen. Men duglig läsning för stunden för den som gillar spöken, odödlighet och/eller Gilles de Rais.

brunetti
Ivan Brunetti: Misery Loves Comedy (1994-2001/2007)
Självbiografiskt – med mera. Samlar de tre nummer av Schizo som misantropen Brunetti producerade under 1994-1998, plus lite blandade grejer. Dystert men en hel del är lysande.
Publishers Weekly-recension.
Mer grundlig genomgång på High-Low.

bui
Thi Bui: The Best We Could Do (2017)
Självbiografiskt. Om Buis familjs flykt från Vietnam till USA. Dessutom en rörande skildring av föräldraskap. Bill Gates listade den som en av sina fem favoritböcker från 2017.
TCJ-recension.

crumb
R. Crumb: The Weirdo Years (1981-1993)
Självbiografiskt igen. Och mycket annat: Serietolkningar av Krafft-Ebing, Philip K Dicks religiösa upplevelser, Guldlock, en parodi av Omaha the Cat Dancer… osv, osv. Samlar alla Crumbs egna bidrag till Weirdos 28 nummer. Kanske den enskilt bästa av alla Crumb-samlingar (och de är många).

davis
Eleanor Davis: You & a Bike & a Road (2017)
Självbiografiskt? Ja! I mars 2016 fick Davis för sig att cykla ensam från Arizona till Georgia. Hon dokumenterar resan i seriedagboksform, inklusive möten, knäsmärtor och ett USA i förändring. Av många sedd som en av 2017 års bästa serier – t ex Tucker Stone.
Paste-intervju.

davis2
Eleanor Davis: Why Art? (2018)
Även denna väldigt snabblästa diskussion om vad konst är blev älskad av många kritiker, TCJ:s konsensuslista över 2018 års bästa serier har den som nummer 3. Själv tyckte jag tyvärr inte alls den var i samma klass som You & a Bike.
Recension på The Smart Set.

deforge
Michael DeForge: First Year Healthy (2014)
Serienovell/bilderbok (en bild per sida) om mentalsjukdom och en magisk katt. Normalt tycker jag mycket om DeForge och detta var som vanligt snyggt – men alldeles för kort och inte särskilt tillfredsställande.

delisle
Guy Delisle: Hostage (2017)
Biografiskt. År 1997 blev en fransman som jobbade åt Läkare utan gränser i Ingusjien kidnappad och förd till Tjetjenien. Delisle, känd bl a för reseboken Pyongyang (nämnd helt kort 2015), skildrar hans fångenskap över 400 ganska händelselösa men ändå fängslande (ha!) sidor. En verklig berättelse som funkar bättre i serieform än jag tror att den skulle göra i något annat medium.
TCJ-intervju.
The Guardian-recension.

drnasosabrina
Nick Drnaso: Sabrina (2018)
Mästerlig serieroman av skaparen till novellsamlingen Beverly (en favorit från förra årets lista). Om hur en hemsk händelse påverkar offrets omgivning. Fångar Trump-eran perfekt. Kontrollerat och empatiskt på ett sätt som liknar Chris Ware. Boken blev en oväntad mainstream-framgång, nominerad till Booker-priset.
New York Times-recension.
Recension och intervju i TCJ.
Drnaso fick nyligen en högst läsvärd profil i New Yorker.

ennisplatoon
Garth Ennis & Goran Parlov: Punisher: The Platoon (2018)
Prequel till Ennis tidigare prequel (Born) till hans Punisher Max. Samtliga publicerade på Marvels ”vuxenetikett” (i den bemärkelsen att den tillåter våld, bröstvårtor och fula ord). Jag vill påstå att Parlov är Ennis allra bästa (mest passande) tecknare, möjligen med undantag för Dillon. Och serien är nästan befriad från Ennis humor, som kan vara rejält hit-or-miss. Synd bara att albumet är tryckt på glansigt toalettpapper.
Intervju med båda skaparna.

ennisdastardly
Garth Ennis & Mauricet: Dastardly & Muttley (2018)
Efter en mystisk explosion börjar vår värld – människor, vapen – förvandlas i Hanna-Barbera-stil. Två flygare är i centrum. Det hela påminner en del om Roger Rabbit. Ennis ”trams-mode” kan som sagt vara påfrestande, men det är också där han är som mest benägen att prova nya saker. Nya typer av berättelser, vill säga, inte nya uttryckssätt – det senare är exakt likadant i alla hans serier. Men brister till trots är detta en av Ennis mer inspirerade serier på senare år! Och jag ger bonuspoäng för Chluto.
TV Tropes om serien.
Newsarama-intervju med Ennis.

ennisjimmy1 ennisjimmys2
Garth Ennis & Russ Braun: Jimmy’s Bastards, Volume 1: Trigger Warning (2018)
Garth Ennis & Russ Braun: Jimmy’s Bastards, Volume 2: What Did You Just Say? (2018)
Hemlig MI6-agent (= Bondkopia) vet inte om att han har 300 barn som ett resultat av många års promiskuitet. Plumpast möjliga satir, mest en ursäkt för Ennis att gnälla om politisk korrekthet. Tucker Stone gör en underhållande sågning av serien i de sista 10 minuterna av denna podcast.
CBR-intervju med Ennis.
Recension/analys på Gotham Calling.

evens3
Brecht Evens: Panther (2014/2016)
Flamländske Evens har gjort en synnerligen läcker barnbok som efterhand blir alltmer olycksbådande trots att inte mycket egentligen händer. Påminner så smått om Beautiful Darkness i sin blandning av vackert, gulligt och läskigt. Flicka får besök av en ständigt föränderlig panter. Kalle & Hobbe om Hobbe var både mer lekfull och obehaglig.
Comics Alliance-recension.
TCJ-intervju.
Processintervju i Paste.

evens1
Brecht Evens: The Wrong Place (2010)
Panther var så bra att jag blev tvungen att läsa Evens tidigare serier. Den här handlar om kontrasten mellan en kille som är the life of the party, en Peter Pan-liknande figur som är älskad och/eller beundrad av alla – och hans gamla skolkamrat, en vanlig awkward snubbe.
TCJ-intervju.
Hooded Utilitarian-recension.
Utdrag.

evens2
Brecht Evens: The Making Of (2011)
Pretentiös men inte särskilt framgångsrik konstnär med stort ego blir inbjuden till en amatörmässig konstfestival i en by. Roligt berättat och vackert målat. Påminde mig om Mazzucchellis Asterios Polyp. Liksom den är detta en visuell tour de force av en mästerlig serietecknare – med en story som är helt okej, men inte alls i samma klass som bilden.
The Guardian-recension.
High-Low-recension.
Utdrag.

cfpowr
C. F.: Powr Mastrs, Volume 2 (2008)
Arty fantasyintrig. En blandning av rollspel, Dune och outsider art. Del 2 av 4. Jag har varken läst början eller fortsättningen. Men en vacker dag.
Goodreads-recension.

forsman
Charles Forsman: The End of the Fucking World (2013)
Badlands-artad debut som talar till tonåringar. Blev en skaplig tv-serie med mer diskret titel.
Tråkig recension men härligt störig kommentarstråd.

gauld
Tom Gauld: Goliath (2012)
Från den bibliske jättens perspektiv. Sin storlek till trots är Goliat/h inte mycket till slagskämpe, han vill hellre administrera. Okej men tunn. Extremt snabbläst. Min upplevelse var exakt som denna recensents. Gaulds Mooncop (förra året) är bättre.

gerber
Steve Gerber, Gene Colan, Rick Veitch et al: Superman: Phantom Zone (1982/1986)
Pretentiösa jungianska fantasier kombinerat med en god portion body horror – riktat till en läsekrets i typ mellanstadieåldern. Som barn tyckte jag att dessa serier var svårbegripliga och lite obehagliga. I vuxen ålder kan jag lätt förstå den känslan! Större delen av samlingen är sådär, men den räddas av den bisarra 38-sidiga epilogen, ritad av Veitch. Denna utgörs av det allra sista numret av DC Comics Presents, den sista kanoniska serien från ”Pre-Crisis”-universat. Säkerligen en av de mest ångestladdade Stålmannen-serierna någonsin.
Referat.

gfrorer
Julia Gfrörer: Flesh and Bone (2010)
Serienovell ritad med Gfrörers tunna, lite spretiga linjer. Ung man söker upp häxa för att få återförenas med sin döda tjej. Barnamord, kannibalism och diverse hemskheter följer. Så är det med kärlek. Påminner lite om den utmärkta filmen The Witch (som kom 5 år senare).
TCJ-recension.
Kort video om skapandet.
Två intervjuer i TCJ: En ganska normal och en äldre och mer pretentiös.

goodwin
Archie Goodwin & Walt Simonson: Manhunter, the Complete Saga (1973-1974/1979)
Svartvit samling med halvklassiska Manhunter. De första sex delarna är välgjorda äventyrsserier (riktade till en ung publik) och fungerar fristående från DC-universat, men det mesta faller platt till marken när Batman gästspelar i den sjunde och avslutande delen. Trots detta är det bättre än de flesta superhjälteserier på 1970-talet, inte minst för att den når ett definitivt slut.

hanselmann2
Simon Hanselmann: Megg & Mogg in Amsterdam and Other Stories (2016)
Tasmanske transvestiten Hanselmann gör serier om en häxa och hennes katt som har sex, röker på och kämpar med depression. Vännen Owl försöker styra upp deras liv men får bara skit för det. Kaosagenten Werewolf Jones (vars vanartiga tween-barn bajsar i trädgården) gör filthattar och har sjukt dåligt inflytande. Min favorit bland serierna i denna bok är ”Qatar Felt Hat Expo”, om en flygresa som kommer av sig. Uppfuckat, roligt och ibland märkligt trovärdigt om hur svårt det kan vara att leva. Vice har publicerat många av stripparna.
The Guardian-intervju.

hanselmann1
Simon Hanselmann: Megahex (2014)
Första Fantagraphics-samlingen med Megg, Mogg och Owl (och Werewolf Jones!). Hälften stonerkomedi, hälften stonertragedi.
Recension i Paste: ”What at first glance reads like an episodic stoner comedy slowly reveals a chiseled character study of suburban ennui to rival the works of Solondz, Groening, or Flaubert.”
TCJ-intervju.

hanselmann3
Simon Hanselmann: One More Year (2017)
Tredje Fantagraphics-samlingen. ”Heat Wave” är formtoppen. En annan av mina favoriter, ”Father Knows Best”, kan läsas på Vice.
Eye on Design-intervju.
Paste-intervju.

hernandezthree
Gilbert Hernandez: Three Sisters (2002-2007/2018)
Färsk Love and Rockets-samling med 00-talsserier. Sex, relationer, b-film, åldrande. Hernandez är en mästare men kanske följer han sin musa lite väl mycket. Ibland kan jag längta tillbaka till Palomar-tiden.

hickmaneast
Jonathan Hickman & Nick Dragotta: East of West, Volume 1 (2013)
Som om Jodorowsky hade skrivit Preacher. Våldsamt och ambitiöst – uppenbarligen de första kapitlen i en episk historia.
AV Club-recension av sista numret i denna volym.

huizenga1
Kevin Huizenga: Curses (2006)
Serienoveller med Huizengas everyman Glenn Ganges i huvudrollen. Stor variation: Hur starar förstör Nordamerika, huruvida icke-troende brinner i helvetet, en italiensk folksaga i modern tappning mm. Mycket är väldigt bra.
Goodreads-recension.
Med på TIME:s årsbästalista för 2006.

huizenga2
Kevin Huizenga: Gloriana (2012)
Liten, snabbläst samling. (Förutom förklaringen till varför månen blir röd och ser nära ut, den tog en liten stund att hänga med i.) Intressant, men jag föredrar de mer traditionella berättelserna i Curses.
TCJ-recension.

itodissolving
Junji Ito: Dissolving Classroom (2015)
Serienoveller av Japans skräckmästare. Ung man och hans lillasyster orsakar bekymmer (inte sällan i form av smälta hjärnor) vart de än går. Fem berättelser med huvudpersonerna, plus två kortisar utan dem.
The Beat-recension.

itofrankenstein
Junji Ito: Frankenstein (2013)
400-sidig samling där Itos Frankenstein-tolkning utgör mindre än halva boken. Resten är 6 st Oshikiri plus två kortare skräckisar plus två ännu kortare självbiografiska grejer med en katt.
TCJ-recension.

johnston
Antony Johnston & Sam Hart: The Coldest City (2012)
Boken bakom filmen Atomic Blonde. Tråkigt, färglöst och absurt komplicerad intrig. Men har åtminstone ett mer logiskt (om än klyschigt) slut än filmen. Filmens behållning var precis de saker som förlagan saknar: sex, våld och 80-talsmusik.
En inte helt orättvis sågning.

kelly
Joe Kelly & J. M. Ken Niimura: I Kill Giants (2009)
Elvaårig flicka som gillar rollspel och är utanför i skolan försöker hantera problem hemma medelst ett rikt fantasiliv (som titeln kanske vagt antyder dödar hon jättar). Engagerande, men lite för sentimental. Teckningarna växer men boken är ganska osnyggt designad (logo, textning mm). Nyligen filmad. Filmen var i ungefär samma klass.
Lite väl översvallande recension.

kirbynew
Jack Kirby: New Gods by Jack Kirby (1971-1985)
Centralserien i Kirbys mästerverk, hastigt avslutat.
Fem artiklar på Sequart.

kirkman
Robert Kirkman, Charlie Adlard & Cliff Rathburn: The Walking Dead: Here’s Negan (2017)
Fristående spinoff/prequel om hur Negan blev Negan. 64 sidor kort. Kompetent men inte överdrivet inspirerad.

krigstein
B. Krigstein et al: Master Race and Other Stories (1953-1956)
Krigstein var en frustrerad innovatör, för intellektuell och för ambitiös för sitt valda medium. Vissa serier i denna Fantagraphics-samling är enormt bra – titelserien är legendarisk bland kännare. Men en bit in i karriären (omkring halvvägs igenom denna bok) är det tydligt att Krigstein tröttnade på att dunka huvudet i väggen och slutade anstränga sig. (Kort därefter gav han upp serieskapandet och blev konstlärare och konstnär.)
Paste-recension.
New Yorker-profil av Art Spiegelman.

kupperman
Michael Kupperman: All the Answers (2018)
(Själv)biografiskt. Snake n Bacon-skaparens första ”allvarliga” bok. Han skriver om sin far ”Quiz Kid” Joel Kupperman som var en sorts barnstjärna i över 10 år. Även om kändiskultur och antisemitism. En läsvärd seriebok, men det är som humorist Kupperman verkligen skiner.
TCJ-recension.

leekirby
Stan Lee & Jack Kirby: Fantastic Four Epic Collection: The World’s Greatest Comic Magazine (1961-1963)
De första 18 numren av den serie som lade grunden för Marvel Comics och det ”universum” som skulle komma att dominera vita duken ett halvsekel senare. Den mindre viktiga halvan av kreatörsteamet, nyligen framlidne redaktören och medförfattaren Lee hyllas av Hollywood medan Kirby, inom serievärlden känd som ”the King of Comics”, som bäst namecheckas pliktskyldigt. Såklart.
Kort genomgång av alla nummer i denna samling.

lemireblack
Jeff Lemire, Dean Ormston & David Rubín: Black Hammer, Volume 2: The Event (2017)
Meta-superhjältar. Jag skrev om volym 1 förra året.

lemiremoon1 lemiremoon2 lemiremoon3
Jeff Lemire & Greg Smallwood: Moon Knight, Volume 1: Lunatic (2016)
Jeff Lemire, Greg Smallwood et al: Moon Knight, Volume 2: Reincarnations (2017)
Jeff Lemire & Greg Smallwood: Moon Knight, Volume 3: Birth and Death (2017)
Revisionism à la Moores Swamp Thing. Inleds med titelfiguren inspärrad på dårhus, var allt bara en dröm? ”Volume 1” till trots verkar detta inte vara världens bästa ställe att börja läsa, mycket bygger på att man har någon sorts relation till tidigare Moon Knight-serier. Habilt hantverk, särskilt på teckningssidan (Smallwood ritar drömsekvenser i Sienkiewicz-liknande stil och flera olika gästtecknare gör hjältens skilda personligheter), men slutar antiklimaktiskt och känns ganska tomt.
Recension i Paste.
CBR-intervju med Lemire .

lewis1 lewis2 lewis3
John Lewis, Andrew Aydin & Nate Powell: March: Book One (2013)
John Lewis, Andrew Aydin & Nate Powell: March: Book Two (2015)
John Lewis, Andrew Aydin & Nate Powell: March: Book Three (2016)
YA i serieform. Uppbyggligt och lärorikt om medborgarrättsrörelsen i USA på 1960-talet. En påminnelse om att på många sätt har det, för många människor, varit mycket värre än idag. (Fast samtidigt: De hade JFK och LBJ, vi har Trump.)
TCJ-recension av volym 1.
New York Times-recension av hela trilogin.

linyoung
Hartley Lin: Young Frances (2018)
En av mina stora favoriter från 2018. Kanadensisk 20-nånting jobbar som clerk på advokatfirma där hon ser alla kämpa för att öka på sina ”billable hours” i syfte att klättra i företagets hierarki och/eller undvika att bli kallade till konferensrum 25-H (få sparken). Inte så satirisk som denna beskrivning kanske får serien att verka, den är snarare realistisk och ”slice of life”:ig. Serien dömer ingen för deras val.
Quill and Quire-recension.
High-Low-recension.
TCJ: Recensioner av Pope Hats #2 och Pope Hats #5 som utgör kapitel i denna bok.

manndalston
Dilraj Mann: Dalston Monsterzz (2018)
Gäng i östra London rider monster. Påminner en smula om en Paul Pope-plot, med liknande styrkor och svagheter. Fast mest svagheter – storyn är bäng och berättarstrukturen klyschig och amatörmässig. Behållningen är teckningarna, som bär spår av Jonny Negron, framför allt färgerna.
Ganska positiv recension i Paste som kan läsas jämte en totalsågning i TCJ.

matt1
Joe Matt: The Poor Bastard (1997)
Självbiografiskt. Samling med de första numren av 90-talsserien Peepshow. Matt framstår som en ganska jobbig snubbe som är smärtsamt självutlämnande (och även utlämnande av andra), har störigt specifika tjejpreferenser och är bra på att sabotera sina förhållanden. Intressant: Tidigare kapitel har en direkt påverkan på senare kapitel – eftersom de publicerades episodiskt, och lästes av många bifigurer.
Intervju med den verkliga personen bakom ”Frankie” (den ende med pseudonym i serien?) om hennes reaktion.
Deconstructing Comics-podcast om serien.

matt2
Joe Matt: Fair Weather (2002)
Självbiografiskt. Matt backar 20 år för en fyra nummer lång serie om två dagar ur hans barndom i en idyllisk amerikansk småstad. Cyklar, serietidningar, slurpees från 7/11. Kanske inspirerad av Chester Browns självbiografiska The Playboy och I Never Liked You. Eller är det omvänt? Oavsett vilket är detta rätt bra, men inte i klass med Brown.

mccay
Winsor McCay: Dreams of the Rarebit Fiend (1905/1973)
Återtryck av den första Rarebit Fiend-samlingen, från 1905. Detta är den ”vuxna” föregångaren till den mer berömda (och mer hyllade) Little Nemo in Slumberland, som vände sig till barn. Mindre visuellt imponerande än Nemo, men med generellt bättre manus. Det finns en betydligt mer påkostad samling för den som vill ha mer.
Jeet Heer om McCay.

