2022 års läsning

Lista över böcker och serier jag läste under året.

Dramatik, lyrik etc

Romaner och novellsamlingar



Tidigare år:
2021 (lista)
2020 (lista)
2019: del 1, del 2 och del 3 (omdömen)
2018: böcker och serier (omdömen)
2017 (omdömen)
2016 (omdömen)
2015 (omdömen)
2014 (lista)
2013 (lista)

SF Masterworks #1-73 (1999-2007)

  1. Joe Haldeman: The Forever War
  2. Richard Matheson: I Am Legend
  3. James Blish: Cities in Flight
  4. Philip K. Dick: Do Androids Dream of Electric Sheep?
  5. Alfred Bester: The Stars My Destination
  6. Samuel R. Delany: Babel-17
  7. Roger Zelazny: Lord of Light
  8. Gene Wolfe: The Fifth Head of Cerberus
  9. Frederik Pohl: Gateway
  10. Cordwainer Smith: The Rediscovery of Man
  11. Olaf Stapledon: Last and First Men
  12. George R. Stewart: Earth Abides
  13. Philip K. Dick: Martian Time-Slip
  14. Alfred Bester: The Demolished Man
  15. John Brunner: Stand on Zanzibar
  16. Ursula K. Le Guin: The Dispossessed
  17. J. G. Ballard: The Drowned World
  18. Kurt Vonnegut: The Sirens of Titan
  19. Jack Vance: Emphyrio
  20. Philip K. Dick: A Scanner Darkly
  21. Olaf Stapledon: Star Maker
  22. Michael Moorcock: Behold the Man
  23. Robert Silverberg: The Book of Skulls
  24. H. G. Wells: The Time Machine & The War of the Worlds
  25. Daniel Keyes: Flowers for Algernon
  26. Philip K. Dick: Ubik
  27. Gregory Benford: Timescape
  28. Theodore Sturgeon: More Than Human
  29. Frederik Pohl: Man Plus
  30. James Blish: A Case of Conscience
  31. M. John Harrison: The Centauri Device
  32. Philip K. Dick: Dr. Bloodmoney
  33. Brian Aldiss: Non-Stop
  34. Arthur C. Clarke: The Fountains of Paradise
  35. Keith Roberts: Pavane
  36. Philip K. Dick: Now Wait for Last Year
  37. Samuel R. Delany: Nova
  38. H. G. Wells: The First Men in the Moon
  39. Arthur C. Clarke: The City and the Stars
  40. Greg Bear: Blood Music
  41. Frederik Pohl: Jem
  42. Ward Moore: Bring the Jubilee
  43. Philip K. Dick: VALIS
  44. Ursula K. Le Guin: The Lathe of Heaven
  45. John Sladek: The Complete Roderick
  46. Philip K. Dick: Flow My Tears, the Policeman Said
  47. H. G. Wells: The Invisible Man
  48. Sheri S. Tepper: Grass
  49. Arthur C. Clarke: A Fall of Moondust
  50. Greg Bear: Eon
  51. Richard Matheson: The Shrinking Man
  52. Philip K. Dick: The Three Stigmata of Palmer Eldritch
  53. Michael Moorcock: The Dancers at the End of Time
  54. Frederik Pohl & Cyril M. Kornbluth: The Space Merchants
  55. Philip K. Dick: Time Out of Joint
  56. Robert Silverberg: Downward to the Earth
  57. Philip K. Dick: The Simulacra
  58. Philip K. Dick: The Penultimate Truth
  59. Robert Silverberg: Dying Inside
  60. Larry Niven: Ringworld
  61. Geoff Ryman: The Child Garden
  62. Hal Clement: Mission of Gravity
  63. Philip K. Dick: A Maze of Death
  64. Poul Anderson: Tau Zero
  65. Arthur C. Clarke: Rendezvous with Rama
  66. Lucius Shepard: Life During Wartime
  67. Kate Wilhelm: Where Late the Sweet Birds Sang
  68. Arkady & Boris Strugatsky: Roadside Picnic
  69. Walter M. Miller Jr.: Dark Benediction
  70. Walter Tevis: Mockingbird
  71. Frank Herbert: Dune
  72. Robert A. Heinlein: The Moon Is a Harsh Mistress
  73. Philip K. Dick: The Man in the High Castle

2021 års läsning

Lista över böcker jag läste 2021.

Dramatik, lyrik etc

The Elder Edda (ca. 1270)
The Saga of the Volsungs (ca. 1200-1270)
Sir Gawain and the Green Knight (ca. 1380)
Michael Alexander (ed.): The Wanderer: Elegies, Epics, Riddles (900s/1966-2013)
Louise Glück: Averno (2006)
William Shakespeare: The Winter’s Tale (ca. 1609)
Crystal Skillman & Fred Van Lente: King Kirby (2014)
Tomas Tranströmer: Dikter och prosa 1954-2004 (2011)

Romaner, novellsamlingar etc

Brian Aldiss: Non-Stop (1958/2000)
Jane Austen: Pride and Prejudice (1813)*
Greg Bear: Eon (1985)
Greg Bear: Blood Music (1985)
Gregory Benford: Timescape (1980)
Leonora Carrington: The Hearing Trumpet (1974)
Ted Chiang: Exhalation (2019)*
Arthur C. Clarke: The City and the Stars (1956)
Hal Clement: Mission of Gravity (1953)
Samuel R. Delany: Babel-17 (1966)
Philip K. Dick: The Man in the High Castle (1962)*
Philip K. Dick: The Penultimate Truth (1964)
Philip K. Dick: The Simulacra (1964)
Philip K. Dick: The Three Stigmata of Palmer Eldritch (1964)*
Philip K. Dick: Ubik (1969)*
Philip K. Dick: A Maze of Death (1970)*
Philip K. Dick & Roger Zelazny: Deus Irae (1976)*
Philip K. Dick: VALIS (1981)*
Charles G. Finney: The Circus of Dr. Lao (1935)
Robert A. Heinlein: The Moon is a Harsh Mistress (1966)
Kazuo Ishiguro: An Artist of the Floating World (1986)
Kazuo Ishiguro: Nocturnes: Five Stories of Music and Nightfall (2009)
Franz Kafka: The Trial (1925)*
John le Carré: Tinker Tailor Soldier Spy (1974)
Ursula Le Guin: The Lathe of Heaven (1971)
Ursula Le Guin: The Dispossessed (1974)
David Lindsay: A Voyage to Arcturus (1920)
Fredrik Lindström: Vad gör alla superokända människor hela dagarna? (2001)
Carson McCullers: The Ballad of the Sad Café (1951)
Walter M. Miller Jr: Dark Benediction (1951-1957)
Alan Moore: Voice of the Fire (1996)*
George Orwell: Nineteen Eighty-Four (1949)*
Fredrik Pohl: Man Plus (1976)
Keith Roberts: Pavane (1968)
Philip Roth: American Pastoral (1997)
George Saunders: CivilWarLand in Bad Decline: Stories and a Novella (1996)
George Saunders: Tenth of December (2013)
George Saunders: Lincoln in the Bardo (2017)
Lucius Shepard: Life During Wartime (1987)
Upton Sinclair: The Jungle (1906)
Robert Silverberg: Dying Inside (1972)
John Sladek: The Complete Roderick (1980/1983)
Cordwainer Smith: The Rediscovery of Man (1950-1966)
John Steinbeck: The Pearl (1947)*
John Swartzwelder: How I Conquered Your Planet (2006)
Jeff VanderMeer: Borne (2017)
Kurt Vonnegut: The Sirens of Titan (1959)*
Kurt Vonnegut: SlaughterhouseFive (1969)*
David Foster Wallace: Infinite Jest (1996)
H. G. Wells: The Island of Doctor Moreau (1896)
Virginia Woolf: Mrs Dalloway (1925)

* = omläsning

Fackböcker etc

Robert Aman: The Phantom Comics and the New Left: A Socialist Superhero (2020)
Johan Anderberg: Flocken: Berättelsen om hur Sverige valde väg under pandemin (2021)
Bart Beaty & Benjamin Woo: The Greatest Comic Book of All Time: Symbolic Capital and the Field of American Comic Books (2016)
Maggie Gray: Alan Moore, Out from the Underground: Cartooning, Performance, and Dissent (2017)
Gary Groth, R.J. Casey & Kristy Valenti (ed.): The Comics Journal #307 (2021)
Michael Hill: According to Jack Kirby (2021)
Daniel Kahneman: Tänka, snabbt och långsamt (2011)
Kjell A. Nordström & Per Schlingmann: Corona Express – En liten bok om världen efter pandemin (2020)
Christopher Priest: The Book on the Edge of Forever (1994)
Abraham Riesman: True Believer: The Rise and Fall of Stan Lee (2021)
Tom Shapira: Curing the Postmodern Blues: Reading Grant Morrison and Chris Weston’s The Filth in the 21st Century (2013)
Stig Siljedahl: Med en liten gnutta flax (2013)
Tuk: The Case for Kirby (2017)

Grafiska romaner, seriesamlingar etc

Jon Agee: Otto: A Palindrama (2021)
John Allison & Max Sarin: Wicked Things (2021)
Kyle Baker: Why I Hate Saturn (1990)
Otto Binder & C.C. Beck: Captain Marvel and the Monster Society of Evil (1943-1945)
Jordan Blum, Patton Oswalt & Scott Hepburn: M.O.D.O.K.: Head Games (2021)
Jacen Burrows: Dreadful Beauty: The Art of Providence (2017)
Natalia Chaidez & Andy Belanger: Pound for Pound (2020)
Johnny Craig: The Woman Who Loved Life and Other Stories (1947-1950)
Tom DeFalco, Ron Frenz & Pat Olliffe: Thor Epic Collection: The Thor War (1991-1992)
Kim Deitch & Simon Deitch: The Boulevard of Broken Dreams (2002)
Leo Dorfman, Jerry Siegel & Jim Mooney: Supergirl: The Silver Age, Volume 2 (1962-1963)
Will Eisner: A Contract with God (1978)
Will Eisner: The Dreamer (1986)
Will Eisner: A Life Force (1988)
Will Eisner: To the Heart of the Storm (1991)
Will Eisner: Dropsie Avenue (1995)
Steve Englehart, John Buscema, Chris Claremont et al: Fantastic Four Epic Collection: All in the Family (1986-1987)
Albert Engström: Kolingen, dess släkt och vänner (ca. 1897-1900s)
Garth Ennis & Russ Braun: The Boys: Dear Becky (2021)
Max Ernst: Une semaine de bonté (1934)
Al Ewing, Joe Bennett et al: The Immortal Hulk Omnibus (2019)
Al Ewing, Joe Bennett et al: The Immortal Hulk Omnibus, Volume 2 (2020)
Al Ewing, Joe Bennett et al: The Immortal Hulk Omnibus, Volume 3 (2020)
Bill Finger & Bob Kane et al: The Greatest Batman Stories Ever Told (1939-1987)
Gardner Fox, Carmine Infantino et al: The Greatest Flash Stories Ever Told (1939-1987)
Gardner Fox, Bob Haney et al: The Greatest Team-Up Stories Ever Told (1954-1985)
Matt Furie: Boy’s Club (2016)
Dave Gibbons & Steve Rude: World’s Finest (1990)
Yuval Noah Harari, David Vandermeulen & Daniel Casanave: Sapiens – En grafisk roman: Människans ursprung (2020)
Jaime Hernandez: Is This How You See Me? (2019)
Jonathan Hickman, Pepe Larraz & R.B. Silva: House of X/Powers of X (2019)
Peter Hogan & Steve Parkhouse: Resident Alien Omnibus, Volume 1 (2020)
Paul Hornschemeier: Life with Mr. Dangerous (2011)
Alejandro Jodorowsky & Mœbius: The Incal (1980-1988)
Jack Kirby & Stan Lee: Fantastic Four Epic Collection: The Master Plan of Doctor Doom (1963-1964)
Jack Kirby & Stan Lee: Fantastic Four Epic Collection: The Coming of Galactus (1964-1966)
Jack Kirby & Stan Lee: Incredible Hulk Epic Collection: Man or Monster? (1962-1964)
Jack Kirby: The Eternals by Jack Kirby: The Complete Collection (1976-1978)
Jack Kirby, Don Heck & Stan Lee: Avengers Epic Collection: Earth’s Mightiest Heroes (1963-1965)
Mike Madrid (ed.): Vixens, Vamps & Vipers: Lost Villainesses of Golden Age Comics (1940-1950/2014)
Peter Milligan & Duncan Fegredo: Girl (1996)
Alan Moore: Maxwell the Magic Cat, Volume I (1986)
Alan Moore: Maxwell the Magic Cat, Volume II (1987)
Alan Moore & Donald Simpson: In Pictopia (1986/2021)
Alan Moore, J.H. Williams & Mick Gray: Promethea: The 20th Anniversary Deluxe Edition, Book Three (2002-2005/2021)
Alan Moore & Eddie Campbell: From Hell: Master Edition (1999/2020)
Alan Moore & Kevin O’Neill: Cinema Purgatorio (2021)
Alan Moore & Jacen Burrows: Providence Compendium (2021)
Dan Nadel (ed.): Art Out of Time: Unknown Comics Visionaries 1900-1969 (2006)
Johnny Ryan: The Comic Book Holocaust (2006/2021)
Tom Scioli: Jack Kirby: The Epic Life of the King of Comics (2020)
Seth: It’s a Good Life, If You Don’t Weaken (1996)
Jerry Siegel, Edmond Hamilton, John Forte et al: Legion of Super-Heroes: The Silver Age, Volume 1 (1958-1963)
Posy Simmonds: Gemma Bovery (1999)
Josh Simmons: Birth of the Bat (2021)
Walter Simonson, John Byrne, Steve Rude et al: Tales of the New Gods (1987-2001)
John Smith, Chris Weston & Mike Hadley: The Complete Indigo Prime (1989-1991)
John Smith, Lee Carter & Edmund Bagwell: Indigo Prime: Anthropocalypse (2013)
Roger Stern & Steve Rude: Incredible Hulk vs Superman (1999)
Lynd Ward: Gods’ Man: A Novel in Woodcuts (1929)
Lynd Ward: Mad Man’s Drum (1930)
Joss Whedon & John Cassaday: Astonishing X-Men: Ultimate Collection, Volume 2 (2006-2008)
Barry Windsor-Smith: Monsters (2021)
Basil Wolverton: Basil Wolverton’s Powerhouse Pepper (1946-1972)
S. Craig Zahler: Forbidden Surgeries of the Hideous Dr. Divinus (2020)

Tidigare år:
2020 (lista)
2019: del 1, del 2 och del 3 (omdömen)
2018: böcker och serier (omdömen)
2017 (omdömen)
2016 (omdömen)
2015 (omdömen)
2014 (lista)
2013 (lista)

200+ böcker jag läste 2020

Romaner & novellsamlingar

Isaac Asimov: Foundation (1951)
Saul Bellow: Herzog (1964)
Italo Calvino: The Complete Cosmicomics (1965/1967/2009)
Italo Calvino: Under the Jaguar Sun (1986)
Lewis Carroll: Alice’s Adventures in Wonderland and Through the Looking-Glass (1865/1871/2015)*
Lewis Carroll: The Hunting of the Snark (1876)*
Angela Carter: The Fairy Tales of Charles Perrault (1977)
Susanna Clarke: Jonathan Strange and Mr Norrell (2004)
Susanna Clarke: The Ladies of Grace Adieu and Other Stories (2006)
Roald Dahl: James and the Giant Peach (1961)
Samuel R. Delany: Nova (1968)
Philip K. Dick: Dr. Bloodmoney (1965)*
Philip K. Dick: Now Wait for Last Year (1966)*
Philip K. Dick: Do Androids Dream of Electric Sheep? (1968)*
Philip K. Dick: A Scanner Darkly (1977)*
Amal El-Mothar & Max Gladstone: This Is How You Lose the Time War (2019)
William Faulkner: Light in August (1932)
Jack Finney: Time and Again (1970)
Ian Fleming: Goldfinger (1959)
Graham Greene: The Heart of the Matter (1948)
Peter Handke: Slow Homecoming (1979/1980/1981)
M. John Harrison: The Centauri Device (1974)
M. John Harrison: Light (2002)
Frank Herbert: Dune (1965)*
Kazuo Ishiguro: A Pale View of Hills (1982)
Kazuo Ishiguro: The Remains of the Day (1989)
Kazuo Ishiguro: Never Let Me Go (2005)*
Nisio Isin: Death Note: Another Note – The Los Angeles BB Murder Cases (2006)
Casper Kelly: More Stories about Spaceships and Cancer (2012)
R. A. Lafferty: The Best of R. A. Lafferty (2019)
Ursula K. Le Guin: The Left Hand of Darkness (1969)
Harry Martinson: Aniara: En revy om människan i tid och rum (1956)
D. M. Mitchell (red.): Songs of the Black Würm Gism: Hymns to H. P. Lovecraft: The Starry Wisdom, Part 2 (2009)
Michael Moorcock: The Dancers at the End of Time (1972-1976)
Thomas More: Utopia (1516)
Kim Newman: Anno Dracula 1999: Daikaju (2019)
Larry Niven: Ringworld (1970)*
Frederik Pohl & C. M. Kornbluth: The Space Merchants (1953)
Frederik Pohl: Jem (1979)
Iain Reid: I’m Thinking of Ending Things (2016)
Marilynne Robinson: Gilead (2004)
Philip Roth: Portnoy’s Complaint (1969)
Philip Roth: The Plot Against America (2004)
J. D. Salinger: Nine Stories/For Esmé – with Love and Squalor (1953)
J. D. Salinger: Franny and Zooey (1961)
J. D. Salinger: Raise High the Roof Beam, Carpenters and Seymour: An Introduction (1963)
Robert Silverberg: Downward to the Earth (1970)
Olaf Stapledon: Last and First Men (1930)
Neal Stephenson: Snow Crash (1992)
Arkady & Boris Strugatsky: Roadside Picnic (1972)*
James Thurber: The Secret Life of Walter Mitty (1945)
James Thurber: The 13 Clocks (1950)
Stuart Turton: The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle (2018)
John Updike: Rabbit Redux (1971)
Jack Vance: Emphyrio (1969)
H. G. Wells: The Invisible Man (1897)*
H. G. Wells: The First Men in the Moon (1901)
Kate Wilhelm: Where Late the Sweet Birds Sang (1976)

* = omläsning


Bertolt Brecht: The Threepenny Opera (1931)
Bertolt Brecht: The Good Woman of Setzuan (1941)
Martin McDonagh: A Very Very Very Dark Matter (2018)
Peter Shaffer: The Royal Hunt of the Sun (1964)
Richard Wagner: The Ring of the Nibelung (1853)
Tennessee Williams: The Glass Menagerie (1944)
Tennessee Williams: Cat on a Hot Tin Roof (1955)


Alison Castle (red.): The Stanley Kubrick Archives (2016)
David Christian: Berättelsen om allt: 13,8 miljarder historia (2018)
Roy Scranton: Att lära sig dö i antropocen: Reflektioner över en civilisations slut (2015)
Bob Woodward: Rage (2020)
Sara Öhrvall: Ditt framtida jag: Hur ny teknik revolutionerar människan och gör oss starkare, smartare och vänligare (2020)

Fackböcker om serier

Greg Carpenter: The British Invasion: Alan Moore, Neil Gaiman, Grant Morrison, and the Invention of the Modern Comic Book Writer (2016)
Gary Groth et al (red.): The Comics Journal #305 (2020)
Gary Groth et al (red.): The Comics Journal #306 (2020)
Paul Karasik & Mark Newgarden: How to Read Nancy: The Elements of Comics in Three Easy Panels (2017)
Paul Levitz: The Golden Age of DC Comics (2020)
Alan Moore & Eddie Campbell: The From Hell Companion (2013)

