150 böcker och serier jag läste 2018, del 2

Här fortsätter listan över allt jag läste förra året. Denna gång serier, i alfabetisk ordning efter författare.

2018, del 1: Prosa.

Listor från tidigare år: 2017, 2016, 2015, 2014 och 2013.

azzarello1 azzarello2
azzarello3 azzarello4
azzarello5 azzarello6
Brian Azzarello, Cliff Chiang & Tony Akins: Wonder Woman, Volume 1: Blood (2012)
Brian Azzarello, Cliff Chiang & Tony Akins: Wonder Woman, Volume 2: Guts (2012)
Brian Azzarello & Cliff Chiang: Wonder Woman, Volume 3: Iron (2013)
Brian Azzarello, Cliff Chiang & Goran Sudžuka: Wonder Woman, Volume 4: War (2014)
Brian Azzarello, Cliff Chiang & Goran Sudžuka: Wonder Woman, Volume 5: Flesh (2015)
Brian Azzarello, Cliff Chiang & Goran Sudžuka: Wonder Woman, Volume 6: Bones (2015)
Grekiska gudar i modern tappning. När DC Comics år 2011 rebootade sitt superhjälteuniversum var detta en av de mer rosade av de 52 nya, månatliga titlarna. Vissa är stora fans. Mitt eget omdöme är mer blandat, ungefär som detta. Okej underhållning för stunden, men det mest bestående intrycket är att Azzarello är väldigt svag för dåliga ordvitsar.

backderf
Derf Backderf: My Friend Dahmer (2012)
Självbiografiskt. På 1970-talet var Derf klasskamrat med Jeffrey Dahmer, som senare skulle bli okänd för att ha mördat 17 unga män på bisarra vis. Boken fokuserar dock inte på hans brott, läsaren förutsätts vara någorlunda bekant med den makabra historien. Istället är det en skildring av tonårs-Dahmers utanförskap i skolan, alkoholism och begynnande mentala problem. Derf ställer sig frågan varför inte vuxna i deras omgivning märkte att Dahmer behövde hjälp, när det var tydligt för eleverna.
Recension i TIME.
Recension i TCJ.

bell
Gabrielle Bell: Everything is Flammable (2017)
Självbiografiskt. Ett år i Bells liv. Börjar som en bild av vardagen för fattiga hipsters i New York. Bells mor lever off the grid i en skog i norra Kalifornien och när moderns hus brinner ner måste Bell åka och hjälpa henne fixa en ny bostad.
Utdrag (som inkluderar den hemskaste sekvensen i hela boken, inte riktigt representativ för helheten).
Intervju i TCJ.

bendis1 bendis2
Brian Michael Bendis & Michael Gaydos: Jessica Jones, Volume 2: The Secrets of Maria Hill (2017)
Brian Michael Bendis & Michael Gaydos: Jessica Jones, Volume 3: Return of the Purple Man (2018)
De sista volymerna i en onödig men ganska oförarglig fortsättning på Alias, en serie som var bra-för-att-vara-Marvel för drygt 15 år sedan (nämnd i listan för 2016). Bendis har tappat stinget, men de som läst hela vägen hit är nog rätt okej med en stinglös Bendis. Kanske en tvåa?
Rolig detalj: Gaydos fancastar Julian McMahon – känd bl a för två andra Marvel-filmatiseringar (Fantastic Four och Runaways) – som Killgrave.

brubakerfatale1 brubakerfatale2
Ed Brubaker & Sean Phillips: Fatale: The Deluxe Edition, Volume One (2014)
Ed Brubaker & Sean Phillips: Fatale: The Deluxe Edition, Volume Two (2015)
Femme fatale som till synes inte åldras tampas med sekt på både 50-talet och 70-talet. Genren är ”horror noir” – hårdkokt deckare mixat med Cthulu. Håller en mycket hög grad av professionalitet och är klart läsvärt. Men! Serien är antingen för lång (ursprungligen planerad som 12 kapitel, men det blev 24) eller för kort (enstaka kapitel expanderar storyn till 1200-talet respektive 1800-talet utan någon ordentlig payoff). Och som så ofta kan lösningen inte riktigt leva upp till mysteriets löfte. Bättre än Brubaker/Phillips tidigare Incognito men inte i klass med de bästa delarna av deras Criminal.
Intervju med Brubaker.
Abhay Khosla hade blandade känslor.

brubakerjunkies
Ed Brubaker & Sean Phillips: My Heroes Have Always Been Junkies (2018)
Och här har vi en färsk, fristående berättelse i Criminal-världen – men tyvärr inte en av de vassare. Som titeln antyder handlar det om beroende. Mycket är baserat på Brubakers egen barndom.
TCJ-recension.

brubaker1
Ed Brubaker, Bryan Talbot & Steve Leialoha: The Sandman Presents: The Dead Boy Detectives (2001)
Ej heller denna 20 år gamla Sandman-spinoff känns särskilt angelägen. Men duglig läsning för stunden för den som gillar spöken, odödlighet och/eller Gilles de Rais.

brunetti
Ivan Brunetti: Misery Loves Comedy (1994-2001/2007)
Självbiografiskt – med mera. Samlar de tre nummer av Schizo som misantropen Brunetti producerade under 1994-1998, plus lite blandade grejer. Dystert men en hel del är lysande.
Publishers Weekly-recension.
Mer grundlig genomgång på High-Low.

bui
Thi Bui: The Best We Could Do (2017)
Självbiografiskt. Om Buis familjs flykt från Vietnam till USA. Dessutom en rörande skildring av föräldraskap. Bill Gates listade den som en av sina fem favoritböcker från 2017.
TCJ-recension.