mignola1 mignola2 mignola3 mignola4
Mike Mignola & John Byrne: Hellboy Omnibus, Volume 1: Seed of Destruction (1994-1997)
Mike Mignola, Gary Gianni & Richard Corben: Hellboy Omnibus, Volume 2: Strange Places (1998-2017)
Mike Mignola & Duncan Fegredo: Hellboy Omnibus, Volume 3: The Wild Hunt (2007-2011)
Mike Mignola: Hellboy Omnibus, Volume 4: Hellboy in Hell (2012-2016)
Förra året blev hela den huvudsakliga Hellboy-storylinen, publicerad under 20 års tid, samlad kronologiskt, i nya omnibus-utgåvor. Premiss: Demonbebis manas från helvetet av Rasputin för Nazitysklands räkning, men adopteras av en amerikansk forskare och ägnar sitt liv på jorden som paranormal utredare snedstreck monsterjägare. Startar lite ojämnt (Longbox Coffin om volym 1) men tar sig rejält när tecknaren/skaparen Mignola börjar sköta skrivandet på egen hand. I volym 2 tycker jag särskilt bra om The Third Wish, om tre sjöjungfrur som ingår ett avtal med ett havsmonster. Tredje volymen samlar en trilogi album där Mignolas manus tecknas av Duncan Fegredo: Darkness Calls, The Wild Hunt och The Sound and the Fury. Fegredos bilder kanaliserar Mignola, men tunnare och mer detaljerat – ibland nästan snyggare. Mytologiska figurer från många kulturer förekommer. (Parentes: I min enfald trodde jag att Herne och Queen Mab hade minst tusen år nacken, men båda kommer tydligen från Shakespeare!) Tredje samlingen är på många sätt berättelsens klimax. Volym 4, skriven och ritad av Mignola solo, är en lång epilog som utspelar sig i helvetet.
The Guardian-intervju med Mignola om slutet.
io9 om det sista numret.

mignola5 mignola6
Mike Mignola, Richard Corben et al: Hellboy: The Complete Short Stories, Volume 1 (1995-2015)
Mike Mignola et al: Hellboy: The Complete Short Stories, Volume 2 (1997-2011)
Även Hellboy-äventyr från tiden före huvudstoryn samlades i omnibusformat. Detta är flera dussin relativt fristående serienoveller som täcker åren 1947-1993 i seriens universum. Många av dem illustreras av framstående gästtecknare som Corben, Fegredo, bröderna Moon/Bá. P. Craig Russell m fl.

miller1
Frank Miller, Brian Azzarello, Andy Kubert & Klaus Janson: Batman: The Dark Knight – Master Race (2017)
Cynisk, smaklös, osammanhängande och – jodå – smått underhållande superhjälteberättelse, designad för att lura nostalgiska, konservativa Batman-fans på pengar. Uppföljare till klassiska DKR och den oförtjänt hatade DKSA. Denna gång har Miller trots sin top billing knappast skrivit mycket – möjligen står han för den inte alltför förtäckta muslimskräcken. Bäst: De relativt få sidor som Frank Miller ritat på egen hand, till synes på en servett på en kafferast! Läckert! Sämst: Oj, så mycket att välja mellan. Dialogen? Miller tuschad av Janson? Superman som supersmart superfighter? Slutet, som trycker på reset-knappen? Men det allra sorgligaste är att serien överhuvudtaget existerar. Här är nog det snällaste man kan säga om den.
John K totalsågade varje nummer mångordigt.

miller2
Frank Miller, Brian Azzarello, John Romita Jr. & Peter Steigerwald: Dark Knight Returns: The Last Crusade – The Deluxe Edition (2016)
Och här har vi en direkt prequel till Dark Knight Returns, producerad i samma veva som Master Race ovan. Pinsamt opersonlig och oangelägen. I den mån serien har en författare är det nog Romita Jr, efter en plott av Azzarello. Millers inblandning lär som mest ha varit perifer. Serien har ingenting att säga som inte redan var explicit eller implicit i originalet. Och den är inte ens usel på ett underhållande sätt, utan håller en låg grad av kompetens. Som en bonus bidrar filmmakaren Robert Rodriguez med det kanske sämsta ”förord” jag någonsin har läst.
Goodreads-recension.
Paste-recension.

moore1
Alan Moore, Zander Cannon & Andrew Currie: Smax (2004)
Omläsning. Spinoff till Top 10, ett synnerligen kreativt polisdrama i en stad där precis varenda invånare har superkrafter. Men detta är istället en enormt charmig fantasy-parodi, inspirerad av Syd Barretts ”Octopus”. Kreativiteten består dock – synbarligen utan ansträngning öser Moore skaparenergi över den egentligen ganska lättviktiga storyn och balanserar det hela med lagom mycket humor. Jag är inte ensam om att ha detta som en favorit bland Moores kommersiella serier. Är det rentav en av hans 10 bästa genom tiderna?!

moore2
Alan Moore & Gene Ha: Top 10: The Forty-Niners (2005)
Omläsning. Prequel som utspelar sig i Top 10-staden, drygt 50 år tidigare. Som man kunde vänta sig (och som det mesta från ABC) är kvaliteten extremt hög för att vara mainstream-superhjältar. Superkompetent, men inte livsnödvändigt.
The Great Alan Moore Reread.

myrhill
Per Myrhill: Aneurysmdimma (2017)
Självbiografiskt om en kraftig hjärnblödning. Efterordet, som helt kort talar om den misslyckade eftervården och om att leva med konstant smärta, är mer fascinerande än serien i sig. Mycket riktigt planerar Myrhill det som sitt nästa projekt.
Intervju i SR.

nagata
Kabi Nagata: My Lesbian Experience with Loneliness (2017)
Självbiografiskt. Ung kvinna, arbetslös, oskuld och med mentala problem, försöker uppnå självförverkligande genom att rita manga och gå till prostituerade. En bisarr och verklighetsfrånvänd bekännelseserie, tecknad i en irriterande ”gullig” manga-klyschig stil.
TCJ-recension.

palahniuk
Chuck Palahniuk & Cameron Stewart: Fight Club 2 (2016)
Uppföljare i serieform till både romanen och filmen. Väldigt meta. ”Fight Club 2 is the sequential art equivalent of a three-hour drum solo by The Muppets’ Animal” skrev Paste.

panter
Gary Panter: Songy of Paradise (2017)
Panter gör Paradise Regained. Satan frestar Songy i öknen. Jättestor, blott 32 sidor lång bok – som tog Panter fem år att göra.
Intervju i New Yorker.

piskor
Ed Piskor: X-Men: Grand Design (2018)
Hip Hop Family Tree-skaparen ger sig på ett drömprojekt som tyvärr är dömt att misslyckas: Att väva samman flera decennier av X-Men-serier till en tillfredsställande helhet. I ungefär samma ”bronsåldersstil” som HHFT (listad förra året). Nostalgiskt men odramatiskt. Hans texttunga approach påminner närmast om Marvel Saga. Har väckt blandade känslor bland såväl x-nördar som hipsters.
Överdrivet positiv TCJ-recension.

pope
Paul Pope: The One Trick Rip-Off (1997)
Heistgängserie med övernaturliga inslag, tecknat i Popes flytande, mangainfluerade stil som kändes väldigt fräsch i mitten av 90-talet.
Publishers Weekly-recension.

quitely
Frank Quitely: Frank Quitely: Drawings + Sketches (2018)
Liten och tunn (124 sidor) samling med produktionsmaterial. Något av en besvikelse – boken borde varit i mycket större format och med bättre reproduktion. Och gärna lite mer djupgående än några korta citat av Deighan (Quitely) och några få sidor ur några få serier representerade!

remender
Rick Remender, Jerome Opeña & James Harren: Seven to Eternity, Volume 2: Ballad of Betrayal (2018)
Jag skrev om volym 1 förra året.
Intervju med Remender.

shanower
Eric Shanower: Age of Bronze, Volume 1: A Thousand Ships (2001/2018)
Shanower har hittills ägnat 20 år (start 1998) åt att återberätta det trojanska kriget i serieform, och många fler år lär det bli. Han har tagit sig an hela berättelsen, som den utvecklats under närmare 3000 år, alltså inte bara Homeros utan även Shakespeare (Troilus & Cressida), Ovidius, Shelley och mycket annat. Han gör det så ”realistiskt” som möjligt – inga gudar, och med historiskt korrekta kläder, attityder och dekor. Denna första volym, nyligen färglagd, slutar med att skeppen startar seglatsen mot Troja.
CBR-intervju med Shanower.

smith
John Smith, Jim Baikie, Duncan Fegredo & Sean Phillips: The Complete New Statesmen (1990)
Kanske den mest ambitiösa och komplexa superhjälteserien sedan Watchmen (som är en tydlig inspirationskälla). Därmed inte sagt att det är helt lyckat. Smith, som var i 20-årsåldern när han skrev detta, har inte Moores kontroll. Där Watchmen är ett perfekt urverk ger New Statesmen ett spretigt intryck. Handlingen kretsar kring 51 laboratorieframställda superhjältar (en för varje delstat, England inkluderad) plus dussintals bifigurer. Plotten är svår att följa. Dessutom lider serien brist på artistisk konsekvens – veteranen Baikie är nominellt huvudtecknare men hela 6 av 14 kapitel görs av Fegredo eller Phillips, båda i början av karriären. Föga förvånande är serien inte särskilt omtyckt. Men för vissa verkar det stora problemet vara att den kräver viss ansträngning av läsaren, vilket jag tvärtom vill ge pluspoäng för.
Suggested for Mature Readers gick igenom kapitel 1-6, kapitel 7-12 och kapitel 13-14.

spurrier1 spurrier2
Simon Spurrier, Fernando Heinz & Rafa Ortiz: Crossed + One Hundred, Volume 2 (2016)
Simon Spurrier, Rafa Ortiz & Martin Tunica: Crossed + One Hundred, Volume 3 (2017)
Post-post-post-apokalyps? Si Spurrier och flera sämre tecknare fortsätter Alan Moores och Gabriel Andrades berättelse (se år 2015), som utspelar sig 100 år efter det postapokalyptiska scenariot i övriga Crossed-serier. Kompetent, men långt ifrån lika stringent eller fyndigt som Moores serie.

starlin1
Jim Starlin, George Pérez & Ron Lim: The Infinity Gauntlet (1991)
Thanos flörtar med Döden, bokstavligen, i denna kosmiska crossover. Titeln var en bästsäljare i början av 1090-talet men tämligen bortglömd innan Thanos (som är något av en ripoff av Darkseid från Jack Kirbys New Gods) fick en cameo i första Avengers-filmen år 2012. Inte särskilt bra, men jag har haft en fascination för allsmäktiga superskurkar sedan Doctor Doom stal the Beyonders krafter i första Secret Wars (publicerad i Sverige 1987-88).

starlin2
Jim Starlin, Ron Lim et al: The Infinity War (1992)
Infinity Gauntlet blev en tillräckligt stor succé för att Marvel skulle kräva en totalt onödig uppföljare året efter. Thanos hjälper Adam Warlock besegra hans onda skugga med ful frisyr. Förutom den titulära miniserien innehåller denna 400-sidiga samling även 4 nummer av Gauntlet-spinoffen Warlock and the Infinity Watch. Dessa utspelar sig mittemellan vart och ett av Infinity Wars nummer men har idiotiskt nog placerats efter hela miniserien. Detsamma gäller ytterligare 4 episoder från Marvel Comics Presents, som utspelar sig under kapitel 3. Det mesta av allt detta ”extramaterial” suger, men det är bra att det ingår för annars skulle det bästa ögonblicket i boken ha saknats: När Thanos äter en fjäril. Hoppas det kommer med i nästa Avengers-film.
Om ordningen.
CBR-recension.

tomasi
Peter J. Tomasi & Ian Bertram: House of Penance (2017)
Väldigt löst baserad på den sanna historien om Sarah Winchester, änka till vapentillverkaren, som ägnade decennier åt att låta bygga ett galet hus. Lovande premiss och skön atmosfär med western-känsla, men det blir inte mycket mer än så. Bertram har en teckningsstil som brister i kontroll men är attraktiv, lite som Dean Ormston möter Frank Quitely… kanske med en touch av Rafael Grampá. (Alan Moores Swamp Thing på 80-talet innehöll förresten en fiktiv variant på Winchester-legenden.)
AV Club-recension.

vaughan_runaways2 vaughan_runaways3
Brian K. Vaughan, Adrian Alphona & Takeshi Miyazawa: Runaways: The Complete Collection, Volume 2 (2005-2006)
Brian K. Vaughan, Adrian Alphona, Joss Whedon, Michael Ryan et al: Runaways: The Complete Collection, Volume 3 (2006-2008)
Dessa båda volymer samlar resten av Vaughan/Alphonas Runaways. (Volym 1 nämndes förra året.) Vaughan påbörjar sitt allra sista nummer (2.24) med en homage till Gaimans The Kindly Ones som kanske bara finns i mitt huvud. Hursomhelst är det en hyfsat tillfredsställande avslutning på ungdomsserien. Men eftersom serien är förlagsägd fortsatte den förstås publiceras, med andra personer än skaparna. Först genom två onödiga crossovers (Civil War och Secret Invasion). Därefter ryckte Joss Whedon in och skrev halvbra, rörig, ganska off fortsättning.

vaughan_runaways4
Terry Moore, Humberto Ramos, Kathryn Immonen, Sara Pichelli et al: Runaways: The Complete Collection, Volume 4 (2008-2010)
Sedan tog Strangers in Paradise-skaparen Terry Moore vid som författare. Tyvärr är hans version helt onödig och Ramos teckningar bara irriterande. Pichelli är bättre men trist. CB Cebulski, numera Marvels chefredaktör, bidrar med några av de sämsta serier jag har läst på många år. Pinsamt usel dialog.

vaughan_runaways5
Rainbow Rowell & Kris Anka: Runaways, Volume 1: Find Your Way Home (2018)
Nästan ett decennium senare har YA-författaren Rowell återupplivat döda figurer och nästan lyckats återuppliva serien. Runaways var tydligen hennes favoritserie så det är inte bara pga Hulu-tv-serien den nylanseras nu. Oavsett så är detta den bästa versionen sedan Vaughan-eran, både vad gäller story och teckningar. Kanske inte riktigt läsvärt men klart läsbart.

vaughanguard
Brian K. Vaughan & Steve Skroce: We Stand On Guard (2016)
Kanada och USA ligger i krig (om vatten) år 2124. Vaughan är ett proffs men hade här inte mycket mer än ett high concept. Som satir är serien ilsken men lättviktig. Den hade träffat hårdare om den kommit ett tiotal år tidigare.
Recension på Collected Editions.

vaughanpride
Brian K. Vaughan & Niko Henrichon: Pride of Baghdad (2006)
Fyra lejon rymde från zoo vid bombningen av Bagdad under Irakkriget 2003. På riktigt alltså. Vaughan har fiktionaliserat historien och gjort en övertydlig men tillfredsställande allegori av den. Lejonkungen möter Den långa flykten möter Generation Kill?
Den of Geek-recension.

vaughany1 vaughany2 vaughany3 vaughany4 vaughany5
Brian K. Vaughan, Pia Guerra & José Marzán, Jr.: Y: The Last Man: The Deluxe Edition, Book One (2002-2003)
Brian K. Vaughan, Pia Guerra, Paul Chadwick & Goran Parlov: Y: The Last Man, Book Two (2003-2004)
Brian K. Vaughan, Pia Guerra, Goran Sudžuka & José Marzán, Jr.: Y: The Last Man, Book Three (2004-2005)
Brian K. Vaughan, Pia Guerra, Goran Sudžuka & José Marzán, Jr.: Y: The Last Man: The Deluxe Edition, Book Four (2005-2006)
Brian K. Vaughan, Pia Guerra, Goran Sudžuka & José Marzán, Jr.: Y: The Last Man: The Deluxe Edition, Book Five (2006-2008)
En kille och hans apa är de enda manliga väsen som överlever en mystisk manspest och blir därmed hett eftertraktade av flera grupper, av många olika skäl. Ursprungligen publicerad i 60 månatliga nummer med start 2002. Min första tanke när jag till slut läste serien var att den verkade ha åldrats rätt hårt. Dels var det tidiga 00-talet en annan era (seriens Hillary-skämt och Bush-referenser torde ha mottagits annorlunda) och dels var BKV ung och opolerad. Att huvudpersonen Yorick är en 22-årig utbrytarkung (med en apa!) känns som en oerfaren författares metod för att ”fuska”, alltså för att kunna handvifta bort att Yorick lyckas ta sig ur situationer som vore omöjliga för en normal person. Om Y hade varit en tv-serie hade jag nog inte fortsatt efter säsong 1, men som serie var det tillräckligt mycket av en bladvändare för att jag skulle ge den några chanser till. Och i volym 2, ungefär en tredjedel in i storyn, börjar serien uppvisa en självmedvetenhet som tidigare saknats. Vaughan konfronterar t ex några av de mer psykologiskt osannolika inslagen. Och normalt skulle jag ogilla fill-ins av andra tecknare, men flera av dessa var en förbättring framför Guerras stela och lite tråkiga stil. Såväl Parlov som Sudžuka har en uttrycksfull men snäppet mer lättsam och ”cartoonig” stil, som passar denna absurda historia som ändå eftersträvar patos. Deras figurer är mer dynamiska och agerar bättre än Guerras, även om hon växte en hel del med åren. Jag är glad att jag läste hela vägen, för BKV är bra på slut. De flesta trådar i Y: The Last Man vävs samman till något hyfsat tillfredsställande och de flesta bifigurer får en callback. Sista numret är ett av de vassaste och får i efterhand hela serien att kännas bättre än den egentligen var.
Intervju med Vaughan.

vehlmann1
Fabien Vehlmann & Gwen de Bonneval: Last Days of an Immortal (2010)
Imponerande idérik sf, det bästa jag läst av Vehlmann hittills (möjligen med undantag för Beautiful Darkness, men där tycks Kerascoët dra det tyngsta lasset). Filosof/polis i odödligt samhälle löser konflikter mellan utomjordiska raser med hjälp av sina kloner. Tillräckligt många intressanta upplägg för att räcka till mycket mer än detta enda album, men less is more.
Comics&Cola om flera av Vehlmanns serier.

vehlmann2
Fabien Vehlmann & Jason: Isle of 100,000 Graves (2011)
Vehlmann gör en Skattkammarön-grej med norrmannen Jason. Svart komik.
TCJ-recension.
En mer ambivalent recension.
CBR-intervju med både Vehlmann och Jason.

vehlmann3
Fabien Vehlmann & Kerascoët: Satania (2016)
En nedstigning i helvetet av trion bakom Beautiful Darkness (Kerascoët är ett gift tecknarpar). Minst lika läckert tecknad och färgerna är fantastiska. Kombinationen av gulligt och groteskt är fortfarande effektfull, men Vehlmanns manus är tyvärr oväntat svagt. Det är synd, för upplägget är lovande och det ser som sagt verkligen bra ut.
NPR-recension.
TCJ ger ett mer generöst omdöme.

veitch
Rick Veitch: Roarin’ Rick’s Rare Bit Fiends #23 (2018)
Veitchs drömjournal fortsätter.

waremonograph
Chris Ware: Monograph (2017)
Diversesamling i absurt gigantiskt format. Självbiografi, serieoriginal, New Yorker-omslag, foton på byggprojekt, ditten och datten och allt annat Ware har gjort genom åren (med undantag för Floyd Farland).
TCJ-recension.
New York Review of Books-recension.
Chicago Reader-intervju.

willumsen
Connor Willumsen: Anti-Gone (2017)
Två personer i en båt i en vattentäckt värld som fortfarande har sex, shopping, filmer och droger. Jag tyckte mycket om serien, men den är svår att få grepp om. Plotten är tunn, men atmosfären och många detaljer märkligt fängslande. Det handlar om att gå på bio och ta sf-droger för att förändra upplevelsen. Och om att inte kunna kommunicera med varandra. Bildmässigt rör det sig om realistiskt men enkelt skildrade individer mot minimalistiska bakgrunder.
TCJ-recension och intervju.
8 frågor med omständliga men intelligenta svar.
(Willumsen har förresten skrivit intressant om sina erfarenheter av att en kort tid rita Wolverine åt Marvel.)

woodring
Jim Woodring: Poochytown (2018)
Woodrings senaste Frank-serieroman, den fjärde fullängdaren sedan 2010, den första sedan 2013 års Fran, och, hoppades Woodring år 2016, den allra sista. Plotten: Pushpaw och Pupshaw försvinner till Poochytown; Frank och Manhog ger sig ut på äventyr. För oinvigda kan helt kort sägas att Frank är världens bästa stumserie, en unik och ibland bisarr berättelse/upplevelse.
TCJ-recension.
Ng Suat Tong om ”the Unifactor”, där berättelsen utspelar sig.