Grafiska romaner & seriesamlingar

John Allison & Max Sarin: Giant Days, Volume 11 (2019)
John Allison & Max Sarin: Giant Days, Volume 12 (2020)
John Allison & Max Sarin: Giant Days, Volume 13 (2020)
John Allison & Max Sarin: Giant Days, Volume 14 (2020)
John Allison et al: Giant Days: Extra Credit, Volume 1 (2018)
John Allison: Giant Days: Early Registration (2018)
Kim W. Andersson: Love Hurts Deluxe (2017)
Inio Asano: Goodnight Punpun, Volume 1 (2007)
Inio Asano: Goodnight Punpun, Volume 2 (2008-2009)
Inio Asano: Goodnight Punpun, Volume 3 (2009)
Inio Asano: Goodnight Punpun, Volume 4 (2010-2011)
Inio Asano: Goodnight Punpun, Volume 5 (2011-2012)
Inio Asano: Goodnight Punpun, Volume 6 (2012-2013)
Inio Asano: Goodnight Punpun, Volume 7 (2013)
Carl Barks: Walt Disney’s Donald Duck: Christmas on Bear Mountain (1947-1948)
Tony Bennett & Carol Bennett (red.): Outrageous Tales from the Old Testament (1987)
Ed Brubaker & Sean Phillips: Criminal: The Deluxe Edition, Volume Three (2020)
Emily Carroll: Through the Woods (2014)
Emily Carroll: When I Arrived at the Castle (2019)
Howard Chaykin: Hey Kids! Comics!, Volume 1 (2019)
Stephen Collins: The Gigantic Beard That Was Evil (2013)
Al Columbia: The Biologic Show (1994-1995/2020)
Eleanor Davis: How to Be Happy (2014)
Eleanor Davis: The Hard Tomorrow (2019)
Arnold Drake & Bruno Premiani: Doom Patrol: The Silver Age, Volume 1 (1963-1965)
Garth Ennis & Rob Steen: Erf (2012)
Garth Ennis & Steve Epting: Sara (2018)
Garth Ennis & Jacen Burrows: Punisher: Soviet (2020)
Garth Ennis & Goran Sudžuka: A Walk Through Hell (2020)
Jules Feiffer: Feiffer: The Collected Works, Volume 3: Sick, Sick, Sick (1956-1958/1992)
Jules Feiffer: Tantrum (1979)
Charles Forsman: Slasher (2017)
Charles Forsman: I am Not Okay with This (2017)
Matt Fraction, David Aja & Javier Pulido: Hawkeye, Volume 1: My Life as a Weapon (2013)
Matt Fraction, David Aja et al: Hawkeye, Volume 2: Little Hits (2013)
Matt Fraction, Annie Wu & Javier Pulido: Hawkeye, Volume 3: L.A. Woman (2014)
Matt Fraction, David Aja et al: Hawkeye, Volume 4: Rio Bravo (2015)
Neil Gaiman, Fábio Moon & Gabriel Bá: How to Talk to Girls at Parties (2016)
Neil Gaiman & Shane Oakley: Forbidden Brides of the Faceless Slaves in the Secret House of the Night of Dread Desire (2017)
Dominique Goblet: Pretending is Lying (2007)
Larry Gonick: The Cartoon History of the Universe III: From the Rise of Arabia to The Renaissance (2002)
Larry Gonick: The Cartoon History of the Modern World, Part I (2006)
Larry Gonick: The Cartoon History of the Modern World, Part 2 (2009)
Larry Gonick: The Cartoon History of the United States (1991)
Meredith Gran: Octopus Pie: There are No Stars in Brooklyn (2010)
Gilbert Hernandez: Julio’s Day (2013)
Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Locke & Key, Volume 1: Welcome to Lovecraft (2008)
Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Locke & Key, Volume 2: Head Games (2009)
Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Locke & Key, Volume 3: Crown of Shadows (2010)
Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Locke & Key, Volume 4: Keys to the Kingdom (2011)
Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Locke & Key, Volume 5: Clockworks (2012)
Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Locke & Key, Volume 6: Alpha & Omega (2014)
Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Locke & Key: Small World (2017)
Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Locke & Key: Heaven and Earth (2017)
Walt Holcombe: Things Just Get Away from You (2007)
Daniel Warren Johnson: Wonder Woman: Dead Earth (2020)
Pascal Jousselin: Mister Invincible: Local Hero (2020)
Shaky Kane: Good News Bible: The Complete Deadline Strips of Shaky Kane (1989-1995/2017)
Walt Kelly: I Go Pogo (1952)
Jack Kirby: The Forever People (1971-1972)
Tom King & Clay Mann: Heroes in Crisis (2019)
Robert Kirkman, Charlie Adlard & Stefano Gaudiano: The Walking Dead, Compendium 4 (2019)
Harvey Kurtzman et al: Man and Superman and Other Stories (1950-1951)
Harvey Kurtzman: The Grasshopper and the Ant (1960/2001)
Harvey Kurtzman et al: Trump: The Complete Collection (1956-1957/2016)
David Lynch: The Angriest Dog in the World (1983-1992/2020)
Taiyo Matsumoto: Sunny, Volume 1 (2011)
Taiyo Matsumoto: Sunny, Volume 2 (2012)
Taiyo Matsumoto: Sunny, Volume 3 (2013)
Mark Millar & Frank Quitely: Jupiter’s Legacy, Volume 1 (2015)
Mark Millar & Frank Quitely: Jupiter’s Legacy, Volume 2 (2017)
Mark Millar, Wilfredo Torres & Davide Gianfelice: Jupiter’s Circle, Volume 1 (2015)
Mark Millar, Wilfredo Torres, Chris Sprouse et al: Jupiter’s Circle, Volume 2 (2016)
Frank Miller & Rafael Grampá: Dark Knight Returns: The Golden Child (2020)
Pat Mills & Simon Bisley: Sláine: The Horned God (1990)
Alan Moore, J. H. Williams III & Mick Gray: Promethea: The 20th Anniversary Deluxe Edition, Book Two (2001-2002)
Alan Moore, Chris Sprouse & Jerry Ordway: Tom Strong: The Deluxe Edition, Book 2 (2001-2004)
Alan Moore & Kevin O’Neill: The League of Extraordinary Gentlemen, Volume IV: The Tempest (2019)
Alan Moore et al: Youngblood 1-12 (1998-2018)
Alan Moore et al: Supreme: Whatever Happened to the Ivory Icon? (2020)
Grant Morrison: Annihilator (2015)
Go Nagai: Devilman: The Classic Collection, Volume 1 (1972-1973/1979)
Go Nagai: Devilman: The Classic Collection, Volume 2 (1973/1979)
Marc Tyler Nobleman & Ty Templeton: Bill the Boy Wonder: The Secret Co-Creator of Batman (2012)
Ann Nocenti & Arthur Adams: Longshot (1986)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 1: Boredom (2004)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 2: Confluence (2004)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 3: Hard Run (2004)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 4: Love (2004)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 5: Whiteout (2005)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 6: Give-and-Take (2005)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 7: Zero (2005)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 8: Target (2005)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 9: Contact (2005)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 10: Deletion (2006)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 11: Kindred Spirit (2006)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note, Volume 12: Finis (2006)
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata: Death Note 13: How to Read (2006)
Kyoko Okazaki: Helter Skelter (2003)
Pamela Ribon & Veronica Fish: Slam!, Volume 1 (2017)
Moa Romanova: Alltid fucka upp (2018)
Johnny Ryan: The Comic Book Holocaust (2006)
Johnny Ryan: Prison Pit: The Complete Collection (2020)
Joe Sacco: Palestine (2001)
Joe Sacco: Bumf, Volume 1 (2014)
Joe Sacco: Paying the Land (2020)
Eric Shanower: Age of Bronze, Volume 2: Sacrifice (2004/2020)
R. Sikoryak: Constitution Illustrated (2020)
Scott Snyder & Jock: The Batman Who Laughs (2019)
Craig Thompson: Carnet de Voyage (2004/2018)
Adrian Tomine: Summer Blonde (2002)
Adrian Tomine: The Loneliness of the Long-Distance Cartoonist (2020)
Tadao Tsuge: Slum Wolf (1969-1978)
Bart Tumey et al: Daffy (1945-1949)
Ngozi Ukazu: Check, Please! Book 1: #Hockey (2018)
Kazuo Umezz: The Drifting Classroom: Perfect Edition, Volume 1 (1972-1973)
Kazuo Umezz: The Drifting Classroom: Perfect Edition, Volume 2 (1973)
Kazuo Umezz: The Drifting Classroom: Perfect Edition, Volume 3 (1973-1974)
Rick Veitch: Boy Maximortal, Part Two (2020)
Rick Veitch: Roarin’ Rick’s Rare Bit Fiends #24 (2020)
Ogden Whitney: Return to Romance! The Strange Love Stories of Ogden Whitney (1959-1964/2019)
Connor Willumsen: Bradley of Him (2019)
Ronald Wimberly: Prince of Cats (2012/2016)
Ray Winninger et al: Watchmen Companion (1987/1990/2019)
Jim Woodring: And Now, Sir – Is THIS Your Missing Gonad? (2020)
Oscar Zarate (red.): It’s Dark in London (1996/2012)

Tidigare år:
2019: del 1, del 2 och del 3 (recensioner)
2018: böcker och serier (recensioner)
2017 (recensioner)
2016 (recensioner)
2015 (recensioner)
2014 (lista)
2013 (lista)

2019 års läsning, del 3

Korta recensioner av saker jag läste under september-december 2019. Skönlitteratur, fackböcker och serier. Fortsättningen på del 1 (jan-mar)  och del 2 (apr-aug).

Äldre listor: 2018 års bokläsning och 2018 års serieläsning, och från år 2017, år 2016, år 2015, år 2014 och år 2013.


household74. Geoffrey Household:
Rogue Male (1939)

Klassisk thrillerroman. Professionell jägare misslyckas med att lönnmörda namnlös europeisk diktator*, tillfångatas och torteras, men lyckas rymma. För att undkomma sina förföljare går han under jorden på engelska landsbygden. Kanske är det lite fuskigt att protagonisten har både MacGyver-färdigheter och praktiskt taget obegränsad tillgång till pengar. Men det är ändå rätt spännande.

*Diktatorn är uppenbarligen Hitler, vilket görs explicit i alla filmatiseringar (t ex den med Peter O’Toole).

greene75. Graham Greene:
The Power and the Glory (1940)

Mer förföljelse! Denna gång handlar det om den systematiska utrensningen av katolska präster i 1930-talets Mexico. Huvudpersonen är en ”whisky priest” som försöker göra sitt bästa trots många tillkortakommanden. Bra bok.

Med på TIME:s 100-lista.

salinger76. J. D. Salinger:
The Catcher in the Rye (1951)

Omläsning. Och bättre denna gång. Kanske för att jag har mer distans (åtminstone i form av antal levnadsår) till Holden än jag hade förra gången jag läste den? Klassisk tonårsångest och utanförskap. ”Alla är idioter”, typ. Förresten: YouTube-kommentarerna till denna låt tar kål på mig, det gör de verkligen.

Med på TIME:s 100-lista.

dick177. Philip K. Dick:
Time Out of Joint (1959)

Omläsning. 40 år före The Truman Show och The Matrix börjar en snubbe misstänka att hans omgivning och vänner är bluff, en avancerad kuliss skapad bara för hans skull. Eventuellt Dicks första ”mogna” roman. Men som efterordet säger är ”avslöjandet” en letdown, paranoian i bokens första två tredjedelar är mycket mer engagerande.

dick278. Philip K. Dick:
Martian Timeslip (1964)

Tredje och bästa gången jag läser den. Människor har koloniserat Mars och en paranoid fackboss försöker använda en autistisk pojke för att förekomma att FN köper upp en bergskedja. Det är mycket paranoia i Dick.


wyndham79. John Wyndham:
Trouble with Lichen (1960)

Upptäckten av en sällsynt lav gör det möjligt att sakta ner människors åldrande. Inte i klass med andra Wyndham-böcker. Bra upplägg men genomförandet är sådär. Men överraskande progressiv – berättelsen leder fram till ett slags feministisk revolution.

The Guardian-recension (48 år efter bokens publicering).

bunch80. David R. Bunch:
Moderan (1971/2018)

I 58 kapitel/noveller skildrar Bunch en framtid där män har täckt sig själva i metall och sin värld i plast och ägnar all sin tid åt att kriga mot varandra. Repetitivt men poetiskt. Bunch var för övrigt den enda av 32 författare som fick med två stycken noveller i Harlan Ellisons klassiska antologi Dangerous Visions (se 2016).

LARB-recension och Kirkus-recension.

silverberg81. Robert Silverberg:
The Book of Skulls (1972)

Fyra college-killar med varsin uppsättning definierande drag (arrogant rikemansson, driven bondson, intellektuell jude, homosexuell cyniker) bilar till Arizona för att gå med i en sekt som utlovar odödlighet för två av dem och döden för de andra. Utgivet som ”SF masterwork” men är egentligen mindre science fiction än roadtrip/sekt-bok.

SFF180-recension. Och ett blogginlägg som innehåller en synnerligen träffande beskrivning: In the Company of Men möter The Holy Mountain!

shaffer182. Peter Shaffer:
Equus (1973)

Gosse förblindar sex hästar, psykiatriker behandlar gosse.

Experimentell pjäs som fick en snäppet mer konventionell filmatisering med Richard Burton som psykiatrikern.

shaffer283. Peter Shaffer:
Amadeus (1979)

Antonio Salieri versus Gud!

Shaffers pjäs har drag av karaktärsmord men jag gillar den skarpt.


pohl84. Frederik Pohl:
Gateway (1977)

Försvunna utomjordingar lämnade efter sig tusen rymdskepp, förinställda för att färdas till okända destinationer. Många människor provar rymdskeppen och vissa hittar rikedomar, andra döden. Bokens protagonist är något av ett kräk: självcentrerad, feg, misogyn, våldsam. Den är ändå fängslande, men hela boken igenom väntade jag mig någon sorts twist i slutet. Inga av mysterierna med utomjordingarna löses heller i denna bok. Däremot finns det ett gäng uppföljare som tydligen gör det, men konsensus verkar vara att dessa bör undvikas.


moorevoice85. Alan Moore:
Voice of the Fire (1995)

Det är tredje gången jag läser Moores psykografiska debut(prosa)roman och det är fortfarande en av mina favoritböcker. Moores serier är flitigt förekommande på dessa listor och hans andra roman Jerusalem fick en del utrymme på 2017 års lista. Voice of the Fire är väsentligt kortare och mindre ambitiös: Moore försöker ”bara” skildra staden Northamptons historia från 4000 f Kr till år 1995. Detta görs i 12 kapitel med olika berättare hämtade från verkligheten, ofta outsiders av olika slag. Däribland poeten John Clare, mördaren Alfie Rouse och konspiratören Francis Tresham (eller snarare hans ruttnande huvud). Men mitt personliga favoritkapitel är nog bronsåldersdeckaren ”The Cremation Fields”.

chiang86. Ted Chiang:
Exhalation: Stories (2019)

Ny samling av vår tids bästa och kanske minst produktiva sf-författare. Sju noveller (varav tre Hugo-vinnare) som publicerades 2005-2015, plus två nyskrivna. Mina favoriter är titelnovellen (vetenskapsman i en värld befolkad av maskiner upptäcker entropi), ”The Merchant and the Alchemist’s Gate” (tidsresor à la Tusen och en natt) och ”Anxiety is the Dizziness of Freedom” (kvantmätning möjliggör kontakt med parallella världar).

Men ”Ophalos” (arkeologi i ett kreationistisk universum) och den lite för långa ”Lifecycle of Software Objects” (Second Life-skapelser utvecklar AI) och ”The Truth of Fact, the Truth of Fiction” (ny teknologi förändrar vårt sätt att minnas saker) är inte heller dumma.

Intervju och the Guardian-recension och New Yorker-recension (av Joyce Carol Oates).


bryson87. Bill Bryson:
En kortfattad historik över nästan allting (2003)

Informativt, underhållande och ibland ögonöppnande om naturvetenskaplig historia – kemi,  fysik, astronomi, paleontologi, geologi mm. Denna svenska pocketutgåva är från 2019, men det ursprungliga innehållet är från 2003 och har inte uppdaterats överhuvudtaget (trots att det finns en del errata). Då många av bokens viktiga upptäckter skedde under decennierna närmast före utgivningen kan man anta att delar av innehållet redan är föråldrat, men för en lekman är det svårt att ana vad och i vilken omfattning. Några saker som stack ut för mig är att ”planeten” Pluto får en hel del utrymme (den nedgraderades 2006), att Higgsbosonen talas om som en rent hypotetisk partikel (den hittades 2012) och att klimathotet tar liten plats. Trots detta en mycket läsvärd bok.

The Guardian-recension.

wolk88. Douglas Wolk:
Reading Comics: How Graphic Novels Work and What They Mean (2007)

Låter som ett akademiskt verk, men är snarare skrivet i en lättläst, bloggliknande stil. Första tredjedelen består av några korta essäer om mediets historia och lite teori om hur serier fungerar. Jag tycker bäst om det kapitel som ägnas åt att förklara hur en (ganska godtycklig) sida ur Seths Clyde Fans (se #108 nedan) fungerar. Resten av boken är 18 recensioner/essäer om specifika serieskapare, oftast specifika verk. Jag var välbekant med det mesta Wolk tar upp, men för de som inte är det (dvs bokens egentliga målgrupp) kan det nog vara lite för få illustrationer – och för många spoilers. Ändå en rätt sympatisk bok. Liksom jag föredrar Wolk konstserier, men kan se kvalitéerna i vissa mainstreamserier (och båda samlar vi på allt av Alan Moore). Och boken ledde till att jag till slut tog mig för att läsa Warlock (se #91 nedan) och Blankets (#95).

The Guardian-recension. Och en Comics Reporter-intervju (av nyligen framlidne Tom Spurgeon).

tcj21089. Gary Groth, Tom Spurgeon et al. (red.):
The Comics Journal #210 (1999)

Numret headlajnas av TCJ-krönikörers lista över 1900-talets hundra bästa engelskspråkiga serier. Tidskriften har alltid anlagt ett brett perspektiv på mediet, vilket här t ex innebär att superhjältar bereds förvånansvärt lite plats (med tanke på att genren i många år dominerade den amerikanska serieindustrin). Tecknare kända från The New Yorker kniper fler listplatser än 60 år av Marvel Comics (de senare representeras av exakt två verk: Kirbys Fantastic Four och Ditkos Spider-Man). Det är en på flera sätt variationsrik sammanställning, men från ett 2020-perspektiv är andelen kvinnliga serieskapare frapperande låg. Mycket har hänt sedan 1999.

tcj30490. Gary Groth et al. (red.):
The Comics Journal #304 (2019)

Innehåller en 80-sidig intervju med Simon Hanselmann (se #106-107 nedan). Dessutom fokus på Carol Lay, Geoffrey Hayes, Sophie Franz och amerikanska serieskapares försök att organisera sig fackligt.

Utdrag ur Hanselmann-intervjun.


starlin91. Jim Starlin:
Warlock: The Complete Collection (1975-1977)

Kosmisk ungdomsserie, bland Marvels mer intressanta publikationer på 70-talet. Som bäst är det en frossa i galenskap och ångest. Warlock möter sin fiende Magus, sitt tyranniska framtida jag. ”Warlock was as druggy as comics were allowed to get in 1975skriver AV Club. Första halvan är bäst, innan Warlocks kamp mot sitt onda alter ego avgörs. De följande 130 sidorna trampar till stor del vatten.

gonick192. Larry Gonick:
The Cartoon History of the Universe, Volumes 1-7 (1990)

Börjar med universums skapelse men fokuserar snart på mänsklighetens förhistoria och historia fram till 300-talet f Kr, över 350 matiga och mycket researchade seriesidor. Boken samlar sju volymer dedikerade till sumererna, egyptierna, hebréerna, perserna och grekerna. Lärorikt och underhållande, tydliggör kausalitet och kopplingar.

gonick293. Larry Gonick:
The Cartoon History of the Universe, Volumes 8-13 (1994)

Andra boksamlingen, med fokus på Indien, Kina (däribland Sun Tzu, Lao Tzu och Confucius) och Romarrikets uppgång och fall. Sträcker sig huvudsakligen från några hundra år f Kr till 500-talet e Kr.

cooper94. Dave Cooper:
Suckle: The Status of Basil (1996)

Coopers genombrottsserie, en Cronenberg-inspirerad fabel om oskuld och perversion. Något av en bagatell.

Se hellre Coopers obehagliga kortfilm The Absence of Eddy Table!

thompson95. Craig Thompson:
Blankets (2003)

Självbiografiskt om Thompsons uppväxt i fundamentalistisk kristen familj på landet, och hans första kärlek. Stilig men sentimental YA med starka Blutch-influenser som blev överdrivet hajpad och hyllad vid originalpubliceringen. Det berodde kanske främst pga dess tajming. I det tidiga 00-talets USA hade det litterära etablissemanget fått upp ögonen för serieformen, men det var fortfarande inte särskilt vanligt med 600-sidiga serieromaner (särskilt inte sådana som inte först publicerades i lösnummer/följetongsform).

weinstein96. Lauren R. Weinstein:
Inside Vineyland (2003)

Weinsteins första samling. Fyrtio ensidesverk hämtade från Seattles nyhetstabloid The Stranger, plus en bonusserie om en robot som söker kärleken.


maroh97. Julie Maroh:
Blue is the Warmest Color (2010)

Lesbisk kärlekshistoria mellan tonåringar i homofobiskt Frankrike på 1990-talet, slutar med döden. I nutid läser den döda kvinnans älskarinna hennes dagbok.


jacobs98. Jesse Jacobs:
Safari Honeymoon (2014)

Safari på hotfull planet.

Geometri och parasiter.


wwsensation99. Sensation Comics featuring Wonder Woman, Volume 1 (2015)
Nio Wonder Woman-serier av olika tecknare och författare. Den enda lyckade är Gilbert Hernandez’ Silver Age-inspirerade barnserie (preview på AV Club). En Apokalips-story av Gabriel Hardman är väl okej, liksom något som är tecknat av Dean Haspiel. Men det mesta är oinspirerat skräp.

morrisonww100. Grant Morrison & Yanick Paquette:
Wonder Woman: Earth One, Volume 1 (2016)

Morrisons WW är professionell men förvånansvärt trist. Dekonstruerar Marston/Peters bisarra originalserier från 40-talet utan att tillföra särskilt mycket. Lättsmält underhållning för stunden, ungefär i klass med Hollywoodfilmen. Kanske blir det bättre i volym 2?


morrisonklaus101. Grant Morrison & Dan Mora:
Klaus: How Santa Claus Began (2016)

Ja, det är Jultomtens ursprungsberättelse En ensam jägare i en diffus medeltid återvänder till byn där han växte upp och finner att den har tagits över av ondskefulla makter. Med hjälp av skogsandar och en tam varg kan Klaus sprida leksaker till barnen, trots att julen är förbjuden. En enkel, relativt linjär berättelse (särskilt för att vara Morrison), men det är svårt att inte bli charmad.


102. Yvan Alagbé:
Yellow Negroes and Other Imaginary Creatures (2012/2018)

Serienoveller från 1995 till 2017 om olika typer av marginaliserade människor. Titelnovellen, om afrikanska invandrare i 90-talets Frankrike, är tydligen något av en modern klassiker, på sina ställen jämförd med Maus.

AV Club-recension och TCJ-recension och NYT-intervju.

lutes103. Jason Lutes:
Berlin (2018)

Ambitiöst epos om Weimarrepublikens fall och nazismens framväxt, som det såg ut inifrån Europas kanske näst största kulturcentrum (efter Paris), tillika gayhuvudstad, från hösten 1928 till våren 1933. Den 550-sidiga serieboken blandar historiska och fiktiva figurer och tog 23 år att färdigställa. Lutes var så angelägen om att inte vara ”fatalistisk” att han t o m i det längsta undviker att visa hakkors i bild, ett effektivt grepp.

NYT-recension och TCJ-recension.

rowell4104. Rainbow Rowell, Andrés Genolet et al:
Runaways, Volume 4: But You Can’t Hide (2019)

Min favoritfigur är Doombot.



hanselmann1105. Simon Hanselmann:
Bad Gateway (2019)

Uppföljaren till 2017 års One More Year (se 2018 del 2) men följer mer direkt på händelserna i 2016 års Megg & Mogg in Amsterdam (dito). I större format (cirka A4) och minus Owl, men annars ganska likt. Som vanligt tämligen självbiografiskt. Dock lite mindre stoner comedy än förr och lite mer reflektion och ångest. Långsamt rör sig den övergripande berättelsen mot tragedi.