crumb
R. Crumb: The Weirdo Years (1981-1993)
Självbiografiskt igen. Och mycket annat: Serietolkningar av Krafft-Ebing, Philip K Dicks religiösa upplevelser, Guldlock, en parodi av Omaha the Cat Dancer… osv, osv. Samlar alla Crumbs egna bidrag till Weirdos 28 nummer. Kanske den enskilt bästa av alla Crumb-samlingar (och de är många).

davis
Eleanor Davis: You & a Bike & a Road (2017)
Självbiografiskt? Ja! I mars 2016 fick Davis för sig att cykla ensam från Arizona till Georgia. Hon dokumenterar resan i seriedagboksform, inklusive möten, knäsmärtor och ett USA i förändring. Av många sedd som en av 2017 års bästa serier – t ex Tucker Stone.
Paste-intervju.

davis2
Eleanor Davis: Why Art? (2018)
Även denna väldigt snabblästa diskussion om vad konst är blev älskad av många kritiker, TCJ:s konsensuslista över 2018 års bästa serier har den som nummer 3. Själv tyckte jag tyvärr inte alls den var i samma klass som You & a Bike.
Recension på The Smart Set.

deforge
Michael DeForge: First Year Healthy (2014)
Serienovell/bilderbok (en bild per sida) om mentalsjukdom och en magisk katt. Normalt tycker jag mycket om DeForge och detta var som vanligt snyggt – men alldeles för kort och inte särskilt tillfredsställande.

delisle
Guy Delisle: Hostage (2017)
Biografiskt. År 1997 blev en fransman som jobbade åt Läkare utan gränser i Ingusjien kidnappad och förd till Tjetjenien. Delisle, känd bl a för reseboken Pyongyang (nämnd helt kort 2015), skildrar hans fångenskap över 400 ganska händelselösa men ändå fängslande (ha!) sidor. En verklig berättelse som funkar bättre i serieform än jag tror att den skulle göra i något annat medium.
TCJ-intervju.
The Guardian-recension.

drnasosabrina
Nick Drnaso: Sabrina (2018)
Mästerlig serieroman av skaparen till novellsamlingen Beverly (en favorit från förra årets lista). Om hur en hemsk händelse påverkar offrets omgivning. Fångar Trump-eran perfekt. Kontrollerat och empatiskt på ett sätt som liknar Chris Ware. Boken blev en oväntad mainstream-framgång, nominerad till Booker-priset.
New York Times-recension.
Recension och intervju i TCJ.
Drnaso fick nyligen en högst läsvärd profil i New Yorker.

ennisplatoon
Garth Ennis & Goran Parlov: Punisher: The Platoon (2018)
Prequel till Ennis tidigare prequel (Born) till hans Punisher Max. Samtliga publicerade på Marvels ”vuxenetikett” (i den bemärkelsen att den tillåter våld, bröstvårtor och fula ord). Jag vill påstå att Parlov är Ennis allra bästa (mest passande) tecknare, möjligen med undantag för Dillon. Och serien är nästan befriad från Ennis humor, som kan vara rejält hit-or-miss. Synd bara att albumet är tryckt på glansigt toalettpapper.
Intervju med båda skaparna.

ennisdastardly
Garth Ennis & Mauricet: Dastardly & Muttley (2018)
Efter en mystisk explosion börjar vår värld – människor, vapen – förvandlas i Hanna-Barbera-stil. Två flygare är i centrum. Det hela påminner en del om Roger Rabbit. Ennis ”trams-mode” kan som sagt vara påfrestande, men det är också där han är som mest benägen att prova nya saker. Nya typer av berättelser, vill säga, inte nya uttryckssätt – det senare är exakt likadant i alla hans serier. Men brister till trots är detta en av Ennis mer inspirerade serier på senare år! Och jag ger bonuspoäng för Chluto.
TV Tropes om serien.
Newsarama-intervju med Ennis.

ennisjimmy1 ennisjimmys2
Garth Ennis & Russ Braun: Jimmy’s Bastards, Volume 1: Trigger Warning (2018)
Garth Ennis & Russ Braun: Jimmy’s Bastards, Volume 2: What Did You Just Say? (2018)
Hemlig MI6-agent (= Bondkopia) vet inte om att han har 300 barn som ett resultat av många års promiskuitet. Plumpast möjliga satir, mest en ursäkt för Ennis att gnälla om politisk korrekthet. Tucker Stone gör en underhållande sågning av serien i de sista 10 minuterna av denna podcast.
CBR-intervju med Ennis.
Recension/analys på Gotham Calling.

evens3
Brecht Evens: Panther (2014/2016)
Flamländske Evens har gjort en synnerligen läcker barnbok som efterhand blir alltmer olycksbådande trots att inte mycket egentligen händer. Påminner så smått om Beautiful Darkness i sin blandning av vackert, gulligt och läskigt. Flicka får besök av en ständigt föränderlig panter. Kalle & Hobbe om Hobbe var både mer lekfull och obehaglig.
Comics Alliance-recension.
TCJ-intervju.
Processintervju i Paste.

evens1
Brecht Evens: The Wrong Place (2010)
Panther var så bra att jag blev tvungen att läsa Evens tidigare serier. Den här handlar om kontrasten mellan en kille som är the life of the party, en Peter Pan-liknande figur som är älskad och/eller beundrad av alla – och hans gamla skolkamrat, en vanlig awkward snubbe.
TCJ-intervju.
Hooded Utilitarian-recension.
Utdrag.

evens2
Brecht Evens: The Making Of (2011)
Pretentiös men inte särskilt framgångsrik konstnär med stort ego blir inbjuden till en amatörmässig konstfestival i en by. Roligt berättat och vackert målat. Påminde mig om Mazzucchellis Asterios Polyp. Liksom den är detta en visuell tour de force av en mästerlig serietecknare – med en story som är helt okej, men inte alls i samma klass som bilden.
The Guardian-recension.
High-Low-recension.
Utdrag.