Tack för att du scrollade ända hit.

150 böcker och serier jag läste 2018, del 1

Som vanligt: En genomgång av alla böcker jag läste under förra året, med foto, en kort beskrivning eller bedömning, samt länkar till vidare läsning. Denna gång är de sorterade i alfabetisk ordning efter författare. Nytt för i år är att jag delar upp listan i två delar. Detta är del 1, prosa. Del 2 täcker serier.

Listor från tidigare år: 2017, 2016, 2015, 2014 och 2013.

austerny
Paul Auster: The New York Trilogy (1987)

Tre kortromaner/långnoveller där deckarformen används för att utforska existentiella frågor. En gång rejält hajpad, men Austers stjärna har dalat på senare år. (Här är en intervju där han framstår som ganska pretentiös.) Det skulle inte förvåna mig om Auster, om 100 år, är mest känd för att ha inspirerat Mazzucchelli/Karasiks serieversion av City of Glass. Vi får se år 2119.

Jag köpte och läste om boken (i Penguin Classics Deluxe Edition, med omslag av Art Spiegelman!) delvis för att jag fick för mig att den var med på TIME Magazines lista över de 100 bästa engelskspråkiga romanerna sedan 1923, som jag långsamt betar av sedan flera år tillbaka. Men det är den inte! Däremot är den med på the Guardians lista över de 100 bästa böckerna någonsin. Det du.

baldwin

James Baldwin: Go Tell It on the Mountain (1953)
Delvis självbiografiskt om styvson till predikant i 30-talets Harlem. Men den äldre generationens perspektiv (föräldrarna och fastern) är mest givande. Bra bok för den som gillar bibelcitat, eftersom alla karaktärer är djupt troende. Artikel i the Guardian 50 år senare. Den här boken är med på TIME:s 100-lista.

borgesbrodies
Jorge Luis Borges: Brodie’s Report (1969/1970)
Inklusive prosan från In Praise of Darkness. Den 70-årige Borges var mindre intresserad av metafysik än av gauchos och knivfajter. Så inte lika speciell som Fictions (se förra årets genomgång). New York Times brottades med skillnaden mellan de två olika JLB redan år 1972.

Bäst i denna samling är titelnovellen (inspirerad av Gullivers resor) och The Gospel According to Mark (som jag tyvärr fick spoilad av förordet till Penguin Classics-utgåvan av A House for Mr Biswas, se en bit ner).

borgesbook
Jorge Luis Borges: The Book of Sand and Shakespeare’s Memory (1975/1983)
Borges två sista novellsamlingar i en volym. Klart vassare än Brodie’s Report. Flera noveller, främst några från Shakespeare’s Memory, är i klass med hans bästa någonsin.

Men efter att det senaste året ha läst totalt fem böcker med nyöversättningar (till engelska) av Borges verk gjorde det mig lite depp att inse att den främsta anledningen till att de alls existerar är en dispyt mellan Borges änka och hans ursprungliga översättare, Norman Thomas di Giovanni.

boulle
Pierre Boulle: Planet of the Apes (1963)
Omläsning. Snubbe landar på planet där apor är folk och mänskor sitter i bur! Hoppas det inte är jorden i framtiden! (Spoiler: Det är det faktiskt inte.) Mer satirisk än filmerna. Recension.

capek1
Karel Čapek: R.U.R. (Rossum’s Universal Robots) (1920)
Tjeckisk pjäs som introducerade ordet ”robot” (påhittat av Čapeks bror Josef). Själlösa artificiella människor massproduceras för att sköta det jobbiga jobbet, men revolterar. Synnerligen insiktsfull för sin tid. Tar t ex upp rädslan för att robotar kommer att skapa massarbetslöshet och den etiska betänkligheten i att låta ”robotar” slava åt människor, Blade Runner-style. Goodreads-recension.

capek2
Karel Čapek: War with the Newts (1936)
Omläsning. Sf om hotet från intelligenta vattenödlor- eller från nationalism, kolonialism, och kapitalism. Och mänsklighetens tendens att exploatera och tänka kortsiktigt. Romanen är utmärkt, men tyvärr är detta en ganska skruttig utgåva, särskilt för att vara Penguin Modern Classics. Halvdan översättning (men ingen av dem är perfekt), felaktig paginering och omslagsdesignen (av gray318) har förfulats på ett nästan obegripligt inkompetent sätt. Skäms, Penguin.cather
Willa Cather: Death Comes for the Archbishop (1927)
Två fransk-katolska präster missionerar i sitt stift i New Mexico på 1800-talet. Tämligen våldsbefriad karaktärsstudie, av westernförfattare betraktad som en av tidernas bästa westerns. Dessutom med på TIME:s 100-lista.

collodi
Carlo Collodi: Pinocchio (1883)
Italiensk saga om träig gosse. Denna utgåva kom från New York Review Books, ett av mina favoritförlag, med förord av Umberto Eco och ett efterord som ägnar mycket utrymme åt Disneyfilmen och Spielbergs AI.

dick
Philip K. Dick: Flow My Tears, the Policeman Said (1974)
Omläsning. Tv-kändis i framtida (1988) polisstat är plötsligt bortglömd. En märklig bok, t o m för att vara Dick. Obegripligt ful omslagsbild, dessutom helt utan koppling till innehållet. Men så är det ibland med SF Masterworks.

frost
Mark Frost: Twin Peaks: The Final Dossier (2017)
Ännu en officiell TP-”roman” av Frost, tv-seriens medskapare. Denna publicerades strax efter den lysande tredje säsongen. Ägnar en del tid åt att retconna meningslösa detaljer (Normas ”mamma” var egentligen bara sambo med hennes pappa!) för att bortförklara misstag i förra boken (se förra årets lista). De senare kapitlen tydliggör/väver ihop en del mystiska saker från säsong 3 – Major Briggs, Phillip Jeffries, Joudy, dubbelgångarens plan, glaslådans syfte etc. Men jag har svårt att betrakta förklaringarna som mycket mer än fan fiction – det känns mest som Mark Frosts teorier och gissningar om David Lynchs verk.

Om jag skulle välja ut en Goodreads-recension som matchar min egen åsikt skulle jag tveka mellan den här och den här. Den förra boken var åtminstone fräscht designad, med mycket visuellt material (fejkat arkivmaterial, foton, tidningsklipp). Denna består nästan bara av text och har ingen anledning att vara i coffee table-format.

gaimannorse
Neil Gaiman: Norse Mythology (2017)
Gaiman återberättar de nordiska myterna, ganska rakt på sak – det är inte en roman. (Loke är som man kunde ana huvudpersonen.) Upplägget känns barnvänligt, med enkelt språk och korta meningar och stycken. Påminner en del om min favoritbok från lågstadiet, Asken Yggdrasil av Alf Henrikson, men därför saknar jag också Edward Lindahls illustrationer. Tippar att det kommer en illustrerad utgåva så småningom och att den blir betydligt maffigare än denna bildlösa.

Efter läsningen slog det mig förresten att Ragnarök (i Henriksons version) mycket väl kan vara ursprunget till min bestämda uppfattning att berättelser ska ha ett definitivt slut. (Gärna ett där alla dör.)

golding
William Golding: Lord of the Flies (1954)
Klassisk allegori med inslag av dystopi – i bakgrunden pågår ett kärnvapenkrig. Detta var tredje gången jag köpte och läste en utgåva av boken, men den första amerikanska. Minst ett ord skiljer sig åt från det brittiska originalet (Piggys N-ord är utbytt mot I-ordet!). En mycket bra bok, hursomhelst. Denna utgåva har förord av både Stephen King och Lois Lowry. Med på TIME-listan.

green
Henry Green: Loving (1945)
Kärlek och melodrama bland tjänarna på en stor irländsk herrgård under andra världskriget. Som förordet noterar är detta en tydlig inspirationskälla för Downton Abbey. Med på TIME:s 100-lista.

juul
Jesper Juul: Ditt kompetenta barn: På väg mot nya värderingar för familjen (1995)
För mig kändes det som att den här boken slår in många öppna dörrar, men kanske var saker och ting annorlunda för 20 år sedan i Danmark. Minuspoäng för antydningar till mysticism och förakt för pedagogik.

kesey
Ken Kesey: One Flew Over the Cuckoo’s Nest (1962)
Omläsning. Penguin Classics Deluxe Edition, med omslag av Joe Sacco. Med på TIME:s 100-lista. Boken kändes ganska misogyn denna gång och under läsningen fick jag idén att någon borde göra en sorts Wide Sargasso Sea ur Ratcheds synvinkel. Och mycket riktigt…

kinglong
Stephen King: The Long Walk (1979)
Kings första bok, såtillvida att han påbörjade den redan på 1960-talet. Först utgiven under namnet Richard Bachman. Jag har läst ca 25 böcker av King och jag påstår att detta är hans allra bästa. (En åsikt som delas av minst en annan person och nästan av the Guardians skribent.) Dels är den relativt tajt, i motsats till många andra King-böcker som kunde blivit starka 300-sidiga romaner om de inte sträckts ut till det dubbla. Men den vänder också hans svaghet för att låta en berättelse mala på längre än den borde till en styrka. För i denna bok är repetition och utmattning tematiskt passande!

Storyn är en sorts Hunger Games/Battle Royale, med den viktiga skillnaden att deltagarna anmäler sig frivilligt till en tävling – en maratonmarsch – där alla utom vinnaren förväntas dö. Backstoryn bevarar sitt mysterium, övernaturliga inslag lyser med sin frånvaro, och boken når ett tillfredsställande slut. En oväntat kraftfull berättelse som kan läsas som en allegori för Vietnamkriget (vilket nog är Kings avsikt), men lika gärna för livet. Plus att den har inspirerat till en årlig svensk maratonmarsch IRL!

lagerlof
Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga (1891)
Livet på värmländska landsbygden på 1820-talet. Avsatt präst leder ”kavaljerer” på gård i något slags hedonistisk gentlemannaklubb (dock sexlöst). Annorlunda än jag hade föreställt mig – färgstark, underhållande och med inslag av magisk realism. Irländsk recension. Jag borde tacka Ebba Busch Thor för att hon indirekt inspirerade mig att läsa den.

leviperiodic
Primo Levi: The Periodic Table (1975)
21 berättelser, till största delen självbiografiska, som var och en kretsar kring ett kemiskt grundämne. År 2006 utsedd till den bästa (natur)vetenskapliga boken någonsin.

mccullers
Carson McCullers: The Heart is a Lonely Hunter (1940)
Fyra personer av varierande samhällsklass, kön, etnicitet och ålder projicerar sina drömmar och förhoppningar på en dövstum man. Upplägget påminner en smula om Being There, och kanske Forrest Gump (men McCullers bok föregick förstås båda med decennier). Med på TIME:s lista.

millercrucible
Arthur Miller: The Crucible (1953)
Pjäs om masshysteri och avrättningarna av häxor i Salem på 1690-talet. Fast egentligen om McCarthys jakt på kommunister på 1950-talet.

millertropic
Henry Miller: Tropic of Cancer (1934)
Nyskapande, segt och plottlöst om amerikan i Paris som nyttjar prostituerade, lever i fattigdom, dricker vin och skriver. Till stora delar självbiografiskt, får man anta. Historiskt väldigt betydelsefull, och den har väl mycket ”hjärta”, men jag tyckte att de långa partier som är stream-of-consciousness var ganska trista. Det blir bättre när man istället får följa färgstarka figurer i berättarens liv. Med på TIME:s 100-lista och the Guardians 100-lista.

nabokov
Vladimir Nabokov: Pale Fire (1962)
1900-talets bästa roman? Kanske! Är t o m det fiktiva poem som boken kretsar kring ett mästerverk? Kanske! Boken står med på TIME:s lista och är smått aktuell pga Blade Runner-uppföljaren. Jag borde ha mer att säga om den med tanke på att detta är en av mina absoluta favoriter, men du vet hur det är.

naipaul
V. S. Naipaul: A House for Mr Biswas (1961)
Omläsning. Den tragikomiska historien om Mohun Biswas och hans sökande efter ett ”hus”, ett privatliv, självförverkligande mm. Biswas var baserad på Naipauls egen far i Trinidad. Boken är med på TIME:s 100-lista. Den som vill kan lyssna när Sir Vidiadhar blir intervjuad i BBC-radio.

newman2
Kim Newman: Anno Dracula: One Thousand Monsters (2017)
Femte boken i Anno Dracula-serien (kronologiskt mellan bok 1 och 2) utspelar sig i Tokyo år 1899 och är liksom de tidigare späckad med cameos från film, litteratur och andra medier. Denna gång är några av de viktigaste figurerna hämtade från Henry James, Alexandre Dumas och Buffy the Vampire Slayer. Men mycket är också lånat från japanska folksagor och anime – jag fick googla ovanligt många referenser. Goodreads-recension.

newman1
Kim Newman: The Secrets of Drearcliff Grange School (2015)
Brittisk flickskola i början av förra seklet. St. Trinian’s med superkrafter och övernaturligheter. Den första roman jag läst av Newman som inte är en mashup av kända figurer, och som inte innehåller mängder av direkta referenser till andra verk (även om sådant förekommer, från Wodehouse till Lovecraft). Tor-recension.

ohara
John O’Hara: Appointment in Samarra (1934)
Tidig ”den mörka sidan av den amerikanska drömmen”-roman. Överklassen i en småstad i Pennsylvania dricker och tramsar. Boken chockade på sin tid för att den skildrar (smakfullt och i högst begränsad omfattning) sex mellan makar. I våra dagar är det kanske mer chockerande (eller inte) att boken genomsyras av antisemitism. Gång på gång visar det sig att ”respektabla” människor – även relativt sympatiska – ogillar judar. Med på TIME:s 100-lista.

oneill
Eugene O’Neill: Long Day’s Journey into Night (1956)
Familj kämpar med alkoholism, narkomani, sjukdom. Självbiografisk. Av ganska många sedd som en av USA:s tre främsta pjäser genom tiderna. Skriven 1941, men utgiven och ur-uppförd (i Stockholm!) postumt.

powers

Tim Powers: The Anubis Gates (1983)
Äventyrsroman med komplicerad intrig och många rörliga delar: Tidsresor! Magi! Varulvar! Lord Byron! En ond clown! Onda tvillingar! Boken är verkligen inte tajt plottad, men the Guardian roades i alla fall. Liksom i de flesta tidsreseberättelser är många vändningar förutsägbara, men storyn rör sig så fort framåt att det knappt gör något. Alan Moore läste boken för sina barn!

priest
Christopher Priest: Inverted World (1974)
På en främmande värld måste en stad ständigt förflyttas på räls. Personers ålder mäts i antal miles staden har färdats. Min bok kom från NYRB men den finns även utgiven på ”SF Masterworks”-etiketten. Och hyfsat värdig det epitetet, även om mittendelen är den mest tillfredsställande. Som så ofta kan slutförklaringarna inte riktigt leva upp till mysteriets löfte. Minuspoäng för John Clutes efterord, som ägnar större delen av sina åtta sidor åt att återberätta plotten. Tramsigt, Clute!

sweterlitsch
Tom Sweterlitsch: The Gone World (2018)
NCIS-agent utreder mord med hjälp av resor till möjliga framtider. Originell och komplicerad, trots att den huvudsakligen begränsar sig till att växla mellan bara två olika årtal: 1997 och 2015. Jag såg boken på AV Clubs lista över årets favoriter och blev sugen. Inte lysande, men klart intressant. Onödigt många länkar: Medium-intervju, en chatt med Neill Blomkamp som vill filma den, Kirkus-recension och en pod-intervju (40 min).

tevis.jpg
Walter Tevis: The Man Who Fell to Earth (1963)
Utomjording kommer hit för att rädda sitt folk från undergången, men förförs av gin och dekadens. Respektabelt hantverk, men Roeg/Bowie-filmen är faktiskt ett par snäpp vassare.

vonnegut
Kurt Vonnegut: Cat’s Cradle (1963)
Omläsning. En av Vonneguts bästa böcker, inspirerad av Kubakrisen. Svart komedi/satir i 127 mycket korta kapitel om religion (Bokonomism!) och vetenskap (Ice-nine!) i en liten banan(lös)republik.

waugh
Evelyn Waugh: A Handful of Dust (1934)
English Gothic! Mörkt humoristisk skildring av ett sprucket förhållande, med självbiografiska inslag (Waugh skilde sig från sin första fru). Tar en oväntad vändning efter två tredjedelar och byter fokus till Dickens i djungeln. Men tydligen var detta själva utgångspunkten och allt som kom innan skrevs i efterhand. Med på TIME:s 100-lista.

wells

H. G. Wells: The Invisible Man (1897)
Snubbe gör sig osynlig, hittar på dumheter.

wodehouse1
P. G. Wodehouse: The Code of the Woosters (1938)
Omläsning. År 2014 sa jag så här i en recension till Fb-vänner: ”Jag tyckte mkt om tv-serien med Fry/Laurie på 90-talet, men har aldrig läst Wodehouse förrän nu. Försumligt! Ty det visar sig vara mer än mästerlig, komplex fars. Den största attraktionen är språket – en fantastisk blandning av överklasstugg, litterära referenser och ålderdomlig slang.” Vilket jag kan stå för än idag! The Guardian-recension i modern tid.

wodehouse2
P. G. Wodehouse: The Mating Season (1949)
Omläsning. Några spydigheter verkar referera till Wodehouses fejd med A. A. Milne. Denna utgåva har en introduktion av Christopher Hitchens, som inte verkar gilla boken så värst!

wodehouse3
P. G. Wodehouse: Lord Emsworth Acts for the Best (1924-1966)
Samling med Blandings-novellerna. Läsvärt, men långtifrån lika magiskt som böckerna ovan. Delvis kanske för att det är skrivet i tredje person?

wolff
Michael Wolff: Fire and Fury: Inside the Trump White House (2018)
Underhållande och skvallrigt bakom-kulisserna-reportage om Trumps första nio månader i Vita huset. En hel del bör nog tas med en nypa salt, men de stora dragen är övertygande. Wolffs sammanfattning åt The Hollywood Reporter ger ett smakprov. Boken löser många mini-mysterier för alla som följde dramat/farsen dag för dag och undrade över bristen på förberedelse, fokus och konsekvens.

Grundtesen är att ingen i Trump-kretsen, utom möjligen Steve Bannon, väntade sig seger och därför inte hade någon som helst plan för regering. Tre olika fraktioner, med väldigt olika politiska hemvister, stred om makten i Vita huset från start. Bannon = nationalist/alt-right, Preibus = mainstream-republikan och Ivanka & Jared = ”Goldman Sachs-demokrater”. Ibland lyckades någon sida knuffa Trump i en viss riktning, men det var aldrig beständigt. Huvudpersonen framstår som ett lynnigt barn som bara vill bli beundrad. Han saknar politiska åsikter, läser inte ens korta texter och blir fort uttråkad även av muntliga framställningar. Hans tweets har ingen systematik eller någon dold agenda, som vissa har spekulerat, det är bara saker han gått och ältat. Bokens enda synliga effekt är att den kostade Bannon det mesta. När den oundvikligen blir film hoppas jag att regissören heter Armando Ianucci.

woodward
Bob Woodward: Fear: Trump in the White House (2018)
Mindre skvallrig och mer trovärdig än boken ovan, men i stort sett bekräftar den bilden som Wolff målade upp. Roligaste sekvensen: När utrikesminister Tillerson, försvarsminister Mattis, ekonomirådgivaren Cohn m fl försöker ge presidenten en grundläggande lektion i historia, geopolitisk strategi och hur handel fungerar. Fåfängt strävar de efter att sälja in budskapet att USA faktiskt tjänar på att handla med andra länder och att det är bra att ha allierade för försvarets skull, men Trump kan bara se kostnader. När presidenten har lämnat rummet summerar Tillerson så de övriga mötesdeltagarna hör: ”He’s a fucking moron”.