Publishers Weekly-recension.

hanselmann2106. Simon Hanselmann:
Livet är en jävla fest (2019)

Svenskspråkig utgåva av serier som tidigare publicerats i just de ovan nämnda Fantagraphics-samlingarna Amsterdam och One More Year. Fungerar överraskande bra på svenska, bara en relativ handfull pratbubblor i den 288 sidor tjocka boken känns direkt ansträngda. Mina favoriter: Werewolf Jones’ försök att flyga till hattmässan i Qatar, ”Skövdefloppen”, ”Värmebölja” (äventyr på utomhusbadet) och Owls födelsedagsmiddag.

huizenga107. Kevin Huizenga:
The River at Night (2019)

Glenn Ganges ligger i sängen bredvid sin fru och kan inte somna. Han drack för mycket kaffe innan han lade sig. Så han tänker. På geologi, jordens ålder, sin fru, när han tävlade i tv-spel på jobbet, en begravning han var på, och framförallt att han inte kan somna. Den bästa boken om metakognition jag läste på hela året!

TCJ-recension och The Beat-intervju.

seth108. Seth:
Clyde Fans (2019)

Var tänkt som Seths andra serieroman (efter It’s a Good Life…) men tog honom 20 år att färdigställa. Två bröder driver en fläktfirma i några decennier, fram till den oundvikliga konkursen. Nedslag i deras liv på 50-talet och 70-talet. En märklig blandning av episk och småskalig.

Bookslut-intervju (från 2004) och rundabordssamtal med sju seriekännare på TCJ.

tamaki109. Mariko Tamaki & Rosemary Valero-O’Connell:
Laura Dean Keeps Breaking Up with Me (2019)

Lesbisk tonårsromantik/göra-slut-ångest. Persongalleriet uppvisar en uppfriskande stor variation vad gäller sexualitet, etnicitet och kroppstyp. Inte lika bra som Tamakis tidigare This One Summer (se 2017), men välgjort för vad det är (dvs YA).

Kirkus-recension och AV Club-recension.

flowers110. Ebony Flowers:
Hot Comb (2019)

Serienoveller om afro-amerikanska kvinnor och deras hår.

Publishers Weekly-recension.


takei111. George Takei, Justin Eisinger, Steven Scott & Harmony Becker:
They Called Us Enemy (2019)

Efter Japans attack mot Pearl Harbor tvångsförflyttade den amerikanska regeringen 120 000 personer av japansk härkomst – varav en majoritet var amerikanska medborgare – till tio koncentrationsläger, där de blev kvar till andra världskrigets slut. Femårige Takei (känd från Star Trek) och hans familj satt i flera av dem.

New York Times-recension och TCJ-recension.

walden112. Tillie Walden:
On a Sunbeam (2018)

YA-igt romantiskt rymdäventyr i flickskolemiljö. Huvudpersonerna färdas runtom i galaxen i ett fiskliknande rymdskepp och restaurerar gamla byggnader. Var en webbserie från början. Påminner rätt mycket om Miyazaki, särskilt Nausicaä of the Valley of the Wind (serien), både vad gäller teckningsstil och några specifika element. Tyvärr lite tunn, trots dess episka längd. Kul detalj som inte spelar någon roll för plotten: På 530 sidor förekommer exakt 0 män och pojkar. Alla familjer i boken består, okommenterat, enbart av kvinnor. (Enda undantaget är en person som är icke-binär.)

New Yorker-recension och TCJ-recension.

gaiman113. Neil Gaiman & Colleen Doran:
Snow, Glass, Apples (2019)

Snövit som vampyr. En av mina favoritnoveller av Gaiman, bearbetad till serie av Doran i en teckningsstil inspirerad av den irländske illustratören Harry Clarke.

TCJ-intervju med Doran.

daniels114. Ezra Claytan Daniels & Ben Passmore:
BTTM FDRS (2019)

Gentrifiering möter body horror. Av författaren till Upgrade Soul (se del 2).


way115. Gerard Way & Gabriel Bá:
The Umbrella Academy, Volume 3: Hotel Oblivion (2019)

X-Men möter Royal Tenenbaums, som AV Club skrev år 2008. Men för seriekännare känns nog Umbrella Academy mest som en arvtagare till Grant Morrisons Doom Patrol. Det är 10 år sedan volym 2 och möjligen ger indician en vink om varför det har dröjt så länge. I de båda första volymerna stod det ”© 2008-2009 Gerard Way” men nu är UA ”© Gerard Way and Gabriel Bá”. Denna tredje volym har fokus på det fängelse Hargreeves byggde för att husera alla skurkar hans barn fångade. Jag är glad att serien är tillbaka, även om det är lite ovärdigt med en Netflix-blaffa på omslaget. Hållar tummarna för en fjärde volym inom ett par år.

jacob116. Mira Jacob:
Good Talk: A Memoir in Conversations (2019)

Självbiografiskt om uppväxt, föräldraskap och rasism i ett delat USA. Jacob skriver och ritar om hur hon och hennes mixed race-familj påverkades av först 9/11 och senare valet av Trump (och även valet av Obama däremellan). En av 2019 års 10 bästa böcker (dvs ej begränsat till serieböcker) enligt Publishers Weekly. Som serie är det i princip dialogburet. Bilden är föga attraktiv – clipart mot fotobakgrund, och samma handfull teckningar återanvänds gång på gång. Men det är överraskande effektivt.

PW-recension och dito intervju.

Promethea117. Alan Moore, J.H. Williams III & Mick Gray:
Promethea: The 20th Anniversary Deluxe Edition, Book One (2019)

Fjärde utförandet jag köper dessa serier i. Först köpte jag lösnumren när de kom 1999-2000 och strax därpå TPB:erna. Några år senare uppgraderade jag alla America’s Best Comics-samlingar till inbundna. Och nu som ”Deluxe Edition”, vilket betyder fler nummer per bok och större format. (Dessutom nu under DC/Vertigo-flagg, eftersom ABC-etiketten lades ner kort efter att Moore lämnat.) Men den nominella ”deluxe”-utgåvan är mindre väldesignad än de tidigare, ity DC är klåpare.

Plotten: College-student i futuristiskt New York forskar om en mystisk figur som verkar ha existerat i folktro och populärkultur i hundratals år. Därmed råkar hon själv bli nästa version av figuren, som är fantasi förkroppsligad. Men genreupplägget är mest en ursäkt för Moore att föreläsa om magi, tarot och Kabbalah. Tecknaren Williams III ser till att det ständigt är visuellt intressant.

ware118. Chris Ware:
Rusty Brown (2019)

Wares första serieroman sedan 2012 års Building Stories. Fast egentligen bara första halvan av ett större verk, som Ware har jobbat på sedan år 2000. Empatiska porträtt av personer i kretsen kring titelfiguren, en utstött skolelev i Nebraska år 1975. Kapitel om i tur och ordning Rustys pappa, hans mobbare och en av hans lärare. Tre fjärdedelar har tidigare publicerats i Acme Novelty Library 16, 17, 19 och 20. Allra starkast är #20, ”Lint”, som skildrar ett liv från födelsen till döden, med en sida per år. 2000-talets bästa serie?

Publishers Weekly-intervju. Och NPR-intervju. Och the Guardian-recension. Och TCJ-recension. Och varför inte en till?

Nu är det äntligen slut på dessa listor!

2019 års läsning, del 2

Korta recensioner av saker jag läste under april-augusti 2019. Skönlitteratur, fackböcker och serier. Äldre listor: år 2019 del 1 av 3, år 2018 del 1 av 2 och del 2 av 2, år 2017, år 2016, år 2015, år 2014 och år 2013.


steinbeckgrapes29. John Steinbeck:
The Grapes of Wrath (1939)

Omläsning. Jordbrukarfamilj migrerar från Oklahoma till Kaliforniens förlovade land, blir besvikna. Sentimental men fängslande Great American Novel-kandidat.

Med på TIME:s 100-lista.

waughbrideshead30. Evelyn Waugh:
Brideshead Revisited (1945/1959)

Omläsning. Och bättre denna gång, trots att den innehåller en del trams. Waughs hjältedyrkan av den kultiverade överklassen är en sak, men hans slutsats att vi alla är katoliker innerst inne är nästan stötande. Överhuvudtaget mycket fokus på ”divine grace”. Så vad är egentligen behållningen för okristna? Christopher Hitchens menar att det delvis är nostalgi för en svunnen tid, förstås, men också den välskrivna dialogen mm. Hursomhelst gillar jag den.

Med på TIME:s 100-lista.

fountainhead31. Ayn Rand:
The Fountainhead (1943)

En ensam arkitekt med integritet och självförtroende (och drag av Frank Lloyd Wright) i konflikt med ett USA som förstörs av kollektivism, kompromisser och svaghet. Rands filosofi, som genomsyrade allt hon skrev, är en naiv tonårings sätt att se på världen (”Ayn Rand wrote about how awesome awesome people are”, som Casey sade i Party Down). Att de flesta av Rands figurer är karikatyrer som bara syftar till att illustrera hennes idéer kan vara irriterande för de som är vana vid konventionell litteratur och förväntar sig psykologisk realism, men funkar faktiskt skapligt i den här typen av idéburen litteratur. Det större problemet är att Rands politiska budskap tidigt blir så övertydligt att det knappt kan kallas undertext, och ändå känner hon ett behov av att förvränga figurernas dialog och ösa på med predikningar för att stava ut allt några extra gånger. Men denna 750-sidiga roman håller åtminstone en bättre balans (vad gäller ”story” i relation till ”budskap”) än Rands senare, ännu tjockare bok Atlas Shrugged. Här är monologerna bara en handfull sidor långa istället för dussintals.

williamsstreetcar32. Tennessee Williams:
A Streetcar Named Desire (1947)

Främsta verket av en av de tre stora amerikanska pjäsförfattarna (en annan bidrar med ett förord till denna utgåva!). En överårig Southern belle måste lämna sitt överdådiga hem och gatecrasha sin syster och dennes Brando-liknande man som är trångbodda i ett skyffe i New Orleans. Kulturkrock uppstår.

ontheroad33. Jack Kerouac:
On the Road (1957)

”Bohemerna, poeterna är svin, och On the Road den fånigaste skiten jag har läst” sjöng Joakim Berg. Han hade en och annan poäng. Partaja, lyssna på jazz och åka bil – det var livet för Kerouac och hans idol.

Boken är med på TIME:s 100-lista men personligen föredrar jag Updikes Rabbit, Run (se 2017).

midwich34. John Wyndham:
The Midwich Cuckoos (1957)

Omläsning. Min favorit bland Wyndhams romaner. På vissa sätt åldrad, såklart – i en berättelse om 60 samtidiga graviditeter skulle man vänta sig att kvinnors perspektiv skulle få lite mer utrymme. Men ändå ganska lysande. (Även Atwood ser den som Wyndhams mästerverk.)

bolllosthonor35. Heinrich Böll:
The Lost Honor of Katharina Blum (1974)

Nobelpristagaren Bölls uppgörelse med den tyska tabloidpressen. Specifikt den konservativa, populistiska Bild-Zeitung, med anledning av dess täckning av Baader-Meinhof-ligan.

Nr 64 på Le Mondes lista över 1900-talets böcker.

gibsonneuromancer36. William Gibson:
Neuromancer (1984)

Omläsning. Jag är inget fan av cyberpunk som genre, men man behöver inte komma mer än några sidor in i Neuromancer för att förstå vilket enormt inflytande den har haft på vår kultur och vårt tänkande (”cyberspace”, ”the matrix”, avskaffandet av kontanter…). Estetiskt påminner Gibsons framtidssamhälle mycket om Blade Runner, men tydligen var han en bra bit in i skrivandet innan han såg filmen.

Med på TIME:s 100-lista.


kirbyking37. Mark Evanier:
Kirby: King of Comics (2008/2017)

Uppdaterad men förminskad version av 2008 års coffee table-konstbok/biografi över USA:s genom tiderna mest inflytelserika tecknare av serietidningar. Boken är rikt illustrerad, inte minst med reproduktioner av originalsidor, vilket även i detta mindre format (cirka A4) är en stor del av behållningen. Den biografiska texten är skaplig, men innehåller inte många överraskningar för seriekännare. Evanier var Kirbys assistent på 70-talet och därefter en familjevän fram till Kirbys död 1994. Därför är det kanske inte förvånande att boken drar åt det hagiografiska hållet. Om man får tro boken var i princip allt Kirby gjorde av yppersta kvalitet (när något floppade var det alltid någon annans fel, eller också var det helt enkelt för bra för marknaden) och han agerade alltid etiskt (betalade t ex andra tecknare bra trots att han själv aldrig fick bra betalt). Jag skulle välkomna en Kirby-biografi med något mer distans till mannen.


trumpsiege38. Michael Wolff:
Siege: Trump Under Fire (2019)

Uppföljaren till förra årets Fire and Fury. Alt-right-figuren Steve Bannons hatkärlek till Trump får mycket utrymme, de flesta händelser filtreras genom honom. Wolff sticker inte under stol med Bannon är hans viktigaste källa, Vergilius till hans Dante. Lyckligtvis är Bannons cynism och klarsynta analys konstant underhållande. Några starka passager i boken rör Fox News omvandling till ren Trump-TV, Trump/Putin-mötet 2018 (som resulterade i ett fantastiskt foto) och presidentens komiska helomvändning vad gäller Nordkorea och Kim Jong-un. Publiceringen av Bob Woodwards egen Trump-bok (se 2018) ägnas flera sidor. Liksom i förra boken är alla anekdoter kanske inte 100 % sanna, men Wolff avfärdar kritiken.

Det är tydligt att Wolff skrev Siege med en förväntan att Muellers utredning skulle leda till avslöjanden som skulle fälla Trump, men som bekant blev det inte så. I epilogen, skriven efter att rapporten släpptes, kan Wolff inte dölja sin besvikelse. Han porträtterar Mueller som en kombination av obeslutsam Hamlet och ineffektiv byråkrat. 

Boken fick i allmänhet skapliga recensioner (the Guardian hyllade medan Rolling Stone sågade).

bignine39. Amy Webb:
The Big Nine: How the Tech Titans and Their Thinking Machines Could Warp Humanity (2019)

Mindre sensationalistisk än man skulle tro utifrån bokens titel. Webb pratar visserligen om utvecklingen från ANI till AGI och ASI, men fokus är snarare på hur våra liv påverkas allt mer av nio storföretag: amerikanska ”G-MAFIA” (Google, Microsoft, Apple, Facebook, IBM, Amazon) och kinesiska ”BAT” (Baidu, Alibaba, Tencent). De kinesiska företagen behandlas i klump, vilket Webb motiverar med den ”koalition” som råder mellan dem och Kinas regim. Tre övergripande framtidsscenarier presenteras: optimistiskt, pragmatiskt och katastrofalt. Alla är tänkvärda, men en allvarlig brist är att de i princip ignorerar alla andra aktörer än Kina, USA och de nio företagsjättarna.

Det optimistiska scenariot går ut på att USA antar en nationell AI-strategi och att G-MAFIA får statlig finansiering så de kan samarbeta för allmänhetens bästa istället för att jaga kortsiktig vinst. Samarbete sker över nationsgränserna och alla individer äger sin egen data, eller ”PDR” (personal digital record) som Webb kallar det. Men även denna optimistiska framtid har drag av dystopi: massövervakning är en självklarhet, människor väljer partner utifrån projicerad livsinkomst och det släpps fortfarande nyproducerad musik ”av” Rolling Stones (”thanks to replicating algorithms!”). Och eftersom perspektivet är medelklassamerikanskt förutsätter Webb att enskilda individer måste betala för saker som kanske hellre kunde finansieras kollektivt (”alla har råd” att få sin arvsmassa analyserad).

I Webbs pragmatiska scenario kommer två konkurrerande infrastrukturer/OS att dominera världen, Google och ”Applezon”. Hur vårt PDR används är långtifrån transparent och i praktiken är det inte flyttbart. Vi bor på Applezon-hotell eller flyger med Google. Inom e-hälsa tävlar WatsonCalico med Applezon Health. Mellanchefer ersätts av AI, men toppcheferna blir allt mäktigare. Det uppstår nya typer av AI-brottslighet som inte finns i straffskalan. När Facebook går under köps all data upp av ett kinesiskt konglomerat, vilket innebär att miljarder användare troligen spåras och bedöms enligt Kinas social credit-system (vi kan inte veta säkert). Även detta scenario slutar dystopiskt: Kinas AI-system kan snart kontrollera transporter, banker, vårdsystem och hemelektronik även i USA.

I katastrofscenariot visar det sig att Kinas investeringar i Venezuela, Argentina, Bolivia och Vietnam under 2010-talet lade grunden till ett nytt digitalt imperium. Snart är all teknik i amerikanska hem hårt segregerad och styrs, beroende på vilken inkomstgrupp du tillhör, av Apple (för de rikaste), Google eller Amazon (priset avgör hur mycket reklam du ser och hur din data behandlas). En sorts AI-totalitarianism råder, med få valmöjligheter och ingen kompatibilitet mellan system. Några decennier senare är livet fullt av biologiska begränsningar – nanobotar övervakar att folk lever hälsosamt och biometriska gränser hindrar fri rörelse mellan länder. Så småningom leder överbefolkning och resursbrist till att Kina (som nu styr 150 länder) använder en ASI för att utradera USA och dess partners med hjälp av sjukdom.

Boken avslutas med ett antal uppmaningar. Webb vill se en global allians som syftar till att garantera mänskliga rättigheter i AI-eran. Hon förespråkar framtagandet av en uppsättning värderingar och principer för alla som arbetar med AI (t ex att mänsklighetens bästa ska stå i fokus och att individer ska äga och kontrollera sina digitala fotspår). Och liksom James Bridle i New Dark Age (se 2019 del 1) är hon inne på att AI-system måste kunna ”förklara sig”. I det ingår bl a att beskriva vilken data som användes för att träna dem, vilka processer som används för lärande och exakt vilken data som används nu.

tcj30340. Gary Groth et al. (red.):
The Comics Journal #303 (2019)

Efter flera års frånvaro (utom förstås som webbplats) återvänder min favorittidskrift till tryck! Denna nya inkarnation av TCJ ska tydligen satsa ännu hårdare på mindre kända serieskapare. Drygt 80 sidor ägnas åt Tomi Ungerers fascinerande karriär, som jag tidigare var helt obekant med. Andra höjdpunkter är trender i YA-utgivningen och en genomgång, år för år, av hur amerikansk mainstream har förändrats de senaste 20 åren. T o m lågvattenmärkena (och det finns ett par artiklar som är riktigt svaga) är åtminstone intressanta.



millionyear41. Will Elder et al:
The Million Year Picnic and Other Stories (1952-1956/2017)

Allt Elder ritade åt det legendariska förlaget EC, med undantag för Kurtzmans Mad. Första halvan av boken består av skräck och lite sf (däribland två berättelser av Ray Bradbury). Andra halvan kommer från Panic, den aningen vekare kopian av just Mad.


eternaut42. Héctor Germán Oesterheld & Francisco Solano López:
The Eternaut (1957-1959/2015)

Argentinsk tidningsföljetong från 50-talet som publicerades under flera år, trots att den utspelar sig under några timmar. År 2015 kom till slut denna extremt hyllade och hajpade översättning till engelska. Förordet kallar verket för ”literary masterpiece” men för mig var det mest en besvikelse. Det känns som dussin-sf i stil med b-filmer från samma era, och berättelsen är väldigt tydligt improviserad. Det är ständiga cliffhangers och varje avslöjande leder till nya mysterier. Det blir en föga tillfredsställande helhet. Kanske växte seriens eftermäle för att författaren Oesterheld (liksom hans fyra döttrar) ”försvann” på 70-talet, sannolikt avrättad av militärjuntan.

The Guardian-recension. Och en NPR-recension.

kurtzmangoodman43. Harvey Kurtzman & Will Elder:
Goodman Beaver (1961-1962/1984)

Kurtzman och Elders satirserie från tidigt 60-tal. Föregick, och var överlägsen, den mer kända Little Annie Fanny som K&E gjorde åt tidskriften Playboy under galet många år (1962-1988). Detta 80-talsalbum samlar fyra av de sex episoderna, där Goodman bl a möter Tarzan, Lloyd Bridges och en desillusionerad Superman. Han provar att utforska havet och att äga ett vapen. Saknas gör den allra första episoden, som inte tecknades av Elder, samt den legendariska Goodman Goes Playboy, därför att Archie Comics (vars figurer förekom i serien) hotade med stämning om den återtrycktes. (År 2004 publicerades den till slut i TCJ #262, sedan förläggaren Gary Groth hade upptäckt att Archie hade låtit dess copyright förfalla.)

kirbyolsen44. Jack Kirby:
Superman’s Pal Jimmy Olsen (1970-1972)

Ny samling med alla Kirbys 15 nummer av Jimmy Olsen, de första kapitlen i hans Fourth World-epos (se 2018 för New Gods och 2017 för Mister Miracle). Energiskt och späckat. Kirby återuppväcker gamla skapelser som Newsboy Legion och Guardian och fyller även på med gott om nya skapelser som Morgan Edge, Intergang, DNAliens och Darkseid. Och Don Rickles gästspelar! Tyvärr är nästan alla nummer tuschade av den notoriskt late Vince Colletta. Allra värst är att alla Kirbys Superman-ansikten (och emblem) ritades om av andra tecknare för att bättre matcha DC:s ”house style”.

Recension av Kirbys första nummer. Och en genomgång av rubbet.

bilalgudarnas45. Enki Bilal:
Gudarnas marknad (1980)

Första delen i Belgrad-födde franske tecknaren Bilals Nikopol-trilogi.

Egyptiska gudar och fascism i Paris.

blutchpeplum46. Blutch:
Peplum (1998)

Christian Hincker (”Blutch”) remixar Petronicus Satyricon i serieform. Ganska mästerligt.