cfpowr
C. F.: Powr Mastrs, Volume 2 (2008)
Arty fantasyintrig. En blandning av rollspel, Dune och outsider art. Del 2 av 4. Jag har varken läst början eller fortsättningen. Men en vacker dag.
Goodreads-recension.

forsman
Charles Forsman: The End of the Fucking World (2013)
Badlands-artad debut som talar till tonåringar. Blev en skaplig tv-serie med mer diskret titel.
Tråkig recension men härligt störig kommentarstråd.

gauld
Tom Gauld: Goliath (2012)
Från den bibliske jättens perspektiv. Sin storlek till trots är Goliat/h inte mycket till slagskämpe, han vill hellre administrera. Okej men tunn. Extremt snabbläst. Min upplevelse var exakt som denna recensents. Gaulds Mooncop (förra året) är bättre.

gerber
Steve Gerber, Gene Colan, Rick Veitch et al: Superman: Phantom Zone (1982/1986)
Pretentiösa jungianska fantasier kombinerat med en god portion body horror – riktat till en läsekrets i typ mellanstadieåldern. Som barn tyckte jag att dessa serier var svårbegripliga och lite obehagliga. I vuxen ålder kan jag lätt förstå den känslan! Större delen av samlingen är sådär, men den räddas av den bisarra 38-sidiga epilogen, ritad av Veitch. Denna utgörs av det allra sista numret av DC Comics Presents, den sista kanoniska serien från ”Pre-Crisis”-universat. Säkerligen en av de mest ångestladdade Stålmannen-serierna någonsin.
Referat.

gfrorer
Julia Gfrörer: Flesh and Bone (2010)
Serienovell ritad med Gfrörers tunna, lite spretiga linjer. Ung man söker upp häxa för att få återförenas med sin döda tjej. Barnamord, kannibalism och diverse hemskheter följer. Så är det med kärlek. Påminner lite om den utmärkta filmen The Witch (som kom 5 år senare).
TCJ-recension.
Kort video om skapandet.
Två intervjuer i TCJ: En ganska normal och en äldre och mer pretentiös.

goodwin
Archie Goodwin & Walt Simonson: Manhunter, the Complete Saga (1973-1974/1979)
Svartvit samling med halvklassiska Manhunter. De första sex delarna är välgjorda äventyrsserier (riktade till en ung publik) och fungerar fristående från DC-universat, men det mesta faller platt till marken när Batman gästspelar i den sjunde och avslutande delen. Trots detta är det bättre än de flesta superhjälteserier på 1970-talet, inte minst för att den når ett definitivt slut.

hanselmann2
Simon Hanselmann: Megg & Mogg in Amsterdam and Other Stories (2016)
Tasmanske transvestiten Hanselmann gör serier om en häxa och hennes katt som har sex, röker på och kämpar med depression. Vännen Owl försöker styra upp deras liv men får bara skit för det. Kaosagenten Werewolf Jones (vars vanartiga tween-barn bajsar i trädgården) gör filthattar och har sjukt dåligt inflytande. Min favorit bland serierna i denna bok är ”Qatar Felt Hat Expo”, om en flygresa som kommer av sig. Uppfuckat, roligt och ibland märkligt trovärdigt om hur svårt det kan vara att leva. Vice har publicerat många av stripparna.
The Guardian-intervju.

hanselmann1
Simon Hanselmann: Megahex (2014)
Första Fantagraphics-samlingen med Megg, Mogg och Owl (och Werewolf Jones!). Hälften stonerkomedi, hälften stonertragedi.
Recension i Paste: ”What at first glance reads like an episodic stoner comedy slowly reveals a chiseled character study of suburban ennui to rival the works of Solondz, Groening, or Flaubert.”
TCJ-intervju.

hanselmann3
Simon Hanselmann: One More Year (2017)
Tredje Fantagraphics-samlingen. ”Heat Wave” är formtoppen. En annan av mina favoriter, ”Father Knows Best”, kan läsas på Vice.
Eye on Design-intervju.
Paste-intervju.

hernandezthree
Gilbert Hernandez: Three Sisters (2002-2007/2018)
Färsk Love and Rockets-samling med 00-talsserier. Sex, relationer, b-film, åldrande. Hernandez är en mästare men kanske följer han sin musa lite väl mycket. Ibland kan jag längta tillbaka till Palomar-tiden.

hickmaneast
Jonathan Hickman & Nick Dragotta: East of West, Volume 1 (2013)
Som om Jodorowsky hade skrivit Preacher. Våldsamt och ambitiöst – uppenbarligen de första kapitlen i en episk historia.
AV Club-recension av sista numret i denna volym.

huizenga1
Kevin Huizenga: Curses (2006)
Serienoveller med Huizengas everyman Glenn Ganges i huvudrollen. Stor variation: Hur starar förstör Nordamerika, huruvida icke-troende brinner i helvetet, en italiensk folksaga i modern tappning mm. Mycket är väldigt bra.
Goodreads-recension.
Med på TIME:s årsbästalista för 2006.

huizenga2
Kevin Huizenga: Gloriana (2012)
Liten, snabbläst samling. (Förutom förklaringen till varför månen blir röd och ser nära ut, den tog en liten stund att hänga med i.) Intressant, men jag föredrar de mer traditionella berättelserna i Curses.
TCJ-recension.

itodissolving
Junji Ito: Dissolving Classroom (2015)
Serienoveller av Japans skräckmästare. Ung man och hans lillasyster orsakar bekymmer (inte sällan i form av smälta hjärnor) vart de än går. Fem berättelser med huvudpersonerna, plus två kortisar utan dem.
The Beat-recension.

itofrankenstein
Junji Ito: Frankenstein (2013)
400-sidig samling där Itos Frankenstein-tolkning utgör mindre än halva boken. Resten är 6 st Oshikiri plus två kortare skräckisar plus två ännu kortare självbiografiska grejer med en katt.
TCJ-recension.