Med rätt glasögon är boken ett ganska fascinerande presidentporträtt, men prosan är medioker och Woodwards brist på skepsis gentemot sina källor är problematisk. Christopher Hitchens anklagelse från 1996, att Woodward är ”de mäktigas stenograf”, känns välfunnen. Det är ganska lätt att gissa vilka Woodward har pratat med, och vilka som har tackat nej. Rob Porter (sedermera anklagad för hustrumisshandel) utmålas t ex närmast som en hjälte, en pragmatisk person med sunda värderingar och den som kanske mest av alla har hindrat Trump från att genomföra dumma idéer. Och Trumps advokat John Dowd framstår som nästan komiskt villig att samarbeta med Muellers utredning, trots att Mueller och hans team bara är taskiga mot honom. Det känns inte helt övertygande. Som Hitchens skrev: ”Access is all. Analysis and criticism are nowhere.”

I nästa blogginlägg: Serier!

122 böcker och serier jag läste 2017

Här är alla böcker jag läste under förra året – plåtade, med en kort beskrivning eller bedömning, samt länkar till vidare läsning. De är listade i ungefärlig kronologisk ordning efter ursprungligt publiceringsdatum, förutom att böcker av samma författare hålls samman. Först prosa, längre ner serier.

Listor från tidigare år: 2016, 2015, 2014 och 2013.

Prosa

flatland
Edwin A. Abbott: Flatland: A Romance of Many Dimensions (1884)
Viktoriansk satir. Kvadratisk medborgare i tvådimensionell värld hemsöks av mystisk varelse från en påstådd ”tredje” dimension. Omläsning. Samtida recensioner.

joyce
James Joyce: A Portrait of the Artist as a Young Man (1916)
Blev tvungen att läsa om även denna, för att jag köpte (om) den i Penguin Classics Deluxe Edition med anledning av 100-årsjubileet härom året. Förord av Knausgård.

zamjatin
Jevgenij Zamjatin: Vi (1921)
Sovjetisk, profetisk bok som föregick Brave New World och direkt inspirerade 1984. Men även om Orwell lånade mycket är Vi egentligen mer kritik mot taylorism än mot totalitarism.

wilder
Thornton Wilder: The Bridge of San Luis Rey (1927)
Bro faller, dödar fem, munk undersöker varför Gud lät det hända. Pulitzerprisvinnare. Med på TIME:s 100-lista, som jag (långsamt) betar av.

conan
Robert E. Howard: The Conan Chronicles, Volume 1: The People of the Black Circle (1933-1935/2000)
Hälften av alla Conan-noveller av pulp-författaren Howard, som begick självmord vid 30 års ålder. Rasistiskt och sexistiskt och repetitivt – men också medryckande och actionfyllt. Intressant krönika från The Guardian. Och AV Club har skrivit om Conan-myterna.

lewis
Sinclair Lewis: It Can’t Happen Here (1935)
Auktoritär, fåfäng, invandringsfientlig populist som lovar att göra USA toppen igen vinner USA-valet 1936. Lewis fick nobelpris 1930, men denna roman var tämligen bortglömd i många decennier. Hösten 2015 fick den nytt liv, när vissa började se paralleller till vår samtid. Kan läsas online.

borges_fictions
Jorge Luis Borges: Fictions (1944/1956)
Apropå Nobel: Jag gillar många nobelprisvinnande författare, men vem är bättre än den flitigt nominerade men konsekvent dissade Borges? Just sayin’. (JLB själv störde sig mycket på att han aldrig vann.) En novellsamling som är späckad med mästerverk. Ämnet för det kanske mest berömda finns som en ”oändlig webbplats”.

borges_iniquityJorge Luis Borges: A Universal History of Iniquity (1935/1954)
Tidiga prosaförsök. Berättelser om för det mesta verkliga personer, som Monk Eastman och Madame Ching – men med en del fiktiva inslag.

borges_aleph
Jorge Luis Borges: The Aleph (1949/1960)
En novellsamling till! Också bra.

obrien
Flann O’Brien: At Swim-Two-Birds (1939)
Rolig meta-fiktion. Räknas ofta som O’Brien’s mästerverk, men jag föredrar faktiskt hans andra roman (publicerad 28 år senare) The Third Policeman. At Swim-Two-Birds är med på TIME:s 100-bästa-lista, liksom på en liknande av The Guardian.

camus
Albert Camus: The Outsider (1942)
Omläsning. Existentialistisk absurdistisk klassiker av Camus (nobelpris 1957). Rentav 1900-talets bästa bok enligt Le Monde. Den är åtminstone underhållande! Lättare att relatera till nu än när jag var 20.

miller
Arthur Miller: Death of a Salesman (1949)
Den amerikanska drömmen exponerad. En av 1900-talets främsta pjäser.

beckett
Samuel Beckett: Waiting for Godot (1953)
Så även denna, såklart. Av alla tolkningar jag hört föredrar jag den freudianska: ego och id väntar på superego!

blish
James Blish: A Case of Conscience (1958)
Hugovinnare 1959. Jesuitpräst besöker planet där intelligenta reptiler lever i en utopi som saknar brottslighet, omoral och religion. Är den i själva verket en produkt av Satan? Lovande premiss men andra halvan (som utspelar sig i en skyddsrumsbaserad civilisation år 2050) är rörig och ojämn. En mer generös recension.

leiber
Fritz Leiber: The Big Time (1958)
Intressant idé: Ett krig som pågått en miljard år och kommer att pågå i en miljard till och vars slagfält är våra liv. Men tyvärr hade jag svårt att bry mig – svagt genomförande med trist dialog. Recension. Boken finns online.

jackson
Shirley Jackson: The Haunting of Hill House (1959)
En av 1900-talets mest klassiska spökhistorier. Filmad 1963 och 1999 och blir snart även tv-serie. Essä om boken.

southern
Terry Southern: The Magic Christian (1959)
Amerikansk miljardär beter sig trolligt. Dock utan att bli president. Men! Peter Sellers gör rollen i filmatiseringen. Och han var ju president. Allt hänger ihop.

updike
John Updike: Rabbit, Run (1960)
Tänkt av Krustys spökskrivare som en sorts svar på On the Road, en realistisk skildring av vad som händer – och den skada det ställer till med – när en man sjappar från jobb och familj. Mycket bra! Video-intervju med Updike. Boken är med på TIME:s 100-bästa-lista.

zelazny
Roger Zelazny: This Immortal (1966)
Hugopris för bästa roman 1966 (delat med Dune). Långlivad, jobbigt förträfflig snubbe är mutant eller gud (Pan?) och träffar veganer. En bok som prövar tålamodet, inte alls i klass med Zelaznys Lord of Light som jag tycker mycket om. The Guardian-recension.

harrison
Harry Harrison: Make Room! Make Room! (1966)
Omläsning. En varning för överbefolkning. Utgår från frågor som inte många ställde på 60-talet: Föds det för många barn? Riskerar vi att göra slut på våra resurser? Ändå mest känd som ”boken bakom Soylent Green”. Filmens berömda twist (spoiler) lyser dock med sin frånvaro.

doctorow
E. L. Doctorow: Ragtime (1975)
Livet i det tidiga 1900-talets New York, främst bland de välbeställda. Många kändisar medverkar: Harry Houdini, JP Morgan, Emma Goldman, Evelyn Nesbit m fl. Med på TIME:s 100-bästa-lista. Av vissa t o m sedd som ”the Great American Novel”, men den mest minnesvärda delen är snodd från Heinrich von Kleist.

mccarthy
Cormac McCarthy: The Gardener’s Son (1976/1996)
McCarthys första filmmanus, baserat på verkliga händelser. Skrevs 20 år innan det publicerades i bokform. Om boken.

amis_money
Martin Amis: Money: A Suicide Note (1984)
Kapitalism på 80-talet. Lite som en blandning av Bret Easton Ellis och Irvine Welsh, men Amis var före båda. Med på TIME:s 100-bästa-lista, liksom på The Guardians. Det ger en extra krydda att veta att boken inspirerades av författarens inblandning i produktionen av b-filmen Saturn 3.

atwood
Margaret Atwood: The Handmaid’s Tale (1985)
Rätt bra, men inte en av Atwoods bästa böcker (jag föredrar t ex Blind Assassin och Alias Grace). Det förvånade mig att protagonisten/berättaren har upplevt både ”vår” värld och dystopin – mer ambitiös science fiction hade förlagt handlingen ytterligare några år in i framtiden och låtit läsaren själv stå för den direkta jämförelsen mellan före och efter. (Men Atwoods relation till sf var fram till för några år sedan ganska förvirrad.) Innehåller ett nyskrivet förord.

delillo
Don DeLillo: White Noise (1985)
Om sökandet efter mening och helighet i en meningslös och ohelig värld. Intervju med Michael Cho, omslagstecknare till denna utgåva. Med på TIME:s 100-lista.

feinstein
John Feinstein: Running Mates (1992)
Politisk thriller på delstatsnivå. Lovande början, befängd upplösning. Men kul att se hur reportrar undersökte saker på det gamla krångliga sättet (alldeles) före internet och mobifoner.

ishiguro
Kazuo Ishiguro: The Buried Giant (2015)
Gammalt par med dåligt minne i mystiskt England strax efter att romarna stack. Strålande och rörande fantasy av 2017 års nobelprisvinnare. Nästan lika bra som Never Let Me Go.

paulsen
Roland Paulsen: Vi bara lyder: en berättelse om Arbetsförmedlingen (2015)
Rolig men lite beklämmande läsning om Arbetsförmedlingens identitetskris (den förmedlar väldigt sällan arbeten) och vilka strategier tjänstemän använder för att hantera uppdrag de inte tror på. Recension och intervju.

twinpeaks
Mark Frost: The Secret History of Twin Peaks (2016)
En Twin Peaks-roman! Av tv-seriens medskapare! Men benämningen ”roman” är tveksam – detta är en halvsammanhängande dossier med 360 sidor tidningsartiklar och rapporter om mystiska händelser i och utanför TP, fr o m Lewis & Clark 1805. Allehanda konspirationsteorier vävs in, men tonvikten är på ufon. Således mer X-Files– än TP-känsla. En väldigt obetydlig figur från tv-serien är ”huvudperson”. Mest störigt är den korkade ramsekvensen (en FBI-agent läser och annoterar dossiern i syfte att lista ut dess centrala ”mysterium” – som vem som helst skulle lösa på en kafferast).

partridge
Alan Partridge with Rob Gibbons, Neil Gibbons & Steve Coogan: Alan Partridge: Nomad (2016)
Uppföljare till Partridges självbiografi från 2011. I denna bok berättar han om en lång vandringsfärd från Norfolk till kärnkraftverket i Dungeness för att hedra sin fars minne. Mycket rörande. The Guardian-recension och en från Chortle.

macdonald
Norm Macdonald: Based on a True Story: A Memoir (2016)
Norm Macdonald är mest känd som SNL:s genom tiderna bästa Weekend Update-ankare. Han är också en ganska legendarisk pratshowgäst. Här har han skrivit en självbiografi med mer lögn än sanning. Innehåller bl a en version av världens bästa skämt. AV Club-recension.

newman
Kim Newman: Anno Dracula 1899 and Other Stories (2017)
Ny samling med företrädesvis monsternoveller. Titelberättelsen är okej, men inte mycket mer än en prolog till nästa Anno Dracula-roman. Nästan allt annat i boken är bättre. Bland favoriterna: ”Famous Monsters”, invandrare från Mars intervjuas om sin karriär i Hollywood (han blev typecast och fick bara stereotypt ”marsianska” roller), och Metropolis/Metropolis-mashupen ”Übermensch!” En något översvallande recension.

moore_jerusalemAlan Moore: Jerusalem (2016)
Det tog många månader att ta mig igenom Jerusalem, en av det engelska språkets längsta romaner, trots att Moore tillhör mina favoritförfattare av både serier och prosa. Men detta är en bok med för mycket av allt. Den handlar om staden Northampton och om William Blake och Lucia Joyce och Samuel Beckett och Thomas Becket och John Clare och Oliver Cromwell och Charlie Chaplin och brittisk arbetarklass och livet efter döden i den fjärde dimensionen och så mycket mer. ”Makes Ulysses look like a primer” tyckte Michael Moorcock. ”Brilliant and sometimes maddening” skrev New York Times (i en lite för okritisk recension). Mina egna, blandade känslor för romanen fångas bäst av Suggested for Mature Readers. Det är en magnifik bok, men med allvarliga brister. Vilket är sorgligt, för med rätt redaktör kunde det mycket väl blivit en klassiker.

Serieböcker

1oa_mannen
Oskar Andersson: Mannen som gör vad som faller honom in: Skämtteckningar och serier i urval (1897-1906/2005)
Seriepionjären OA (som begick självmord vid 29 års ålder) förtjänar bättre än denna tunna, otillfredsställande och illa designade samling. Ungefär 24 sidor material har sträckts ut över 80 boksidor. Online finns en betydligt bättre samling från år 1907.

2crimedoesnotpay
Charles Biro, Bob Wood et al: Blackjacked and Pistol-Whipped: A Crime Does Not Pay Primer 1942-1948/2011)
En betydligt mer respektabel och välproducerad samling. Kallas ”primer” men är kanske mer en ”best-of” från den en gång i tiden omåttligt populära ”true crime”-antologin Crime Does Not Pay. Underhållande och blodigt. Serien blev i princip mördad på 50-talet av den amerikanska seriecensuren.

3davis_taint
Jack Davis, Al Feldstein et al: ‘Tain’t the Meat… It’s the Humanity! and Other Stories 1951-1955)
Och detsamma gäller förstås det mesta från legendariska EC Comics. Denna samlingsbok innehåller samtliga två dussin bidrag till Tales from the Crypt som Jack Davis stod för.

4shigura
Shigeru Mizuki: Shigeru Mizuki’s Hitler (1971)
Biografi om Adolf Hitler av en av Japans största mangaskapare. New Yorker-artikel om Mizuki. Om seriens lärdomar för vår tid. Och ett utdrag ur boken.

5kirby_mrm

Jack Kirby: Mister Miracle (1971-1974)
Ny samling med alla 18 numren av den mest långlivade Fourth World-titeln. Kreativt – en ny ikonisk skurk introduceras i nästan varje nummer. Nummer 9, ”Himon”, är formtoppen, men nr 7 innehåller en av Kirbys mest romantiska rutor. Sista tredjedelen (som publicerades efter att alla andra Fourth World-tidningar blivit nedlagda) distanserar sig från myterna och är mer som traditionella superhjälteäventyr, t o m lite gammaldags även för 70-talet. .

6colwell_inner
Guy Colwell: Inner City Romance (1972-1978/2015)
Underground-serie av politiskt engagerad konstnär. Livet i innerstan och i fängelse. Sex, våld, droger, klasskrig. TCJ-recension och intervju med Colwell.

7campbell_alec1
Eddie Campbell: Alec (1984)
Tidig samling med serier som jag äger sedan tidigare (bl a i 600-sidiga omnibus-boken Alec: The Years Have Pants), men här i lite annorlunda form. Ingen gör bättre självbiografiska serier än Eddie Campbell.

8campbell_bacchus1
Eddie Campbell: Bacchus: Omnibus Edition, Volume 1 (1987-1992/2015)
Innehåller de första 5 Bacchus-böckerna. Vinets gud är lite sliten efter 4000 år av utsvävande leverne. Grekisk/romersk mytologi blandas med historia, vin, ö-liv mm. För många serieskapare skulle detta vara ett självklart magnum opus, men för Campbell är det bara hans tredje bästa mångåriga projekt (efter From Hell och ovan nämnda Alec).  Intervju med Campbell.

9campbell_
Eddie Campbell: Bacchus: Omnibus Edition, Volume 2 (1990-1997/2016)
Andra halvan av Campbells 1100-sidiga epos. Ojämn, var och en av de 10 böckerna är läsvärda men i varierande grad, och de hänger inte alltid ihop jättebra. Mest åldrad är bok 9, King Bacchus, som satiriserar serieindustrin på 1990-talet. Och den avslutande boken, Banged Up, känns lite antiklimaktisk. Mest minnesvärda inslaget: Gud avbildad som en barnteckning.

exc1
Chris Claremont & Alan Davis: Excalibur Classic, Volume 1: The Sword is Drawn (1987-1989)
Excalibur var en av mina favoritserier för 25 år sedan. En X-Men-spinoff som utspelade sig i England och hade en mer lättsam ton än den dramatiska och ångestfyllda modertiteln. Överblick över serien. Det finns referat och recensioner av varje nummer. Min egen uppfattning speglas av Tearoom of Despair.

exc2
Chris Claremont, Alan Davis, Arthur Adams et al: Excalibur Classic, Volume 2: Two-Edged Sword (1989)
Innehåller resten av seriens första år.

exc3
Chris Claremont, Alan Davis et al: Excalibur Classic, Volume 3: Cross-Time Caper Book 1 (1989-1990)
Och här börjar år två. Tyvärr fick serien snart gästtecknare, vilket drabbade kvalitén hårt. I princip alla icke-Davis-tecknade fill-ins är antingen mediokra (#8, 10-11, 19) eller usla (#18, 20). Jag vill påstå att Davis var det närmaste Excalibur hade till en auteur, trots att Claremont står som författare.

exc4
Chris Claremont, Chris Wozniak, Alan Davis et al: Excalibur Classic, Volume 4: Cross-Time Caper Book 2 (1990)
Bara 2 av 8 nr är tecknade av Davis och resultatet blir därefter. Men den udda kombon Barry Windsor-Smith + Bill Sienkiewicz (#27) och den mindre udda kombon Colleen Doran + Bret Blevins (#28) kommer undan med äran i behåll.

excv1
Alan Davis & Mark Farmer: Excalibur Visionaries: Alan Davis, Volume 1 (1991-1992)
Något år senare återkom Davis som både författare och tecknare. Hans första nio nummer solo (tuschad av Mark Farmer) uppfyller för första gången seriens potential till fullo. Antagligen det bästa Marvel publicerade i superhjälteväg i början av 90-talet.

excv2
Alan Davis et al: Excalibur Visionaries: Alan Davis, Volume 2 (1992)
Tyvärr höll det inte i sig – efter nr 50 började titeln få fill-ins, först på  tecknarfronten, sedan även författarfronten. Det som helt saknar Davis inblandning är inte alls bra.

excv3
Alan Davis & Mark Farmer: Excalibur Visionaries: Alan Davis, Volume 3 (1992-1993)
Men Davis återkom och levererade en handfull avslutande kvalitetsnummer. Tearoom of Despair skrev om varför Davis serie var så bra.

17wagner_last
John Wagner, Alan Grant & Mick McMahon: The Last American (1991)
Postapokalyps från slutet av kalla kriget. År 2019, tjugo år efter kärnvapenkriget, blir den sista amerikanska soldaten upptinad för att leta efter eventuella andra överlevande. Mindre satirisk än man kunde tro, mer realistiskt nedstämd. Savage Critics om serien.

17gaiman_freecountry
Neil Gaiman et al: Free Country: A Tale of the Children’s Crusade (1993-1994/2015)
En ansträngning för att rädda Vertigos första och enda försök att göra en crossover på 90-talet. Av crossoverns 7 ursprungliga kapitel har 5 st ersatts av ett nyskrivet, av Toby Litt. Den första tredjedelen – skriven av Gaiman ensam – är överlägsen resten.

17maus
Art Spiegelman: The Complete Maus (1996)
Spiegelmans mästerverk, baserat på hans fars upplevelser under Förintelsen. En av tidernas bästa, och mest hyllade, serieromaner.

18morrison_jla
Grant Morrison & Frank Quitely: JLA: Earth 2: The Deluxe Edition (2000/2013)
Stilig underhållning av Morrison & Quitely. Ingen We3, men ändå en av 00-talets mest vältecknade mainstreamserier. Tänk om hela Morrisons JLA sett så bra ut.

19morrison_nameless
Grant Morrison & Chris Burnham: Nameless (2016)
Ärkefienderna Grant Morrison och Alan Moore har alltid gått i varandras fotspår och här gör Moz sin egen Neonomicon, kosmisk sf-skräck i Lovecrafts anda (dock ej explicit kopplat till the Mythos). Våldsamt och invecklat, fullt av tarot, kabbalah och mytologi. Richard Branson får sig en känga, precis som i Zenith bok 2. Eller snarare en hammare i ansiktet. Recension.

20gc1
Ed Brubaker, Greg Rucka & Michael Lark: Gotham Central, Book One: In the Line of Duty (2003)
Poliser i Batmans Gotham City. Uppenbarligen mest ett sätt för Brubaker & Rucka att skriva NYPB Blue-berättelser i serieform. Mycket riktigt är de som bäst när de håller sig på armlängds avstånd från DC-universat.