The Guardian-recension. Och ett smakprov.

lemireunderwater47. Jeff Lemire:
The Underwater Welder (2012)

Spökhistoria om faderskap. Undervattensvetsare som ska bli pappa konfronterar sin egen fars misslyckanden. Det mest spektakulära avsnittet av Twilight Zone som aldrig producerades, skriver Damon Lindelof i sitt förord. Och AV Club hade den på sin 10-i-topp-lista för 2012. Jag skulle hellre kalla den okej.

jacobs148. Jesse Jabobs:
By This Shall You Know Him (2012)

Några gudomliga varelser samlas för att kritisera varandras konstprojekt. En har skapat en planet som han har fyllt med kolbaserade livsformer, så kallade ”ani-mals”. Men en rival saboterar projektet genom att skapa en särskild variant som snabbt förstör för de andra djuren och sig själv. Vad kan det vara för djur?

Jacobs väljer favoritrutor ur alla sina serier.

jacobs249. Jesse Jacobs:
Crawl Space (2017)

I tvättmaskinen i källaren finns en psykedelisk värld. Tonåringar utforskar. Påminner lite om Jim Woodrings Frank, blandat med Narnia och kanske en after school special. Men jag tycker mycket bra om Jacobs serier.

TCJ-recension. Och PopMatters-recension.

headlopper150. Andrew MacLean:
Head Lopper, Volume 1: The Island or A Plague of Beasts (2016)

Head Lopper är Robert E. Howard möter Mike Mignola, kryddat med lite Jeff Smith. Andas klassisk sword-and-sorcery, men mindre rasistiskt och sexistiskt. Stor barbar med stort skägg, stort svärd och ett stort talande häxhuvud vandrar omkring. Som titeln antyder hugger han emellanåt huvudet av monster och dåliga människor. Berättelsen är rätt ordinär fantasy, men visuellt är det maffigt. Och MacLeans tjocka nummer ger kapitel av mer tillfredsställande längd än de flesta mainstreamserier.

headlopper251. Andrew MacLean:
Head Lopper, Volume 2: Head Lopper and the Crimson Tower (2018)

Volym 2 är nästan ännu bättre, trots att den följer en strikt formel. I Röda Tornet måste olika kämpar klara av en serie utmaningar och vinna kristaller för att sedan besegra tornets mästare och ta hans plats. Kommer någon att lyckas? Hur många hinner dö på vägen?

apocalyptigirl52. Andrew MacLean:
ApocalyptiGirl: An Aria for the End Times (2015)

Sciencefictioniga ApocalyptiGirl är stilig och har fina actionsekvenser, men en alltför beige och välbekant story.

Publishers Weekly-recension.

shawdoctors53. Dash Shaw:
Doctors (2014)

Experimentell medicinsk teknologi låter läkare kontakta nyligen avlivna personer i deras afterlife och återuppväcka dem.


shawcosplayers54. Dash Shaw:
Cosplayers (2016)

En serie vinjetter om två unga kvinnor som gillar anime och att klä ut sig. De startar en YouTube-kanal, går på Tezuka-mässa etc.


gd1 gd2gd3gd4gd5gd6gd7gd8gd9gd10

55-64. John Allison, Max Sarin, Lissa Treiman et al:
Giant Days, Volume 1 (2015)
Giant Days, Volume 2 (2016)
Giant Days, Volume 3 (2016)
Giant Days, Volume 4 (2017)
Giant Days, Volume 5 (2017)
Giant Days, Volume 6 (2017)
Giant Days, Volume 7 (2018)
Giant Days, Volume 8 (2018)
Giant Days, Volume 9 (2019)
Giant Days, Volume 10 (2019)

Tre tjejer är rumskompisar på brittiskt universitet trots att de har (chock!) olika stil och personlighet: Esther är goth och drama queen, Daisy en oerfaren optimist och Susan en cynisk kedjerökare. Som man kunde tro av beskrivningen är detta ett sitcom-liknande relationsdrama, men charmigt ritat och fullt av rolig dialog. Många mer eller mindre bekanta situationer uppstår, däribland (i vol 3) studentval, camping, försök till avhopp, (i vol 4) dejting, skådespeleri, öppet hus-tour, (i vol 5) en arkeologisk utgrävning, juridiska bryderier, bli hög på festival, IKEA-besök, (i vol 6) inbrott, träffa sitt ex, byta jobb, bli sjuk, föräldrar som hälsar på, (i vol 7) ett MMMORPG-bröllop, fira jul med familjen, protestera mot ett snabbköp, (i vol 8) få en rival i skolan, otrohet, en störig rumskompis, glida isär, (i vol 9) leta bostad, bonda under en pubrunda, bryta benet, försöka göra slut, (i vol 10) hantera fyllebekännelser, gå på jobbmässa. Osv, osv.

AV Club-recension av vol 1.


65-66. Tom King & Mitch Gerads:
The Sheriff of Babylon, Volume 1: Bang. Bang. Bang. (2016)
The Sheriff of Babylon, Volume 2: Pow. Pow. Pow. (2017)
Ex-polis undersöker mordet på en av de polisrekryter han tränar i Irak. Berättelsen utspelar sig under ett par månader 2004, kort efter USA:s invasion. Författaren King tillbringade själv några månader i Irak i sin tidigare karriär som CIA-tjänsteman inriktad på antiterrorism.

sheriff2Detta känns som första säsongen av en rätt bra tv-serie, inte helt olikt The Honourable Woman (med drag av Homeland). Mycket riktigt var dessa 12 nummer ursprungligen tänkta som första delen av ett epos på 65-75 sidor. Oklart varför det kom av sig.

King-intervju i Military Times.

67. Tom King & Mitch Gerads:
Mister Miracle (2019)

Scott Free kan ta sig ur alla dödsfällor – men kan han fly från den dödsfälla som är livet självt? Scotts självmordsförsök är en föga lovande inledning på denna serie, det luktar superhjältedekadens från 80/90-talet. Men snart visar det sig att King och Gerads använder Jack Kirbys metaforiskt rika 70-talsskapelse (en del av hans Fourth World, se #44 ovan) för att utforska balansen mellan arbete och föräldraskap, och frågan om huruvida vi är dömda att föra vidare våra trauman till våra barn. Titelfigurens jobb går bokstavligt talat ut på att kriga i helvetet, så igenkänningsfaktorn torde vara hög för många läsare.

En Newsarama-intervju och en Comicbook-intervju med King. Plus annoteringar för kapitel 5 (av 12).

vei168-69. Sara Bergmark Elfgren & Karl Johnsson:
Vei – bok 1 (2017)
Vei – bok 2 (2019)
Svensk fantasy baserad på nordisk mytologi. Märkbart influerad av Gaimans Sandman (en androgyn Loke påminner t ex om Desire) med en touch av Game of Thronesk brutalitet. Hunger Games (et al) finns också någonstans i bakgrunden. Midgårds människor, som tillber asarna, och Jotunheims människor, som tillber de blå jättarna Jotun, är brickor i återkommande gladiatorspel mellan de båda gudaraserna. Asagudarna är förrädiska och sadistiska, Jotun är mer sympatiska men inga gudar är att lita på. Utom kanske Loke?

vei2Serien är lite för kort för att göra det episka anslaget rättvisa och uppdelningen i två böcker känns artificiell och skadar berättelsens rytm. Men det är konstant underhållande och serien är till och med en smula nyskapande i sin tolkning av de nordiska myterna. Detsamma gäller behandlingen av mänsklig sexualitet – som är naturligt integrerad och har en överraskande bredd.


70. Ezra Claytan Daniels:
Upgrade Soul (2018)

Ett äldre par genomgår en experimentell genetisk föryngringsprocess som ska göra dem betydligt mer kapabla både fysiskt och mentalt. Men processen visar sig bygga på kloning och när något går fel måste den avbrytas i förtid. Resultatet blir visserligen ett par starka och intelligenta kopior, men dessa är gravt missbildade och ser ut som förvuxna foster – samtidigt som ”originalen” har försvagats.

The Beat räknar den som en av decenniets bästa sf-serier. TCJ-recension.

71. Rainbow Rowell, Kris Anka et al:
Runaways, Volume 3: That Was Yesterday (2019)

Två nummer av fill-in-tecknare suger och jag höll på att tappa intresset.

Men när Anka kom tillbaka var allt okej igen.


72. James Sturm:
Off Season (2019)

Om en relation som håller på att falla samman, från en New England-baserad husbyggares synvinkel. Sturm ritade serien i ”realtid” under hösten och vintern 2016, en period som för många av oss dominerades av USA-valet. Berättelsen är för det mesta inte explicit politisk (huvudpersonen tappar intresset redan när Bernie förlorar primärvalet), men politiska motsättningar genomsyrar berättelsen. Slutar märkligt.

TCJ-recension och the Guardian-recension. Plus en TCJ-intervju.

Missa inte den spännande fortsättningen i ”2019 års läsning, del 3 av 3”!

2019 års läsning, del 1

Korta recensioner av saker jag läste under januari-mars 2019. (Uppdatering: Här är apr-aug och sep-dec.) Skönlitteratur, fackböcker och serier. Äldre listor: 2018 del 1, 2018 del 22017201620152014 och 2013.


Charles and Mary Lamb Tales from Shakespeare (1807)Charles & Mary Lamb:
Tales from Shakespeare (1807)

Tjugo Shakespeare-pjäser återberättade i prosaform för barn som levde för 200 år sedan. Ganska mycket av dialogen återanvänds, men berättelserna har genomgående strömlinjeformats – de är hyfsat kronologiska, med många subplots och övernaturliga inslag avlägsnade. Detta får vissa av de 14 komedierna, skrivna av Mary, att framstå både som väldigt repetitiva (det är gott om crossdressing i Shakespeare) och smått absurda (att begränsa magin i A Midsummer Night’s Dream är bara konstigt). De sex tragedierna, skrivna av Charles, klarar övergången till prosa bättre, även om försöken att göra t ex King Lear och Macbeth mer ”barnvänliga” är dömda att resultera i en del knas. Och det är svårt att föreställa sig barn av idag läsa det som 1800-talskidsen får förmodas ha klarat utan större problem. Båda syskonen, men särskilt Mary, uttrycker sig ofta på ett omständligt 1800-talsvis, med långa meningar fulla av bisatser. Ett exempel (inte det värsta) ur Marys version av Cymbeline:

”The queen, who pretended to pity Imogen for the grief she suffered at losing her husband, offered to procure them a private meeting before Posthumus set out on his journey to Rome, which place he had chosen for his residence in his banishment: this seeming kindness she showed, the better to succeed in her future designs in regard to her son Cloten; for she meant to persuade Imogen, when her husband was gone, that her marriage was not lawful, being contracted without the consent of the king.”

Hela boken finns online, med illustrationer av Arthur Rackham. Och här är en The Guardian-artikel av Marina Warner, delvis hämtad ur hennes förord till Penguin Classics-utgåvan.

Jean-Paul Sartre Huis Clos and Other Plays (1944-1951)Jean-Paul Sartre:
Huis Clos and Other Plays (1944-1951)

Tre pjäser om existentiella frågor av 1964 års nobelpristagare. Titelpjäsen, på engelska mer känd som No Exit (på svenska Lyckta dörrar) är den med ”Helvetet är andra människor”, en ofta missförstådd fras. De båda andra pjäserna berör moraliska kriser. En handlar om rasism i amerikanska södern. Den andra utspelar sig under det tyska bondeupproret 1524-25, som kostade de taffligt beväpnade bönderna 100 000 liv (på motståndarsidan gjorde aristokratin ”minimala” förluster).

Isaac Asimov I, Robot (1950)Isaac Asimov:
I, Robot
Samling med de 40-talsnoveller som introducerade robotikens tre lagar. Titeln var förläggarens, Asimov ville att boken skulle heta Mind and Iron. Fokus ligger på problemlösning. En robotpsykolog och ett par ingenjörer på robottillverkarföretaget undersöker varför vissa modeller tycks bryta mot lagarna.


James Bridle New Dark Age Technology and the End of the Future (2018)James Bridle:
New Dark Age: Technology and the End of the Future (2018)
Konstnären Bridle, tidigare kanske bäst känd för att ha byggt en ”fälla” för självkörande bilar, har skrivit en klok och angelägen bok om vår samtid. Den Lovecraft-inspirerade titeln syftar på att den värld vi lever i är höljd i dunkel, som en följd både av dess tilltagande komplexitet och vår egen oförmåga att tänka klart. Och klimatkrisen kommer att göra det senare värre, eftersom koldioxidutsläpp försämrar vår förmåga att tänka. (Även om Parisavtalets mål skulle uppnås helt och hållet kommer människor att vara i genomsnitt 15% mindre intelligenta år 2100.)

Vi skapar och extraherar allt mer information, men vår förståelse utvecklas i motsatt riktning. Tillgången till mer data har mest lett till ökad förvirring, misstro och polarisering. Bridle menar att ”computational thinking”, tron att tekniska framsteg ska lösa våra problem, i själva verket förvärrar många av dem och samtidigt skapar nya. Redan idag sköts finanshandel av algoritmer som ingen människa riktigt förstår, vilket ibland leder till krascher vi inte heller kan förstå. Så kallad p-hacking, som blir lättare ju mer data man har tillgång till, bidrar till replikeringskrisen. Att kostnaden för att ta fram nya mediciner växer exponentiellt kanske inte är trots utan på grund av datorstödd forskning. Och att vi, med teknikens hjälp, är ständigt övervakade av såväl främmande makter som storföretag är inte längre en konspirationsteori. Det är en del av vår vardag som vi väljer att ignorera. 

Och så var det klimathotet. Internets centrala metafor är djupt missvisande, menar Bridle. ”Molnet” består ju inte av vattenånga utan av telefontrådar, fiberoptik, satelliter och gigantiska serverhallar – rent fysisk infrastruktur som konsumerar mängder av vatten och energi. Dess osynlighet gör att vi varken styr eller ifrågasätter molnet i den utsträckning vi borde. Och detta trots att datoriseringen i sig är en bidragande orsak till klimatförändringen – världens alla datorhallar genererar ett lika stort klimatavtryck som flygindustrin.

Recensioner i The Guardian och ArtReview och Kirkus.

Louise Bringselius Tillit - En ledningsfilosofi för framtidens offentliga sektor (2018)Louise Bringselius:
Tillit – En ledningsfilosofi för framtidens offentliga sektor (2018)

Kort men väl underbyggd introduktion till tillitsbaserad styrning. Ger en nyanserad bild av problemen med NPM. Överdrivet fokus på mätning och kontroll har lett till ökad administration, mer byråkrati, minskad arbetsglädje och i slutändan sämre tjänster användarna. Med utgångspunkt från forskning (t ex teori X och Y och Pygmalioneffekten) påvisas nyttan med att frångå kontrollkulturen för att i större utsträckning lita på folk, och dessutom välkomna avvikande åsikter och ha respekt för invändningar vid förändringsarbete. Det refereras till såväl Parkinsons lag som Roland Paulsens bok om Arbetsförmedlingen (nämnd härom året). Budskapet är sympatiskt och övertygande. Bringselius blundar inte heller för svårigheterna, t ex att det är lätt att ”tillit” blir en meningslös floskel, eller att det formella ansvaret delegeras, men utan nödvändiga resurser. Ledarskapets utmaning i tillitsbaserade organisationer är att matcha organisationens mål med både medarbetarnas önskemål och användarnas behov.

Thomas Erikson Omgiven av idioter Hur man förstår dem som inte går att förstå (20142018)Thomas Erikson:
Omgiven av idioter: Hur man förstår dem som inte går att förstå (2014/2018)

Pseudovetenskapligt trams av 2018 års förvillare! Boken bygger på DISC-modellen, en förenkling av Wonder Woman-skaparen William Moulton Marstons i sig sannolikt felaktiga teorier om hur vi drivs av dominans och underkastelse. Framgångarna för DISC och Omgiven av-böckerna kan till stor del förklaras av Barnum/Forer-effekten. Vid sidan av bristen på vetenskaplig stringens är det också svårt att inte irritera sig på bokens barnsliga tilltal (”Låter det märkligt? Låt mig förklara”). Den som av morbid nyfikenhet inte kan avstå från boken kompletterar lämpligen med Filters exposé  och/eller Jonas Hjalmar Bloms blogginläggBonuslänk: DISC-modellen var inte ens det mest skadliga Marston släppte lös i världen! Han hittade även på en beryktad maskin.

Martin Gelin & Karin Pettersson Internet är trasigt Silicon Valley och demokratins kris (2018)Martin Gelin & Karin Pettersson:
Internet är trasigt: Silicon Valley och demokratins kris (2018)

Grundtesen är svår att argumentera emot: att sociala medieföretag som Facebook har gjort mycket för att ”förstöra Internet” och försämra världen. Allra minst har de, medvetet och/eller omedvetet, drivit på en utveckling mot polarisering och stärkt högerextremism. Nätjättarna valde en affärsmodell som går ut på att sälja annonser. Därför vill de hålla kvar folk på sajten så mycket som möjligt, vilket görs genom att skapa ”engagemang”, dvs starka känslor. Negativa känslor är starkare än positiva, vilket gör Facebook et al till plattformar som kunde vara skräddarsydda för populister och extremister. I västvärlden tänker vi kanske mest på fenomen som Brexit/Cambridge Analytica eller Trump, men på andra håll i världen har sociala nätverk bokstavligt talat använts för att slå sönder samhällen – t ex organisera folkmord i Burma.

Sociala medier har visat sig vara ett extra bra verktyg för diktaturer som Kina och Ryssland. De ökar möjligheten till censur, övervakning och underminering av demokratier. Exempelvis kan de användas för att förvirra lättpåverkade väljare med falska nyheter och försöka få de som lutar åt ”fel” kandidat att helt avstå från att rösta. Författarna menar att Zuckerberg, Dorsey et al må ogilla (vissa av) problemen, men i slutänden har de inget incitament att göra så mycket åt dem. De mekanismer som skadar samhället gör samtidigt företagen superrika.

Boken har vissa brister. Den har drag av partsinlaga och innehåller en del misstag. Författarna verkar missa att även demokratiska regeringar och riksdagar, inte bara storföretag och diktaturer, har bidragit till den utveckling de ogillar. En passage framställer YouTubes drakoniska uppladdningsfilter Content ID som en framgångssaga, en annan hånar EFF:s strävan efter ett fritt och öppet internet. Men på det stora hela är det en mycket läsvärd bok.

Alexander Norén Nudge - så funkar det (2018)Alexander Norén:
Nudge – så funkar det (2018)

Snabbläst och trevlig introduktion till nudging, det nobelprisvinnande konceptet att knuffa människor till att göra ett önskvärt val (t ex fimpa på avsedd plats) genom medveten design av beslutssituationen. Boken är tunn, men hinner ta upp många saker som hastigast, både teori och praktik. Den förklarar t ex flera av de kognitiva bias som gör oss irrationella. (Mycket av innehållet känner jag igen från mina egna universitetsstudier – det ekonomer idag kallar beteendeekonomi och nudging ligger nära kognitionsvetenskap och användbarhetsdesign.) Pluspoäng för att Norén i slutet tar upp skepsis och kritik mot nudging, dels dess effektivitet, men framför allt etiken. Knuffare ger sig själva tolkningsföreträde vad gäller vad användarna ”egentligen” skulle vilja göra, men även de själva är ju irrationella varelser som kan gå i tankefällor. Nudging verkar fungera bäst när ämnet inte känns alltför ”privat”, Norén betonar att vi slår bakut när knuffarna blir till pekpinnar. Resumé-intervju.

Richard Bensam (ed.) Minutes to Midnight Twelve Essays on Watchmen (2010-2011)

Richard Bensam (red.):
Minutes to Midnight: Twelve Essays on Watchmen (2010-2011)

Första gången jag läste Alan Moores Watchmen (den enda serieromanen på TIME:s lista över de 100 bästa böckerna) var för över ett kvarts sekel sedan. Sedan dess har jag både läst om den ett otal gånger och läst analyser, annoteringar och artiklar i hundratal. (Den enskilt bästa skriften är nog Andrew Rilstones Who Sent the Sentinels.) Därmed trodde jag att det inte fanns så mycket nytt att säga om Watchmen. Detta var enfaldigt – det finns alltid mer att säga. Många av de tolv essäerna i denna antologi hittar nya, intressanta infallsvinklar. Här finns förstås det förväntade fokuset på strukturella symmetrier, vetenskapsfilosofi och hur bombningen av Hiroshima genomsyrar boken. Men andra essäer testar hur väl Watchmen fungerar som detektivroman, undersöker Rorschachs politiska åskådning, och går igenom de bortglömda (skaparsanktionerade!) rollspelen. Antologin avslutas med en utredning av varför den ”trogna” filmatiseringen (aktuell när denna bok kom ut) är så livlös och poänglös, medan serieromanen på många sätt är serievärldens Citizen Kane. Vilket knyter ihop säcken, då den första essän handlar om varför serienoviser oundvikligen missar mycket av det som gör Watchmen förtjänt av att listas bland 1900-talets stora litterära verk. Videointervju med redaktören och tre av essäförfattarna.


P. Craig Russell The Ring of the Nibelung (2000-20012018)P. Craig Russell:
The Ring of the Nibelung (2000-2001/2018)

Russells magnum opus: en ambitiös och trogen serieversion av Richard Wagners eget magnum opus, de fyra operorna i ringcykeln. Totalt 450 sidor, ursprungligen publicerade över 14 lösnummer 2000-2001. Genomgående strävar Russell efter att hitta passande visuella lösningar för att fånga originalets struktur och specifika musikaliska teman. Jag är inte tillräckligt mycket Wagner-kännare för att bedöma hur väl han lyckas med det, men som fantasyserie står boken på egna ben och den funkar utmärkt med inspelningar av operorna som ljudbakgrund. Det var förresten först när jag läste serien som jag insåg i vilken utsträckning Tolkien har inspirerats av Wagner (även om han envist tillbakavisade det). Recension.

Arthur Rackham Rackham’s Color Illustrations for Wagner’s ”Ring” (1979)Arthur Rackham:
Rackham’s Color Illustrations for Wagner’s ”Ring” (1979)
Inte serier utan en ren konstbok. En av Storbritanniens mest framstående illustratörer tolkar Nibelungens ring i vattenfärg. 64 illustrationer, ursprungligen publicerade i två böcker 1911-1912. För den som hatar böcker finns alla bilderna här. (Om du inte tröttnat på länkar om ringcykeln kan du läsa 50 saker till.)