johnston
Antony Johnston & Sam Hart: The Coldest City (2012)
Boken bakom filmen Atomic Blonde. Tråkigt, färglöst och absurt komplicerad intrig. Men har åtminstone ett mer logiskt (om än klyschigt) slut än filmen. Filmens behållning var precis de saker som förlagan saknar: sex, våld och 80-talsmusik.
En inte helt orättvis sågning.

kelly
Joe Kelly & J. M. Ken Niimura: I Kill Giants (2009)
Elvaårig flicka som gillar rollspel och är utanför i skolan försöker hantera problem hemma medelst ett rikt fantasiliv (som titeln kanske vagt antyder dödar hon jättar). Engagerande, men lite för sentimental. Teckningarna växer men boken är ganska osnyggt designad (logo, textning mm). Nyligen filmad. Filmen var i ungefär samma klass.
Lite väl översvallande recension.

kirbynew
Jack Kirby: New Gods by Jack Kirby (1971-1985)
Centralserien i Kirbys mästerverk, hastigt avslutat.
Fem artiklar på Sequart.

kirkman
Robert Kirkman, Charlie Adlard & Cliff Rathburn: The Walking Dead: Here’s Negan (2017)
Fristående spinoff/prequel om hur Negan blev Negan. 64 sidor kort. Kompetent men inte överdrivet inspirerad.

krigstein
B. Krigstein et al: Master Race and Other Stories (1953-1956)
Krigstein var en frustrerad innovatör, för intellektuell och för ambitiös för sitt valda medium. Vissa serier i denna Fantagraphics-samling är enormt bra – titelserien är legendarisk bland kännare. Men en bit in i karriären (omkring halvvägs igenom denna bok) är det tydligt att Krigstein tröttnade på att dunka huvudet i väggen och slutade anstränga sig. (Kort därefter gav han upp serieskapandet och blev konstlärare och konstnär.)
Paste-recension.
New Yorker-profil av Art Spiegelman.

kupperman
Michael Kupperman: All the Answers (2018)
(Själv)biografiskt. Snake n Bacon-skaparens första ”allvarliga” bok. Han skriver om sin far ”Quiz Kid” Joel Kupperman som var en sorts barnstjärna i över 10 år. Även om kändiskultur och antisemitism. En läsvärd seriebok, men det är som humorist Kupperman verkligen skiner.
TCJ-recension.

leekirby
Stan Lee & Jack Kirby: Fantastic Four Epic Collection: The World’s Greatest Comic Magazine (1961-1963)
De första 18 numren av den serie som lade grunden för Marvel Comics och det ”universum” som skulle komma att dominera vita duken ett halvsekel senare. Den mindre viktiga halvan av kreatörsteamet, nyligen framlidne redaktören och medförfattaren Lee hyllas av Hollywood medan Kirby, inom serievärlden känd som ”the King of Comics”, som bäst namecheckas pliktskyldigt. Såklart.
Kort genomgång av alla nummer i denna samling.

lemireblack
Jeff Lemire, Dean Ormston & David Rubín: Black Hammer, Volume 2: The Event (2017)
Meta-superhjältar. Jag skrev om volym 1 förra året.

lemiremoon1 lemiremoon2 lemiremoon3
Jeff Lemire & Greg Smallwood: Moon Knight, Volume 1: Lunatic (2016)
Jeff Lemire, Greg Smallwood et al: Moon Knight, Volume 2: Reincarnations (2017)
Jeff Lemire & Greg Smallwood: Moon Knight, Volume 3: Birth and Death (2017)
Revisionism à la Moores Swamp Thing. Inleds med titelfiguren inspärrad på dårhus, var allt bara en dröm? ”Volume 1” till trots verkar detta inte vara världens bästa ställe att börja läsa, mycket bygger på att man har någon sorts relation till tidigare Moon Knight-serier. Habilt hantverk, särskilt på teckningssidan (Smallwood ritar drömsekvenser i Sienkiewicz-liknande stil och flera olika gästtecknare gör hjältens skilda personligheter), men slutar antiklimaktiskt och känns ganska tomt.
Recension i Paste.
CBR-intervju med Lemire .

lewis1 lewis2 lewis3
John Lewis, Andrew Aydin & Nate Powell: March: Book One (2013)
John Lewis, Andrew Aydin & Nate Powell: March: Book Two (2015)
John Lewis, Andrew Aydin & Nate Powell: March: Book Three (2016)
YA i serieform. Uppbyggligt och lärorikt om medborgarrättsrörelsen i USA på 1960-talet. En påminnelse om att på många sätt har det, för många människor, varit mycket värre än idag. (Fast samtidigt: De hade JFK och LBJ, vi har Trump.)
TCJ-recension av volym 1.
New York Times-recension av hela trilogin.

linyoung
Hartley Lin: Young Frances (2018)
En av mina stora favoriter från 2018. Kanadensisk 20-nånting jobbar som clerk på advokatfirma där hon ser alla kämpa för att öka på sina ”billable hours” i syfte att klättra i företagets hierarki och/eller undvika att bli kallade till konferensrum 25-H (få sparken). Inte så satirisk som denna beskrivning kanske får serien att verka, den är snarare realistisk och ”slice of life”:ig. Serien dömer ingen för deras val.
Quill and Quire-recension.
High-Low-recension.
TCJ: Recensioner av Pope Hats #2 och Pope Hats #5 som utgör kapitel i denna bok.

manndalston
Dilraj Mann: Dalston Monsterzz (2018)
Gäng i östra London rider monster. Påminner en smula om en Paul Pope-plot, med liknande styrkor och svagheter. Fast mest svagheter – storyn är bäng och berättarstrukturen klyschig och amatörmässig. Behållningen är teckningarna, som bär spår av Jonny Negron, framför allt färgerna.
Ganska positiv recension i Paste som kan läsas jämte en totalsågning i TCJ.