21gc2
Ed Brubaker, Greg Rucka, Michael Lark et al: Gotham Central, Book Two: Jokers and Madmen (2003-2004)
Liksom med Excalibur ovan – och i princip alla amerikanska mainstreamserier – dröjde det inte länge innan Gotham Central fylldes av irriterande ”fill-ins”, dvs avsnitt ritade av andra än huvudtecknaren (Lark). Visserligen skapliga, men att byta tecknare i några kapitel av en serie är för mig som att byta skådisar i några avsnitt av en tv-serie.

22yokoyama
Yuichi Yokoyama: Travel (2006)
Tågresa genom japanska landskap. Väldigt arty. Som en serie från en främmande planet. Och i likhet med livets mysterier är den i stort sett outgrundlig. Publishers Weekly-recension. Och en på svenska från Simon säger.

23columbia_pim
Al Columbia: Pim & Francie: The Golden Bear Days (2009)
Konstbok med hundratals teckningar och skisser av Al Columbia, kanske mest känd för att ha ritat (och sedan förstört) ett kapitel av Alan Moores Big Numbers. Detta är mer som en mardrömsversion av Max Fleischer eller tidig Disney-film. Så lovande att man önskar att Columbia hade orkat färdigställa några av alla dessa fragment till riktiga serier. Bakgrund/recension. Och en intervju i fyra delar.

24jj_avenger
Brian Michael Bendis, Michael Gaydos, et al: Jessica Jones: Avenger (2004-2015)
Otillfredsställande. samling med strönummer av (företrädesvis) New Avengers där Jessica Jones råkar få hyfsat mycket facetime. Till skillnad från Alias och The Pulse är detta därför till större delen berättelser som varken har en början eller ett slut (åtminstone i denna bok). Kan kanske liknas vid en dvd:a där man samlat en handfull avsnitt av en mångårig såpopera som en viss bifigur råkar få ovanligt många repliker i.

25jj_vol1
Brian Michael Bendis & Michael Gaydos: Jessica Jones, Volume 1: Uncaged! (2017)
Sjunde samlingen om Bendis antihjälte, ”volume 1” till trots. Språket har försnällats sedan Alias – Jessica Fucking Jones är nu Jessica Goddamn Jones! Tack vare Gaydos är det åtminstone konsekvent vältecknat igen, för första gången sedan 00-talet. Läsbart, men står vingligt på egna ben – för många referenser till resten av Marvel-universat.

26vehlmann_7psychopaths
Fabien Vehlmann & Sean Phillips: 7 Psychopaths (2007)
Av författaren till Beautiful Darkness och tecknaren av Criminals. Ingen relation till filmen med samma namn. Sju tokar försöker döda Hitler. Med oväntat resultat.

27vehlmann_cbt
Fabien Vehlmann, Bruno Gazzotti & Ralph Meyer: Clear Blue Tomorrows (2014)
Vehlmann har kallats ”Frankrikes Alan Moore”. Men allt han gör är inte imponerande. Denna sf-grej är kompetent men underutvecklad.

28simpsons_futurama
Ian Boothby & James Lloyd: The Simpsons Futurama Crossover Crisis (2010)
I serieform möttes världarna redan 2002, ett drygt decennium innan det hände på tv. Boken samlar två miniserier plus ett par halvrelaterade bonusnummer. Lättsmält och småtrevligt, men bonusmaterialet är bättre än serierna. Gott om illustrationer av gäststjärnor. Det bästa bidraget står lite oväntat Peter Kuper för.

shiga_meanwhile
Jason Shiga: Meanwhile (2010)
Serie i ”Choose Your Own Adventure”-stil, men mycket mer komplex. Enligt bokens omslag finns det 3856 möjliga lösningar men matematikern Shiga medger att de egentligen är fler. Sällan har valet mellan choklad och vanilj i glassbutiken fått så drastiska konsekvenser. Intervju med Shiga.

shiga_empire
Jason Shiga: Empire State: A Love Story (Or Not) (2011)
Oakland-nörd åker till New York för att finna kärleken, Sleepless in Seattle-style. Inte lika experimentellt eller ambitiöst som boken ovan. Eller som de nedan.

shiga_demon1

Jason Shiga: Demon, Volume 1 (2016)
Detta, däremot, är lysande. Demon är Shigas mästerverk (hittills). För den som gillar logik, matematik och extrema lösningar på ovanliga situationer. Första volymen ger svaret på högst relevanta frågor, t ex ”Hur tillverkar man en kniv att ta livet av sig med när man är naken i en tom cell och inte har någon annan utrustning än en enda ruta toapapper? TCJ-recension.

shiga_demon2

Jason Shiga: Demon, Volume 2 (2017)
Sa jag att det är lysande? Jag tror att jag fortfarande står för det.

shiga_demon3
Jason Shiga: Demon, Volume 3 (2017)
Attraktionen är alltså att se någon tackla en absurd, otrolig situation med logik och analytisk förmåga. Jag kan inte säga så mycket om plotten utan att spoila en del av läsupplevelsen.

shiga_demon4
Jason Shiga: Demon, Volume 4 (2017)
Sista delen. Hur ska det gå? Och handlar allting egentligen om föräldraskap? Shiga om sin sju år långa resa.

29xombi
John Rozum & Frazer Irving: Xombi (2011)
Kortlivad uppföljare till kultig 90-talsserie. För tankarna till Morrisons Doom Patrol, men mer vältecknad. Antagligen för bra för dagens DC-läsare.

30moore_vampirella
Alan Moore, Jeph Loeb, Kurt Busiek et al: Vampirella Masters Series, Volume 4: Visionaries (2011)
Alan Moores 12 sidor långa Dracula-serie ”The New European” (1997). Och ett hundratal sidor med en massa Vampirella-trams av sämre författare.

31bpc1
David Hine & Shaky Kane: The Bulletproof Coffin (2011)
Superhjältar, dinosaurier, zombies och inte minst serietidningar. Mindless Ones skrev om meta-serien. Intervju med Kane & Hine.

31bpc2
David Hine & Shaky Kane: The Bulletproof Coffin: Disinterred (2012)
Andra omgången. Denna gång fristående (eller?) noveller. TCJ-recension av kapitel 1 och av kapitel 3. Cut-up-numret, kapitel 4, fick mest uppmärksamhet.

32deadwardians
Dan Abnett & I. N. J. Culbard: The New Deadwardians (2012)
Mystiskt mord utreds i ett edwardianskt London som präglas av att överklassen 50 år tidigare (kort efter prins Alberts död) blev vampyrer för att besegra zombieinvasionen. Metaforiskt rikt och/eller virrigt världsbygge, lite väl avancerat för en relativt kort historia (8 nr). Bra idéer som kunde ha utvecklats till något större om marknaden varit på humör.

33talbot_dottir
Mary M. Talbot & Bryan Talbot: Dotter of Her Father’s Eyes (2012)
Om att växa upp under kvävande fäder i två olika tidevarv och kontexter. Mary Talbot drar paralleller mellan Lucia Joyce, dotter till James, och sig själv, dotter till en tyrannisk Joyce-forskare.

34death_of_stalin
Fabien Nury & Thierry Robin: The Death of Stalin (2012)
Serien bakom Armando Iannuccis nya film. Svart politisk komedi om vad som hände ”bakom kulisserna” i Sovjet när Stalin plötsligt dog utan en självklar tronföljare. Recension.

34gfrörer_black
Julia Gfrörer: Black is the Color (2013)
All is Lost på 1600-talet. Och med sjöjungfrur. Spoilig TCJ-recension. Och en video-intervju med Gfrörer.

34gfrörer_laid
Julia Gfrörer: Laid Waste (2016)
Ung kvinna i pestfylld by på medeltiden. Recension.

35piskor_hiphop1
Ed Piskor: Hip Hop Family Tree, Volume 1: 1970s-1981 (2013)
Hiphopens (och hiphop-kulturens) historia, illustrerad i Marvel-liknande 70-talsstil. Från DJ Kool Herc till mainstream. Intervjuer hos Comics Reporter och TCJ.

36vaughan_runaways1
Brian K. Vaughan, Adrian Alphona & Takeshi Miyazawa: Runaways: The Complete Collection, Volume 1 (2003-2004)
Sex ungdomar upptäcker att deras föräldrar är superskurkar och rymmer hemifrån. Samlar hela första volymen av serien, 18 nummer. Vassare än tv-serien.

37vaughn_private
Brian K. Vaughan & Marcos Martin: The Private Eye (2015)
60 år efter att molnet sprack och allas hemligheter avslöjades har Amerika återgått till papper och privatliv. Internet är avskaffat och har alla en hemlig identitet. Kul. Skapad för plattformen Panel Syndicate. AV Club har en recension av kapitel 1.

38jacobs_safarih
Jesse Jacobs: Safari Honeymoon (2014)
Safari på främmande planet. Påminner en hel del om likaledes Koyama-publicerade Michael Deforge, men det gör inget när det är så här bra. TCJ-recension.

39tamaki_this1summer
Mariko Tamaki & Jillian Tamaki: This One Summer (2014)
Ungdomsserieroman som var det amerikanska biblioteksväsendets ”Most Challenged Book” under 2016. Den förbjöds i skolor i Florida och Minnesota. För en liberal nordeuropé är det svårt att ens förstå varför. Är det för att en tonåring blir gravid? Eller för att någon använder ordet ”fucking”? Problemet tycks ha uppstått för att någon bibliotekarie missförstod målgruppen och trodde att en serie för 12-åringar skulle passa även för 7-åringar. På det följde medial upphaussning av okunniga reportrar. Hursomhelst är det en exceptionellt välgjord coming-of-age-berättelse/sommarskildring som gjorde mig nostalgisk för en tid jag aldrig upplevt.
Recension i TCJ.

41tamaki_boundless
Jillian Tamaki: Boundless (2017)
Serienoveller för vuxna av tecknaren till This One Summer. Spegel-Facebook, kultfilm, en kvinna som krymper, porrsitcom, en flugas liv mm. Recension i The Guardian.

40tamaki_smma
Jillian Tamaki: SuperMutant Magic Academy (2015)
Hogwarts möter Xavier’s möter… jag vet inte, Galaxy High? Obesvarad kärlek, tonårsångest, lättja, häng. Recensioner i The Guardian och TCJ.

42batman66-1
Jeff Parker, Jonathan Case et al: Batman ’66, Volume 1 (2014)
Nya serier i samma stil som tv-serien. Därmed en av få moderna amerikanska superhjälteserier som faktiskt är barnvänliga!

43celeste
I. N. J. Culbard: Celeste (2014)
Tre personer konfronterar sina respektive demoner i tunnelbanan i London, på motorvägen i Los Angeles, samt i en japansk skog befolkad av andar. Mycket stiligt tecknat, men ack så tunt. De cirka 200 sidorna till trots är det mindre serieroman än serienovell. En besvikelse med tanke på Culbards lovande tolkningar av Lovecraft mm (han ritade även The New Deadwardians en bit upp i denna lista). Dessutom oklart vad omslaget har med innehållet att göra. Recension.

44goldstein
Sophie Goldstein: The Oven (2015)
Ungt par lämnar civilisationens skyddande dom för att få föda barn. Snabbläst serienovell som hade mått bra av 100 sidor till för att få lite mer tyngd. TCJ-intervju.

45north_usg
Ryan North & Erica Henderson: The Unbeatable Squirrel Girl, Volume 1: Squirrel Power (2015)
Humorserie i Marvel-miljö. Steve Ditkos & Will Murrays obskyra ”superhjälte”, återuppväckt av Dan Slott på 00-talet, börjar här college och fajtar mot Galactus. Den som gillar Norths Dinosaur Comics roas nog även av detta.

46tomine
Adrian Tomine: Killing and Dying (2015)
Sex serienoveller. Tomines bästa verk hittills. Recension i The Guardian av Chris Ware (!). Och TCJ skriver om två av novellerna. Plus en intervju.

47lemire_descender
Jeff Lemire & Dustin Nguyen: Descender, Volume 1: Tin Stars (2015)
AI och robotar i blek rymdopera. En besvikelse. Lemires story är full av klyschor och Nguyen känns helt fel för sf. Liknar mer en tråkig äventyrsfilm än litteratur. Mycket riktigt blev den optionerad direkt.

48lemire_black_hammer
Jeff Lemire, Dean Ormston & Dave Stewart: Black Hammer, Volume 1: Secret Origins (2017)
En mer lovande serie av Lemire. För 10 år sedan försvann en handfull arketypiska hjältar från sin värld efter ett Crisis-liknande ”event” och hamnade på en bondgård någon annanstans. Starka meta-inslag. Intervju med Lemire. Första kapitlet finns online.

49bitchplanet
Kelly Sue DeConnick & Valentine De Landro: Bitch Planet, Book One: Extraordinary Machine (2015)
Feministisk exploitation-satir. I framtiden transporteras kvinnor som är ”non-compliant” till ett rymdfängelse. Stillöst med en fill-in-tecknare (Robert Wilson) i ett nummer av en så tunn samling. Det smälter inte in och funkar dåligt dramaturgiskt. The Guardian-recension.

50moore_brighter
Alan Moore, Marc Sobel et al: Brighter Than You Think: Ten Short Works by Alan Moore (2016)
Tio obskyra serier skrivna av Alan Moore med tillhörande essäer av Marc Sobel. Reproduktionen kunde vara bättre, men serierna är av hög kvalitet. Mark Beyers The Bowing Machine är en höjdpunkt.

51liu_monstress
Marjorie Liu & Sana Takeda: Monstress, Volume 1 (2016)
Game of Thrones möter Dune i matriarkaliskt fantasy-Asien. Magi, krig mellan raser, talande katter. För den som gillar sånt. Utanför prosa är detta bland det mest ambitiösa jag sett i genren.
Intervju med Liu.

52brown_tetris
Box Brown: Tetris: The Games People Play (2016)
Om spelandets roll i mänsklighetens historia, de första tv-spelen, sovjetisk byråkrati och skapandet av Tetris – med mycket fokus på turerna kring dess kommersiella exploatering. Intressant läsning. Men med tanke på att Tetris ursprungligen spreds helt utan vinstsyfte är det lite perverst att det skildras som ett lyckligt slut när ett företag (med skaparen Alekséj Pázjitnov som delägare) lyckas erövra rättigheterna och begränsa spridningen av Tetris (och Tetris-inspirerade spel!) genom stämningar och hot.

53hotdogtastetest
Lisa Hanawalt: Hot Dog Taste Test (2016)
Absurdistisk mathumor och reportage från Buenos Aires, Las Vegas mm. Jag tror att den här boken kan vara mycket rolig om man gillar mat! Men jag gillar inte mat. The Guardian-recension.

54gauld_mooncop
Tom Gauld: Mooncop (2016)
Melankolisk serienovell om sysslolös polis i en avfolkningskoloni på månen. The Guardian-recension. Animerad trailer.

55hart_rosalie
Tom Hart: Rosalie Lightning: A Graphic Memoir (2016)
Tom Hart och Leela Corman förlorade sin dotter kort före hennes tvåårsdag. Jag grät floder. Hart om boken. En stripp om PTSD av Corman.

56beverly
Nick Drnaso: Beverly (2016)
Debut av Chicago-baserade Drnaso. Nästlade serienoveller i Middle America. Melankoliskt, inte helt olikt Chris Ware. Och väldigt bra. TCJ-recension och intervju. Hyllning hos The Beat.

57king_v1
Tom King & Gabriel Hernandez Walta: The Vision, Volume 1: Little Worse Than a Man (2016)
Avengers-androiden The Vision skapar en robotfamilj. De flyttar till förorten och försöker leva som människor. Rätt bra, men på tok för beroende av 50 års backstory.

57king_v2
Tom King & Gabriel Hernandez Walta: The Vision, Volume 2: Little Better Than a Beast (2016)
Och jag kan förstås inte annat än att reta mig på att kapitel 7 (av totalt 12) har en annan tecknare (Michael Walsh) än resten av serien. Kunde inte Walta fått några veckor till på sig?

ennis_train
Garth Ennis & Mark Dos Santos: A Train Called Love (2016)
Nominellt romantik men egentligen mer actionkomedi. Gangsters och hästar spelar en viktig roll. Högkompetent underhållning för stunden, fort bortglömd. Intervju med Ennis.

ennis_de
Garth Ennis & Simon Coleby: Dreaming Eagles (2016)
Om ”experimentet” att låta svarta män utbilda sig till stridspiloter under andra världskriget. Som vanligt extremt väl-researchat och tekniskt korrekt i alla detaljer. Men tyvärr inte särskilt bra. Kort intervju med Ennis.

ennis_johnny
Garth Ennis & Keith Burns: Johnny Red: The Hurricane (2016)
En annan flygserie av Ennis, en uppdatering av en brittisk hjälte från 70-talet. Ännu en intervju med Ennis.

ennis_wot
Garth Ennis, Carlos Ezquerra & P. J. Holden: World of Tanks: Roll Out (2017)
Precis som man kunde vänta sig har detta egentligen inget med tv-spelet att göra. Brandingen är bara en ursäkt för Ennis att berätta ännu en WW2-historia. Mest för oss komplettister – som så ofta med Ennis b-verk är det kompetent och påläst men inte superengagerande. Tecknarbyte två femtedelar in i berättelsen distraherar dessutom, även om Holden nästan passar bättre för detta än veteranen Ezquerra. Kort intervju.

ennis_sixpack
Garth Ennis & Russ Braun: Sixpack And Dogwelder: Hard-Travellin’ Heroz (2017)
Fortsättning/spinoff på All-Star Section Eight, som i sig var en fortsättning/spinoff på Ennis 90-talslångkörare HitmanAV Club om kapitel 2. Plus såklart en intervju.

ennis_redteam2
Garth Ennis & Craig Cermak: Red Team, Volume 2: Double Tap, Center Mass (2017)
Uppföljare till en av Ennis bättre serier de senaste åren, 2014 års Red Team, om poliser som går utanför lagen. Långtifrån lika spännande och ödesmättad som den första volymen. Och så pass annorlunda i ton att det är oklart varför det ens behövde vara en fortsättning istället för en fristående berättelse med nya karaktärer. Men kul att se Cermak fancasta Julianne Moore, Ethan Hawke, Rob Reiner, Matthew Modine m fl.

70millar_empress
Mark Millar & Stuart Immonen: Empress, Book One (2017)
Millar är serievärldens McDonald’s – lättätet, näringsfattigt och obegripligt framgångsrikt. Här gör han Hollywoodsk rymdopera. Tecknaren Immonen står för all heavy lifting, Millars roll är att bidra med en hook (galaxtyrannens fru tar barnen och flyr) och en tunn men underhållande story byggd på lätt maskerade idéer och figurer från populära filmer (Star Wars) och tv-serier (Game of Thrones), kryddat med inslag från andra, bättre serier (Jack Kirbys Darkseid). Recension.

71remender_seven
Rick Remender & Jerome Opeña: Seven to Eternity, Volume 1: The God of Whispers (2017)
Xorn-kopia styr världen genom att ge folk det de vill ha. Det stora dragplåstret verkar vara Opeñas detaljerade teckningar (”astonishing”, ”stunningly gorgeous”). Han har stil, och gör en del roliga figurdesigner, men för mig är han inte mycket mer än en hyfsat begåvad X-Men-tecknare. Under den attraktiva ytan är bildberättandet svagt. Ibland är det svårt att följa exakt vad som händer från en ruta till nästa. Det vore ett aber i vilken serie som helst, men särskilt i ett aspirerande fantasy-epos. Remenders story har potential, men är på tok för mycket tell, för lite show. Inte dåligt, men ljummet.

72sikoryak_terms
R. Sikoryak: Terms and Conditions (2017)
De ogenomträngliga användningsvillkoren för iTunes, illustrerade av kameleonten Sikoryak i 99 olika teckningsstilar. (Jag klarade att identifiera ca 80% av källorna utan att konsultera bokens index!) Nödvändig läsning för alla som är intresserade av kognition, Apple-produkter och/eller juridiska avtal. Om serien.