Jason Shiga Bookhunter (2007)Jason Shiga:
Bookhunter (2007)
Året är 1973. En sällsynt bok har blivit stulen och Bibliotekspolisen kallas in. Absurt men logiskt – Shiga älskar problemlösning. Ett antal år efter denna bok gjorde han fantastiska Demon (se 2017, där två ytterligare Shiga-samlingar omnämns). High-Low-recension och Comics Reporter-recension.

Archie Goodwin et al Blazing Combat (1965-19662010)Archie Goodwin et al:
Blazing Combat (1965-1966/2010)

Två dussin serienoveller om krig. De fyra kvartalsnumren av Blazing Combat följde i fotspåren efter Harvey Kurtzmans båda nyskapande 50-talstitlar Frontline Combat och Two-Fisted Tales (samlade som Corpse on the Imjin!, se år 2013). Blazing Combat är inte riktigt lika bra, men det vore att förvänta sig för mycket. Attraktionen är framför allt den strålande samlingen illustratörer. Goodwins berättelser är inte lika framstående, men har åldrats väl. Dels var de tekniskt överlägsna det mesta som publicerades i serieväg i mitten av 60-talet, och dels var Goodwin före sin tid i sin kritik av Vietnamkriget. Det senare bidrog till att tidningen lades ner i förtid. I en tid av krigshets betraktades tidningen som opatriotisk och blev bojkottad av flera tunga distributörer. TCJ-recension.

Brandon Graham, Simon Roy, Giannis Milonogiannis et al Prophet, Volume 5 Earth War (2017)Brandon Graham, Simon Roy, Giannis Milonogiannis et al:
Prophet, Volume 5: Earth War (2017)

Femte och sista volymen i Grahams epos. Det är några år sedan jag började med serien (jag skrev om volym 4 år 2015), så jag fick fräscha upp minnet genom att läsa om allt från start. Jag tycker fortfarande att Prophet är en av tidernas bästa sf-serier. Genren är rymdopera, men av ett mycket mer ambitiöst och fantasirikt slag än t ex Star Wars. Recensioner och artiklar på Paste och Bookriot och AV Club och Black Girl Nerds.

Jaime Hernandez Angels and Magpies (2006-20112018)Jaime Hernandez:
Angels and Magpies (2006-2011/2018)

En del av Fantagraphics projekt att återpublicera alla Love and Rockets-serier i mindre, tjockare samlingar (detta är volym 13, den fjortonde var med senast). Denna samlar två serieromaner och en stripp gjord för New York Times’ kortlivade seriesida. Den ena romanen, The Love Bunglers, är bland det bästa Jaime har gjort, vilket säger en hel del. God and Science är en betydligt mer lättsam historia, men får ändå överraskande tyngd.

Mark Russell & Mike Feehan Exit Stage Left The Snagglepuss Chronicles (2018)Mark Russell & Mike Feehan:
Exit Stage Left: The Snagglepuss Chronicles (2018)
Hanna-Barbera-figuren som homosexuell pjäsförfattare i New York på 50-talet, uppenbart modellerad efter Tennessee Williams. Snagglepuss blir förhörd av HUAC under det som i vår egen värld kallades lavendelskräcken. En Huckleberry Hound löst byggt på William Faulkner spelar en viktig roll som Snagglepuss’ barndomskompis. Cameos av många historiska figurer: Khrushchev, Nixon, Marilyn Monroe, Arthur Miller, Dorothy Parker, Lillian Hellman m fl. Exit Stage Left är en inspirerad mashup som vill säga något om både tidsperioden (vätebomben, Kuba) och vårt samhälle idag. Mark Russell gjorde tidigare en kreativ ”modernisering” av familjen Flinta (se 2017), men detta är ett snäpp bättre. The Beat-recension och en CBR-intervju med Russell.

Jonathan Coulton, Matt Fraction & Albert Monteys Solid State (2017)Jonathan Coulton, Matt Fraction & Albert Monteys:
Solid State (2017)

Peppig hopplöshet. Seriealbum som bygger på Coultons konceptalbum med samma namn. En aning förvirrat om den besvikelse många av oss känner över att internet blev så dåligt när sociala medier förstörde allt (se t ex fackböckerna en bit upp!). Två tidslinjer, varav den ena hundratals år in i framtiden, den andra några få. Många bra idéer som tyvärr inte blir en lysande helhet. Påminner lite om Terry Gilliam, på gott och ont. NPR-recension och Paste-intervju med Coulton och Fraction.

Rick Veitch The One (1985-19862018)Rick Veitch:
The One (1985-1986/2018)

Superhjälterevisionism som förekom såväl Watchmen som Dark Knight Returns, men fick en bråkdel av uppmärksamheten. Allsmäktig profet som liknar Woody Allen hjälper den goda delen av mänskligheten att uppnå nästa stadium i sin evolution – mot en bakgrund av stundande atomkrig. En märklig sak med denna nyutgåva är att den är kraftigt censurerad, främst av copyrightskäl. Välbekanta låttexter från Rolling Stones, Johnny Rivers och The Beatles har genomgående bytts ut mot snarlika rader (”We all love on a mellow submarine”). Det är mycket distraherande. Till och med en äkta nyhetsartikel från New York Times utsätts för samma sorts omskrivning. En instans av nakenhet har också täckts över. Allt detta är saker som var med i alla utgåvor som kom mellan 80-tal och tidigt 2000-tal, men som tydligen är för riskabelt i vår drevkänsliga tid. En annan försämring är att den nya datorfärgläggningen formligen dränker teckningarna (jämför originalet med den remastrade). Moderna superhjälteserier försöker efterlikna filmernas färgscheman. Man vill göra det mörkare och mer ”realistiskt”. Men i mina ögon är den nya ännu mer gräll! Det är också lite bisarrt att lägga en modern fernissa på ett verk som formligen skriker 80-tal. Recension av en tidigare utgåva och Vulture-intervju med Veitch.

Jen Wang The Prince and the Dressmaker (2018)

Jen Wang:
The Prince and the Dressmaker (2018)

Sömmerska syr klänningar åt Belgiens tronföljare. Saga i serieform om längtan efter att få vara den du är. En enkel och förutsägbar YA-historia (ska prinsen få klä sig i klänning?) som lyfts av att den är så läckert illustrerad och färgsatt – och har ett tämligen hjärtevärmande budskap. TCJ-recension.

Wallace Wood & Bill Pearson (ed) witzend (1966-19852014)Wallace Wood & Bill Pearson (red.):
witzend (1966-1985/2014)

600 sidor, 13 lösnummer, publicerade över två decennier. Här samlade i en box med två stora inbundna böcker. witzend var en proto-underground-serietidning som sprang ur Woods frustration över att sakna en outlet för den typ av serier han ville göra – och äga. Men efter bara fyra nummer tröttnade han på att vara förläggare/redaktör och sålde tidningen för en dollar till Pearson. Bokens allra bästa bidrag är Mr A och Avenging World, Steve Ditkos didaktiska, Ayn Rand-inspirerade skapelser. Näst bäst är Wood själv. Men här finns också en tidig Spiegelman, Frazetta, Wrightson, Steranko, Kurtzman och många fler män (antalet kvinnor är 0). Mest besynnerligt: Ett serielöst nummer helt dedikerat till W. C. Fields filmer. Med tanke på att det kunde gå flera år mellan numren kan man undra hur många witzend-läsare som blev glada av det.

Rainbow Rowell & Kris Anka Runaways, Volume 2 Best Friends Forever (2018)Rainbow Rowell & Kris Anka:
Runaways, Volume 2: Best Friends Forever
Jag fick läsa om Rowells första volym innan (se 2018 för den och äldre Runaways-inkarnationer), eftersom inte mycket hade fastnat. Skapliga förlagsägda serier påminner mycket om skapliga tv-serier – det är professionellt, ojämnt, episodiskt och med en mer eller mindre stark känsla av löpande band-produktion. (Liksom tv-serier fortsätter de ofta längre än de borde, dvs inte tills berättelsen når ett naturligt slut eller tills kreatörerna tröttnar – de ersätts bara – utan tills publiken sviker.) Det är helt okej läsning för stunden. Jag kan reta mig på att Rowell valde att återuppväcka en figur från de döda, men hittills hanterar hon det bättre än man skulle tro. Tecknaren Anka är inget vidare på sidlayouter. Många rutnät sträcker sig över ett helt uppslag, vilket fungerar dåligt i albumform. Å andra sidan är han en fenomenal modetecknare och ger alla figurer nya, övertygande kläder i varje nummer.

Al Ewing, Joe Bennett & Ruy José Immortal Hulk, Volume 1 Or Is He Both (2018)Al Ewing, Joe Bennett & Ruy José:
Immortal Hulk, Volume 1: Or Is He Both? (2018)

En titel som speglar kommersiella realiteter: Hulk omtolkad som ett monster som bokstavligt talat inte kan dö. Bruce Banner må bli skjuten till döds, men hans alter ego återuppstår (och därmed han själv). En journalist är honom på spåren, ett bakomliggande mysterium antyds. Ett kapitel i Rashomon-stil gästtecknas av bland andra Paul Hornschemeier. Det hela är måttligt fängslande. TCJ-recension.

Paul Kupperberg, Howard Chaykin, John Byrne, Mike Mignola, Rick Bryant et al Superman The Many Worlds of Krypton (1971-19872018)Paul Kupperberg, Howard Chaykin, John Byrne, Mike Mignola, Rick Bryant et al: Superman:
The Many Worlds of Krypton

Samling med två helt olika miniserier som båda bar titeln World of Krypton, en från 70-talet och en från 80-talet, plus diverse backup-serier med samma fokus. De sistnämnda är inte alls bra. Den äldre miniserien är okej, men tecknaren Chaykin var ung och otränad, det ser väldigt o-chaykinskt ut. Däremot kan man i 80-talsserien (vars syfte var att etablera Kryptons ”historia” i ett nyligen rebootat DC-universum) se tidiga indikationer på Mignolas storhet. Recension.

Mickey Zacchilli Space Academy 123 (2018)Mickey Zacchilli:
Space Academy 123 (2018)
Livet på en rymdskola någon gång i framtiden. Ursprungligen en humoristisk följetong på Instagram, där hon publicerade ungefär en sida om dagen. Den höga produktionstakten märks tydligt. Teckningsstilen är doodlig (mangafierad Gary Panter), textningen amatörmässig och ibland svårläst. Den övergripande berättelsen hänger inte heller ihop, många trådar försvinner och det hela leder inte fram till något. Ändå är det svårt att reta sig på bristerna, för det är charmigt, underhållande och ibland till och med roligt. Popmatters-recension.

Kim Newman & Paul McCaffrey Anno Dracula 1895 Seven Days in Mayhem (2017)Kim Newman & Paul McCaffrey:
Anno Dracula 1895: Seven Days in Mayhem (2017)
Anarkister försöker använda tioårsjubileet av Draculas maktövertagande i Viktorianska England för att ställa till problem. Newmans Anno Dracula startade i romanform 1992. Den senaste romanen (som jag läste förra året) utkom 2017, i samma veva som han provade att skriva en serie som utspelar sig i samma värld. Det handlar alltså om en mashup av vampyrer och figurer från litteratur och andra medier. Denna gång kommer lånen från bland andra Henry James, Joseph Conrad och G. K. Chesterton. McCaffreys teckningsstil är ren och attraktiv (Glenn Fabry möter Bryan Talbot) men kanske inte jättepassande för den viktorianska miljön. Newman är en rutinerad prosaförfattare men som serieförfattare är det tydligt att han är grön. Berättelsen är underutvecklad och verkar skriven för att läsas i lösnummer, inte i samlad form. Och slutet är otillfredsställande. Intervju med Newman.

L. Nichols Flocks (2018)L. Nichols:
Flocks (2018)
Självbiografiskt om att växa upp i en väldigt kristen och konservativ del av Louisiana och inte passa in. Titeln anspelar på olika ”flockar” med olika förväntningar på ens beteende. Nichols föddes som flicka men lever idag som man och är far till två barn. Recension i The Smart Set.

Garth Ennis & P. J. Holden World of Tanks Citadel (2019)Garth Ennis & P. J. Holden:
World of Tanks: Citadel (2019)
Ennis tar alla chanser att berätta historier som utspelar sig i krigsmiljö, särskilt WW2. Tidsmässigt utspelar sig albumet före 2017 års Roll Out. Titeln anspelar på den tyska offensiven som inledde Slaget vid Kursk sommaren 1943. Offensiven skildras från två uppsättningar stridsvagnspersonals perspektiv – en från invaderande Tyskland och den andra från ryssarna – och kulminerar i deras möte. Recension.

Garth Ennis & Goran Sudzuka A Walk Through Hell, Volume 1 The Warehouse (2018)Garth Ennis & Goran Sudžuka:
A Walk Through Hell, Volume 1: The Warehouse (2018)

FBI-agenter går in i en lagerlokal, kommer inte ut. Ennis första skräckserie på ett tag (Caliban kom 2015) påminner en del om första säsongen av True Detective i sin överhängande känsla av domedag och att det övernaturliga väntar runt hörnet. Detta är bra men lite för kort för att vara en tillfredsställande samling. Ennis verkar vilja säga någonting om alt-rightrörelsen, Trumpism och nyfascism. AV Club om nr 1 och en kort promo-intervju med Ennis och Sudžuka.

Okej, det var januari, februari och mars 2019. Missa inte den spännande fortsättningen!

150 böcker och serier jag läste 2018, del 1

Som vanligt: En genomgång av alla böcker jag läste under förra året, med foto, en kort beskrivning eller bedömning, samt länkar till vidare läsning. Denna gång är de sorterade i alfabetisk ordning efter författare. Nytt för i år är att jag delar upp listan i två delar. Detta är del 1, prosa. Del 2 täcker serier.

Listor från tidigare år: 2017, 2016, 2015, 2014 och 2013.

Paul Auster: The New York Trilogy (1987)

Tre kortromaner/långnoveller där deckarformen används för att utforska existentiella frågor. En gång rejält hajpad, men Austers stjärna har dalat på senare år. (Här är en intervju där han framstår som ganska pretentiös.) Det skulle inte förvåna mig om Auster, om 100 år, är mest känd för att ha inspirerat Mazzucchelli/Karasiks serieversion av City of Glass. Vi får se år 2119.

Jag köpte och läste om boken (i Penguin Classics Deluxe Edition, med omslag av Art Spiegelman!) delvis för att jag fick för mig att den var med på TIME Magazines lista över de 100 bästa engelskspråkiga romanerna sedan 1923, som jag långsamt betar av sedan flera år tillbaka. Men det är den inte! Däremot är den med på the Guardians lista över de 100 bästa böckerna någonsin. Det du.


James Baldwin: Go Tell It on the Mountain (1953)
Delvis självbiografiskt om styvson till predikant i 30-talets Harlem. Men den äldre generationens perspektiv (föräldrarna och fastern) är mest givande. Bra bok för den som gillar bibelcitat, eftersom alla karaktärer är djupt troende. Artikel i the Guardian 50 år senare. Den här boken är med på TIME:s 100-lista.

Jorge Luis Borges: Brodie’s Report (1969/1970)
Inklusive prosan från In Praise of Darkness. Den 70-årige Borges var mindre intresserad av metafysik än av gauchos och knivfajter. Så inte lika speciell som Fictions (se förra årets genomgång). New York Times brottades med skillnaden mellan de två olika JLB redan år 1972.

Bäst i denna samling är titelnovellen (inspirerad av Gullivers resor) och The Gospel According to Mark (som jag tyvärr fick spoilad av förordet till Penguin Classics-utgåvan av A House for Mr Biswas, se en bit ner).

Jorge Luis Borges: The Book of Sand and Shakespeare’s Memory (1975/1983)
Borges två sista novellsamlingar i en volym. Klart vassare än Brodie’s Report. Flera noveller, främst några från Shakespeare’s Memory, är i klass med hans bästa någonsin.

Men efter att det senaste året ha läst totalt fem böcker med nyöversättningar (till engelska) av Borges verk gjorde det mig lite depp att inse att den främsta anledningen till att de alls existerar är en dispyt mellan Borges änka och hans ursprungliga översättare, Norman Thomas di Giovanni.

Pierre Boulle: Planet of the Apes (1963)
Omläsning. Snubbe landar på planet där apor är folk och mänskor sitter i bur! Hoppas det inte är jorden i framtiden! (Spoiler: Det är det faktiskt inte.) Mer satirisk än filmerna. Recension.

Karel Čapek: R.U.R. (Rossum’s Universal Robots) (1920)
Tjeckisk pjäs som introducerade ordet ”robot” (påhittat av Čapeks bror Josef). Själlösa artificiella människor massproduceras för att sköta det jobbiga jobbet, men revolterar. Synnerligen insiktsfull för sin tid. Tar t ex upp rädslan för att robotar kommer att skapa massarbetslöshet och den etiska betänkligheten i att låta ”robotar” slava åt människor, Blade Runner-style. Goodreads-recension.

Karel Čapek: War with the Newts (1936)
Omläsning. Sf om hotet från intelligenta vattenödlor- eller från nationalism, kolonialism, och kapitalism. Och mänsklighetens tendens att exploatera och tänka kortsiktigt. Romanen är utmärkt, men tyvärr är detta en ganska skruttig utgåva, särskilt för att vara Penguin Modern Classics. Halvdan översättning (men ingen av dem är perfekt), felaktig paginering och omslagsdesignen (av gray318) har förfulats på ett nästan obegripligt inkompetent sätt. Skäms, Penguin.cather
Willa Cather: Death Comes for the Archbishop (1927)
Två fransk-katolska präster missionerar i sitt stift i New Mexico på 1800-talet. Tämligen våldsbefriad karaktärsstudie, av westernförfattare betraktad som en av tidernas bästa westerns. Dessutom med på TIME:s 100-lista.

Carlo Collodi: Pinocchio (1883)
Italiensk saga om träig gosse. Denna utgåva kom från New York Review Books, ett av mina favoritförlag, med förord av Umberto Eco och ett efterord som ägnar mycket utrymme åt Disneyfilmen och Spielbergs AI.

Philip K. Dick: Flow My Tears, the Policeman Said (1974)
Omläsning. Tv-kändis i framtida (1988) polisstat är plötsligt bortglömd. En märklig bok, t o m för att vara Dick. Obegripligt ful omslagsbild, dessutom helt utan koppling till innehållet. Men så är det ibland med SF Masterworks.

Mark Frost: Twin Peaks: The Final Dossier (2017)
Ännu en officiell TP-”roman” av Frost, tv-seriens medskapare. Denna publicerades strax efter den lysande tredje säsongen. Ägnar en del tid åt att retconna meningslösa detaljer (Normas ”mamma” var egentligen bara sambo med hennes pappa!) för att bortförklara misstag i förra boken (se förra årets lista). De senare kapitlen tydliggör/väver ihop en del mystiska saker från säsong 3 – Major Briggs, Phillip Jeffries, Joudy, dubbelgångarens plan, glaslådans syfte etc. Men jag har svårt att betrakta förklaringarna som mycket mer än fan fiction – det känns mest som Mark Frosts teorier och gissningar om David Lynchs verk.

Om jag skulle välja ut en Goodreads-recension som matchar min egen åsikt skulle jag tveka mellan den här och den här. Den förra boken var åtminstone fräscht designad, med mycket visuellt material (fejkat arkivmaterial, foton, tidningsklipp). Denna består nästan bara av text och har ingen anledning att vara i coffee table-format.

Neil Gaiman: Norse Mythology (2017)
Gaiman återberättar de nordiska myterna, ganska rakt på sak – det är inte en roman. (Loke är som man kunde ana huvudpersonen.) Upplägget känns barnvänligt, med enkelt språk och korta meningar och stycken. Påminner en del om min favoritbok från lågstadiet, Asken Yggdrasil av Alf Henrikson, men därför saknar jag också Edward Lindahls illustrationer. Tippar att det kommer en illustrerad utgåva så småningom och att den blir betydligt maffigare än denna bildlösa.

Efter läsningen slog det mig förresten att Ragnarök (i Henriksons version) mycket väl kan vara ursprunget till min bestämda uppfattning att berättelser ska ha ett definitivt slut. (Gärna ett där alla dör.)

William Golding: Lord of the Flies (1954)
Klassisk allegori med inslag av dystopi – i bakgrunden pågår ett kärnvapenkrig. Detta var tredje gången jag köpte och läste en utgåva av boken, men den första amerikanska. Minst ett ord skiljer sig åt från det brittiska originalet (Piggys N-ord är utbytt mot I-ordet!). En mycket bra bok, hursomhelst. Denna utgåva har förord av både Stephen King och Lois Lowry. Med på TIME-listan.

Henry Green: Loving (1945)
Kärlek och melodrama bland tjänarna på en stor irländsk herrgård under andra världskriget. Som förordet noterar är detta en tydlig inspirationskälla för Downton Abbey. Med på TIME:s 100-lista.

Jesper Juul: Ditt kompetenta barn: På väg mot nya värderingar för familjen (1995)
För mig kändes det som att den här boken slår in många öppna dörrar, men kanske var saker och ting annorlunda för 20 år sedan i Danmark. Minuspoäng för antydningar till mysticism och förakt för pedagogik.

Ken Kesey: One Flew Over the Cuckoo’s Nest (1962)
Omläsning. Penguin Classics Deluxe Edition, med omslag av Joe Sacco. Med på TIME:s 100-lista. Boken kändes ganska misogyn denna gång och under läsningen fick jag idén att någon borde göra en sorts Wide Sargasso Sea ur Ratcheds synvinkel. Och mycket riktigt…

Stephen King: The Long Walk (1979)
Kings första bok, såtillvida att han påbörjade den redan på 1960-talet. Först utgiven under namnet Richard Bachman. Jag har läst ca 25 böcker av King och jag påstår att detta är hans allra bästa. (En åsikt som delas av minst en annan person och nästan av the Guardians skribent.) Dels är den relativt tajt, i motsats till många andra King-böcker som kunde blivit starka 300-sidiga romaner om de inte sträckts ut till det dubbla. Men den vänder också hans svaghet för att låta en berättelse mala på längre än den borde till en styrka. För i denna bok är repetition och utmattning tematiskt passande!