matt1
Joe Matt: The Poor Bastard (1997)
Självbiografiskt. Samling med de första numren av 90-talsserien Peepshow. Matt framstår som en ganska jobbig snubbe som är smärtsamt självutlämnande (och även utlämnande av andra), har störigt specifika tjejpreferenser och är bra på att sabotera sina förhållanden. Intressant: Tidigare kapitel har en direkt påverkan på senare kapitel – eftersom de publicerades episodiskt, och lästes av många bifigurer.
Intervju med den verkliga personen bakom ”Frankie” (den ende med pseudonym i serien?) om hennes reaktion.
Deconstructing Comics-podcast om serien.

matt2
Joe Matt: Fair Weather (2002)
Självbiografiskt. Matt backar 20 år för en fyra nummer lång serie om två dagar ur hans barndom i en idyllisk amerikansk småstad. Cyklar, serietidningar, slurpees från 7/11. Kanske inspirerad av Chester Browns självbiografiska The Playboy och I Never Liked You. Eller är det omvänt? Oavsett vilket är detta rätt bra, men inte i klass med Brown.

mccay
Winsor McCay: Dreams of the Rarebit Fiend (1905/1973)
Återtryck av den första Rarebit Fiend-samlingen, från 1905. Detta är den ”vuxna” föregångaren till den mer berömda (och mer hyllade) Little Nemo in Slumberland, som vände sig till barn. Mindre visuellt imponerande än Nemo, men med generellt bättre manus. Det finns en betydligt mer påkostad samling för den som vill ha mer.
Jeet Heer om McCay.

mignola1 mignola2 mignola3 mignola4
Mike Mignola & John Byrne: Hellboy Omnibus, Volume 1: Seed of Destruction (1994-1997)
Mike Mignola, Gary Gianni & Richard Corben: Hellboy Omnibus, Volume 2: Strange Places (1998-2017)
Mike Mignola & Duncan Fegredo: Hellboy Omnibus, Volume 3: The Wild Hunt (2007-2011)
Mike Mignola: Hellboy Omnibus, Volume 4: Hellboy in Hell (2012-2016)
Förra året blev hela den huvudsakliga Hellboy-storylinen, publicerad under 20 års tid, samlad kronologiskt, i nya omnibus-utgåvor. Premiss: Demonbebis manas från helvetet av Rasputin för Nazitysklands räkning, men adopteras av en amerikansk forskare och ägnar sitt liv på jorden som paranormal utredare snedstreck monsterjägare. Startar lite ojämnt (Longbox Coffin om volym 1) men tar sig rejält när tecknaren/skaparen Mignola börjar sköta skrivandet på egen hand. I volym 2 tycker jag särskilt bra om The Third Wish, om tre sjöjungfrur som ingår ett avtal med ett havsmonster. Tredje volymen samlar en trilogi album där Mignolas manus tecknas av Duncan Fegredo: Darkness Calls, The Wild Hunt och The Sound and the Fury. Fegredos bilder kanaliserar Mignola, men tunnare och mer detaljerat – ibland nästan snyggare. Mytologiska figurer från många kulturer förekommer. (Parentes: I min enfald trodde jag att Herne och Queen Mab hade minst tusen år nacken, men båda kommer tydligen från Shakespeare!) Tredje samlingen är på många sätt berättelsens klimax. Volym 4, skriven och ritad av Mignola solo, är en lång epilog som utspelar sig i helvetet.
The Guardian-intervju med Mignola om slutet.
io9 om det sista numret.

mignola5 mignola6
Mike Mignola, Richard Corben et al: Hellboy: The Complete Short Stories, Volume 1 (1995-2015)
Mike Mignola et al: Hellboy: The Complete Short Stories, Volume 2 (1997-2011)
Även Hellboy-äventyr från tiden före huvudstoryn samlades i omnibusformat. Detta är flera dussin relativt fristående serienoveller som täcker åren 1947-1993 i seriens universum. Många av dem illustreras av framstående gästtecknare som Corben, Fegredo, bröderna Moon/Bá. P. Craig Russell m fl.

miller1
Frank Miller, Brian Azzarello, Andy Kubert & Klaus Janson: Batman: The Dark Knight – Master Race (2017)
Cynisk, smaklös, osammanhängande och – jodå – smått underhållande superhjälteberättelse, designad för att lura nostalgiska, konservativa Batman-fans på pengar. Uppföljare till klassiska DKR och den oförtjänt hatade DKSA. Denna gång har Miller trots sin top billing knappast skrivit mycket – möjligen står han för den inte alltför förtäckta muslimskräcken. Bäst: De relativt få sidor som Frank Miller ritat på egen hand, till synes på en servett på en kafferast! Läckert! Sämst: Oj, så mycket att välja mellan. Dialogen? Miller tuschad av Janson? Superman som supersmart superfighter? Slutet, som trycker på reset-knappen? Men det allra sorgligaste är att serien överhuvudtaget existerar. Här är nog det snällaste man kan säga om den.
John K totalsågade varje nummer mångordigt.

miller2
Frank Miller, Brian Azzarello, John Romita Jr. & Peter Steigerwald: Dark Knight Returns: The Last Crusade – The Deluxe Edition (2016)
Och här har vi en direkt prequel till Dark Knight Returns, producerad i samma veva som Master Race ovan. Pinsamt opersonlig och oangelägen. I den mån serien har en författare är det nog Romita Jr, efter en plott av Azzarello. Millers inblandning lär som mest ha varit perifer. Serien har ingenting att säga som inte redan var explicit eller implicit i originalet. Och den är inte ens usel på ett underhållande sätt, utan håller en låg grad av kompetens. Som en bonus bidrar filmmakaren Robert Rodriguez med det kanske sämsta ”förord” jag någonsin har läst.
Goodreads-recension.
Paste-recension.