73sikoryak_trump
R. Sikoryak: The Unquotable Trump (2017)
En bok som började livet som en Tumblr-blogg. Trump-citat illustrerade med klassiska tidningsomslag (i 50 olika stilar), omritade med Trump i huvudrollen. Kronologiskt ordnad från kampanjen till presidentskapet, vilket gör läsningen till en märklig resa.

74flintstones1
Mark Russell & Steve Pugh: The Flintstones, Volume 1 (2017)
Inte riktigt en seriös skildring av hur våra förfäder levde för hundratusen åt sedan, utan mer som en satir (av författaren till Prez) av hur vi lever idag! Rätt kul. Intervju med Russell.

74flintstones2
Mark Russell & Steve Pugh: The Flintstones, Volume 2 (2017)
Mer stenålderssatir. Säga vad man vill om Clod the Destroyer och hans ständiga försök att utrota det ormbunksstjälande ödlefolket, men han hade blivit en mycket president än The Donald.

75milligan_britannia
Peter Milligan, Juan José Ryp & Jordie Bellaire: Britannia (2017)
Detektiv i Neros Rom skickas till Britannien för att undersöka mystiska (övernaturliga) mord. Åt det trashiga hållet, men ”barnvänligt” såtillvida att det är mer våld än sex. Väldigt mycket som en påkostad och halvskaplig tv-serie på papper. Intervju med Milligan.

76kindt_ether
Matt Kindt & David Rubín: Ether, Volume 1: Death of the Last Golden Blaze (2017)
Fantasy vs vetenskap. En lovande början, läckert tecknad. Recension i Publishers Weekly. Intervju med Kindt.

77ya_doom1
Gerard Way & Nick Derington: Doom Patrol, Volume 1: Brick by Brick (2017)
Författaren till Umbrella Academy (kanske mer känd som sångare i My Chemical Romance) gör Grant Morrison för 10-talet. Påhittigt och underhållande, om än kanske onödigt rörigt och mindre avantgarde än Way tycks tro. Denna start har flera bra idéer, men orkar Way ta serien i mål? (Minuspoäng för Ways pretentiösa och anti-intellektuella efterord, där han nästan sabbar all goodwill själva serien byggt upp. Tydligen är DP inte en serie som kan recenseras, den kan bara ”upplevas”.) Recension.

78ya_shade1
Cecil Castellucci & Marley Zarcone: Shade, The Changing Girl, Volume 1: Earth Girl Made Easy (2017)
”When they come at you with fists, you build a bigger bomb.” Uppföljare till Peter Milligans Vertigo-serie på ungefär samma sätt som Ways Doom Patrol bygger på Morrisons version. Drunknad tonårsflicka blir besatt av utomjordisk, fågelliknande poet som stulit en galenskapsväst. En ganska genialisk metafor. Elegant tecknat i en stil som drar åt ligne claire-hållet. Recension.

79ya_cave1
Jon Rivera, Gerard Way & Michael Avon Oeming: Cave Carson Has a Cybernetic Eye, Volume 1: Going Underground (2017)
Young Animal återuppväcker inte bara Vertigo-titlar som Doom Patrol och Shade, utan även en tämligen bortglömd grottutforskare från 1960. Småroligt äventyr men lite osammanhängande, särskilt visuellt. Positiv recension. Och en negativ recension. Det allra bästa i boken är Tom Sciolis blyertstecknade backup, leksaksfigursbaserade ”Superpowers”.

80veitch-spotted
Rick Veitch: The Spotted Stone (2017)
Stum serienovell. Välgjord men banal. Smartphones förstör våra liv, jobba i sitt anletes svett är the shit, typ. Men Neil Gaiman blev förtjust.

81veitch-boy
Rick Veitch: Boy Maximortal, Part One (2017)
En mer efterlängtad grej av Veitch: Fortsättningen på The King Hell Heroica! Det är 20 år sedan senaste kapitlet och minst 10 år sedan jag slutade hoppas på att någonsin få se hur det går. Men plötsligt är projektet återuppväckt med hjälp av print-on-demand och lika bra som förr. Fast det kommer att ta ytterligare ett antal år att nå fram till slutet. Recension.

82ferris_mftim
Emil Ferris: My Favorite Thing is Monsters, Book 1 (2017)
400-sidig serieroman om tioårig flicka (monsterfantast) i Chicagos fattigkvarter 1968. Hon undersöker sin grannes (en överlevande från Förintelsen) mystiska död. Extremt vältecknad debut, allmänt sedd som en av 2017 års bästa serier – så även av mig. AV Club-recension och intervju i TCJ.

Böcker jag läste 2016

Alla böcker och seriealbum jag läste under 2016. Några avbildas ovan, samtliga här nedan. Listade i kronologisk ordning efter läsning (dvs: Double Indemnity läste jag ut den 2/1, The Omega Men den 29/12).

Listor från tidigare år: 2015, 2014 och 2013.

cain2
James M. Cain:
Double Indemnity
(1943)
Klassisk roman noir som blev en ännu mer klassisk film noir. Vad är mer spännande än försäkringsbedrägeri?

david
Peter David & Ariel Olivetti:
The Last Avengers Story
(1996)
Ganska svag superhjältedystopi. Hemskt målad. It was the 90s.

simmons
Josh Simmons:
Black River
(2015)
Deppig postapokalyps. Mark Frauenfelder säger: ”After reading Josh Simmons’ Black River I had to read Cormac McCarthy’s The Road and watch Requiem for a Dream to cheer myself up.”

wheremonstersdwell
Garth Ennis & Russ Braun:
Where Monsters Dwell: The Phantom Eagle Flies the Savage Skies
(2016)
Uppföljare (i helt annan ton – mindre realism, mer humor) till 2008 års Chaykin-illustrerade War is Hell. Här är en kort intervju med Ennis.

cleland
John Cleland:
Fanny Hill or Memoirs of a Woman of Pleasure
(1749)
1700-talspornografi. Present från Leninbadets bibliotek. Mest intressant: Boken är generellt frisynt ifråga om sex, men rabiat anti-gay.

graves1

Robert Graves:
I, Claudius
(1934)
Matigt och mastigt om romerska kejsardömet från Augustus till Claudius. Boken bakom (större delen av) BBC-tv-serien. Med på TIME:s 100-bästa-lista.

weir
Andy Weir:
The Martian (2011/2014)
MacGyver på Mars. Tekniskt och putslustigt. Jag gillade idén bättre än genomförandet. Någon recensent har säkert noterat att detta är science fiction av en författare som kan betydligt mer om science än om fiction. Stereotyper, svajig struktur, svag dialog. På plussidan: Vetenskapligt plausibel?

farmer
Philip José Farmer:
The Grand Adventure (1984)
Ett halvdussin sf-noveller och en kortroman. Bäst: ”Sketches Among the Ruins of My Mind”. För varje dag som går förlorar mänskligheten de senaste fyra dagarnas minne. Är detta en hållbar utveckling? Knappast.

posehn
Gerry Duggan, Brian Posehn & Tony Moore:
Deadpool, Volume 1: Dead Presidents (2013)
Deadpool (numera känd från film!) tampas med odöda ex-presidenter. Den politiska satiren får mindre utrymme än jag hade hoppats.

hammett
Dashiell Hammett:
The Thin Man (1934)
Hammetts sista roman. Rik ex-detektiv löser motvilligt mord med hjälp av sin societetsfru. Lade grunden till sex långfilmer (av varierande kvalitet – den första är något av en klassiker) och en tv-serie på 72 avsnitt (som jag inte har sett).

girlcrazy
Gilbert Hernandez:
Girl Crazy (1997/2016)
Nyutgåva av en av Betos mest lättviktiga serier. Ganska charmigt. Recension.

lewisC. S. Lewis:
The Lion, the Witch and the Wardrobe (1950)
Hit The Chronic(what!)cles of Narnia! Med på TIME:s 100-lista.

odenkirkcross
Bob Odenkirk, David Cross & Brian Posehn:
Hollywood Said No!: Orphaned Film Scripts, Bastard Scenes, and Abandoned Darlings from the Creators of Mr. Show (2013)
Manus till ett par långfilmer, och några sketcher, som aldrig blev gjorda. Antagligen 5 ggr roligare som ljudbok, men jag läste bok-boken. Halvkul. Intervju med Cross & Odenkirk.

muth
Fritz Lang & Jon J. Muth:
M (1990)
Eclipse-publicerad serieversion av Fritz Lang/Thea von Harbou-verket. Stiligt men onödigt. Recension.

demon1
Garth Ennis & John McCrea:
The Demon, Volume 1: Hell’s Hitman (1993-1994)
Första samlingen med föregångaren till Ennis/McCreas 90-talsfavorit Hitman.

warstories3
Garth Ennis, Matt Martin, Keith Burns:
War Stories, Volume 3 (2016)
En berättelse från Jom kippurkriget (1973) och två från andra världskriget.

comicsdementia
Gilbert Hernandez:
Comics Dementia (2016)
Expandering av 2000 års Fear of Comics, med senare material. Av alla Betos album (och han har flera erkända mästerverk bakom sig) är detta min favorit – en kreativ explosion av knas.

goodwin
Archie Goodwin & Howard Chaykin:
Wolverine/Nick Fury: The Scorpio Connection (1990)
Spionage + superhjältar. Recension.

hudnall
James D. Hudnall, Eduardo Barreto & Adam Kubert:
Lex Luthor: The Unauthorized Biography (1989)
När jag var 12 år tyckte jag att detta var imponerande kompromisslöst. (Att omslaget refererar till Donald Trump flög över mitt huvud.) Nr 2 på listan över ”Greatest Lex Luthor Stories Ever Told!”. Vilket kanske inte låter så märkvärdigt, men betänk att figuren har varit med i bokstavligt talat tusentals berättelser under 75 års tid. (Comic Vine listar i skrivande stund 3156 olika tidningar och album, men då är en viss procent samma berättelse på olika språk.)

austen
Jane Austen:
Pride and Prejudice (1813)
Hederskultur bland lägre lantadeln för 200 år sedan.

terrymoore
Terry Moore:
Strangers in Paradise: Child of Rage (2001)
Romantik och gangsters. Medicinsk recension av ett av kapitlen.

augustyn
Brian Augustyn, Michael Mignola, P. Craig Russell & Eduardo Barreto:
Batman: Gotham by Gaslight (1989/1991)
Titelserien av Mignola lade grunden till DC:s Elseworlds-etikett. Inte mycket till mysterium men atmosfärisk och stilbildande. Barreto-tecknade uppföljaren Master of the Future (som ingår i albumet) är bara kompetent.

russell
Mark Russell, Ben Caldwell & Mark Morales:
Prez, Volume 1: Corndog-in-Chief (2016)
Politisk satir i sf-miljö, om en okvalificerad medborgare som råkar bli USA:s president med hjälp av sociala medier. På vissa sätt har väl verkligheten redan sprungit ifrån den i fråga om absurditet, men vi väntar fortfarande på Carl the End-of-Life Bear. Serien var för bra för dagens DC så det lär inte bli någon volym 2. Intervju med Russell och Caldwell.

fitzgerald
F. Scott Fitzgerald:
The Great Gatsby (1925)
1900-talets främsta amerikanska roman? Kanske, men fuck the Jazz Age! Med på TIME:s 100-lista.

luba
Gilbert Hernandez:
Luba and Her Family (2014)
Mer Love and Rockets.

pinborough
Sarah Pinborough:
The Death House (2015)
Defekta skolbarn interneras i ett hus i väntan på döden. Romantisk YA.

petersson
Krister Petersson:
Uti vår hage (1987)
Nostalgiskt.

loeg3
Alan Moore & Kevin O’Neill:
The League of Extraordinary Gentlemen Volume III: Century (2014)
Tredje League-volymen (eller fjärde om man räknar Black Dossier) är i princip en kritik av hur utarmad vår populärkultur har blivit de senaste hundra åren. Inte överdrivet insiktsfullt om moderna yttringar ( skadlig är väl inte JK Rowling?) men som vanligt sjukt genomarbetat och i många stycken briljant.

ofelia
Gilbert Hernandez:
Ofelia (2015)
Ständigt mer Love and Rockets. Recension.

tonimorrison
Toni Morrison:
Beloved (1987)
Nobelpris 1993. Förrymd slav dödar sin egen tvååriga dotter, hemsöks. Inspirerad av verkliga händelser. Med på TIME:s 100-lista.

cain1
James M. Cain:
The Postman Always Rings Twice (1934)
Cains debut. Klassisk roman noir om försäkringsmord, precis som (den ännu lite bättre) Double Indemnity. Men denna kan skryta med att ha blivit filmad 7 (!) ggr. (Åtminstone ett par av filmatiseringarna är bra.) Inte på TIME:s men väl på Modern Librarys 100-bästa-lista.

gaiman
Neil Gaiman:
Trigger Warning (2015)
Ett tjugotal (mestadels bra) noveller och några (halvdana) poem. Bäst: ”The Truth is a Cave in the Black Mountains” (skotsk folksagefantasy) och ”The Case of Death and Honey” (Sherlock Holmes på kinesiska landsbygden). (Den senare påminner lite om Ian McKellen-filmen Mr. Holmes, fast bättre.)
guibert
Emmanuel Guibert:
Alan’s War: The Memories of G.I. Alan Cope (2008)
Seriebiografi. Cope hade en atypisk, odramatisk krigsupplevelse, som följdes av åratal av kringflackande i Europa. Lite uppbyggligt, men mest otillfredsställande.

spencer
Si Spencer, Dean Ormston, Phil Winslade, Meghan Hetrick & Tula Lotay:
Bodies (2015)
Fyra mord i fyra tidsperioder (av fyra olika tecknare) – hur hänger de ihop? Ambitiös struktur, kanske lite väl naiv kulturanalys. Invisibles-vibbar. Intervju med Spencer.

simonson
Walter Simonson:
Thor by Walter Simonson, Volume 1 (1983-1984)
Början på en av Marvels bättre 80-talsyttringar. Om Simonsons Thor-runda, grodor och allt.

clowes
Daniel Clowes:
Patience (2016)
Efterlängtad serieroman av en av vår tids främsta serieskapare. Kärlek, föräldraskap, tidsresor. Lever nästan upp till förväntningarna. Intervju med Clowes.

brown
Chester Brown:
Mary Wept Over the Feet of Jesus (2016)
Jesus gillade prostitution och Gud ogillar de som lyder Honom. Chester Browns okonventionella tolkning av bibelpassager är bitvis övertygande och bitvis svårköpt, men ständigt lärorik och underhållande. Analys av ett av kapitlen och något av en recension.

mitchell
David Mitchell:
Cloud Atlas (2004)
Roman uppbyggd av sex nästlade berättelser i olika stil, genre och miljö, från år 1850 till postapokalyps. Varje avsnitt är mer fängslande än det föregående. Sammantaget är det en av mina favoritromaner på flera år. Recension och Q&A. The AV Club ägnade en hel del uppmärksamhet åt boken för några år sedan.

garner
Alan Garner:
Red Shift (1973)
Ännu en roman med separata men relaterade berättelser i olika tidseror: romerska invasionen, engelska inbördeskriget och nutid (dvs 70-tal). Här dock på samma geografiska plats: Cheshire. Betyg: fyra stenyxor.

millerjr
Walter M. Miller Jr:
A Canticle for Leibowitz (1960)
Tredje boken i rad som består av flera separata berättelser som spänner över hundratals år. Munkorden räddar vetenskaplig information efter atomkrig. Sf-klassiker.

bradbury1
Ray Bradbury:
Something Wicked This Way Comes (1962)
Ond cirkus kommer till stan. Sentimentalt men okej. I likhet med Fahrenheit 451 bygger den på en bra idé som IMHO inte utvecklas tillräckligt. Bradbury är bättre som novellist.

amis
Kingsley Amis:
Lucky Jim (1954)
Amis debutroman. Klassisk komedi i akademisk miljö. Rolig. Christopher Hitchens var ett fan. Med på TIME:s 100-lista.

ballard2
J. G. Ballard:
High-Rise (1975)
Om hur det är att bo i höghus. Man avundas de som bor över ens huvud och föraktar de under ens fötter. Förr eller senare blir det krig mellan olika våningsplan. Då raidar man grannlägenheter på jakt efter gömd mat, misshandlar någon i hissen, eller dränker en hund i poolen. När elen slås ut och hissarna slutar gå eskalerar våldet. Byggandet av Karlatornet på Hisingen (72 våningar) sägs vara inspirerat av den här boken. Introduktion.

mccarthy
Cormac McCarthy:
Outer Dark (1968)
Det börjar med att ett nyfött barn sätts ut i skogen för att dö och fortsätter i samma inte helt superglada stil. Existentialism, incest, kannibalism, skuld. Vintage Cormac!

warstories4
Garth Ennis & Tomas Aira:
War Stories, Volume 4 (2016)
Fjärde volymen samlar ett par berättelser om irländska volontärer respektive flygbombningen av Japan. Tecknaren Aira är kompetent men medioker.

graves2
Robert Graves:
Claudius the God (1934)
Fortsättningen på I, Claudius (högre upp i denna lista). Tråkigare än sin föregångare, bl a för att den täcker en kortare och mindre omvälvande era (år 41-54). Märkligt mkt fokus på Herodes Agrippa. Ändå läsvärd och lärorik.

moz1
Grant Morrison, Rags Morales, Andy Kubert et al:
Superman – Action Comics, Volume 1: Superman and the Men of Steel (2012)
Mozzers stålman levde varken upp till hans uttalade ambitioner eller läsarnas förväntningar. Retrospektiv.

moz2
Grant Morrison, Rags Morales et al:
Superman – Action Comics, Volume 2: Bulletproof (2013)
Obama-numret var kanske lite intressant.

moz3
Grant Morrison, Rags Morales, Brad Walker et al:
Superman – Action Comics, Volume 3: At the End of Days (2013)
Liksom 4D-upplösningen. Sammanfattning.

jj1
Brian Michael Bendis & Michael Gaydos:
Jessica Jones: Alias, Volume 1 (2002)

jj2
Brian Michael Bendis & Michael Gaydos:
Jessica Jones: Alias, Volume 2 (2003)

jj3
Brian Michael Bendis & Michael Gaydos:
Jessica Jones: Alias, Volume 3 (2003)

jj4
Brian Michael Bendis & Michael Gaydos:
Jessica Jones: Alias, Volume 4 (2004)

pulse
Brian Michael Bendis et al:
Jessica Jones: The Pulse – The Complete Collection (2004-2006)
Jag tyckte bra om första säsongen av tv-serien så det kändes på tiden att läsa serieförlagan, Alias (omdöpt till JJ: Alias i dessa nya utgåvor). Den gavs ut på Marvels vuxenetikett i 28 nr, sedan fortsatte Jessicas berättelse i den mer mainstream-vänliga uppföljaren The Pulse (14 nr) och därefter i strönummer av andra Bendis-titlar. Alias är med marginal bäst av allt detta, men det är egentligen först i album nr 3 som den börjar leva upp till sin potential och kort därefter tar den slut. The Pulse är ojämn och lider svårt av att Michael Gaydos är frånvarande större delen av tiden.

aleksijevitj
Svetlana Aleksijevitj:
Kriget har inget kvinnligt ansikte (1985/2004)
Nobelpris 2015. Reportagebok som består av intervjuer med massvis av sovjetiska kvinnor som stred mot Nazityskland – som sjukvårdare, prickskyttar, partisaner och mycket annat. Gott om hemska berättelser, från både under och efter kriget.

kamen
Al Feldstein & Jack Kamen:
Forty Whacks and Other Stories (1951-1953)
Fantagraphics tecknarfokuserade återtryckningar av EC:s klassiska serier är fräscha. Kamen (far till uppfinnaren av Segway) var inte en av de mest lysande stjärnorna i EC-stallet, men tillräckligt begåvad för att upprätthålla läsarens intresse trots Feldsteins ganska repetitiva manus.

bonhomme
Matthieu Bonhomme:
Mannen som sköt Lucky Luke (2016)
Anmärkningsvärt allvarlig för att vara en officiell Lucky Luke-serie. Snygg och småtrevlig. Men kopplingen till LL är knappast nödvändig – det kunde lika gärna varit en helt orelaterad westernserie. Recension.