Storyn är en sorts Hunger Games/Battle Royale, med den viktiga skillnaden att deltagarna anmäler sig frivilligt till en tävling – en maratonmarsch – där alla utom vinnaren förväntas dö. Backstoryn bevarar sitt mysterium, övernaturliga inslag lyser med sin frånvaro, och boken når ett tillfredsställande slut. En oväntat kraftfull berättelse som kan läsas som en allegori för Vietnamkriget (vilket nog är Kings avsikt), men lika gärna för livet. Plus att den har inspirerat till en årlig svensk maratonmarsch IRL!

Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga (1891)
Livet på värmländska landsbygden på 1820-talet. Avsatt präst leder ”kavaljerer” på gård i något slags hedonistisk gentlemannaklubb (dock sexlöst). Annorlunda än jag hade föreställt mig – färgstark, underhållande och med inslag av magisk realism. Irländsk recension. Jag borde tacka Ebba Busch Thor för att hon indirekt inspirerade mig att läsa den.

Primo Levi: The Periodic Table (1975)
21 berättelser, till största delen självbiografiska, som var och en kretsar kring ett kemiskt grundämne. År 2006 utsedd till den bästa (natur)vetenskapliga boken någonsin.

Carson McCullers: The Heart is a Lonely Hunter (1940)
Fyra personer av varierande samhällsklass, kön, etnicitet och ålder projicerar sina drömmar och förhoppningar på en dövstum man. Upplägget påminner en smula om Being There, och kanske Forrest Gump (men McCullers bok föregick förstås båda med decennier). Med på TIME:s lista.

Arthur Miller: The Crucible (1953)
Pjäs om masshysteri och avrättningarna av häxor i Salem på 1690-talet. Fast egentligen om McCarthys jakt på kommunister på 1950-talet.

Henry Miller: Tropic of Cancer (1934)
Nyskapande, segt och plottlöst om amerikan i Paris som nyttjar prostituerade, lever i fattigdom, dricker vin och skriver. Till stora delar självbiografiskt, får man anta. Historiskt väldigt betydelsefull, och den har väl mycket ”hjärta”, men jag tyckte att de långa partier som är stream-of-consciousness var ganska trista. Det blir bättre när man istället får följa färgstarka figurer i berättarens liv. Med på TIME:s 100-lista och the Guardians 100-lista.

Vladimir Nabokov: Pale Fire (1962)
1900-talets bästa roman? Kanske! Är t o m det fiktiva poem som boken kretsar kring ett mästerverk? Kanske! Boken står med på TIME:s lista och är smått aktuell pga Blade Runner-uppföljaren. Jag borde ha mer att säga om den med tanke på att detta är en av mina absoluta favoriter, men du vet hur det är.

V. S. Naipaul: A House for Mr Biswas (1961)
Omläsning. Den tragikomiska historien om Mohun Biswas och hans sökande efter ett ”hus”, ett privatliv, självförverkligande mm. Biswas var baserad på Naipauls egen far i Trinidad. Boken är med på TIME:s 100-lista. Den som vill kan lyssna när Sir Vidiadhar blir intervjuad i BBC-radio.

Kim Newman: Anno Dracula: One Thousand Monsters (2017)
Femte boken i Anno Dracula-serien (kronologiskt mellan bok 1 och 2) utspelar sig i Tokyo år 1899 och är liksom de tidigare späckad med cameos från film, litteratur och andra medier. Denna gång är några av de viktigaste figurerna hämtade från Henry James, Alexandre Dumas och Buffy the Vampire Slayer. Men mycket är också lånat från japanska folksagor och anime – jag fick googla ovanligt många referenser. Goodreads-recension.

Kim Newman: The Secrets of Drearcliff Grange School (2015)
Brittisk flickskola i början av förra seklet. St. Trinian’s med superkrafter och övernaturligheter. Den första roman jag läst av Newman som inte är en mashup av kända figurer, och som inte innehåller mängder av direkta referenser till andra verk (även om sådant förekommer, från Wodehouse till Lovecraft). Tor-recension.

John O’Hara: Appointment in Samarra (1934)
Tidig ”den mörka sidan av den amerikanska drömmen”-roman. Överklassen i en småstad i Pennsylvania dricker och tramsar. Boken chockade på sin tid för att den skildrar (smakfullt och i högst begränsad omfattning) sex mellan makar. I våra dagar är det kanske mer chockerande (eller inte) att boken genomsyras av antisemitism. Gång på gång visar det sig att ”respektabla” människor – även relativt sympatiska – ogillar judar. Med på TIME:s 100-lista.

Eugene O’Neill: Long Day’s Journey into Night (1956)
Familj kämpar med alkoholism, narkomani, sjukdom. Självbiografisk. Av ganska många sedd som en av USA:s tre främsta pjäser genom tiderna. Skriven 1941, men utgiven och ur-uppförd (i Stockholm!) postumt.


Tim Powers: The Anubis Gates (1983)
Äventyrsroman med komplicerad intrig och många rörliga delar: Tidsresor! Magi! Varulvar! Lord Byron! En ond clown! Onda tvillingar! Boken är verkligen inte tajt plottad, men the Guardian roades i alla fall. Liksom i de flesta tidsreseberättelser är många vändningar förutsägbara, men storyn rör sig så fort framåt att det knappt gör något. Alan Moore läste boken för sina barn!

Christopher Priest: Inverted World (1974)
På en främmande värld måste en stad ständigt förflyttas på räls. Personers ålder mäts i antal miles staden har färdats. Min bok kom från NYRB men den finns även utgiven på ”SF Masterworks”-etiketten. Och hyfsat värdig det epitetet, även om mittendelen är den mest tillfredsställande. Som så ofta kan slutförklaringarna inte riktigt leva upp till mysteriets löfte. Minuspoäng för John Clutes efterord, som ägnar större delen av sina åtta sidor åt att återberätta plotten. Tramsigt, Clute!

Tom Sweterlitsch: The Gone World (2018)
NCIS-agent utreder mord med hjälp av resor till möjliga framtider. Originell och komplicerad, trots att den huvudsakligen begränsar sig till att växla mellan bara två olika årtal: 1997 och 2015. Jag såg boken på AV Clubs lista över årets favoriter och blev sugen. Inte lysande, men klart intressant. Onödigt många länkar: Medium-intervju, en chatt med Neill Blomkamp som vill filma den, Kirkus-recension och en pod-intervju (40 min).

Walter Tevis: The Man Who Fell to Earth (1963)
Utomjording kommer hit för att rädda sitt folk från undergången, men förförs av gin och dekadens. Respektabelt hantverk, men Roeg/Bowie-filmen är faktiskt ett par snäpp vassare.

Kurt Vonnegut: Cat’s Cradle (1963)
Omläsning. En av Vonneguts bästa böcker, inspirerad av Kubakrisen. Svart komedi/satir i 127 mycket korta kapitel om religion (Bokonomism!) och vetenskap (Ice-nine!) i en liten banan(lös)republik.

Evelyn Waugh: A Handful of Dust (1934)
English Gothic! Mörkt humoristisk skildring av ett sprucket förhållande, med självbiografiska inslag (Waugh skilde sig från sin första fru). Tar en oväntad vändning efter två tredjedelar och byter fokus till Dickens i djungeln. Men tydligen var detta själva utgångspunkten och allt som kom innan skrevs i efterhand. Med på TIME:s 100-lista.


H. G. Wells: The Invisible Man (1897)
Snubbe gör sig osynlig, hittar på dumheter.

P. G. Wodehouse: The Code of the Woosters (1938)
Omläsning. År 2014 sa jag så här i en recension till Fb-vänner: ”Jag tyckte mkt om tv-serien med Fry/Laurie på 90-talet, men har aldrig läst Wodehouse förrän nu. Försumligt! Ty det visar sig vara mer än mästerlig, komplex fars. Den största attraktionen är språket – en fantastisk blandning av överklasstugg, litterära referenser och ålderdomlig slang.” Vilket jag kan stå för än idag! The Guardian-recension i modern tid.

P. G. Wodehouse: The Mating Season (1949)
Omläsning. Några spydigheter verkar referera till Wodehouses fejd med A. A. Milne. Denna utgåva har en introduktion av Christopher Hitchens, som inte verkar gilla boken så värst!

P. G. Wodehouse: Lord Emsworth Acts for the Best (1924-1966)
Samling med Blandings-novellerna. Läsvärt, men långtifrån lika magiskt som böckerna ovan. Delvis kanske för att det är skrivet i tredje person?

Michael Wolff: Fire and Fury: Inside the Trump White House (2018)
Underhållande och skvallrigt bakom-kulisserna-reportage om Trumps första nio månader i Vita huset. En hel del bör nog tas med en nypa salt, men de stora dragen är övertygande. Wolffs sammanfattning åt The Hollywood Reporter ger ett smakprov. Boken löser många mini-mysterier för alla som följde dramat/farsen dag för dag och undrade över bristen på förberedelse, fokus och konsekvens.

Grundtesen är att ingen i Trump-kretsen, utom möjligen Steve Bannon, väntade sig seger och därför inte hade någon som helst plan för regering. Tre olika fraktioner, med väldigt olika politiska hemvister, stred om makten i Vita huset från start. Bannon = nationalist/alt-right, Preibus = mainstream-republikan och Ivanka & Jared = ”Goldman Sachs-demokrater”. Ibland lyckades någon sida knuffa Trump i en viss riktning, men det var aldrig beständigt. Huvudpersonen framstår som ett lynnigt barn som bara vill bli beundrad. Han saknar politiska åsikter, läser inte ens korta texter och blir fort uttråkad även av muntliga framställningar. Hans tweets har ingen systematik eller någon dold agenda, som vissa har spekulerat, det är bara saker han gått och ältat. Bokens enda synliga effekt är att den kostade Bannon det mesta. När den oundvikligen blir film hoppas jag att regissören heter Armando Ianucci.

Bob Woodward: Fear: Trump in the White House (2018)
Mindre skvallrig och mer trovärdig än boken ovan, men i stort sett bekräftar den bilden som Wolff målade upp. Roligaste sekvensen: När utrikesminister Tillerson, försvarsminister Mattis, ekonomirådgivaren Cohn m fl försöker ge presidenten en grundläggande lektion i historia, geopolitisk strategi och hur handel fungerar. Fåfängt strävar de efter att sälja in budskapet att USA faktiskt tjänar på att handla med andra länder och att det är bra att ha allierade för försvarets skull, men Trump kan bara se kostnader. När presidenten har lämnat rummet summerar Tillerson så de övriga mötesdeltagarna hör: ”He’s a fucking moron”.

Med rätt glasögon är boken ett ganska fascinerande presidentporträtt, men prosan är medioker och Woodwards brist på skepsis gentemot sina källor är problematisk. Christopher Hitchens anklagelse från 1996, att Woodward är ”de mäktigas stenograf”, känns välfunnen. Det är ganska lätt att gissa vilka Woodward har pratat med, och vilka som har tackat nej. Rob Porter (sedermera anklagad för hustrumisshandel) utmålas t ex närmast som en hjälte, en pragmatisk person med sunda värderingar och den som kanske mest av alla har hindrat Trump från att genomföra dumma idéer. Och Trumps advokat John Dowd framstår som nästan komiskt villig att samarbeta med Muellers utredning, trots att Mueller och hans team bara är taskiga mot honom. Det känns inte helt övertygande. Som Hitchens skrev: ”Access is all. Analysis and criticism are nowhere.”

I nästa blogginlägg: Serier!

Böcker jag läste 2016

Alla böcker och seriealbum jag läste under 2016. Några avbildas ovan, samtliga här nedan. Listade i kronologisk ordning efter läsning (dvs: Double Indemnity läste jag ut den 2/1, The Omega Men den 29/12).

Listor från tidigare år: 2015, 2014 och 2013.

James M. Cain:
Double Indemnity
Klassisk roman noir som blev en ännu mer klassisk film noir. Vad är mer spännande än försäkringsbedrägeri?

Peter David & Ariel Olivetti:
The Last Avengers Story
Ganska svag superhjältedystopi. Hemskt målad. It was the 90s.

Josh Simmons:
Black River
Deppig postapokalyps. Mark Frauenfelder säger: ”After reading Josh Simmons’ Black River I had to read Cormac McCarthy’s The Road and watch Requiem for a Dream to cheer myself up.”

Garth Ennis & Russ Braun:
Where Monsters Dwell: The Phantom Eagle Flies the Savage Skies
Uppföljare (i helt annan ton – mindre realism, mer humor) till 2008 års Chaykin-illustrerade War is Hell. Här är en kort intervju med Ennis.

John Cleland:
Fanny Hill or Memoirs of a Woman of Pleasure
1700-talspornografi. Present från Leninbadets bibliotek. Mest intressant: Boken är generellt frisynt ifråga om sex, men rabiat anti-gay.


Robert Graves:
I, Claudius
Matigt och mastigt om romerska kejsardömet från Augustus till Claudius. Boken bakom (större delen av) BBC-tv-serien. Med på TIME:s 100-bästa-lista.

Andy Weir:
The Martian (2011/2014)
MacGyver på Mars. Tekniskt och putslustigt. Jag gillade idén bättre än genomförandet. Någon recensent har säkert noterat att detta är science fiction av en författare som kan betydligt mer om science än om fiction. Stereotyper, svajig struktur, svag dialog. På plussidan: Vetenskapligt plausibel?

Philip José Farmer:
The Grand Adventure (1984)
Ett halvdussin sf-noveller och en kortroman. Bäst: ”Sketches Among the Ruins of My Mind”. För varje dag som går förlorar mänskligheten de senaste fyra dagarnas minne. Är detta en hållbar utveckling? Knappast.

Gerry Duggan, Brian Posehn & Tony Moore:
Deadpool, Volume 1: Dead Presidents (2013)
Deadpool (numera känd från film!) tampas med odöda ex-presidenter. Den politiska satiren får mindre utrymme än jag hade hoppats.

Dashiell Hammett:
The Thin Man (1934)
Hammetts sista roman. Rik ex-detektiv löser motvilligt mord med hjälp av sin societetsfru. Lade grunden till sex långfilmer (av varierande kvalitet – den första är något av en klassiker) och en tv-serie på 72 avsnitt (som jag inte har sett).

Gilbert Hernandez:
Girl Crazy (1997/2016)
Nyutgåva av en av Betos mest lättviktiga serier. Ganska charmigt. Recension.

lewisC. S. Lewis:
The Lion, the Witch and the Wardrobe (1950)
Hit The Chronic(what!)cles of Narnia! Med på TIME:s 100-lista.

Bob Odenkirk, David Cross & Brian Posehn:
Hollywood Said No!: Orphaned Film Scripts, Bastard Scenes, and Abandoned Darlings from the Creators of Mr. Show (2013)
Manus till ett par långfilmer, och några sketcher, som aldrig blev gjorda. Antagligen 5 ggr roligare som ljudbok, men jag läste bok-boken. Halvkul. Intervju med Cross & Odenkirk.

Fritz Lang & Jon J. Muth:
M (1990)
Eclipse-publicerad serieversion av Fritz Lang/Thea von Harbou-verket. Stiligt men onödigt. Recension.

Garth Ennis & John McCrea:
The Demon, Volume 1: Hell’s Hitman (1993-1994)
Första samlingen med föregångaren till Ennis/McCreas 90-talsfavorit Hitman.

Garth Ennis, Matt Martin, Keith Burns:
War Stories, Volume 3 (2016)
En berättelse från Jom kippurkriget (1973) och två från andra världskriget.

Gilbert Hernandez:
Comics Dementia (2016)
Expandering av 2000 års Fear of Comics, med senare material. Av alla Betos album (och han har flera erkända mästerverk bakom sig) är detta min favorit – en kreativ explosion av knas.

Archie Goodwin & Howard Chaykin:
Wolverine/Nick Fury: The Scorpio Connection (1990)
Spionage + superhjältar. Recension.

James D. Hudnall, Eduardo Barreto & Adam Kubert:
Lex Luthor: The Unauthorized Biography (1989)
När jag var 12 år tyckte jag att detta var imponerande kompromisslöst. (Att omslaget refererar till Donald Trump flög över mitt huvud.) Nr 2 på listan över ”Greatest Lex Luthor Stories Ever Told!”. Vilket kanske inte låter så märkvärdigt, men betänk att figuren har varit med i bokstavligt talat tusentals berättelser under 75 års tid. (Comic Vine listar i skrivande stund 3156 olika tidningar och album, men då är en viss procent samma berättelse på olika språk.)

Jane Austen:
Pride and Prejudice (1813)
Hederskultur bland lägre lantadeln för 200 år sedan.

Terry Moore:
Strangers in Paradise: Child of Rage (2001)
Romantik och gangsters. Medicinsk recension av ett av kapitlen.

Brian Augustyn, Michael Mignola, P. Craig Russell & Eduardo Barreto:
Batman: Gotham by Gaslight (1989/1991)
Titelserien av Mignola lade grunden till DC:s Elseworlds-etikett. Inte mycket till mysterium men atmosfärisk och stilbildande. Barreto-tecknade uppföljaren Master of the Future (som ingår i albumet) är bara kompetent.

Mark Russell, Ben Caldwell & Mark Morales:
Prez, Volume 1: Corndog-in-Chief (2016)
Politisk satir i sf-miljö, om en okvalificerad medborgare som råkar bli USA:s president med hjälp av sociala medier. På vissa sätt har väl verkligheten redan sprungit ifrån den i fråga om absurditet, men vi väntar fortfarande på Carl the End-of-Life Bear. Serien var för bra för dagens DC så det lär inte bli någon volym 2. Intervju med Russell och Caldwell.

F. Scott Fitzgerald:
The Great Gatsby (1925)
1900-talets främsta amerikanska roman? Kanske, men fuck the Jazz Age! Med på TIME:s 100-lista.

Gilbert Hernandez:
Luba and Her Family (2014)
Mer Love and Rockets.

Sarah Pinborough:
The Death House (2015)
Defekta skolbarn interneras i ett hus i väntan på döden. Romantisk YA.

Krister Petersson:
Uti vår hage (1987)

Alan Moore & Kevin O’Neill:
The League of Extraordinary Gentlemen Volume III: Century (2014)
Tredje League-volymen (eller fjärde om man räknar Black Dossier) är i princip en kritik av hur utarmad vår populärkultur har blivit de senaste hundra åren. Inte överdrivet insiktsfullt om moderna yttringar ( skadlig är väl inte JK Rowling?) men som vanligt sjukt genomarbetat och i många stycken briljant.

Gilbert Hernandez:
Ofelia (2015)
Ständigt mer Love and Rockets. Recension.

Toni Morrison:
Beloved (1987)
Nobelpris 1993. Förrymd slav dödar sin egen tvååriga dotter, hemsöks. Inspirerad av verkliga händelser. Med på TIME:s 100-lista.

James M. Cain:
The Postman Always Rings Twice (1934)
Cains debut. Klassisk roman noir om försäkringsmord, precis som (den ännu lite bättre) Double Indemnity. Men denna kan skryta med att ha blivit filmad 7 (!) ggr. (Åtminstone ett par av filmatiseringarna är bra.) Inte på TIME:s men väl på Modern Librarys 100-bästa-lista.

Neil Gaiman:
Trigger Warning (2015)
Ett tjugotal (mestadels bra) noveller och några (halvdana) poem. Bäst: ”The Truth is a Cave in the Black Mountains” (skotsk folksagefantasy) och ”The Case of Death and Honey” (Sherlock Holmes på kinesiska landsbygden). (Den senare påminner lite om Ian McKellen-filmen Mr. Holmes, fast bättre.)
Emmanuel Guibert:
Alan’s War: The Memories of G.I. Alan Cope (2008)
Seriebiografi. Cope hade en atypisk, odramatisk krigsupplevelse, som följdes av åratal av kringflackande i Europa. Lite uppbyggligt, men mest otillfredsställande.

Si Spencer, Dean Ormston, Phil Winslade, Meghan Hetrick & Tula Lotay:
Bodies (2015)
Fyra mord i fyra tidsperioder (av fyra olika tecknare) – hur hänger de ihop? Ambitiös struktur, kanske lite väl naiv kulturanalys. Invisibles-vibbar. Intervju med Spencer.

Walter Simonson:
Thor by Walter Simonson, Volume 1 (1983-1984)
Början på en av Marvels bättre 80-talsyttringar. Om Simonsons Thor-runda, grodor och allt.

Daniel Clowes:
Patience (2016)
Efterlängtad serieroman av en av vår tids främsta serieskapare. Kärlek, föräldraskap, tidsresor. Lever nästan upp till förväntningarna. Intervju med Clowes.

Chester Brown:
Mary Wept Over the Feet of Jesus (2016)
Jesus gillade prostitution och Gud ogillar de som lyder Honom. Chester Browns okonventionella tolkning av bibelpassager är bitvis övertygande och bitvis svårköpt, men ständigt lärorik och underhållande. Analys av ett av kapitlen och något av en recension.

David Mitchell:
Cloud Atlas (2004)
Roman uppbyggd av sex nästlade berättelser i olika stil, genre och miljö, från år 1850 till postapokalyps. Varje avsnitt är mer fängslande än det föregående. Sammantaget är det en av mina favoritromaner på flera år. Recension och Q&A. The AV Club ägnade en hel del uppmärksamhet åt boken för några år sedan.

Alan Garner:
Red Shift (1973)
Ännu en roman med separata men relaterade berättelser i olika tidseror: romerska invasionen, engelska inbördeskriget och nutid (dvs 70-tal). Här dock på samma geografiska plats: Cheshire. Betyg: fyra stenyxor.

Walter M. Miller Jr:
A Canticle for Leibowitz (1960)
Tredje boken i rad som består av flera separata berättelser som spänner över hundratals år. Munkorden räddar vetenskaplig information efter atomkrig. Sf-klassiker.

Ray Bradbury:
Something Wicked This Way Comes (1962)
Ond cirkus kommer till stan. Sentimentalt men okej. I likhet med Fahrenheit 451 bygger den på en bra idé som IMHO inte utvecklas tillräckligt. Bradbury är bättre som novellist.

Kingsley Amis:
Lucky Jim (1954)
Amis debutroman. Klassisk komedi i akademisk miljö. Rolig. Christopher Hitchens var ett fan. Med på TIME:s 100-lista.