moore1
Alan Moore, Zander Cannon & Andrew Currie: Smax (2004)
Omläsning. Spinoff till Top 10, ett synnerligen kreativt polisdrama i en stad där precis varenda invånare har superkrafter. Men detta är istället en enormt charmig fantasy-parodi, inspirerad av Syd Barretts ”Octopus”. Kreativiteten består dock – synbarligen utan ansträngning öser Moore skaparenergi över den egentligen ganska lättviktiga storyn och balanserar det hela med lagom mycket humor. Jag är inte ensam om att ha detta som en favorit bland Moores kommersiella serier. Är det rentav en av hans 10 bästa genom tiderna?!

moore2
Alan Moore & Gene Ha: Top 10: The Forty-Niners (2005)
Omläsning. Prequel som utspelar sig i Top 10-staden, drygt 50 år tidigare. Som man kunde vänta sig (och som det mesta från ABC) är kvaliteten extremt hög för att vara mainstream-superhjältar. Superkompetent, men inte livsnödvändigt.
The Great Alan Moore Reread.

myrhill
Per Myrhill: Aneurysmdimma (2017)
Självbiografiskt om en kraftig hjärnblödning. Efterordet, som helt kort talar om den misslyckade eftervården och om att leva med konstant smärta, är mer fascinerande än serien i sig. Mycket riktigt planerar Myrhill det som sitt nästa projekt.
Intervju i SR.

nagata
Kabi Nagata: My Lesbian Experience with Loneliness (2017)
Självbiografiskt. Ung kvinna, arbetslös, oskuld och med mentala problem, försöker uppnå självförverkligande genom att rita manga och gå till prostituerade. En bisarr och verklighetsfrånvänd bekännelseserie, tecknad i en irriterande ”gullig” manga-klyschig stil.
TCJ-recension.

palahniuk
Chuck Palahniuk & Cameron Stewart: Fight Club 2 (2016)
Uppföljare i serieform till både romanen och filmen. Väldigt meta. ”Fight Club 2 is the sequential art equivalent of a three-hour drum solo by The Muppets’ Animal” skrev Paste.

panter
Gary Panter: Songy of Paradise (2017)
Panter gör Paradise Regained. Satan frestar Songy i öknen. Jättestor, blott 32 sidor lång bok – som tog Panter fem år att göra.
Intervju i New Yorker.

piskor
Ed Piskor: X-Men: Grand Design (2018)
Hip Hop Family Tree-skaparen ger sig på ett drömprojekt som tyvärr är dömt att misslyckas: Att väva samman flera decennier av X-Men-serier till en tillfredsställande helhet. I ungefär samma ”bronsåldersstil” som HHFT (listad förra året). Nostalgiskt men odramatiskt. Hans texttunga approach påminner närmast om Marvel Saga. Har väckt blandade känslor bland såväl x-nördar som hipsters.
Överdrivet positiv TCJ-recension.

pope
Paul Pope: The One Trick Rip-Off (1997)
Heistgängserie med övernaturliga inslag, tecknat i Popes flytande, mangainfluerade stil som kändes väldigt fräsch i mitten av 90-talet.
Publishers Weekly-recension.

quitely
Frank Quitely: Frank Quitely: Drawings + Sketches (2018)
Liten och tunn (124 sidor) samling med produktionsmaterial. Något av en besvikelse – boken borde varit i mycket större format och med bättre reproduktion. Och gärna lite mer djupgående än några korta citat av Deighan (Quitely) och några få sidor ur några få serier representerade!

remender
Rick Remender, Jerome Opeña & James Harren: Seven to Eternity, Volume 2: Ballad of Betrayal (2018)
Jag skrev om volym 1 förra året.
Intervju med Remender.

shanower
Eric Shanower: Age of Bronze, Volume 1: A Thousand Ships (2001/2018)
Shanower har hittills ägnat 20 år (start 1998) åt att återberätta det trojanska kriget i serieform, och många fler år lär det bli. Han har tagit sig an hela berättelsen, som den utvecklats under närmare 3000 år, alltså inte bara Homeros utan även Shakespeare (Troilus & Cressida), Ovidius, Shelley och mycket annat. Han gör det så ”realistiskt” som möjligt – inga gudar, och med historiskt korrekta kläder, attityder och dekor. Denna första volym, nyligen färglagd, slutar med att skeppen startar seglatsen mot Troja.
CBR-intervju med Shanower.

smith
John Smith, Jim Baikie, Duncan Fegredo & Sean Phillips: The Complete New Statesmen (1990)
Kanske den mest ambitiösa och komplexa superhjälteserien sedan Watchmen (som är en tydlig inspirationskälla). Därmed inte sagt att det är helt lyckat. Smith, som var i 20-årsåldern när han skrev detta, har inte Moores kontroll. Där Watchmen är ett perfekt urverk ger New Statesmen ett spretigt intryck. Handlingen kretsar kring 51 laboratorieframställda superhjältar (en för varje delstat, England inkluderad) plus dussintals bifigurer. Plotten är svår att följa. Dessutom lider serien brist på artistisk konsekvens – veteranen Baikie är nominellt huvudtecknare men hela 6 av 14 kapitel görs av Fegredo eller Phillips, båda i början av karriären. Föga förvånande är serien inte särskilt omtyckt. Men för vissa verkar det stora problemet vara att den kräver viss ansträngning av läsaren, vilket jag tvärtom vill ge pluspoäng för.
Suggested for Mature Readers gick igenom kapitel 1-6, kapitel 7-12 och kapitel 13-14.