sectioneight
Garth Ennis & John McCrea:
All-Star Section Eight (2016)
Senkommen spin-off från Ennis & McCreas 90-talsfavorit Hitman. Bästa inslaget: Phantom Stranger som gangstarappare. Intervju med Ennis.

obrien
Robert C. O’Brien:
Z for Zachariah (1974)
Postapokalyps av författaren till en av mina favoritböcker från barndomen, Mrs Frisby and the Rats of Nimh. Kärnvapenkrig dödar alla, utom en ensam flicka i en dal – och kanske någon till. Spänning uppstår.

shadowman
Garth Ennis, Ashley Wood, Paul Jenkins & Dennis Calero:
Shadowman by Garth Ennis & Ashley Wood (1997/1999)
Skräck med superhjälterötter. Tunn story som kunde blivit duglig underhållning med en mindre inkompetent serietecknare än Wood. Albumet fylls ut med tre fjärdedelar (allt som färdigställdes) av en rätt vek Clive Barker-influerad helvetesserie av Jenkins. Sammantaget är albumet inte helt värdelöst, men en stark kandidat till det sämsta jag läste på hela året.

demon2
Garth Ennis & John McCrea:
The Demon, Volume 2: The Longest Day (1994-1995)
Andra halvan av Ennis demonserie. Som mycket av Ennis växer den allt eftersom, så det som började som ren överkurs slutar som ganska nödvändig läsning för Ennis-fans.

hawley
Noah Hawley:
Before the Fall (2016)
Flygplan störtar i Atlanten och bara en misslyckad konstnär och en fyraårig pojke överlever. Högklassig spänning av tv-serien Fargos showrunner. Jag hittade den via AV Clubs lista över årets bästa böcker. Inte den bästa roman jag läste 2016, men kanske den mest pageturniga.

thornerowling
J. K. Rowling, John Tiffany & Jack Thorne:
Harry Potter and the Cursed Child (2016)
Den åttonde Potter-berättelsen, i pjäsform. Harry är gammal och grå (37) och hans tramsiga barn ställer till bekymmer. Tänk om Voldemort kommer tillbaka?! Ungefär lika fängslande och sentimental som romanerna.

aargh
Debbie Delano & Phyllis Moore (red.):
AARGH! (1988)
AARGH = Artists Against Rampant Government Homophobia. Alan Moore grundade förlaget Mad Love enbart för att producera denna antologi i protest mot Clause 28, Thatchers gayfientliga lag. Blandad kompott, ett av de bättre bidragen är Gaiman/Talbots ”From Homogenous to Honey”.

kirkman
Robert Kirkman, Charlie Adlard, Stefano Gaudiano & Cliff Rathburn:
The Walking Dead Compendium, Volume 3 (2012-2015)
Postapokalyptisk överlevnadssåpa som inspirerade till en skräpig tv-serie. Denna mastodontbok samlar nr 97-144 av tidningen. Nu när jag läst den blir det fyra års väntan till nästa 48-nummerskompendium.

monster
Alan Moore, John Wagner, Alan Grant, Heinzl & Jesus Redondo:
Monster (1984-1988)
Köpte denna pga Moores inblandning, vilket var att inbjuda till besvikelse. Han får top billing därför att han initierade historien (och är mest känd), men boken innehåller exakt 4 sidor av Alan Moore, följt av 180 sidor Wagner/Grant (om det är de som har skrivit textberättelserna på slutet).

vaughn
Brian K. Vaughan & Cliff Chiang:
Paper Girls, Volume 1 (2016)
80-talsretrosciencefiction. Påminner lite om tv-serien Stranger Things, fast mer kreativt och underhållande. Chansen är betydligt större att jag fortsätter med PG än med ST.

adams
Douglas Adams:
Dirk Gently’s Holistic Detective Agency (1987)
Humoristisk roman som väldigt märkbart började livet som Doctor Who-manus. Eventuellt skulle jag ha tyckt bättre om den om jag kunde lite mer om Samuel Taylor Coleridge.

hickman
Jonathan Hickman & Esad Ribic:
Secret Wars (2015-2016)
En sorts remake/remix av 80-talscrossovern med (nästan) samma namn. Upplägg: De två sista universumen håller på att gå under, men Dr Doom räddar dagen och blir Gud. Moderna crossovers är märkliga, eftersom de är en sorts skelett – berättelsen är komplex men designad för att ha stora hål, som kan fyllas i andra titlar, av andra författare. Liksom de flesta förlagsägda superhjälteserier ska de också, på såpavis, undvika definitiva slut, men ändå vara hyfsat tillfredsställande på egna ben. Kombinationen är ganska omöjlig, och Secret Wars är ett nobelt misslyckande.

cooke
Darwyn Cooke:
DC: The New Frontier (2004/2008)
Stilig brygga mellan DC:s Golden Age och Silver Age. Eller, om man så vill, från McCarthy till Kennedy. Cooke dog, alldeles för tidigt, i maj 2016.

wood
Harvey Kurtzman & Wallace Wood:
MAD’s Original Idiots: Wally Wood (1952-1955)
Samlar alla Wood-tecknade serier från de legendariska Kurtzman-ledda första 23 numren av Mad. Allra mest inflytelserik var ”Superduperman”. En annan höjdpunkt: ”Little Orphan Melvin”.

elderHarvey Kurtzman & Will Elder:
MAD’s Original Idiots: Will Elder (1952-1955)
En dito samling för Bill/Will Elder. Den bästa av de tre volymerna. Gott om klassiker: ”Shermlock Shomes”, ”Starchie”, ”Manduck the Magician”, ”Bringing Back Father”, ”Mickey Rodent” m fl. Kurtzman & Elder fortsatte samarbeta i 30 år, men sällan med lika bra resultat som här.

davis
Harvey Kurtzman & Jack Davis:
MAD’s Original Idiots: Jack Davis (1952-1955)
Och så en med nyligen bortgångne Jack Davis. Mina favoriter: ”Supermarkets” och ”Cowboys”.

fowles
John Fowles:
The Magus (1965/1978)
Halvt bortglömd postmodern klassiker. Bildad ung man med problem utsätts för ”spel” av mysko snubbe på grekisk ö. Mytologi, sex, psykoanalys, Shakespeare, trams. Men jag föredrar annat av Fowles.

valhall1
Peter Madsen, Hans Rancke, Per Vadmand & Henning Kure:
Valhall: Den samlade sagan 1 (1979-1982/2010)
Den danska serien om nordisk mytologi startar ganska amatörmässigt men börjar finna formen i album nr 3, sist i denna omnibusvolym.

valhall2
Peter Madsen, Hans Rancke, Per Vadmand & Henning Kure:
Valhall: Den samlade sagan 2 (1987-1990/2010)
Album 4-6. Besök hos Utgårdaloke mm.

valhall3
Peter Madsen & Henning Kure:
Valhall: Den samlade sagan 3 (1991-1993/2010)
Album 7-9. Tor vs midgårdsormen och Hrungnir.

valhall4
Peter Madsen, Henning Kure, Hans Rancke & Per Vadmand:
Valhall: Den samlade sagan 4 (1997-2001/2010)
Album 10-12, inkluside film noir-pastichen Mysteriet med Skaldemjödet. Eventuellt är detta formtoppen.

valhall5
Peter Madsen & Henning Kure:
Valhall: Den samlade sagan 5 (2006-2009/2010)
Album 13-15. Kulminerar i Ragnarök, förstås.

dini
Paul Dini & Eduardo Risso:
Dark Night: A True Batman Story (2016)
Dini berättar, med Batman-figurer till hjälp, den sanna historien om när han själv blev rånad och misshandlad. Tyvärr inte lysande. En recension. Och en till, med ett intressant perspektiv.

baker
Andrew Helfer & Kyle Baker:
Justice, Inc. (1989)
Pulphjälte från 1930-talet uppdaterad i serieform för det hårdkokta 80-talet. Bakers val av teckningsstil gör figurer svårigenkännliga och känslolösa.

ellison
Harlan Ellison (red.):
Dangerous Visions (1967)
Klassisk sf-antologi av en av mina tonårs favoritförfattare. 33 noveller! Inte många av dem känns ”farliga” så här 50 år senare, men majoriteten håller fortfarande. Från ett modernt perspektiv finns det visserligen ett och annat att reagera på. Bäst: Dick, Leiber, Delany. Bästa upptäckterna: David R. Bunch och Sonya Dorman.

gaiman
Neil Gaiman et al:
The DC Universe by Neil Gaiman: Deluxe Edition
(1989-2009/2016)
Samlar alla Gaimans sporadiska inhopp i DC:s superhjälteuniversum. Kompetent handverk rakt igenom, men det enda som egentligen behöver bevaras till eftervärlden är den Bernie Mireault-illustrerade ”When is a Door”.

bradbury2
Ray Bradbury:
The Halloween Tree (1972)
En resa genom 4000 år av Halloween-traditioner. Jag läste den under fel säsong, men om jag lärde mig något av boken så är det att det går utmärkt att fira Halloween när som helst.

burns
Charles Burns:
Last Look (2016)
En bok som samlar trilogin X’ed Out, The Hive och Sugarskull. Tintin möter Mulholland Drive! Bland det allra bästa jag läste på hela året. Recension. Och en analys av några bildrutor.

christie
Agatha Christie:
The Mousetrap (1952)
Mordmysteriepjäsen som gått i West End i snart 65 år. Jag hade klarat mig i flera decennier utan att bli spoilad, men till slut tänkte jag att det var bäst att inte utmana ödet längre.

jackson
Shirley Jackson:
The Lottery and Other Stories (1949)
Den berömda titelnovellen är atypisk – övriga 24 noveller är mer slice-of-life-iga än horror-iga. För att ha närmare 70 år på nacken är boken överraskande modern i sin syn på ras och kön. Men inget är riktigt lika bra som just ”The Lottery”.

whedon1
Joss Whedon & John Cassaday:
Astonishing X-Men By Joss Whedon & John Cassaday Ultimate Collection, Book 1 (2004-2005)

whedon2
Joss Whedon & John Cassaday:
Astonishing X-Men By Joss Whedon & John Cassaday Omnibus (2004-2008)
Whedon/Cassadays fortsättning på Morrison/Quitely/Van Sciver/Kordey/Jimenez/Silvestri/et al:s New X-Men. Med bara en tecknare är detta mer artistiskt konsekvent, naturligtvis. Och hantverksmässigt är det på många sätt så bra som mutantserier blir. Men samtidigt känns den konservativ och lite timid, föga nyskapande. Moz ansträngde sig för att ta X-världen framåt och göra den mer relevant för 2000-talet. Astonishing bygger till stor del på nostalgi (framför allt för Claremont/Byrne-eran).

ballard1
J. G. Ballard:
The Drowned World (1962)
Ballards mest kända postapokalyps-bok. Polerna smälter och städer blir laguner, men huvudpersonen välkomnar förändringen. Introduktion av Will Self.

tomorrow
Okänd/a skapare:
Is This Tomorrow (1947)
Propaganda som avslöjar hur det kommer att gå till när kommunisterna tar över USA. Detta kanske inte känns som en överhängande fara i dagsläget, men det är ju bra att vara förberedd på alla eventualiteter. Läs och bedöm själv.

veitch
Rick Veitch:
Roarin’ Rick’s Rare Bit Fiends, No. 22 (2016)
På 90-talet började Veitch rita sina drömmar. Detta är första numret på 20 år eller så. Ännu märkligare än förr.

king
Tom King, Barnaby Bagenda et al:
The Omega Men: The End is Here (2016)
The War on Terror i yttre rymden. Passande som avslutning på året.

Summering

Mycket var bra men Cloud Atlas var bästa romanen och Last Look var bästa serien.

35 Pretty Good Movies from 2015

Thirty-five images from my favorite films of last year. Scroll down below the gallery for the list.

Lists from previous years: 2009, 2010, 2011, 2012, 2013 and 2014.

1. The Lobster
2. Brooklyn
3. Mad Max: Fury Road
4. Sicario
5. High-Rise
6. The Big Short
7. Anomalisa
8. Steve Jobs
9. Best of Enemies
10. The Hateful Eight

11. Green Room
12. While We’re Young
13. The Duke of Burgundy
14. A Most Violent Year
15. Carol
16. Mistress America
17. Inside Out
18. Le Tout Nouveau Testament (The Brand New Testament)
19. Room
20. The Diary of a Teenage Girl

21. Macbeth
22. Queen of Earth
23. Spotlight
24. Crimson Peak
25. Bridge of Spies
26. Tangerine
27. Predestination
28. Mission: Impossible – Rogue Nation
29. Phoenix
30. Schneider vs. Bax

31. Ich seh, Ich seh (Goodnight Mommy)
32. Il racconto dei racconti – Tale of Tales (Tale of Tales)
33. Honeymoon
34. Justice League: Gods and Monsters
35. Ant-Man

94 böcker jag läste 2015

I själva verket 50 prosaböcker (varav 45 skön och 5 fack), plus 44 serieböcker. Jag lägger kontinuerligt ut omslagsfoton på min bok-Tumblr. Sammanställningar från tidigare år: 2013, 2014.

Skönlitteratur

E. M. Forster A Passage to India (1924)

E. M. Forster: A Passage to India (1924). Klass och ras och lite genus i Brittiska Indien. Såg förresten David Lean-filmen nyligen, också schyst. (Boken står med på TIME:s 100-bästa-lista 1923-2005, som jag långsamt avverkar.)

Virginia Woolf To the Lighthouse (1927)

Virginia Woolf: To the Lighthouse (1927). Kanske den mest händelselösa roman jag någonsin har läst. Genialt! En filmatisering av Kenneth Branagh ligger på YouTube. (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

Dashiell Hammett Red Harvest (1929)

Dashiell Hammett: Red Harvest (1929). The original Hårdkokt Deckare. (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

Dashiell Hammett The Maltese Falcon (1930)

Dashiell Hammett: The Maltese Falcon (1930). Mer Hammett. Läste denna första gången för 10-15 år sedan men fattade storheten först vid denna omläsning. (Inte med på TIME:s lista, men däremot på Modern Librarys.)

Raymond Chandler The High Window (1942)

Raymond Chandler: The High Window (1942). Tredje Marlowe. Sämre än The Big Sleep och Farewell My Lovely, men läsvärd.

Richard Matheson The Shrinking Man (1956)
Richard Matheson: The Shrinking Man (1956). Snubbe börjar krympa en sjundedels tum om dagen. Metaforiskt rik sf om 50-talets syn på manlighet. Ej i klass med Mathesons mästerverk I Am Legend.

Chinua Achebe Things Fall Apart (1958)

Chinua Achebe: Things Fall Apart (1958). Den största engelskspråkiga klassikern från det moderna Afrika. Om kultur, status och manlighet i ett litet för-nigerianskt samhälle. (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

William S. Burroughs Naked Lunch (1959)

William S. Burroughs: Naked Lunch (1959). En av de mest desorienterande böcker jag läst. Nästan som något en stor författare med allvarliga drogproblem kunde skrivit! (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

Robert Bolt A Man for All Seasons (1960)

Robert Bolt: A Man for All Seasons (1960). Pjäsen bakom en av mina favoritfilmer. Dumme, omoraliske Thomas Cromwell är taskig mot messiasfiguren Thomas
More. (Har förstått att Wolf Hall gör en annorlunda historisk tolkning. Borde väl läsa den så småningom.)

Muriel Spark The Prime of Miss Jean Brodie (1961)

Muriel Spark: The Prime of Miss Jean Brodie (1961). Flickskola i Edinburgh på 30-talet. Teman: undervisning och kalvinism och fascism. Blev också en bra film med Maggie Smith i titelrollen. (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

Shirley Jackson We Have Always Lived in the Castle (1962)

Shirley Jackson: We Have Always Lived in the Castle (1962). Såg denna på en Buzzfeedlista över briljanta böcker på under 200 sidor och blev förtjust i det läckra Thomas Ott-omslaget. Romanen i sig är inte heller dum – utanförskap, mentala problem och arsenik. Betyg: Fyra humlor.

Jerzy Kosiński The Painted Bird (1965)

Jerzy Kosinski: The Painted Bird (1965). En av de hemskaste böcker jag har läst. I positiv bemärkelse. Närmast ett frosseri i grymhet och vidskeplighet. Boken blev kontroversiell av skäl som var någonstans mittemellan James Frey och Påflugen på. (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

Frank Herbert Dune (1965)

Frank Herbert: Dune (1965). Ekologi och politik och religion och pojkäventyr.
Imponerande ambitiöst men jag tror det räcker bra med dessa 900 sidor, jag lämnar alla uppföljarna därhän. (Och filmen är förresten imho Lynchs svagaste, Jodorowskys kanske hade blivit bättre.)

Robert Sheckley Dimension of Miracles (1968)

Robert Sheckley: Dimension of Miracles (1968). Jag tror jag att i det parallella universum där ”Monkey Gone to Heaven” blev en större hit än ”Smells Like Teen Spirit” var den här boken väsentligt större än The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy. Men det kan mycket väl vara nonsens.

Robert Sheckley Store of The World The Stories of Robert Sheckley (2012)

Robert Sheckley: Store of the Worlds: The Stories of Robert Sheckley (2012). Visste du att New York Review of Books även publicerar böcker?! Det förändrar ju allt. Här en best-of-samling av Sheckley, företrädesvis 50-tal. Galaktiskt.

Michael Moorcock Behold the Man (1969)

Michael Moorcock: Behold the Man (1969). När jag läste den här för något decennium sedan tyckte jag att den var antiklimaktisk (eftersom ”twisten” är uppenbar på
ett tidigt stadium) men den här gången blev jag mer impad. En skön studie i existentialism, neuroser och mytbildning.

John D. MacDonald The Long Lavender Look (1970)

John D. MacDonald: The Long Lavender Look (1970). Mysterier är bäst i början, innan pusselbitarna faller på plats. Jag ska skriva en serie mysdeckare där alla brott förblir ouppklarade.

Judy Blume Are You There God It's Me, Margaret (1970)

Judy Blume: Are You There God? It’s Me, Margaret (1970). Klassisk YA. Om mens och religion och annat som 12-åriga tjejer eventuellt funderar på. (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

Gene Wolfe The Fifth Head of Cerberus (1972)

Gene Wolfe: The Fifth Head of Cerberus (1972). För en gångs skull ett ”SF masterwork” som lever upp till namnet. En nästan jobbigt rik bok, full av symboler och teman som verkar kräva en omläsning eller två. Bonuspoäng för det härligt smaklösa omslaget.

John Fowles The Ebony Tower (1974)

John Fowles: The Ebony Tower (1974). Nu har jag läst fyra böcker av Fowles utan att pricka in någon av hans två mest hyllade. Alla har varit schysta och den här novellsamlingen är bäst hittills. Lovande. Filmatiseringen av titelnovellen ligger på YouTube. Sebar.

Nicholas Meyer The Seven-Per-Cent Solution (1974)

Nicholas Meyer: The Seven-Per-Cent Solution (1974). Sherlock Holmes möter Sigmund Freud. Bokstavligt talat, ity Holmes behandlas för sitt kokainberoende i Wien. Respektabelt filmad.

Natalie Babbitt Tuck Everlasting (1975)

Natalie Babbitt: Tuck Everlasting (1975). Halvklassisk barnfantasy (med på Buzzfeed-listan som nämndes ovan). Flicka möter odödlig familj. Ärligt talat gör boken inte mycket med konceptet, men jag antar att den kan göra visst intryck om det är första gången läsaren stöter på idén.

Angela Carter The Bloody Chamber and Other Stories (1979)

Angela Carter: The Bloody Chamber and Other Stories (1979). Klassisk samling sagorevisionism med feministisk touch. Mycket bra.

Elfriede Jelinek Pianolärarinnan (1983)

Elfriede Jelinek: Pianolärarinnan (1983). Österrikisk masochism. Nobelpris 2004. Blev en bra Haneke-film. Knut Ahnlund var inget fan.