J. G. Ballard:
High-Rise (1975)
Om hur det är att bo i höghus. Man avundas de som bor över ens huvud och föraktar de under ens fötter. Förr eller senare blir det krig mellan olika våningsplan. Då raidar man grannlägenheter på jakt efter gömd mat, misshandlar någon i hissen, eller dränker en hund i poolen. När elen slås ut och hissarna slutar gå eskalerar våldet. Byggandet av Karlatornet på Hisingen (72 våningar) sägs vara inspirerat av den här boken. Introduktion.

Cormac McCarthy:
Outer Dark (1968)
Det börjar med att ett nyfött barn sätts ut i skogen för att dö och fortsätter i samma inte helt superglada stil. Existentialism, incest, kannibalism, skuld. Vintage Cormac!

Garth Ennis & Tomas Aira:
War Stories, Volume 4 (2016)
Fjärde volymen samlar ett par berättelser om irländska volontärer respektive flygbombningen av Japan. Tecknaren Aira är kompetent men medioker.

Robert Graves:
Claudius the God (1934)
Fortsättningen på I, Claudius (högre upp i denna lista). Tråkigare än sin föregångare, bl a för att den täcker en kortare och mindre omvälvande era (år 41-54). Märkligt mkt fokus på Herodes Agrippa. Ändå läsvärd och lärorik.

Grant Morrison, Rags Morales, Andy Kubert et al:
Superman – Action Comics, Volume 1: Superman and the Men of Steel (2012)
Mozzers stålman levde varken upp till hans uttalade ambitioner eller läsarnas förväntningar. Retrospektiv.

Grant Morrison, Rags Morales et al:
Superman – Action Comics, Volume 2: Bulletproof (2013)
Obama-numret var kanske lite intressant.

Grant Morrison, Rags Morales, Brad Walker et al:
Superman – Action Comics, Volume 3: At the End of Days (2013)
Liksom 4D-upplösningen. Sammanfattning.

Brian Michael Bendis & Michael Gaydos:
Jessica Jones: Alias, Volume 1 (2002)

Brian Michael Bendis & Michael Gaydos:
Jessica Jones: Alias, Volume 2 (2003)

Brian Michael Bendis & Michael Gaydos:
Jessica Jones: Alias, Volume 3 (2003)

Brian Michael Bendis & Michael Gaydos:
Jessica Jones: Alias, Volume 4 (2004)

Brian Michael Bendis et al:
Jessica Jones: The Pulse – The Complete Collection (2004-2006)
Jag tyckte bra om första säsongen av tv-serien så det kändes på tiden att läsa serieförlagan, Alias (omdöpt till JJ: Alias i dessa nya utgåvor). Den gavs ut på Marvels vuxenetikett i 28 nr, sedan fortsatte Jessicas berättelse i den mer mainstream-vänliga uppföljaren The Pulse (14 nr) och därefter i strönummer av andra Bendis-titlar. Alias är med marginal bäst av allt detta, men det är egentligen först i album nr 3 som den börjar leva upp till sin potential och kort därefter tar den slut. The Pulse är ojämn och lider svårt av att Michael Gaydos är frånvarande större delen av tiden.

Svetlana Aleksijevitj:
Kriget har inget kvinnligt ansikte (1985/2004)
Nobelpris 2015. Reportagebok som består av intervjuer med massvis av sovjetiska kvinnor som stred mot Nazityskland – som sjukvårdare, prickskyttar, partisaner och mycket annat. Gott om hemska berättelser, från både under och efter kriget.

Al Feldstein & Jack Kamen:
Forty Whacks and Other Stories (1951-1953)
Fantagraphics tecknarfokuserade återtryckningar av EC:s klassiska serier är fräscha. Kamen (far till uppfinnaren av Segway) var inte en av de mest lysande stjärnorna i EC-stallet, men tillräckligt begåvad för att upprätthålla läsarens intresse trots Feldsteins ganska repetitiva manus.

Matthieu Bonhomme:
Mannen som sköt Lucky Luke (2016)
Anmärkningsvärt allvarlig för att vara en officiell Lucky Luke-serie. Snygg och småtrevlig. Men kopplingen till LL är knappast nödvändig – det kunde lika gärna varit en helt orelaterad westernserie. Recension.

Garth Ennis & John McCrea:
All-Star Section Eight (2016)
Senkommen spin-off från Ennis & McCreas 90-talsfavorit Hitman. Bästa inslaget: Phantom Stranger som gangstarappare. Intervju med Ennis.

Robert C. O’Brien:
Z for Zachariah (1974)
Postapokalyps av författaren till en av mina favoritböcker från barndomen, Mrs Frisby and the Rats of Nimh. Kärnvapenkrig dödar alla, utom en ensam flicka i en dal – och kanske någon till. Spänning uppstår.

Garth Ennis, Ashley Wood, Paul Jenkins & Dennis Calero:
Shadowman by Garth Ennis & Ashley Wood (1997/1999)
Skräck med superhjälterötter. Tunn story som kunde blivit duglig underhållning med en mindre inkompetent serietecknare än Wood. Albumet fylls ut med tre fjärdedelar (allt som färdigställdes) av en rätt vek Clive Barker-influerad helvetesserie av Jenkins. Sammantaget är albumet inte helt värdelöst, men en stark kandidat till det sämsta jag läste på hela året.

Garth Ennis & John McCrea:
The Demon, Volume 2: The Longest Day (1994-1995)
Andra halvan av Ennis demonserie. Som mycket av Ennis växer den allt eftersom, så det som började som ren överkurs slutar som ganska nödvändig läsning för Ennis-fans.

Noah Hawley:
Before the Fall (2016)
Flygplan störtar i Atlanten och bara en misslyckad konstnär och en fyraårig pojke överlever. Högklassig spänning av tv-serien Fargos showrunner. Jag hittade den via AV Clubs lista över årets bästa böcker. Inte den bästa roman jag läste 2016, men kanske den mest pageturniga.

J. K. Rowling, John Tiffany & Jack Thorne:
Harry Potter and the Cursed Child (2016)
Den åttonde Potter-berättelsen, i pjäsform. Harry är gammal och grå (37) och hans tramsiga barn ställer till bekymmer. Tänk om Voldemort kommer tillbaka?! Ungefär lika fängslande och sentimental som romanerna.

Debbie Delano & Phyllis Moore (red.):
AARGH! (1988)
AARGH = Artists Against Rampant Government Homophobia. Alan Moore grundade förlaget Mad Love enbart för att producera denna antologi i protest mot Clause 28, Thatchers gayfientliga lag. Blandad kompott, ett av de bättre bidragen är Gaiman/Talbots ”From Homogenous to Honey”.

Robert Kirkman, Charlie Adlard, Stefano Gaudiano & Cliff Rathburn:
The Walking Dead Compendium, Volume 3 (2012-2015)
Postapokalyptisk överlevnadssåpa som inspirerade till en skräpig tv-serie. Denna mastodontbok samlar nr 97-144 av tidningen. Nu när jag läst den blir det fyra års väntan till nästa 48-nummerskompendium.

Alan Moore, John Wagner, Alan Grant, Heinzl & Jesus Redondo:
Monster (1984-1988)
Köpte denna pga Moores inblandning, vilket var att inbjuda till besvikelse. Han får top billing därför att han initierade historien (och är mest känd), men boken innehåller exakt 4 sidor av Alan Moore, följt av 180 sidor Wagner/Grant (om det är de som har skrivit textberättelserna på slutet).

Brian K. Vaughan & Cliff Chiang:
Paper Girls, Volume 1 (2016)
80-talsretrosciencefiction. Påminner lite om tv-serien Stranger Things, fast mer kreativt och underhållande. Chansen är betydligt större att jag fortsätter med PG än med ST.

Douglas Adams:
Dirk Gently’s Holistic Detective Agency (1987)
Humoristisk roman som väldigt märkbart började livet som Doctor Who-manus. Eventuellt skulle jag ha tyckt bättre om den om jag kunde lite mer om Samuel Taylor Coleridge.

Jonathan Hickman & Esad Ribic:
Secret Wars (2015-2016)
En sorts remake/remix av 80-talscrossovern med (nästan) samma namn. Upplägg: De två sista universumen håller på att gå under, men Dr Doom räddar dagen och blir Gud. Moderna crossovers är märkliga, eftersom de är en sorts skelett – berättelsen är komplex men designad för att ha stora hål, som kan fyllas i andra titlar, av andra författare. Liksom de flesta förlagsägda superhjälteserier ska de också, på såpavis, undvika definitiva slut, men ändå vara hyfsat tillfredsställande på egna ben. Kombinationen är ganska omöjlig, och Secret Wars är ett nobelt misslyckande.

Darwyn Cooke:
DC: The New Frontier (2004/2008)
Stilig brygga mellan DC:s Golden Age och Silver Age. Eller, om man så vill, från McCarthy till Kennedy. Cooke dog, alldeles för tidigt, i maj 2016.

Harvey Kurtzman & Wallace Wood:
MAD’s Original Idiots: Wally Wood (1952-1955)
Samlar alla Wood-tecknade serier från de legendariska Kurtzman-ledda första 23 numren av Mad. Allra mest inflytelserik var ”Superduperman”. En annan höjdpunkt: ”Little Orphan Melvin”.

elderHarvey Kurtzman & Will Elder:
MAD’s Original Idiots: Will Elder (1952-1955)
En dito samling för Bill/Will Elder. Den bästa av de tre volymerna. Gott om klassiker: ”Shermlock Shomes”, ”Starchie”, ”Manduck the Magician”, ”Bringing Back Father”, ”Mickey Rodent” m fl. Kurtzman & Elder fortsatte samarbeta i 30 år, men sällan med lika bra resultat som här.

Harvey Kurtzman & Jack Davis:
MAD’s Original Idiots: Jack Davis (1952-1955)
Och så en med nyligen bortgångne Jack Davis. Mina favoriter: ”Supermarkets” och ”Cowboys”.

John Fowles:
The Magus (1965/1978)
Halvt bortglömd postmodern klassiker. Bildad ung man med problem utsätts för ”spel” av mysko snubbe på grekisk ö. Mytologi, sex, psykoanalys, Shakespeare, trams. Men jag föredrar annat av Fowles.

Peter Madsen, Hans Rancke, Per Vadmand & Henning Kure:
Valhall: Den samlade sagan 1 (1979-1982/2010)
Den danska serien om nordisk mytologi startar ganska amatörmässigt men börjar finna formen i album nr 3, sist i denna omnibusvolym.

Peter Madsen, Hans Rancke, Per Vadmand & Henning Kure:
Valhall: Den samlade sagan 2 (1987-1990/2010)
Album 4-6. Besök hos Utgårdaloke mm.

Peter Madsen & Henning Kure:
Valhall: Den samlade sagan 3 (1991-1993/2010)
Album 7-9. Tor vs midgårdsormen och Hrungnir.

Peter Madsen, Henning Kure, Hans Rancke & Per Vadmand:
Valhall: Den samlade sagan 4 (1997-2001/2010)
Album 10-12, inkluside film noir-pastichen Mysteriet med Skaldemjödet. Eventuellt är detta formtoppen.

Peter Madsen & Henning Kure:
Valhall: Den samlade sagan 5 (2006-2009/2010)
Album 13-15. Kulminerar i Ragnarök, förstås.

Paul Dini & Eduardo Risso:
Dark Night: A True Batman Story (2016)
Dini berättar, med Batman-figurer till hjälp, den sanna historien om när han själv blev rånad och misshandlad. Tyvärr inte lysande. En recension. Och en till, med ett intressant perspektiv.

Andrew Helfer & Kyle Baker:
Justice, Inc. (1989)
Pulphjälte från 1930-talet uppdaterad i serieform för det hårdkokta 80-talet. Bakers val av teckningsstil gör figurer svårigenkännliga och känslolösa.

Harlan Ellison (red.):
Dangerous Visions (1967)
Klassisk sf-antologi av en av mina tonårs favoritförfattare. 33 noveller! Inte många av dem känns ”farliga” så här 50 år senare, men majoriteten håller fortfarande. Från ett modernt perspektiv finns det visserligen ett och annat att reagera på. Bäst: Dick, Leiber, Delany. Bästa upptäckterna: David R. Bunch och Sonya Dorman.

Neil Gaiman et al:
The DC Universe by Neil Gaiman: Deluxe Edition
Samlar alla Gaimans sporadiska inhopp i DC:s superhjälteuniversum. Kompetent handverk rakt igenom, men det enda som egentligen behöver bevaras till eftervärlden är den Bernie Mireault-illustrerade ”When is a Door”.

Ray Bradbury:
The Halloween Tree (1972)
En resa genom 4000 år av Halloween-traditioner. Jag läste den under fel säsong, men om jag lärde mig något av boken så är det att det går utmärkt att fira Halloween när som helst.

Charles Burns:
Last Look (2016)
En bok som samlar trilogin X’ed Out, The Hive och Sugarskull. Tintin möter Mulholland Drive! Bland det allra bästa jag läste på hela året. Recension. Och en analys av några bildrutor.

Agatha Christie:
The Mousetrap (1952)
Mordmysteriepjäsen som gått i West End i snart 65 år. Jag hade klarat mig i flera decennier utan att bli spoilad, men till slut tänkte jag att det var bäst att inte utmana ödet längre.

Shirley Jackson:
The Lottery and Other Stories (1949)
Den berömda titelnovellen är atypisk – övriga 24 noveller är mer slice-of-life-iga än horror-iga. För att ha närmare 70 år på nacken är boken överraskande modern i sin syn på ras och kön. Men inget är riktigt lika bra som just ”The Lottery”.

Joss Whedon & John Cassaday:
Astonishing X-Men By Joss Whedon & John Cassaday Ultimate Collection, Book 1 (2004-2005)

Joss Whedon & John Cassaday:
Astonishing X-Men By Joss Whedon & John Cassaday Omnibus (2004-2008)
Whedon/Cassadays fortsättning på Morrison/Quitely/Van Sciver/Kordey/Jimenez/Silvestri/et al:s New X-Men. Med bara en tecknare är detta mer artistiskt konsekvent, naturligtvis. Och hantverksmässigt är det på många sätt så bra som mutantserier blir. Men samtidigt känns den konservativ och lite timid, föga nyskapande. Moz ansträngde sig för att ta X-världen framåt och göra den mer relevant för 2000-talet. Astonishing bygger till stor del på nostalgi (framför allt för Claremont/Byrne-eran).

J. G. Ballard:
The Drowned World (1962)
Ballards mest kända postapokalyps-bok. Polerna smälter och städer blir laguner, men huvudpersonen välkomnar förändringen. Introduktion av Will Self.

Okänd/a skapare:
Is This Tomorrow (1947)
Propaganda som avslöjar hur det kommer att gå till när kommunisterna tar över USA. Detta kanske inte känns som en överhängande fara i dagsläget, men det är ju bra att vara förberedd på alla eventualiteter. Läs och bedöm själv.

Rick Veitch:
Roarin’ Rick’s Rare Bit Fiends, No. 22 (2016)
På 90-talet började Veitch rita sina drömmar. Detta är första numret på 20 år eller så. Ännu märkligare än förr.

Tom King, Barnaby Bagenda et al:
The Omega Men: The End is Here (2016)
The War on Terror i yttre rymden. Passande som avslutning på året.


Mycket var bra men Cloud Atlas var bästa romanen och Last Look var bästa serien.

94 böcker jag läste 2015

I själva verket 50 prosaböcker (varav 45 skön och 5 fack), plus 44 serieböcker. Jag lägger kontinuerligt ut omslagsfoton på min bok-Tumblr. Sammanställningar från tidigare år: 2013, 2014.


E. M. Forster A Passage to India (1924)

E. M. Forster: A Passage to India (1924). Klass och ras och lite genus i Brittiska Indien. Såg förresten David Lean-filmen nyligen, också schyst. (Boken står med på TIME:s 100-bästa-lista 1923-2005, som jag långsamt avverkar.)

Virginia Woolf To the Lighthouse (1927)

Virginia Woolf: To the Lighthouse (1927). Kanske den mest händelselösa roman jag någonsin har läst. Genialt! En filmatisering av Kenneth Branagh ligger på YouTube. (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

Dashiell Hammett Red Harvest (1929)

Dashiell Hammett: Red Harvest (1929). The original Hårdkokt Deckare. (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

Dashiell Hammett The Maltese Falcon (1930)

Dashiell Hammett: The Maltese Falcon (1930). Mer Hammett. Läste denna första gången för 10-15 år sedan men fattade storheten först vid denna omläsning. (Inte med på TIME:s lista, men däremot på Modern Librarys.)

Raymond Chandler The High Window (1942)

Raymond Chandler: The High Window (1942). Tredje Marlowe. Sämre än The Big Sleep och Farewell My Lovely, men läsvärd.

Richard Matheson The Shrinking Man (1956)
Richard Matheson: The Shrinking Man (1956). Snubbe börjar krympa en sjundedels tum om dagen. Metaforiskt rik sf om 50-talets syn på manlighet. Ej i klass med Mathesons mästerverk I Am Legend.

Chinua Achebe Things Fall Apart (1958)

Chinua Achebe: Things Fall Apart (1958). Den största engelskspråkiga klassikern från det moderna Afrika. Om kultur, status och manlighet i ett litet för-nigerianskt samhälle. (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

William S. Burroughs Naked Lunch (1959)

William S. Burroughs: Naked Lunch (1959). En av de mest desorienterande böcker jag läst. Nästan som något en stor författare med allvarliga drogproblem kunde skrivit! (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

Robert Bolt A Man for All Seasons (1960)

Robert Bolt: A Man for All Seasons (1960). Pjäsen bakom en av mina favoritfilmer. Dumme, omoraliske Thomas Cromwell är taskig mot messiasfiguren Thomas
More. (Har förstått att Wolf Hall gör en annorlunda historisk tolkning. Borde väl läsa den så småningom.)

Muriel Spark The Prime of Miss Jean Brodie (1961)

Muriel Spark: The Prime of Miss Jean Brodie (1961). Flickskola i Edinburgh på 30-talet. Teman: undervisning och kalvinism och fascism. Blev också en bra film med Maggie Smith i titelrollen. (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

Shirley Jackson We Have Always Lived in the Castle (1962)

Shirley Jackson: We Have Always Lived in the Castle (1962). Såg denna på en Buzzfeedlista över briljanta böcker på under 200 sidor och blev förtjust i det läckra Thomas Ott-omslaget. Romanen i sig är inte heller dum – utanförskap, mentala problem och arsenik. Betyg: Fyra humlor.

Jerzy Kosiński The Painted Bird (1965)

Jerzy Kosinski: The Painted Bird (1965). En av de hemskaste böcker jag har läst. I positiv bemärkelse. Närmast ett frosseri i grymhet och vidskeplighet. Boken blev kontroversiell av skäl som var någonstans mittemellan James Frey och Påflugen på. (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

Frank Herbert Dune (1965)

Frank Herbert: Dune (1965). Ekologi och politik och religion och pojkäventyr.
Imponerande ambitiöst men jag tror det räcker bra med dessa 900 sidor, jag lämnar alla uppföljarna därhän. (Och filmen är förresten imho Lynchs svagaste, Jodorowskys kanske hade blivit bättre.)

Robert Sheckley Dimension of Miracles (1968)

Robert Sheckley: Dimension of Miracles (1968). Jag tror jag att i det parallella universum där ”Monkey Gone to Heaven” blev en större hit än ”Smells Like Teen Spirit” var den här boken väsentligt större än The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy. Men det kan mycket väl vara nonsens.

Robert Sheckley Store of The World The Stories of Robert Sheckley (2012)

Robert Sheckley: Store of the Worlds: The Stories of Robert Sheckley (2012). Visste du att New York Review of Books även publicerar böcker?! Det förändrar ju allt. Här en best-of-samling av Sheckley, företrädesvis 50-tal. Galaktiskt.

Michael Moorcock Behold the Man (1969)

Michael Moorcock: Behold the Man (1969). När jag läste den här för något decennium sedan tyckte jag att den var antiklimaktisk (eftersom ”twisten” är uppenbar på
ett tidigt stadium) men den här gången blev jag mer impad. En skön studie i existentialism, neuroser och mytbildning.

John D. MacDonald The Long Lavender Look (1970)

John D. MacDonald: The Long Lavender Look (1970). Mysterier är bäst i början, innan pusselbitarna faller på plats. Jag ska skriva en serie mysdeckare där alla brott förblir ouppklarade.

Judy Blume Are You There God It's Me, Margaret (1970)

Judy Blume: Are You There God? It’s Me, Margaret (1970). Klassisk YA. Om mens och religion och annat som 12-åriga tjejer eventuellt funderar på. (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

Gene Wolfe The Fifth Head of Cerberus (1972)

Gene Wolfe: The Fifth Head of Cerberus (1972). För en gångs skull ett ”SF masterwork” som lever upp till namnet. En nästan jobbigt rik bok, full av symboler och teman som verkar kräva en omläsning eller två. Bonuspoäng för det härligt smaklösa omslaget.

John Fowles The Ebony Tower (1974)

John Fowles: The Ebony Tower (1974). Nu har jag läst fyra böcker av Fowles utan att pricka in någon av hans två mest hyllade. Alla har varit schysta och den här novellsamlingen är bäst hittills. Lovande. Filmatiseringen av titelnovellen ligger på YouTube. Sebar.

Nicholas Meyer The Seven-Per-Cent Solution (1974)

Nicholas Meyer: The Seven-Per-Cent Solution (1974). Sherlock Holmes möter Sigmund Freud. Bokstavligt talat, ity Holmes behandlas för sitt kokainberoende i Wien. Respektabelt filmad.

Natalie Babbitt Tuck Everlasting (1975)

Natalie Babbitt: Tuck Everlasting (1975). Halvklassisk barnfantasy (med på Buzzfeed-listan som nämndes ovan). Flicka möter odödlig familj. Ärligt talat gör boken inte mycket med konceptet, men jag antar att den kan göra visst intryck om det är första gången läsaren stöter på idén.

Angela Carter The Bloody Chamber and Other Stories (1979)

Angela Carter: The Bloody Chamber and Other Stories (1979). Klassisk samling sagorevisionism med feministisk touch. Mycket bra.

Elfriede Jelinek Pianolärarinnan (1983)

Elfriede Jelinek: Pianolärarinnan (1983). Österrikisk masochism. Nobelpris 2004. Blev en bra Haneke-film. Knut Ahnlund var inget fan.