spurrier1 spurrier2
Simon Spurrier, Fernando Heinz & Rafa Ortiz: Crossed + One Hundred, Volume 2 (2016)
Simon Spurrier, Rafa Ortiz & Martin Tunica: Crossed + One Hundred, Volume 3 (2017)
Post-post-post-apokalyps? Si Spurrier och flera sämre tecknare fortsätter Alan Moores och Gabriel Andrades berättelse (se år 2015), som utspelar sig 100 år efter det postapokalyptiska scenariot i övriga Crossed-serier. Kompetent, men långt ifrån lika stringent eller fyndigt som Moores serie.

starlin1
Jim Starlin, George Pérez & Ron Lim: The Infinity Gauntlet (1991)
Thanos flörtar med Döden, bokstavligen, i denna kosmiska crossover. Titeln var en bästsäljare i början av 1090-talet men tämligen bortglömd innan Thanos (som är något av en ripoff av Darkseid från Jack Kirbys New Gods) fick en cameo i första Avengers-filmen år 2012. Inte särskilt bra, men jag har haft en fascination för allsmäktiga superskurkar sedan Doctor Doom stal the Beyonders krafter i första Secret Wars (publicerad i Sverige 1987-88).

starlin2
Jim Starlin, Ron Lim et al: The Infinity War (1992)
Infinity Gauntlet blev en tillräckligt stor succé för att Marvel skulle kräva en totalt onödig uppföljare året efter. Thanos hjälper Adam Warlock besegra hans onda skugga med ful frisyr. Förutom den titulära miniserien innehåller denna 400-sidiga samling även 4 nummer av Gauntlet-spinoffen Warlock and the Infinity Watch. Dessa utspelar sig mittemellan vart och ett av Infinity Wars nummer men har idiotiskt nog placerats efter hela miniserien. Detsamma gäller ytterligare 4 episoder från Marvel Comics Presents, som utspelar sig under kapitel 3. Det mesta av allt detta ”extramaterial” suger, men det är bra att det ingår för annars skulle det bästa ögonblicket i boken ha saknats: När Thanos äter en fjäril. Hoppas det kommer med i nästa Avengers-film.
Om ordningen.
CBR-recension.

tomasi
Peter J. Tomasi & Ian Bertram: House of Penance (2017)
Väldigt löst baserad på den sanna historien om Sarah Winchester, änka till vapentillverkaren, som ägnade decennier åt att låta bygga ett galet hus. Lovande premiss och skön atmosfär med western-känsla, men det blir inte mycket mer än så. Bertram har en teckningsstil som brister i kontroll men är attraktiv, lite som Dean Ormston möter Frank Quitely… kanske med en touch av Rafael Grampá. (Alan Moores Swamp Thing på 80-talet innehöll förresten en fiktiv variant på Winchester-legenden.)
AV Club-recension.

vaughan_runaways2 vaughan_runaways3
Brian K. Vaughan, Adrian Alphona & Takeshi Miyazawa: Runaways: The Complete Collection, Volume 2 (2005-2006)
Brian K. Vaughan, Adrian Alphona, Joss Whedon, Michael Ryan et al: Runaways: The Complete Collection, Volume 3 (2006-2008)
Dessa båda volymer samlar resten av Vaughan/Alphonas Runaways. (Volym 1 nämndes förra året.) Vaughan påbörjar sitt allra sista nummer (2.24) med en homage till Gaimans The Kindly Ones som kanske bara finns i mitt huvud. Hursomhelst är det en hyfsat tillfredsställande avslutning på ungdomsserien. Men eftersom serien är förlagsägd fortsatte den förstås publiceras, med andra personer än skaparna. Först genom två onödiga crossovers (Civil War och Secret Invasion). Därefter ryckte Joss Whedon in och skrev halvbra, rörig, ganska off fortsättning.

vaughan_runaways4
Terry Moore, Humberto Ramos, Kathryn Immonen, Sara Pichelli et al: Runaways: The Complete Collection, Volume 4 (2008-2010)
Sedan tog Strangers in Paradise-skaparen Terry Moore vid som författare. Tyvärr är hans version helt onödig och Ramos teckningar bara irriterande. Pichelli är bättre men trist. CB Cebulski, numera Marvels chefredaktör, bidrar med några av de sämsta serier jag har läst på många år. Pinsamt usel dialog.

vaughan_runaways5
Rainbow Rowell & Kris Anka: Runaways, Volume 1: Find Your Way Home (2018)
Nästan ett decennium senare har YA-författaren Rowell återupplivat döda figurer och nästan lyckats återuppliva serien. Runaways var tydligen hennes favoritserie så det är inte bara pga Hulu-tv-serien den nylanseras nu. Oavsett så är detta den bästa versionen sedan Vaughan-eran, både vad gäller story och teckningar. Kanske inte riktigt läsvärt men klart läsbart.

vaughanguard
Brian K. Vaughan & Steve Skroce: We Stand On Guard (2016)
Kanada och USA ligger i krig (om vatten) år 2124. Vaughan är ett proffs men hade här inte mycket mer än ett high concept. Som satir är serien ilsken men lättviktig. Den hade träffat hårdare om den kommit ett tiotal år tidigare.
Recension på Collected Editions.

vaughanpride
Brian K. Vaughan & Niko Henrichon: Pride of Baghdad (2006)
Fyra lejon rymde från zoo vid bombningen av Bagdad under Irakkriget 2003. På riktigt alltså. Vaughan har fiktionaliserat historien och gjort en övertydlig men tillfredsställande allegori av den. Lejonkungen möter Den långa flykten möter Generation Kill?
Den of Geek-recension.