William Gibson Neuromancer (1984)

William Gibson: Neuromancer (1984). Påminner inte det här omslaget om en viss film? Men Gibson var 15 år före. (Iofs kom han efter både Blade Runner och Raymond Chandler.) Själv är jag inget vidare cyberpunk-fan men det är tydligt att den här boken har varit löjligt inflytelserik. Skulle vi ens ha dagens internet om inte en massa datanördar läst Gibson på 80-talet? (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

Donna Tartt The Secret History (1992)

Donna Tartt: The Secret History (1992). Betade till slut av denna, 20 år efter alla andra (fast till mitt försvar läste jag The Little Friend för något decennium sedan). Antar att jag planerar in The Goldfinch till år 2037 eller så. #metahemeralism

John Byrne Whipping Boy (1992)

John Byrne: Whipping Boy (1992). Kompetent men lättglömd skräckroman. Tematiskt ganska lik Garth Ennis Crossed (som kom 16 år senare). Jag ger den 2½ avslitna extremiteter av 5 möjliga.

Lois Lowry The Giver (1993)

Lois Lowry: The Giver (1993). YA-dystopi som banade vägen för Hunger Games,
Divergent och vad det nu är för trams dagens kids läser. Mindre actionbetonad och filmisk än sina efterföljare men/och antagligen mer tänkvärd. (Jag gillar iofs HG.) Påminner om den där blå klänningen som en del psykfall ser som vit.

Herta Müller Hjärtdjur (1994)

Herta Müller: Hjärtdjur (1994). Nobelpris 2009. Om rumänientyskars tämligen jobbiga lott i en brutal kommunistisk diktatur. Ingen skrattfest precis.

George R. R. Martin A Game of Thrones (1996)

George R. R. Martin: A Game of Thrones (1996). Strålande. Jag gillar tv-serien men detta var ju i en helt annan klass.

George R. R. Martin A Clash of Kings (1998)

George R. R. Martin: A Clash of Kings (1998). Ytterligare 900 sidor ASOIAF (eller GOT, som det kanske är okej att säga).

George R. R. Martin A Storm of Swords, Part 1 Steel and Snow (2000)

George R. R. Martin: A Storm of Swords, Part 1: Steel and Snow (2000). Robb följer sitt hjärta – hoppas det inte leder till dåligheter. Och en Dorne:are kommer till stan i jakt på rättvisa – hoppas han ger Berget som Rider en riktig minnesbeta!

George R. R. Martin A Storm of Swords, Part 2 Blood and Gold (2000)

George R. R. Martin: A Storm of Swords, Part 2: Blood and Gold (2000). Allt gick bra!

George R. R. Martin A Feast for Crows (2005)

George R. R. Martin: A Feast for Crows (2005). Tvärtemot diverse rapporter från omvärlden tycker jag inte det var någon ansenlig kvalitetsdipp i denna fjärde del. Tippar att folk ogillar boken mest för att den dissar deras älsklingsfigurer till förmån för nya perspektiv från Dorne och Iron Islands. Men det var precis vad jag gillade med den.

George R. R. Martin A Dance with Dragons (2011)

George R. R. Martin: A Dance with Dragons (2011). Så har man betat av 5000 sidor GOT och det återstår bara några tusen opublicerade sidor innan man får veta hur det går! Om inte GRRM eller jag dör först. Eller tv-serien hinner spoila.

Steven Erikson Gardens of the Moon (1999)

Steven Erikson: Gardens of the Moon (1999). Superambitiös epic fantasy. 94 (!) viktiga figurer, samtliga underutvecklade. Världsbygget är tillräckligt intressant för att man ska fortsätta vända blad men jag motstår nog frestelsen att läsa de följande 11000 sidorna i serien. (Jävla fantasyförfattare.)

Phoebe Gloeckner The Diary of a Teenage Girl (2002)

Phoebe Gloeckner: The Diary of a Teenage Girl (2002). Nyutgåva av Gloeckners halvt självbiografiska berättelse om hur hon som 15-åring började ha sex med sin mors pojkvän, tog droger, ritade serier och mådde dåligt. Uppbygglig. Faktiskt!

Martin McDonagh The Pillowman (2003)

Martin McDonagh: The Pillowman (2003). Svart komedi (?) av Martin McDonagh, mest känd på våra längdgrader för In Bruges. Författare i polisstat förhörs om otäcka dåd som påminner om hans berättelser. Obehagligt bra. Betyg: Fem avhuggna tår.

Will Elliott Cirkus Pilo (2006)

Will Elliott: Cirkus Pilo (2006). Australiensisk skräck för coulrofober. Carnivàle möter
Chuck Palahniuk med stänk av Clive Barker.

Scott Lynch The Republic of Thieves (2013)

Scott Lynch: The Republic of Thieves (2013). Ytterligare 700 sidor fantasy. Tredje boken i serien om Locke Lamora och klart svagast. Antar att jag läser vidare ändå, det är ju bara 11-12 böcker till planerade. (Jävla fantasyförfattare.)

Bob Odenkirk A Load of Hooey (2014)

Bob Odenkirk: A Load of Hooey (2014). En massa trams. (!)

Alan Warner Their Lips Talk of Mischief (2014)

Alan Warner: Their Lips Talk of Mischief (2014). En sorts Withnail & I med aspirerande författare istället för skådisar. Warners åttonde roman. Alla är bra.

Lev Grossman The Magician's Land (2014)

Lev Grossman: The Magician’s Land (2014). Skaplig avslutning på en trilogi som antagligen hade mått bra av att avslutas redan efter bok 1. Less is more. Tematiskt kan jag se poängen med att utöka, men storymässigt fanns det tydligen inte så mkt mer att säga.

Rob Thomas & Jennifer Graham Veronica Mars Mr. Kiss and Tell (2015)

Rob Thomas & Jennifer Graham: Veronica Mars: Mr. Kiss and Tell (2015). Lättsamt och lättsmält om våldtäkt och grov misshandel. Det är väl så moderna deckare funkar men känns det inte lite knas när det handlar om YA? (Jag är nog en gammal stöt.) Helt okej läsning för VM-fans iaf. Snäppet bättre än både filmen och förra boken.

Alan Moore, Mitch Jenkins & Kristian Hammerstad Show Pieces (2015)

Alan Moore, Mitch Jenkins & Kristian Hammerstad: Show Pieces (2015). Manus och storyboards till Moores delvis Kickstarter-finansierade kortfilmssekvens. Lite lynchigt, lite Carnivàle och mycket bra. Mer Show!

Fackböcker

Anne Frank Anne Franks dagbok (1947)

Anne Frank: Anne Franks dagbok (1947). Ständigt aktuell.

Gita Mehta Karma Cola (1979)

Gita Mehta: Karma Cola (1979). Om västerlänningars jakt på upplysning i 60-70-talets Indien. Betyg: två och en halv avdankad hippie.

Gunnar Bergdahl (ed.) www.filmkritik.org Årsbok 1998-99 (1999)

Gunnar Bergdahl (red.): http://www.filmkritik.org Årsbok 1998-99 (1999). Djuplodande recensioner av ett gäng filmer från 1998. Triers Idioterna recenseras två gånger!

Simon Garfield Precis min typ. En bok om typsnitt (2010)

Simon Garfield: Precis min typ. En bok om typsnitt (2010). Trehundra sidor historia och trivia om fonter. Underhållande och lärorikt. (Jag kan rentav förlåta att författaren ägnar flera sidor åt att prata om textningen i Dark Knight Returns utan att nämna John Costanza vid namn.)

Pelle Snickars Digitalism. När allting är internet (2014)

Pelle Snickars: Digitalism. När allting är internet (2014). Om samhällets pågående ”digitalisering” med utgångspunkt från sju ganska luddiga begrepp: Överflöd, Kvalitet, Delande, Öppenhet, Information, Lagring och, ja just det, Digitalisering. På det stora hela en bra nästan-nulägesbeskrivning (den är förstås redan åldrad här och var). Finns även i pdf-form.

Serieböcker

Carl Barks Walt Disney’s Donald Duck Trail of the Unicorn (1949-1950 2014)

Carl Barks: Walt Disney’s Donald Duck: “Trail of the Unicorn” 
(1949-1950/2014). Fantagraphics-samling som innehåller en av mina favorit-Barks
från barndomen: Kalle Anka på Grönland. Det visar sig att i originalet var ”Grönland” i själva verket Alaska! Upprörande.

Wallace Wood, Al Feldstein et al Came the Dawn and Other Stories (1950-1954 2012)

Wallace Wood, Al Feldstein et al: Came the Dawn and Other Stories (1950-1954/2012). Klassiska EC-serier, atmosfäriskt tecknade av W. Wood. Djärvare än det mesta i popkulturväg på 50-talet, men tämligen åldrat idag. Al Feldstein var ingen Harvey Kurtzman.

R. Crumb The Book of Mr. Natural (1995)

R. Crumb: The Book of Mr. Natural (1995). Ett urval Mr. Natural-serier från 1967-1991. Flertalet fungerar som tidskapslar för sina respektive eror, men mina favoriter är från Crumbs ”mognare” period på 80-talet och framåt. Mindre innovativa men tekniskt skickligare.

Robert Crumb R. Crumb's Sex Obsessions (2006 2015)

Robert Crumb: R. Crumb’s Sex Obsessions (2006/2015). Budgetversion av Taschens tusendollarssamling med nyligen färglagda Crumbserier (och svartvita teckningar) från 1980-2006.

Chris Claremont, Dave Cockrum & Len Wein Marvel Masterworks The Uncanny X-Men, Volume 1 (1975-1976)Chris Claremont, Dave Cockrum, John Byrne, Bob Brown & Tony DeZuniga Marvel Masterworks The Uncanny X-Men, Volume 2 (1976-1978)Chris Claremont, John Byrne & Terry Austin Marvel Masterworks The Uncanny X-Men, Volume 3 (1978-1979)Chris Claremont, John Byrne, George Pérez & Terry Austin Marvel Masterworks The Uncanny X-Men, Volume 4 (1979-1980)Chris Claremont, John Byrne & Terry Austin Marvel Masterworks The Uncanny X-Men, Volume 5 (1980)

Marvel Masterworks: The Uncanny X-Men, Volumes 1-5 (1975-
1980).
Drygt 1100 sidor X-Men av Chris Claremont & Dave Cockrum/John Byrne. En favorit från mellanstadiet som delvis håller än, åtminstone de senare volymerna. (Att kalla det ”Masterworks” är iofs att ta i. Det är kommersiell underhållning riktad till kids, producerad på löpande band och ibland med redaktionell inblandning/censur.)

Marv Wolfman & George Pérez Crisis on Infinite Earths (1985)

Marv Wolfman & George Pérez: Crisis on Infinite Earths (1985). Ambitiös årslång serie som var tänkt att strömlinjeforma DC:s universum efter 50 års kontinuerliga berättelser (men som mest ledde till ökad komplexitet och förvirring). Idag bara intressant av seriehistoriska skäl – för som ”litteratur” är det vekt. Klumpigt, pratigt, ostrukturerat. Betyg: 5000 galaxer (av en miljon möjliga). Tänk vad 1985 års Alan Moore hade kunnat göra med samma upplägg…

Grant Morrison & Steve Yeowell Zenith Phase One (1987)

Grant Morrison & Steve Yeowell: Zenith: Phase One (1987). Morrisons 2000 AD-superhjälte/rockstjärna, åter i tryck. Bagatellartad första ”fas”, men inte utan viss 80-talscharm.

Grant Morrison & Steve Yeowell Zenith Phase Two (1988)

Grant Morrison & Steve Yeowell: Zenith: Phase Two (1988). Zenith versus Richard Branson.

Grant Morrison & Steve Yeowell Zenith Phase Three (1989-1990)

Grant Morrison & Steve Yeowell: Zenith: Phase Three (1989-1990). Moz gör Crisis (se ovan). Dussintals figurer från UK-serier. Lite för abstrakt tecknat.

Grant Morrison & Steve Yeowell Zenith Phase Four (1992)

Grant Morrison & Steve Yeowell: Zenith: Phase Four (1992). Och så avslutningen. Vinner ganska mycket på att (till skillnad från fas 1-3) vara i färg.

Grant Morrison, Mark Millar, Phil Hester & Kim DeMulder Swamp Thing The Root of All Evil (1994-1995)

Grant Morrison, Mark Millar, Phil Hester & Kim DeMulder: Swamp Thing: The Root of All Evil (1994-1995). Hyfsat respektabel fortsättning på Moores (och Veitchs!) 80-
talsepos. Millar var bara i 25-årsåldern och långt ifrån sitt nuvarande irriterande maner.

Grant Morrison, Phil Jimenez, John Stokes, Michael Lark, Chris Weston, et al The Invisibles The Deluxe Edition, Book Three (1997-1998)

Grant Morrison, Phil Jimenez, John Stokes, Michael Lark, Chris Weston, et al: The Invisibles: The Deluxe Edition, Book Three (1997-1998). 90-talsnostalgi. Första halvan av den andra, mer kommersiella och hollywoodska, volymen av Morrisons magnum opus.

Grant Morrison, Chris Weston, Philip Bond, Warren Pleece, Sean Phillips, Frank Quitely, et al The Invisibles The Deluxe Edition, Book Four (1998-2000)

Grant Morrison, Chris Weston, Philip Bond, Warren Pleece, Sean Phillips, Frank Quitely, et al: The Invisibles: The Deluxe Edition, Book Four (1998-2000). Samlar resten av volym 2 och hela volym 3.

Grant Morrison, Chris Weston & Gary Erskine The Filth The Deluxe Edition (2004)

Grant Morrison, Chris Weston & Gary Erskine: The Filth: The Deluxe Edition (2004). Morrisons bästa serie, äntligen i en samlingsutgåva som inte är tryckt på toalettpapper. Från den tid då han ännu inte var helt fokuserad på att antingen sälja en film eller skriva evighetsserier med supermjältar ägda av ondskefulla företag.

Grant Morrison et al The Multiversity The Deluxe Edition (2015)

Grant Morrison et al: The Multiversity: The Deluxe Edition (2015). En samling one-shots i olika stilar. Bäst är den Quitely-tecknade ”Pax Americana”, ett slags svar på Watchmen. Men inte ens den känns särskilt angelägen.

Seven Deadly Sins (1989)

Seven Deadly Sins (1989)
Knockabout-antologi, med bidrag av Moore, Gaiman, Talbot, Gibbons m fl.

Peter Milligan, Kieron Dwyer, Jim Aparo & Tom Mandrake Batman Dark Knight, Dark City (1990-1991)

Peter Milligan, Kieron Dwyer, Jim Aparo & Tom Mandrake: Batman: Dark Knight, Dark City (1990-1991). En av mina favorit-Batman-serier när jag var 13. Inte minst för
att den lärde mig ordet trakeotomi.

Al Columbia Doghead (1992)

Al Columbia: Doghead (1992). Om Al.

Gerard Jones & Eduardo Barreto Martian Manhunter American Secrets (1992)

Gerard Jones & Eduardo Barreto: Martian Manhunter: American Secrets (1992). Väldigt 1950-tal. Kommunism, quiz-shower, marsianer, MAD Magazine.

Rick Veitch, Bryan Talbot, Paul Jenkins & Al Davison Neil Gaiman’s Teknophage, Volume One (1995-1996)

Rick Veitch, Bryan Talbot, Paul Jenkins & Al Davison: Neil Gaiman’s Teknophage, Volume One (1995-1996). Världshistoriens minst subtila metafor för kapitalism. Ondskefull telepatisk dinosaurie styr sitt intergalaktiska steampunk-imperium med järnhand. Om jag hade några hundra miljoner dollar över skulle jag finansiera en HBO-tv-serie baserad på detta. Veitch/Talbots serie borde fortsatt i 100 nr istället för 6 (de sista 4 i denna samling, av Jenkins/Davison, är inte i samma klass).

Fabien Vehlmann & Denis Bodart Green Manor, Volume 1 Assassins and Gentlemen (2001)Fabien Vehlmann & Denis Bodart Green Manor, Volume 2 The Inconvenience of Being Dead (2002 2005)

Fabien Vehlmann & Denis Bodart: Green Manor, Volume 1: Assassins and Gentlemen (2001) och Green Manor, Volume 2: The Inconvenience of Being Dead (2002/2005). Fiffiga viktorianska mordmysterier i serienovellform, alla på exakt 7 sidor. Av författaren till förrförra årets (mästerliga) Beautiful Darkness.

Alejandro Jodorowsky & Juan Giménez The Metabarons Path of the Warrior (2001)

Alejandro Jodorowsky & Juan Giménez: The Metabarons: Path of the Warrior (2001). Ojoj vad Dune-inspirerad Joddan var.

Alejandro Jodorowsky & Milo Manara The Borgias (2014)

Alejandro Jodorowsky & Milo Manara: The Borgias (2014). Såpig skildring av maktkamperna kring påvestolen i slutet av 1400-talet, sedermera skildrat i flera tv-serier. Svag story, men Manaras illustrationer är ljuvliga. Sällan har en säck avlägsnade organ varit mer estetiskt tilltalande.

Mike Mignola, Christopher Golden, Tom Sniegoski, Ryan Sook et al B.P.R.D. Hollow Earth and Other Stories (2003)

Mike Mignola, Christopher Golden, Tom Sniegoski, Ryan Sook et al: B.P.R.D.: Hollow Earth and Other Stories (2003). Första samlingen av Hellboyspinoffen.

Guy Delisle Pyongyang A Journey in North Korea (2004)

Guy Delisle: Pyongyang: A Journey in North Korea (2004). Fascinerande inblick i livet i en hjärntvättad nation. Betyg: En bukett kimjongiliablommor.

Joe Casey & Tom Scioli Gødland, Volume 1 Hello, Cosmic! (2006)

Joe Casey & Tom Scioli: Gødland, Volume 1: Hello, Cosmic! (2006). Kirby-ig sf-grej.

Joe Casey & Chris Burnham Nixon's Pals (2008 2015)

Joe Casey & Chris Burnham: Nixon’s Pals (2008/2015). Om en parole officer (vad heter det på svenska? Övervakare?) för superskurkar. Onödigt till-lyxad nyutgåva.

Annette Herzog & Katrine Clante Pssst! (2013)

Annette Herzog & Katrine Clante: Pssst! (2013). Scrapbookigt om att vara tween.

Alan Moore, Gene Ha & Zander Cannon Absolute Top 10 (2013)

Alan Moore, Gene Ha & Zander Cannon: Absolute Top 10 (2013). Samling i mastodontformat med det som eventuellt är AM:s bästa mjälteserie sedan 80-talet. Innehåller hela originalserien, plus Smax och Forty-Niners. Väger tre kilo.

Alan Moore & Kevin O'Neill Nemo River of Ghosts (2015)

Alan Moore & Kevin O’Neill: Nemo: River of Ghosts (2015). Sista delen i Nemo-trilogin, en spinoff till LoEG. Nånting om att låta kultur åldras och dö med värdighet istället för att hålla den vid liv med artificiella medel? Att skapa något nytt med respekt för det som varit men utan att bara upprepa det? Typ.

Alan Moore & Gabriel Andrade Crossed Plus One Hundred, Volume 1 (2015)

Alan Moore & Gabriel Andrade: Crossed Plus One Hundred, Volume 1 (2015). Post-post-apokalyps (sic)! Alan Moore gör Ennis-horror (se nedan). Teman: Språk, ekologi och wishful fiction. Ungefär så bra som man skulle tro.

Tom Scioli & John Barber Transformers vs. G.I. Joe, Volume 1 (2014)

Tom Scioli & John Barber: Transformers vs. G.I. Joe, Volume 1 (2014). Leksaker vs leksaker! Överraskande auteristiskt.

Kamagurka & Herr Seele Cowboy Henk (2014)

Kamagurka & Herr Seele: Cowboy Henk (2014). Belgisk absurdism! (Bajs, konst, body horror, sex, bakverk mm.) Serien har publicerats i decennier men jag fick upp ögonen för den först när den vann pris på Angoulême-festivalen häromåret. Uppfinningsrikt och underhållande.

Garth Ennis & Christian Zanier Crossed, Volume 10 (2014)

Garth Ennis & Christian Zanier: Crossed, Volume 10 (2014). En sorts origin story för Ennis extrema skräckserie. Gordon Brown spelar en stor roll. Som så många Ennis-verk på senare år lider den tyvärr svårt av en halvbegåvad tecknare. (Jag läste också om alla Ennis tidigare Crossed-serier och snablar vad mycket bättre