William Gibson Neuromancer (1984)

William Gibson: Neuromancer (1984). Påminner inte det här omslaget om en viss film? Men Gibson var 15 år före. (Iofs kom han efter både Blade Runner och Raymond Chandler.) Själv är jag inget vidare cyberpunk-fan men det är tydligt att den här boken har varit löjligt inflytelserik. Skulle vi ens ha dagens internet om inte en massa datanördar läst Gibson på 80-talet? (Med på TIME:s 100-bästa-lista.)

Donna Tartt The Secret History (1992)

Donna Tartt: The Secret History (1992). Betade till slut av denna, 20 år efter alla andra (fast till mitt försvar läste jag The Little Friend för något decennium sedan). Antar att jag planerar in The Goldfinch till år 2037 eller så. #metahemeralism

John Byrne Whipping Boy (1992)

John Byrne: Whipping Boy (1992). Kompetent men lättglömd skräckroman. Tematiskt ganska lik Garth Ennis Crossed (som kom 16 år senare). Jag ger den 2½ avslitna extremiteter av 5 möjliga.

Lois Lowry The Giver (1993)

Lois Lowry: The Giver (1993). YA-dystopi som banade vägen för Hunger Games,
Divergent och vad det nu är för trams dagens kids läser. Mindre actionbetonad och filmisk än sina efterföljare men/och antagligen mer tänkvärd. (Jag gillar iofs HG.) Påminner om den där blå klänningen som en del psykfall ser som vit.

Herta Müller Hjärtdjur (1994)

Herta Müller: Hjärtdjur (1994). Nobelpris 2009. Om rumänientyskars tämligen jobbiga lott i en brutal kommunistisk diktatur. Ingen skrattfest precis.

George R. R. Martin A Game of Thrones (1996)

George R. R. Martin: A Game of Thrones (1996). Strålande. Jag gillar tv-serien men detta var ju i en helt annan klass.

George R. R. Martin A Clash of Kings (1998)

George R. R. Martin: A Clash of Kings (1998). Ytterligare 900 sidor ASOIAF (eller GOT, som det kanske är okej att säga).

George R. R. Martin A Storm of Swords, Part 1 Steel and Snow (2000)

George R. R. Martin: A Storm of Swords, Part 1: Steel and Snow (2000). Robb följer sitt hjärta – hoppas det inte leder till dåligheter. Och en Dorne:are kommer till stan i jakt på rättvisa – hoppas han ger Berget som Rider en riktig minnesbeta!

George R. R. Martin A Storm of Swords, Part 2 Blood and Gold (2000)

George R. R. Martin: A Storm of Swords, Part 2: Blood and Gold (2000). Allt gick bra!

George R. R. Martin A Feast for Crows (2005)

George R. R. Martin: A Feast for Crows (2005). Tvärtemot diverse rapporter från omvärlden tycker jag inte det var någon ansenlig kvalitetsdipp i denna fjärde del. Tippar att folk ogillar boken mest för att den dissar deras älsklingsfigurer till förmån för nya perspektiv från Dorne och Iron Islands. Men det var precis vad jag gillade med den.

George R. R. Martin A Dance with Dragons (2011)

George R. R. Martin: A Dance with Dragons (2011). Så har man betat av 5000 sidor GOT och det återstår bara några tusen opublicerade sidor innan man får veta hur det går! Om inte GRRM eller jag dör först. Eller tv-serien hinner spoila.

Steven Erikson Gardens of the Moon (1999)

Steven Erikson: Gardens of the Moon (1999). Superambitiös epic fantasy. 94 (!) viktiga figurer, samtliga underutvecklade. Världsbygget är tillräckligt intressant för att man ska fortsätta vända blad men jag motstår nog frestelsen att läsa de följande 11000 sidorna i serien. (Jävla fantasyförfattare.)

Phoebe Gloeckner The Diary of a Teenage Girl (2002)

Phoebe Gloeckner: The Diary of a Teenage Girl (2002). Nyutgåva av Gloeckners halvt självbiografiska berättelse om hur hon som 15-åring började ha sex med sin mors pojkvän, tog droger, ritade serier och mådde dåligt. Uppbygglig. Faktiskt!

Martin McDonagh The Pillowman (2003)

Martin McDonagh: The Pillowman (2003). Svart komedi (?) av Martin McDonagh, mest känd på våra längdgrader för In Bruges. Författare i polisstat förhörs om otäcka dåd som påminner om hans berättelser. Obehagligt bra. Betyg: Fem avhuggna tår.

Will Elliott Cirkus Pilo (2006)

Will Elliott: Cirkus Pilo (2006). Australiensisk skräck för coulrofober. Carnivàle möter
Chuck Palahniuk med stänk av Clive Barker.

Scott Lynch The Republic of Thieves (2013)

Scott Lynch: The Republic of Thieves (2013). Ytterligare 700 sidor fantasy. Tredje boken i serien om Locke Lamora och klart svagast. Antar att jag läser vidare ändå, det är ju bara 11-12 böcker till planerade. (Jävla fantasyförfattare.)

Bob Odenkirk A Load of Hooey (2014)

Bob Odenkirk: A Load of Hooey (2014). En massa trams. (!)

Alan Warner Their Lips Talk of Mischief (2014)

Alan Warner: Their Lips Talk of Mischief (2014). En sorts Withnail & I med aspirerande författare istället för skådisar. Warners åttonde roman. Alla är bra.

Lev Grossman The Magician's Land (2014)

Lev Grossman: The Magician’s Land (2014). Skaplig avslutning på en trilogi som antagligen hade mått bra av att avslutas redan efter bok 1. Less is more. Tematiskt kan jag se poängen med att utöka, men storymässigt fanns det tydligen inte så mkt mer att säga.

Rob Thomas & Jennifer Graham Veronica Mars Mr. Kiss and Tell (2015)

Rob Thomas & Jennifer Graham: Veronica Mars: Mr. Kiss and Tell (2015). Lättsamt och lättsmält om våldtäkt och grov misshandel. Det är väl så moderna deckare funkar men känns det inte lite knas när det handlar om YA? (Jag är nog en gammal stöt.) Helt okej läsning för VM-fans iaf. Snäppet bättre än både filmen och förra boken.

Alan Moore, Mitch Jenkins & Kristian Hammerstad Show Pieces (2015)

Alan Moore, Mitch Jenkins & Kristian Hammerstad: Show Pieces (2015). Manus och storyboards till Moores delvis Kickstarter-finansierade kortfilmssekvens. Lite lynchigt, lite Carnivàle och mycket bra. Mer Show!


Anne Frank Anne Franks dagbok (1947)

Anne Frank: Anne Franks dagbok (1947). Ständigt aktuell.

Gita Mehta Karma Cola (1979)

Gita Mehta: Karma Cola (1979). Om västerlänningars jakt på upplysning i 60-70-talets Indien. Betyg: två och en halv avdankad hippie.

Gunnar Bergdahl (ed.) www.filmkritik.org Årsbok 1998-99 (1999)

Gunnar Bergdahl (red.): http://www.filmkritik.org Årsbok 1998-99 (1999). Djuplodande recensioner av ett gäng filmer från 1998. Triers Idioterna recenseras två gånger!

Simon Garfield Precis min typ. En bok om typsnitt (2010)

Simon Garfield: Precis min typ. En bok om typsnitt (2010). Trehundra sidor historia och trivia om fonter. Underhållande och lärorikt. (Jag kan rentav förlåta att författaren ägnar flera sidor åt att prata om textningen i Dark Knight Returns utan att nämna John Costanza vid namn.)

Pelle Snickars Digitalism. När allting är internet (2014)

Pelle Snickars: Digitalism. När allting är internet (2014). Om samhällets pågående ”digitalisering” med utgångspunkt från sju ganska luddiga begrepp: Överflöd, Kvalitet, Delande, Öppenhet, Information, Lagring och, ja just det, Digitalisering. På det stora hela en bra nästan-nulägesbeskrivning (den är förstås redan åldrad här och var). Finns även i pdf-form.


Carl Barks Walt Disney’s Donald Duck Trail of the Unicorn (1949-1950 2014)

Carl Barks: Walt Disney’s Donald Duck: “Trail of the Unicorn” 
(1949-1950/2014). Fantagraphics-samling som innehåller en av mina favorit-Barks
från barndomen: Kalle Anka på Grönland. Det visar sig att i originalet var ”Grönland” i själva verket Alaska! Upprörande.

Wallace Wood, Al Feldstein et al Came the Dawn and Other Stories (1950-1954 2012)

Wallace Wood, Al Feldstein et al: Came the Dawn and Other Stories (1950-1954/2012). Klassiska EC-serier, atmosfäriskt tecknade av W. Wood. Djärvare än det mesta i popkulturväg på 50-talet, men tämligen åldrat idag. Al Feldstein var ingen Harvey Kurtzman.

R. Crumb The Book of Mr. Natural (1995)

R. Crumb: The Book of Mr. Natural (1995). Ett urval Mr. Natural-serier från 1967-1991. Flertalet fungerar som tidskapslar för sina respektive eror, men mina favoriter är från Crumbs ”mognare” period på 80-talet och framåt. Mindre innovativa men tekniskt skickligare.

Robert Crumb R. Crumb's Sex Obsessions (2006 2015)

Robert Crumb: R. Crumb’s Sex Obsessions (2006/2015). Budgetversion av Taschens tusendollarssamling med nyligen färglagda Crumbserier (och svartvita teckningar) från 1980-2006.

Chris Claremont, Dave Cockrum & Len Wein Marvel Masterworks The Uncanny X-Men, Volume 1 (1975-1976)Chris Claremont, Dave Cockrum, John Byrne, Bob Brown & Tony DeZuniga Marvel Masterworks The Uncanny X-Men, Volume 2 (1976-1978)Chris Claremont, John Byrne & Terry Austin Marvel Masterworks The Uncanny X-Men, Volume 3 (1978-1979)Chris Claremont, John Byrne, George Pérez & Terry Austin Marvel Masterworks The Uncanny X-Men, Volume 4 (1979-1980)Chris Claremont, John Byrne & Terry Austin Marvel Masterworks The Uncanny X-Men, Volume 5 (1980)

Marvel Masterworks: The Uncanny X-Men, Volumes 1-5 (1975-
Drygt 1100 sidor X-Men av Chris Claremont & Dave Cockrum/John Byrne. En favorit från mellanstadiet som delvis håller än, åtminstone de senare volymerna. (Att kalla det ”Masterworks” är iofs att ta i. Det är kommersiell underhållning riktad till kids, producerad på löpande band och ibland med redaktionell inblandning/censur.)

Marv Wolfman & George Pérez Crisis on Infinite Earths (1985)

Marv Wolfman & George Pérez: Crisis on Infinite Earths (1985). Ambitiös årslång serie som var tänkt att strömlinjeforma DC:s universum efter 50 års kontinuerliga berättelser (men som mest ledde till ökad komplexitet och förvirring). Idag bara intressant av seriehistoriska skäl – för som ”litteratur” är det vekt. Klumpigt, pratigt, ostrukturerat. Betyg: 5000 galaxer (av en miljon möjliga). Tänk vad 1985 års Alan Moore hade kunnat göra med samma upplägg…

Grant Morrison & Steve Yeowell Zenith Phase One (1987)

Grant Morrison & Steve Yeowell: Zenith: Phase One (1987). Morrisons 2000 AD-superhjälte/rockstjärna, åter i tryck. Bagatellartad första ”fas”, men inte utan viss 80-talscharm.

Grant Morrison & Steve Yeowell Zenith Phase Two (1988)

Grant Morrison & Steve Yeowell: Zenith: Phase Two (1988). Zenith versus Richard Branson.

Grant Morrison & Steve Yeowell Zenith Phase Three (1989-1990)

Grant Morrison & Steve Yeowell: Zenith: Phase Three (1989-1990). Moz gör Crisis (se ovan). Dussintals figurer från UK-serier. Lite för abstrakt tecknat.

Grant Morrison & Steve Yeowell Zenith Phase Four (1992)

Grant Morrison & Steve Yeowell: Zenith: Phase Four (1992). Och så avslutningen. Vinner ganska mycket på att (till skillnad från fas 1-3) vara i färg.

Grant Morrison, Mark Millar, Phil Hester & Kim DeMulder Swamp Thing The Root of All Evil (1994-1995)

Grant Morrison, Mark Millar, Phil Hester & Kim DeMulder: Swamp Thing: The Root of All Evil (1994-1995). Hyfsat respektabel fortsättning på Moores (och Veitchs!) 80-
talsepos. Millar var bara i 25-årsåldern och långt ifrån sitt nuvarande irriterande maner.

Grant Morrison, Phil Jimenez, John Stokes, Michael Lark, Chris Weston, et al The Invisibles The Deluxe Edition, Book Three (1997-1998)

Grant Morrison, Phil Jimenez, John Stokes, Michael Lark, Chris Weston, et al: The Invisibles: The Deluxe Edition, Book Three (1997-1998). 90-talsnostalgi. Första halvan av den andra, mer kommersiella och hollywoodska, volymen av Morrisons magnum opus.

Grant Morrison, Chris Weston, Philip Bond, Warren Pleece, Sean Phillips, Frank Quitely, et al The Invisibles The Deluxe Edition, Book Four (1998-2000)

Grant Morrison, Chris Weston, Philip Bond, Warren Pleece, Sean Phillips, Frank Quitely, et al: The Invisibles: The Deluxe Edition, Book Four (1998-2000). Samlar resten av volym 2 och hela volym 3.

Grant Morrison, Chris Weston & Gary Erskine The Filth The Deluxe Edition (2004)

Grant Morrison, Chris Weston & Gary Erskine: The Filth: The Deluxe Edition (2004). Morrisons bästa serie, äntligen i en samlingsutgåva som inte är tryckt på toalettpapper. Från den tid då han ännu inte var helt fokuserad på att antingen sälja en film eller skriva evighetsserier med supermjältar ägda av ondskefulla företag.

Grant Morrison et al The Multiversity The Deluxe Edition (2015)

Grant Morrison et al: The Multiversity: The Deluxe Edition (2015). En samling one-shots i olika stilar. Bäst är den Quitely-tecknade ”Pax Americana”, ett slags svar på Watchmen. Men inte ens den känns särskilt angelägen.

Seven Deadly Sins (1989)

Seven Deadly Sins (1989)
Knockabout-antologi, med bidrag av Moore, Gaiman, Talbot, Gibbons m fl.

Peter Milligan, Kieron Dwyer, Jim Aparo & Tom Mandrake Batman Dark Knight, Dark City (1990-1991)

Peter Milligan, Kieron Dwyer, Jim Aparo & Tom Mandrake: Batman: Dark Knight, Dark City (1990-1991). En av mina favorit-Batman-serier när jag var 13. Inte minst för
att den lärde mig ordet trakeotomi.

Al Columbia Doghead (1992)

Al Columbia: Doghead (1992). Om Al.

Gerard Jones & Eduardo Barreto Martian Manhunter American Secrets (1992)

Gerard Jones & Eduardo Barreto: Martian Manhunter: American Secrets (1992). Väldigt 1950-tal. Kommunism, quiz-shower, marsianer, MAD Magazine.

Rick Veitch, Bryan Talbot, Paul Jenkins & Al Davison Neil Gaiman’s Teknophage, Volume One (1995-1996)

Rick Veitch, Bryan Talbot, Paul Jenkins & Al Davison: Neil Gaiman’s Teknophage, Volume One (1995-1996). Världshistoriens minst subtila metafor för kapitalism. Ondskefull telepatisk dinosaurie styr sitt intergalaktiska steampunk-imperium med järnhand. Om jag hade några hundra miljoner dollar över skulle jag finansiera en HBO-tv-serie baserad på detta. Veitch/Talbots serie borde fortsatt i 100 nr istället för 6 (de sista 4 i denna samling, av Jenkins/Davison, är inte i samma klass).

Fabien Vehlmann & Denis Bodart Green Manor, Volume 1 Assassins and Gentlemen (2001)Fabien Vehlmann & Denis Bodart Green Manor, Volume 2 The Inconvenience of Being Dead (2002 2005)

Fabien Vehlmann & Denis Bodart: Green Manor, Volume 1: Assassins and Gentlemen (2001) och Green Manor, Volume 2: The Inconvenience of Being Dead (2002/2005). Fiffiga viktorianska mordmysterier i serienovellform, alla på exakt 7 sidor. Av författaren till förrförra årets (mästerliga) Beautiful Darkness.

Alejandro Jodorowsky & Juan Giménez The Metabarons Path of the Warrior (2001)

Alejandro Jodorowsky & Juan Giménez: The Metabarons: Path of the Warrior (2001). Ojoj vad Dune-inspirerad Joddan var.

Alejandro Jodorowsky & Milo Manara The Borgias (2014)

Alejandro Jodorowsky & Milo Manara: The Borgias (2014). Såpig skildring av maktkamperna kring påvestolen i slutet av 1400-talet, sedermera skildrat i flera tv-serier. Svag story, men Manaras illustrationer är ljuvliga. Sällan har en säck avlägsnade organ varit mer estetiskt tilltalande.

Mike Mignola, Christopher Golden, Tom Sniegoski, Ryan Sook et al B.P.R.D. Hollow Earth and Other Stories (2003)

Mike Mignola, Christopher Golden, Tom Sniegoski, Ryan Sook et al: B.P.R.D.: Hollow Earth and Other Stories (2003). Första samlingen av Hellboyspinoffen.

Guy Delisle Pyongyang A Journey in North Korea (2004)

Guy Delisle: Pyongyang: A Journey in North Korea (2004). Fascinerande inblick i livet i en hjärntvättad nation. Betyg: En bukett kimjongiliablommor.

Joe Casey & Tom Scioli Gødland, Volume 1 Hello, Cosmic! (2006)

Joe Casey & Tom Scioli: Gødland, Volume 1: Hello, Cosmic! (2006). Kirby-ig sf-grej.

Joe Casey & Chris Burnham Nixon's Pals (2008 2015)

Joe Casey & Chris Burnham: Nixon’s Pals (2008/2015). Om en parole officer (vad heter det på svenska? Övervakare?) för superskurkar. Onödigt till-lyxad nyutgåva.

Annette Herzog & Katrine Clante Pssst! (2013)

Annette Herzog & Katrine Clante: Pssst! (2013). Scrapbookigt om att vara tween.

Alan Moore, Gene Ha & Zander Cannon Absolute Top 10 (2013)

Alan Moore, Gene Ha & Zander Cannon: Absolute Top 10 (2013). Samling i mastodontformat med det som eventuellt är AM:s bästa mjälteserie sedan 80-talet. Innehåller hela originalserien, plus Smax och Forty-Niners. Väger tre kilo.

Alan Moore & Kevin O'Neill Nemo River of Ghosts (2015)

Alan Moore & Kevin O’Neill: Nemo: River of Ghosts (2015). Sista delen i Nemo-trilogin, en spinoff till LoEG. Nånting om att låta kultur åldras och dö med värdighet istället för att hålla den vid liv med artificiella medel? Att skapa något nytt med respekt för det som varit men utan att bara upprepa det? Typ.

Alan Moore & Gabriel Andrade Crossed Plus One Hundred, Volume 1 (2015)

Alan Moore & Gabriel Andrade: Crossed Plus One Hundred, Volume 1 (2015). Post-post-apokalyps (sic)! Alan Moore gör Ennis-horror (se nedan). Teman: Språk, ekologi och wishful fiction. Ungefär så bra som man skulle tro.

Tom Scioli & John Barber Transformers vs. G.I. Joe, Volume 1 (2014)

Tom Scioli & John Barber: Transformers vs. G.I. Joe, Volume 1 (2014). Leksaker vs leksaker! Överraskande auteristiskt.

Kamagurka & Herr Seele Cowboy Henk (2014)

Kamagurka & Herr Seele: Cowboy Henk (2014). Belgisk absurdism! (Bajs, konst, body horror, sex, bakverk mm.) Serien har publicerats i decennier men jag fick upp ögonen för den först när den vann pris på Angoulême-festivalen häromåret. Uppfinningsrikt och underhållande.

Garth Ennis & Christian Zanier Crossed, Volume 10 (2014)

Garth Ennis & Christian Zanier: Crossed, Volume 10 (2014). En sorts origin story för Ennis extrema skräckserie. Gordon Brown spelar en stor roll. Som så många Ennis-verk på senare år lider den tyvärr svårt av en halvbegåvad tecknare. (Jag läste också om alla Ennis tidigare Crossed-serier och snablar vad mycket bättre de som är tecknade av Jacen Burrows fungerar än resten.

Garth Ennis, Facundo Percio & Sebastian Cabrol Caliban (2015)

Garth Ennis, Facundo Percio & Sebastian Cabrol: Caliban (2015). Ennis gör Alien. På gott och ont.

Warren Ellis & Tula Lotay Supreme Blue Rose (2015)

Warren Ellis & Tula Lotay: Supreme: Blue Rose (2015). Ellis försök att rädda Moore från Larsen.

Brandon Graham, Simon Roy, Giannis Milonogiannis, Dave Taylor, Ron Wimberly & Joseph Bergin III Prophet, Volume 4 Joining (2015)

Brandon Graham, Simon Roy, Giannis Milonogiannis, Dave Taylor, Ron Wimberly & Joseph Bergin III: Prophet, Volume 4: Joining (2015). Suveränt exempel på att spinna guld av halm, eller hur nu uttrycket lyder. Utifrån en handfull sjukt oinspirerade Liefeld-skapelser har Brandon Graham byggt en av tidernas mest kreativa och ambitiösa sf-serier.

Kate Beaton Step Aside, Pops (2015)

Kate Beaton: Step Aside, Pops (2015). Uppföljare till 2011 års samling Hark! A Vagrant. Inte riktigt lika bra, men nästan.

Neil Gaiman, J. H. Williams III & Dave Stewart The Sandman Overture The Deluxe Edition (2015)

Neil Gaiman, J. H. Williams III & Dave Stewart: The Sandman: Overture: The Deluxe Edition (2015). En bra prequel! När hände det senast? JHW3 överträffar sitt arbete på Promethea. Han kan vara den bäste tecknare Sandman har haft. I alla fall i mer än ett nummer i sträck.

Okej, nu är det slut.