vaughany1 vaughany2 vaughany3 vaughany4 vaughany5
Brian K. Vaughan, Pia Guerra & José Marzán, Jr.: Y: The Last Man: The Deluxe Edition, Book One (2002-2003)
Brian K. Vaughan, Pia Guerra, Paul Chadwick & Goran Parlov: Y: The Last Man, Book Two (2003-2004)
Brian K. Vaughan, Pia Guerra, Goran Sudžuka & José Marzán, Jr.: Y: The Last Man, Book Three (2004-2005)
Brian K. Vaughan, Pia Guerra, Goran Sudžuka & José Marzán, Jr.: Y: The Last Man: The Deluxe Edition, Book Four (2005-2006)
Brian K. Vaughan, Pia Guerra, Goran Sudžuka & José Marzán, Jr.: Y: The Last Man: The Deluxe Edition, Book Five (2006-2008)
En kille och hans apa är de enda manliga väsen som överlever en mystisk manspest och blir därmed hett eftertraktade av flera grupper, av många olika skäl. Ursprungligen publicerad i 60 månatliga nummer med start 2002. Min första tanke när jag till slut läste serien var att den verkade ha åldrats rätt hårt. Dels var det tidiga 00-talet en annan era (seriens Hillary-skämt och Bush-referenser torde ha mottagits annorlunda) och dels var BKV ung och opolerad. Att huvudpersonen Yorick är en 22-årig utbrytarkung (med en apa!) känns som en oerfaren författares metod för att ”fuska”, alltså för att kunna handvifta bort att Yorick lyckas ta sig ur situationer som vore omöjliga för en normal person. Om Y hade varit en tv-serie hade jag nog inte fortsatt efter säsong 1, men som serie var det tillräckligt mycket av en bladvändare för att jag skulle ge den några chanser till. Och i volym 2, ungefär en tredjedel in i storyn, börjar serien uppvisa en självmedvetenhet som tidigare saknats. Vaughan konfronterar t ex några av de mer psykologiskt osannolika inslagen. Och normalt skulle jag ogilla fill-ins av andra tecknare, men flera av dessa var en förbättring framför Guerras stela och lite tråkiga stil. Såväl Parlov som Sudžuka har en uttrycksfull men snäppet mer lättsam och ”cartoonig” stil, som passar denna absurda historia som ändå eftersträvar patos. Deras figurer är mer dynamiska och agerar bättre än Guerras, även om hon växte en hel del med åren. Jag är glad att jag läste hela vägen, för BKV är bra på slut. De flesta trådar i Y: The Last Man vävs samman till något hyfsat tillfredsställande och de flesta bifigurer får en callback. Sista numret är ett av de vassaste och får i efterhand hela serien att kännas bättre än den egentligen var.
Intervju med Vaughan.

vehlmann1
Fabien Vehlmann & Gwen de Bonneval: Last Days of an Immortal (2010)
Imponerande idérik sf, det bästa jag läst av Vehlmann hittills (möjligen med undantag för Beautiful Darkness, men där tycks Kerascoët dra det tyngsta lasset). Filosof/polis i odödligt samhälle löser konflikter mellan utomjordiska raser med hjälp av sina kloner. Tillräckligt många intressanta upplägg för att räcka till mycket mer än detta enda album, men less is more.
Comics&Cola om flera av Vehlmanns serier.

vehlmann2
Fabien Vehlmann & Jason: Isle of 100,000 Graves (2011)
Vehlmann gör en Skattkammarön-grej med norrmannen Jason. Svart komik.
TCJ-recension.
En mer ambivalent recension.
CBR-intervju med både Vehlmann och Jason.

vehlmann3
Fabien Vehlmann & Kerascoët: Satania (2016)
En nedstigning i helvetet av trion bakom Beautiful Darkness (Kerascoët är ett gift tecknarpar). Minst lika läckert tecknad och färgerna är fantastiska. Kombinationen av gulligt och groteskt är fortfarande effektfull, men Vehlmanns manus är tyvärr oväntat svagt. Det är synd, för upplägget är lovande och det ser som sagt verkligen bra ut.
NPR-recension.
TCJ ger ett mer generöst omdöme.

veitch
Rick Veitch: Roarin’ Rick’s Rare Bit Fiends #23 (2018)
Veitchs drömjournal fortsätter.

waremonograph
Chris Ware: Monograph (2017)
Diversesamling i absurt gigantiskt format. Självbiografi, serieoriginal, New Yorker-omslag, foton på byggprojekt, ditten och datten och allt annat Ware har gjort genom åren (med undantag för Floyd Farland).
TCJ-recension.
New York Review of Books-recension.
Chicago Reader-intervju.

willumsen
Connor Willumsen: Anti-Gone (2017)
Två personer i en båt i en vattentäckt värld som fortfarande har sex, shopping, filmer och droger. Jag tyckte mycket om serien, men den är svår att få grepp om. Plotten är tunn, men atmosfären och många detaljer märkligt fängslande. Det handlar om att gå på bio och ta sf-droger för att förändra upplevelsen. Och om att inte kunna kommunicera med varandra. Bildmässigt rör det sig om realistiskt men enkelt skildrade individer mot minimalistiska bakgrunder.
TCJ-recension och intervju.
8 frågor med omständliga men intelligenta svar.
(Willumsen har förresten skrivit intressant om sina erfarenheter av att en kort tid rita Wolverine åt Marvel.)

woodring
Jim Woodring: Poochytown (2018)
Woodrings senaste Frank-serieroman, den fjärde fullängdaren sedan 2010, den första sedan 2013 års Fran, och, hoppades Woodring år 2016, den allra sista. Plotten: Pushpaw och Pupshaw försvinner till Poochytown; Frank och Manhog ger sig ut på äventyr. För oinvigda kan helt kort sägas att Frank är världens bästa stumserie, en unik och ibland bisarr berättelse/upplevelse.
TCJ-recension.
Ng Suat Tong om ”the Unifactor”, där berättelsen utspelar sig.

Tack för att du scrollade ända hit.

En tanke på “150 böcker och serier jag läste 2018, del 2”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s